Kapitel 11: Nästan krock

Detta kapitel har uppdaterats med en omfattande omskrivning.


Att inget var brutet var ett mirakel. 

Nobog lyckades lyfta undan den del av den trasiga riggen som låg över henne. Hade den inte först tagit i relingen, som fått ta den värsta smällen, hade hon varit död. Nu var hon mörbultad, blåslagen, halvdränkt och törstig – men vid liv. Hon reste på sig och tog några skakiga steg. Allting verkade fungera.

Snabbt kom hon ner på marken. Skeppet var kaffeved. De hade blivit slungade mer än femton meter upp på land, och tack vare det klarat sig från de värsta klipporna och i stället hamnat i ena kanten av en äng. Hade de landat på klipporna hade de varit döda.

Nobog tittade sig omkring.

Skeppet var sönderbrutet i två stora delar och ett oräkneligt antal små. Själv hade hon följt med fördäck, och tack vare det överlevt när masten rasat över henne. Skeppets akter stack upp en bit bort, som om fartyget höll på att sjunka ner i det gröna gräset och aktern var det enda som fortfarande höll sig ovan vattenytan.

Hon linkade bort dit. Böjde sig ner och försökte titta in. Det var mörkt. Hon kunde omöjligt avgöra om Henko var där inne eller inte. Försiktigt kröp hon in genom ett stort hål i skrovet.

”Det där verkar vara en jättedum idé.”

Nobog reste sig upp, och slog så klart i huvudet. Hon kvävde ett rop av ilska och smärta, och kröp i stället ut igen.

”Det där gjorde ont”, sa hon. Henko satt en bit ifrån henne. ”Du var inte där när jag gick förbi nyss.”

”Nepp. Kravlade mig just hit. Låg där borta.”

Henko pekade mot en hög med rep och trasiga plankor. 

Nobog gick fram till honom.

”Det är inte så illa som det ser ut”, sa Henko.

”Tur”, sa Nobog.

Henko var blodig i hela ansiktet. Hans byxor var sönderrivna, och han blödde från flera sår på armar och ben.

”Mest köttsår”, sa Henko. ”Men jag tror mitt ben är brutet.”

”Jag fixar det”, sa Nobog. ”Vänta här.”

Hon gick i väg mot en dunge med unga aspar en bit bort.

”Ja, jag tänker då inte gå någonstans”, ropade Henko efter henne.

Nobog kom tillbaka, med två pinnar att spjäla benet med. Hon bröt av dem i rätt längd och letade fram rep bland bråten. Sedan gjorde hon rent Henkos övriga sår. Henko hade haft rätt, det var inte så farligt som det hade sett ut. Hon undersökte benet närmare.

“Det är inte brutet din stora bebis”, sa hon. “Men du har fått en rejäl smäll.”

Hon gick och letade rätt på en pinne för honom att stödja sig på i stället.

”Vi får hoppas att hösten blir varm”, sa Henko. 

”Vad då?”

”Ja, ingen av oss är direkt klädd för annat.”

”Mm.”

”Och att Relam inte behöver oss precis nu.”

”Mm.”

Nobog hjälpte Henko på fötter. Ur en väl förseglad ficka på sina byxor plockade hon fram något som såg ut som en kompass, men inte var det.

“Är du säker?” sa Henko.

“Titta på oss”, sa Nobog. “Det är inte som att vi har några andra alternativ. Vi får bara hoppas att det inte är alltför långt till närmaste bunker.”

Hon öppnade kompassen som inte var en kompass. Den hade en pil, precis som en vanlig kompass har, men den pekade inte mot norr. Den började pipa, ett regelbundet ljud ungefär varannan sekund.

“Vi har tur”, sa hon. “Kom.”

De började gå i pilens riktning, Henko halvt hängande på den större Nobogs axel. Snabbt insåg de dock att det var bättre om han stannade och vilade medan Nobog fortsatte leta. 

Det tog ändå större delen av dagen. Nobog följde pilen så rakt det gick, genom fält och över kullar. Pipet kom tätare och tätare, tills hon stod framför en övervuxen kulle i kanten av ett stort fält. Hon hade mestadels gått norrut parallellt med kusten, och kunde fortfarande känna lukten av salt i vinden.

Hon gick runt kullen tills hon kom till en sida som var brantare än de andra. Pipandet slutade och ersattes med en jämn ton. Hon undersökte kullen närmare och hittade en stenplatta där någon gröpt ur formen av en hand. Hon rörde vid den med sin handflata och tonen tystnade. I stället började något mullra inne i kullen, och plötsligt öppnade sig en stor port mitt på den sida där hon stod – minst tre meter bred och över två meter hög. Jord och grus från kullen rasade ner i det mörka hålet där porten varit. 

Nobog gick in.

Ljus strålade plötsligt ner från taket. Hon blev inte förvånad, trots att hon inte varit med om det förut. Hon befann sig i en stor hall, full med olika sorters farkoster. När en röst började prata med henne kunde hon dock inte låta bli att hoppa till, trots att hon hade förväntat sig det också.

“Startar upp. Välkommen till bunker 15789.d, väring Nobog. Förlåt att jag skrämde dig. Jag är vaktmästare för denna plats. Du kan kalla mig Karin.”

“Det är ingen fara”, sa Nobog. “Jag behöver ett sätt att färdas snabbt över land för minst två personer.”

“Vilken sorts terräng?” sa rösten.

“All sorts terräng”, sa Nobog. 

“Naturligtvis”, sa rösten. “Följ mig.” 

Nobog gjorde det. De gick förbi flera olika farkoster som liknade någon typ av vagnar, men med olika antal hjul och aldrig något sätt för ett djur att dra. Till slut kom de fram till något som mest påminde om en mindre båt eller jolle, gjord av ett material som Nobog inte kände till. Den hade inga hjul, men när de närmade sig svävade den plötsligt upp från marken.

“Trupptransport, andra klass”, sa Karin. “Svävare.”

“Svävare”, sa Nobog. “Det blir bra. Hur fungerar den?”

“Låt mig visa.”

Karin stod plötsligt uppe på svävaren. 

Tveksam klättrade Nobog upp. Karin instruerade henne var hon skulle ställa sig och hur hon skulle göra. De körde några varv inne i salen; farkosten var mycket enkel att köra. Karin visade hur Nobog skulle göra för att ”stänga av” svävaren, och den sjönk mjukt ner till marken.

“Har du något annat behov, väring Nobog?” frågade hon.

Nobog tvekade. Sen log hon. 

“Det är en sak till …”


En timme senare gled Nobog över den sista kullen på väg tillbaka och såg Henko sitta och hänga på en stubbe nära deras kraschade skepp. Hon försökte göra ett snyggt stopp precis framför honom, men drog av på farten för sent och gled flera meter förbi.

“Här är jag”, sa Henko.

“Ja, ja”, sa Nobog. “Det är illa nog att vi behöver använda resurser från före Trollnatta, utan att du ska göra ett skämt av det.”

Henko ryckte på axlarna.

“Jag tänkte bara att du inte såg mig.”

Han flinade och kastade ombord sin och Nobogs segelsäckar, som förvånande nog inte spolats överbord eller gått sönder i stormen. Han hade också hittat Nobogs tveeggade yxa, något som gladde Nobog enormt. 

“Jag har något till dig också”, sa Nobog. “Om du kan bete dig.”

“Tveksamt”, sa Henko. “Vad är det.”

Nobog räckte över den avlånga väskan till honom.

”Energigevär, heter det tydligen. Man vet aldrig vad vi kommer att möta.”

Henko sken upp. 

“Instruktioner?”

“Fungerar som ett armborst, men laddar sig självt mellan varje skott. Kan ta slut om du skjuter för mycket, då får du vänta en stund.”

Henko öppnade väskan och plockade upp vapnet. Han hittade snabbt avtryckaren, la upp “geväret” mot axeln, siktade på ett träd en bit bort, och tryckte av.

Vapnet ven till och trädet exploderade i ett moln av flisor och löv.

”Oj”, sa Nobog.

”Trevligt”, sa Henko. 

Han inspekterade gevären igen, innan han la tillbaka det i väskan och klev ombord.

Nobog startade svävaren. Den steg upp till ungefär en meter över marken. Hon lyckades svänga runt utan att komma i sladd och de begav sig av. 

Följande morgon tog Henko över styrningen. Det gick lite ryckigt till att börja med. Han hade inte behövt säga mycket för att övertyga Nobog att lära honom att styra; Nobog kände sig redan från början obekväm bakom ratten på den underliga farkosten.

Henko var betydligt mera entusiastisk. Han tyckte om fart, och svävaren var med stor överlägsenhet det snabbaste fordon han någonsin kört. Nackdelen – ur Nobogs synvinkel – var att Henkos förtjusning tog överhanden, så att hastighet blev viktigare än kontroll. Efter mycket om och men hade Nobog till slut lyckats övertyga sin kompanjon om att det var bättre att komma till Relam i ett stycke lite långsammare, än att inte komma fram alls, fast jättefort. Nu svävade de fram i sådan hastighet att Nobog i alla fall hann se träden innan de susade förbi.

Redan innan de båda väringarna lämnat sitt hemland hade de bestämt sig för att använda genvägarna för att ta sig till Hulting. Visserligen ryktades det att människorna inte använde sig av dem i lika stor utsträckning som tidigare, men det ansåg Nobog och Henko snarast var något positivt. 

Största problemet nu var att de inte var helt säkra på var de befann sig. De visste, ärligt talat, inte ens i vilket land de var. Deras kurs skulle innan stormen ha fört dem till Rackolov, Nudduhs huvudstad. Uppenbarligen hade stormen fört dem ur kurs, och det rätt så rejält dessutom.

De visste förstås väderstrecken, och färdades i huvudsak österut. På de kartor de studerat innan de reste, visserligen gamla sådana, fanns vägar utmarkerade i nord–sydlig riktning inte allt för långt ifrån kusten, och de räknade med att hitta en av dem.

Vilket de också gjorde, bara någon timme in på den andra dagen sedan de påbörjat sin resa på jenisisk mark. Vägen följde de sedan norrut. Om de hade förts söderut av stormen skulle de snart nå fram till Rackolov, om de förts norrut skulle de på lite längre sikt nå fram till Tvillingstaden. På båda dessa ställen visste de att ingångar till genvägen fanns.

”Hur tror du det går för Minova?” frågade Nobog, när hon tröttnade på tystnaden.

”Inte alls”, sa Henko. ”Om det kom något mera långskepp hemifrån än det vi kraschade, skulle jag bli mycket förvånad.”

”Det kan du säga igen. Eller, förresten, låt bli.”

”Jepp.”

Sedan de kommit upp på landsvägen hade de träffat på en hel del människor. Fast träffat var kanske fel ord, kört förbi snarare. Nobog misstänkte att de var på god väg att starta en modern myt. Folk hann bara se att de var på väg, sedan var de borta. Och då hade hon ändå tvingat Henko att sakta ner ännu mer så att de inte skulle köra på någon.

”Hur tror du det går för Relam, då?”

”Ingen aning”, sa Henko.

”Det verkar inte vara något krig här i alla fall.”

”Nepp.”

De körde vidare under tystnad. Henko stod vid ratten. Nobog hade avlöst honom vid några tillfällen, men större delen av tiden hade det varit han som styrde.

”Borde vi inte vara framme snart?” sa Henko.

”Beror på var vi är”, sa Nobog. ”Och hur fort vi åker.”

”Vi kan åka fortare om du vill”, sa Henko.

”Nej tack. Det går så bra så.”

Nobog lutade sig tillbaka i sin stol. Svävaren var byggd för betydligt fler än två personer, och hon hade lagt sig och sovit på golvet när hon blivit uttråkad tidigare. Hon slöt ögonen och slappnade av.

”Nobog.”

Nobog tittade upp.

”Vad?”

”Titta!”

Nobog kisade. Vid sidan av vägen hade hus börjat dyka upp, och de blev fler och fler. När hon ansträngde blicken ännu mer såg hon havet glittra, och en hög stadsmur.

”Vi närmar oss”, sa hon.

”Jepp”, sa Henko.

”Nu är frågan vilken stad det är.”

”Jepp”, sa Henko.

”Du borde nog sakta in lite.”

Svävaren förde dem snabbt närmare staden, och ju närmare de kom desto fler människor blev det på vägen. Kärror och vagnar dragna av hästar och oxar samsades med människor till häst och till fots. Många var kyrkfolk.

”Det är nog Tvillingstaden”, sa Nobog. 

”Skulle tro det”, sa Henko.

”Kommer du ihåg var ingången till Genvägen skulle vara?”

”En nedgång på stadens borggård. Får hoppas de släpper in oss.”

Henko hade saktat in ytterligare, och nu stannade han helt. Mängden av folk hade till slut bildat en regelrätt kö, som stod stort sett stilla. Det skulle troligen ta någon timme att ta sig in.

”Tror du att det alltid är stopp när man ska in?” sa Nobog.

”Inte vet jag”, sa Henko.

De två väringarna fick utstå många blickar, både på grund av svävaren och för att de var väringar. Under den timme det tog för dem att nå fram till stadsporten, testades deras förmåga att ignorera omgivningen till det yttersta. Hade det pågått mycket längre kände Nobog att hon troligen fått ett utbrott. Henko verkade lika lugn som vanligt, men Nobog kände honom tillräckligt bra för att se att det påverkade honom också.


Det visade sig vara lättare än vad Nobog och Henko trott både att ta sig in i staden och att ta sig in på borggården. Vakterna vid stadsporten vinkade igenom dem utan åtgärd, och borggården var öppen för allmänheten.

Något svårare var att ta sig in i själva Genvägen. Tydligen hade människorna verkligen slutat använda Genvägarna, och det för väldigt länge sedan. De stadsvakter som stod vid den vackert utsirade, men dammiga och övervuxna, porten hade ingen aning om hur den öppnades. De var inte riktigt säkra på varför de stod där, det var bara en gammal tradition. Nobog antog att det berodde på att Genvägen en gång varit ett sätt att ta sig in i staden för potentiella fiender. Hur som helst var kunskapen hos människorna uppenbarligen liten. 

Som tur var hade Nobog och Henko noga studerat den information om Genvägarna som fortfarande fanns sparad i kongressbiblioteket i Vinlands huvudstad. En gång hade det funnits en Genväg till Vinland, men den hade rasat samman för fler hundra år sedan. Tack vare sina tidigare studier lyckades de två väringarna efter några misslyckade försök öppna porten, och till stadsvakternas förvåning åkte de sedan ner i genvägen med svävaren, varpå dörrarna slöt sig bakom dem.

”Det där var ju inga problem”, sa Henko.

”Nepp”, sa Nobog.

”Då åker vi”, sa Henko. 

Han slog på de ljuskällor som Karin berättat om. Nobog satt bredvid och lät bli att tänka på vad som fick dem att lysa. Gången var bred som en väg, och det var inga problem att färdas på den. Här behövde de inte oroa sig för annat folk, och Henko drog på. Väggarna svischade förbi, och Nobog blev snart åksjuk.

”Om vi kraschar in i en vägg lär vi inte komma fram till Relam”, sa hon efter ett tag.

”Vi kraschar inte”, sa Henko. ”Lita på mig.”

Han höll farten uppe.


Ett vrål ekade genom gångarna, ett skri från något som inte var vare sig människa eller väring, men inte heller lät som något djur gladiatorerna kände igen.

Nobog satte sig upp. Hon hade nästan somnat där hon låg på durken mellan sätena i bak på svävaren.

”Hörde du det där?”

”Klart jag gjorde”, sa Henko.

Han sänkte farten. Äntligen, tänkte Nobog.

”Vi kanske ska ta en annan väg”, sa Henko.

”Vilken då?” sa Nobog. ”Det finns bara en väg till Hulting.”

”Det är väl att överdriva”, sa Henko. ”Det finns många vägar till Hulting.”

”Men bara en genväg”, sa Nobog. ”Bara en som går tillräckligt fort.”

”Jag tyckte du just klagade på att det gick för fort”, sa Henko.

De hörde ännu ett skrik. Den här gången kom det från en människa.

”Det avgör saken”, sa Nobog.

”Jepp”, sa Henko.

Och så gasade han på igen, åt samma håll som tidigare. 


Det var nära att Henko körde in i henne.

Kyrkan hade i regel betydligt bättre krönikeskrivare än väringarna. Den såg insamlandet och bevarandet av kunskap som en dygd – medan väringarna föredrog att resa runt och slåss med knytt och monster och dricka stora mängder alkohol. Men det fanns ett undantag, och det var när det gällde nedtecknandet av alla de odjur och vidunder som någon gång siktats i Jenis och dess omvärld. Vilket kanske inte var så märkligt, då väringar är förtjusta i rövarhistorier, medan kyrkan kräver lite mer trovärdighet innan den vill skriva ner något i sina journaler.

Väringar är som regel betydligt bättre sagoberättare än pastorer, antagligen av ungefär samma anledning.

Därför visste Nobog och Henko omedelbart vad det var som de stött på där nere i Genvägen mellan uppgången till ruinstaden Vicariat och uppgången till Harir. Även bakifrån såg de att odjuret de nästan kört rakt in i, odjuret som nosat upp en grupp människor, och väringar märkligt nog, odjuret som ännu inte sett dem, var inget annat än Cavatika.

Nobog och Henko tittade på varandra. De steg av svävaren, Henko med geväret över axeln, Nobog med sin tveeggade tvåhandsyxa i händerna.

Cavatika var dotter till den enda Draken. Vad för varelse som varit hennes mor var höljt i dunkel. Hon var ingen drake, långt ifrån. Enligt legenden hade hon tagit sin tillflykt till Genvägarna efter att de tolv snärjt och bundit hennes far. När Meishur sedan gjorde uppror och tog kontroll över Draken, stannade hon i Genvägen. Enligt vissa sagor var hon och förrädaren allierade mot kejsar Khomondur och trollkarlarna, men de flesta trodde snarare att de helt enkelt hade fullt upp på var sin front och inte hade någon anledning att slåss mot varandra. Säkert är att hon försvann efter krigets slut. 

Det hade länge ryktats om att hon låg bakom de försvinnanden som skedde i Genvägarna. Men ingen såg henne, ingen som överlevde för att berätta om det i alla fall.

Men här stod hon, och hon hade fortfarande inte upptäckt väringarna bakom sin rygg.

”Det här kan bli vår största seger”, sa Nobog tyst.

”Eller vår första förlust”, sa Henko och tog fram geväret. ”Jag hoppas det funkar lika bra mot monster som mot träd.”

”Det känns inte alltför säkert”, sa Nobog. ”Är du säker på att du ska testa mot en sådan här motståndare?”

”Mot vilken typ annars?” sa Henko. ”Någon på arenan? Jag misstänker att jag inte skulle fortsätta att vara populär så värst länge efter det.”

”Är du säker på att du kan träffa?” frågade Nobog.

”Klart jag träffar”, sa Henko.

Han höjde vapnet och siktade.

Det ven till som förra gången, och effekten var minst lika spektakulär. Skottet tog i Cavatikas axel; hud och muskler och ben trasades sönder och hon vrålade. Hennes kraftiga högerarm blev hängande längs hennes sida. Folket på andra sidan bron som antingen flytt eller stått förstenade fick för första gången syn på Nobog och Henko. Cavatika vände sig om.

”Bra skott”, sa Nobog. ”Men varför sköt du henne inte i huvudet direkt?”

”Lite jobb ska väl du ha också”, sa Henko.

”Säg som det är”, sa Nobog. ”Du siktade på huvudet.”

”Th!” sa Henko. ”Hade jag siktat på huvudet hade jag träffat huvudet. Nu kommer hon.”

”Det gör hon”, sa Nobog.

Cavatika hade börjat gå tillbaka över bron. Nobog och Henko gick henne till mötes.

”Påminn mig så att jag inte har fel, men visst sprutar hon eld?” sa Nobog.

”Det stämmer”, sa Henko.

Sekunden senare stod marken där de två väringarna befunnit sig i lågor efter odjurets eldkvast, men då var Nobog och Henko inte längre där. Nobog kom upp på fötter, och sprang mot honmonstret, medan Henko la upp geväret på armen igen.

Nobog hörde ljudet från skjutvapnet, och odjuret ragglade bakåt. Henkos andra skott hade träffat henne i bröstet, men hennes tjocka hud och bröstkorg skyddade henne och hon var inte utslagen.

Nobog var framme vid henne innan hon hunnit återhämta sig. Snabbt sprang hon runt Cavatika; när odjuret väl insett att hon hade en fiende inpå sig var Nobog redan bakom henne. Monstret försökte vända sig, men bron – som var nog så bred för en väring – var i minsta laget för henne, och det begränsade svängrummet gjorde henne klumpig.

Nobog duckade under Cavatikas svans som kom farande mot henne, och gjorde ett utfall med yxan. Den tunga eggen bet djupt i odjurets sida, och hon vrålade igen.

Vid brons fäste väntade Henko på att geväret skulle laddas upp, men han skulle inte hinna skjuta igen.

Nobog var åter bakom Cavatika, och ännu ett hugg i dess sida fick monstret att börja raggla. Innan Cavatika hunnit slå efter henne med sin oskadade vänsterarm, hoppade hon undan och gjorde ännu ett anfall. Denna gång högg hon mot benen, med all sin kraft. Yxans egg gick igenom hud och kött och fastnade först när det kom in till benet, och honmonstret sjönk ner på knä. Styrkan rann ur henne i takt med att hennes svarta blod pumpade ut genom de breda såren i sidan och den avslitna kroppspulsådern i benet, och hon stupade hårt framåt.

Den här gången var Nobog inte lika snabb – yxan satt fortfarande fast – och hon hamnade under det sex meter stora monstret.

Henko rusade fram och försökte lyfta undan den döende varelsen, men det var inte förrän gruppen av människor tog sig samman och hjälpte till som de lyckades häva den då döda Cavatika över broräcket och ner i avgrunden.

Nobog stönade, men lyckades med Henkos hjälp ta sig upp på fötter. 

Det var deras största seger. 

Att inget var brutet var ett mirakel. 

Att de ens levde var ett mirakel.


(Foto: MJH Shikder/Unsplash)