Vattenfall i skog.

Kapitel 12: Doktor Martian

”God middag, min bäste herre!”

Dokaius hoppade till. Han hade trott att han var ensam.

”Se så, se så. Ingenting att oroa sig över.”

Dokaius vände sig om. En ung man stod och tittade på honom. Först trodde Dokaius att han såg fel, eller att händelserna han hade varit med om sedan han lämnat Dohrgården till slut tagit knäcken på honom. Mannen hade knallgrönt hår, så grönt som gräset i juni efter en lätt sommarskur. Han var dessutom klädd helt i lila och bar en topphatt.

Mannen tog ett steg mot honom och räckte fram handen.

”Martian. Doktor Martian. Till er tjänst.”

Dokaius skakade hans hand.

”Dok…” 

Han blev osäker på om han skulle avslöja sitt namn eller fortsätta använda Dok Långe.

”…kaius af Dohrgården, ja!” sa mannen, och Dokaius ryckte till igen. “Det var minst sagt på tiden. Jag började bli lite orolig. Men det förstås, det där mötet med den söta bondflickan var knappast inplanerat från början, inte sant?”

Dokaius bara tittade på honom.

”Hur …” sa han. ”Du har följt efter mig!” utbrast han sedan.

”Aldrig!” sa Martian. ”Att bara antyda något sådant. Jag befinner mig själv på något som man skulle kunna benämna en eskapistisk utflykt, med viss risk för min egen existens och andrum. Det finns krafter som inte skulle tillåta mig att söka upp dig i förväg, även om något sådant skulle ha ökat mina chanser betydligt. Dessutom kom jag från andra hållet.”

”Det där var totalt obegripligt”, sa Dokaius.

”Inte alls”, sa Martian.

”Kan du ta det hela från början igen?”

”Helst inte. För var fras som uttrycks finns ett stort men ändligt antal synonymer, fraser med likalydande men icke identiskt innehåll. Att upprepa samma fraser ännu en gång är att göra det skapande kaos en stor ogärning.”

Dokaius suckade. Han hade trott att han skulle få träffa mer vanligt folk på den här sidan om Dohrgårdens väggar. Men han började inse att det inte fanns något sådant som “vanligt folk”.

”Säg det på något annat sätt, då, vid den Högstes okända namn.”

”Med andra ord, menar du. Ja, det är förstås en helt annan sak.”

Martian tystnade ett ögonblick, och började sedan sin berättelse.

”På grund av min enorma förkunskap och de särskilda förutsättningarna som min uppväxt och mitt arv för med sig har jag kunnat skaffa mig kännedom om de skeenden som vanligtvis skulle vara fördolda, så att jag i detta nu, känner till allt.”

”Vad menar du?”

”Precis vad jag säger. Från varje enskild punkt går en explicit linje mot universums kokpunkt. Den som kan se och tolka de gardamiska strålarna kan förutse varje enskild händelse inom en ändlig framtid.”

”Va?”

”Jag har all kunskap. Så enkelt är det.”

”Visst. Det var det. Du driver med mig!”

Dokaius började gå. Martian sprang ifatt honom.

”Din syster är fängslad i Harir av Eraim Chartsin. Din bror har fått förstärkning av er kusin Annelie.”

Dokaius ryckte till och stannade. Martian log.

”Nu fick jag allt din uppmärksamhet.”

”Hur vet du det här?”

”Jag sa ju det, jag har all kunskap.”

Dokaius vände sig om, gick fram och tillbaka längs vägkanten.

”Jag kan inte tro på det”, sa han.

”Jag förstår det”, sa Martian. ”Ur den hermeneutiska tolkning jag gjort av den kontext du levt i kan jag se att en sådan som jag inte ingår i din världsbild.”

”Tyst!” sa Dokaius. ”Var bara tyst!”

Han började gå. Martian gick bredvid honom.

”Du vet vem jag är”, sa Dokaius. ”Du vet att jag träffade Christine. Du vet att jag är skötare, att min syster är försvunnen och min bror är kvar hemma. Du påstår saker jag inte vet något om, att Junia är fängslad av någon Chartsin i Harir, och att Antonius har fått hjälp från Pehrsgården. Jag tänker inte fråga hur du har fått reda på det, eftersom du redan har försökt förklara två gånger, och du uppenbarligen talar ett annat språk än vad jag gör, för jag förstår inte ett ord av vad du säger.”

”Dumheter”, sa Martian. ”Jag talar jenis, den moderna varianten så väl som den antika, flytande. Modern jenis är vad du talar, så vitt jag kan avgöra saken. Och med …”

”Kan du inte bara vara … tyst?” sa Dokaius. ”Jag försöker få min hjärna att sluta snurra.”

”Visst”, sa Martian och log ett blänkande leende. ”Men vi kommer bli tvungna att prata förr eller senare. Tills vidare är det nog att jag får ditt tillstånd att färdas vid din sida.”

”Tills vidare”, sa Dokaius. ”Så länge du är tyst.”

”Vi har en överenskommelse”, sa Martian, och sträckte fram handen igen.

Dokaius skakade hand med mannen ännu en gång, och la den här gången märke till att Martian också hade gröna naglar. Oj, oj, oj, tänkte han för sig själv. 

De gick tysta bredvid varandra länge. Dokaius tänkte på vad Martian hade sagt. Försökte hitta någon förklaring till att den underlige mannen kunde känna till så mycket om hans liv. Magi? Kanske, det ryktades att det fanns svartkonstnärer i huvudstaden. Annars då? En naturlig förklaring. Martian kunde ha följt efter honom. Var han kanske till och med på värdshuset i Eras? Där hade Dokaius inte dolt sitt namn. Eller så kanske han hade pratat med Peter Mile. Att Dokaius var skötare och hade en bror och en syster, det fanns upptecknat i de kungliga registren, så det skulle Martian kunnat ta reda på om han kom ifrån huvudstaden. Det han sagt om Antonius kunde han ha hittat på, det fanns inget sätt för Dokaius att kontrollera det, men hur hade han vetat om att Junia försvunnit? Dokaius hade inte talat med någon om det.

Två möjligheter kom till honom samtidigt. Breven han hade skickat till Antonius och Lottine. Om Martian på något sätt fått tag i dem. Eller så kunde Martian ha med Junia försvinnande att göra.

Martian började vissla för sig själv.

Dokaius tittade på honom.

”Vad? Kan jag inte vissla ens?”

”Vissla på du.”

Dokaius tittade bort. Om det var som Martian sagt så var alltså Junia fängslad i Harir av någon som hette Eraim Chartsin. Dokaius kände igen namnet, men han kunde inte placera det. Varför skulle någon i Harir vilja hans syster något ont? Och om någon nu ville kidnappa Junia, varför inte vänta tills hon kom till Harir själv? 

”Antag att jag tror på det du säger”, sa Dokaius.

Martian slutade vissla.

”Ja?”

”Varför? Varför är Junia kidnappad?”

”Det är lite svårt att förklara”, sa Martian.

”Vi har hela dagen på oss. Och med tanke på hur tydlig du varit så här långt lär det behövas.”

”Jag ska försöka uttrycka mig i lekmannatermer om det gör det hela lättare för dig.”

Dokaius tittade på Martian.

”Har någon sagt till dig att du är otroligt dryg?”

”Många gånger”, sa Martian. ”Vill du veta eller inte?”

”Jag tar det som en retorisk fråga”, sa Dokaius.

”Ah, du är inte helt obildad”, sa Martian. ”Trots att du aldrig har satt din fot i huvudstaden.”

”Börja förklara”, sa Dokaius. ”Eller var tyst och gå din väg.”

”Visst, visst. Man kan säga att det hela började för två månader sedan. Eller så kan man säga att det började för nitton år sedan. Eller så kan man säga att det började när de tolv sövde den enda Draken.”

”Det där är bara legender.”

”Är det? Hur som helst, om jag börjar där så kommer vi verkligen behöva hela dagen, och mer därtill. Nej, vi börjar för knappt två decennier sedan. En ny spelare anländer till huvudstaden, enligt vissa med sin egen personliga demon i packningen. Vad alla är ense om är att han har en förmögenhet i ädelstenar och snabbt börjar köpa sig inflytande.”

”Magus Chartsin! Det var därifrån jag kände igen namnet. Magus Eraim Chartsin. Jag har sett det namnet på alldeles för många kungliga dokument för att glömma det i första taget. Och de flesta av dem med negativa nyheter för oss skötare.”

”Precis. Magus Chartsin.”

”Skulle han ha kidnappat Junia? Visst för att vi vid fler än ett tillfälle har svurit över att han skurit ner på vår betalning, men allvarligt talat. Det låter inte riktigt klokt.”

”Låt mig berätta färdigt innan du uttalar dig om min mentala hälsa. Såpass låter du väl dina intagna komma till tals i alla fall, hoppas jag. Hur som helst. Magus Chartsin vinner inflytande, och sitter snart i lilla rådet, med tungan i kungens öra. Men han har en dold dagordning.”

”Med risk för att verka tjatig: Hur kan du veta allt det här?”

”Det är enkelt förklarat, betydligt enklare än övrigt. Jag var också där.”

”I kungens lilla råd?”

”Nja, kanske inte i lilla rådet direkt. Men när adeln samlades. Och på kungafamiljens sammankomster.”

”Varför då?”

”Sa jag inte det? Jag är kungens systerson. Prinsessan Evangeline är min kusin.”

Dokaius slutade gå.

”Nu får du för sjutton skärpa dig! Din historia blir mer osannolik för varje andetag du tar.”

”Och inte desto mindre är den högst, och i varje tänkbar mening, sann.”

”Jag väntar med att uttala mig om den saken, om det gör detsamma för dig. Fortsätt.”

De gick vidare.

”Ja. Hur som helst. Vad ingen vet …” sa började Martian. 

”Utom du uppenbarligen”, avbröt Dokaius. 

”… utom jag, fast jag visste det inte då, är att Chartsin vill åt makten. Inte bara över Ireus utan över hela Jenis.”

”Varför är jag inte förvånad?” sa Dokaius. 

”Kan du sluta avbryta mig?” sa Martian. 

”Visst. Ursäkta. Fortsätt.”

”Ursäkten godtagen. Magus Chartsin åtrår makten, och för knappt två månader sedan tog han den genom en statskupp. Huvudstaden hamnade genast under hans kontroll. Han spärrade in kungen och prinsessan. Fängslade alla möjliga upprorsmakare, förutom dem han dödade rakt av. Jag tackar den Högste att jag hörde till den första kategorin. Jag antar att jag inte sågs som något hot. Eller att han ville spara mig av någon annan anledning. Hur som helst, med hjälp av lojala styrkor från Xersekten …”

”Xer? Från Nerhams saga?” 

”Och från kyrkans skrifter, korrekt. Xer som fängslades norr om Yhebergen av den Högste i tiderna efter Trollnatta. Xersekten ser förstås annorlunda på saken, men det är oväsentligt. De är magus Chartsins bundsförvanter, en ljusskygg grupp som verkat bakom kulisserna länge i Harir, men han hittade dem och gjort dem till något mycket mer. Med hjälp av dem och med hjälp av ett stort antal magiska varelser, skapade av askan från brända kroppar, tog han kontrollen över staden.”

”Det gick så lätt?”

”Jag ska inte påstå att det var lätt. Själv blev jag fängslad direkt, och såg inget av striderna, men det var strider. Tydligen krossades två upprorsförsök redan första dagen, och ledarna brändes på bål av Xersektens präster. Efter det lugnade det ner sig.”

”Men armén? Kungen måste väl ändå ha något mer än folket till skydd?”

”Han har sina statsvakter, och han har en personlig livvaktsstyrka, palatsgardet. Men de hann aldrig reagera. Kungen satt i rådsmöte när Chartsin plötsligt dödade de övriga rådsmedlemmarna. Han är magiker, den värsta vi haft sedan de tolv. Det var över på några minuter. Med kungen i hans våld vågade inte livgardet kämpa emot, utan la ner sina vapen. De avrättades till sista man. Jag antar att magus Chartsin förstod att deras lojalitet mot kungahuset var så stor att de aldrig skulle förmås att tjäna honom.”

”Men fortfarande. Armén? Alla kungliga styrkor kan väl inte vara posterade i norr? Det har väl varit lugnt från knytten i många år?”

”Ja, ja!” Martian lät plötsligt arg. ”Armén var inte där. Relam hade blivit sänd till Hulting en vecka tidigare, med större delen av sina styrkor. Det var bara en symbolisk trupp som fanns kvar. Nöjd nu?”

Dokaius tittade på honom. Så ryckte han på axlarna.

”Visst. Sen då? Jag förstår inte hur det här har med Junias kidnappning att göra.”

”Jag kommer dit nu. Chartsin har kontroll över huvudstaden, men han har inte i närheten tillräckligt med soldater för att ta kontroll över landet, än mindre över hela kontinenten. Till det behöver han använda än mer svartkonst för att lyckas. Och det är det som han förbereder nu. Jag vill helst inte gå in på allt för många detaljer, eftersom själva nämnandet av dem kan dra ovälkommen uppmärksamhet till oss, men i den ritual som han förbereder ingår ett människooffer. Junia.”

Martian tystnade. De gick bredvid varandra utan att säga något ett tag.

”Det finns egentligen ingen anledning att tro på ett ord av vad du säger”, sa Dokaius.

”Jag visste vem du var innan du sa något, jag visste vad du gjort de senaste dygnen. Jag visste att din syster var försvunnen.”

”Du kan ha följt efter mig, tagit reda på vem jag är av någon av dem jag pratat med efter vägen. Du kan ha sett mig prata med Christine. Och för allt jag vet kan du ha någonting att göra med Junias försvinnande. Vilket också skulle kunna förklara varför du vet så mycket. Du kan ha pressat henne på det.”

”Och varför skulle jag göra en sån sak?”

”Det är just det. Det finns inte någon anledning. Ingen alls.”

”Just det.”

Åter blev det tyst. Dokaius tittade sig omkring. Skakade på huvudet.

”Oj, oj, oj.”

”Det kan man lugnt säga”, sa Martian.

”Kan du klargöra en sak?”

”Naturligtvis. Det är de facto så att jag är här enkom för att klargöra saker för dig”, sa Martian. 

”Och det svarar, tror jag, på min fråga.”

”Jag misstänkte det.”

”Det är verkligen svårt att prata med dig.”

”Folk brukar säga det.”

”Det jag undrade var alltså om du gick den här vägen bara för att du skulle träffa mig. Vilket du svarade ja på innan jag hunnit fråga”, sa Dokaius. 

”Precis.”

”Varför?”

”Varför jag svarade innan du hann fråga? Det var bara att det var pinsamt uppen…”

Dokaius suckade.

”Nej, inte det. Varför ville du nödvändigtvis träffa mig och berätta det här?”

”För att du kan hjälpa mig”, sa Martian. 

”Hjälpa dig med vad?”

”Störta magus Chartsin.”

Dokaius tittade på Martian, med stora ögon. Han fick först inte fram ett ord. Han försökte igen.

”Om du gick in för att göra mig förvånad hela tiden skulle du inte lyckas bättre. Hur skulle jag kunna hjälpa dig med det? Jag har inte särskilt mycket makt, jag har stort sett inga resurser. Jag är bara en enkel skötare av intagna, på väg att kräva min betalning. Vilket verkar rätt kört just nu, om det du säger stämmer.”

”Det var inte särskilt svårt att förutse att du skulle reagera på det sättet”, sa Martiam. 

”Har någon sagt dig att du är … nej, det har jag sagt redan eller hur?”

”Minst en gång.”

Dokaius suckade. Igen.

”Då ska jag uttrycka mig på ett annat sätt den här gången. Att samtala med ett halvdussin intagna är avslappnande mot att tala med dig.”

”Utmärkt. Det innebär bara, implicit, att jag utmanar dig intellektuellt på ett helt annat sätt än de, även om de är sex. Vilket inte heller kommer som någon större förvåning.”

”Nej. Det betyder att du är än mindre sammanhängande än vad de är, men precis lika överdrivet säker på din egen förmåga.”

”Om det gör dig lycklig, kan du få fortsätta tro det.”

Dokaius skrattade till.

”Att prata med dig är som att boxas med ett gummiträd.”

”Och jag antar att du har erfarenhet av nämnda sysselsättning.”

”Pratar man som du vid hovet? För i sådana fall var hela den här expeditionen dödsdömd från början. Jag skulle aldrig ha kunnat göra mig förstådd.”

”Den här ’expeditionen’, som du kallar den, var dödsdömd från början hur som helst”, sa Martian. 

Dokaius blev allvarlig igen.

”Vad menar du?”

”Magus Chartsin visste att någon av er skulle bege er mot huvudstaden tids nog. Ni bryr er för mycket om era intagna för att inte göra det. Och han har sett till att större delen av era sparade resurser gått åt redan tidigare”, sa Martian. 

”Där sa du det första ord hittills som jag vet är sant”, sa Dokaius. 

”Så han sände ut sin tjänare för att hämta den av er som kom. Så länge ni var i Dohrgården var ni säkra.”

”Jag tänker inte ens fråga varför vi var säkra i Dohrgården.”

”Bra. Du lär dig. Nu blev det ju så att ni gav er av två i stället, vilket Chartsin med all sin uppblåsta förutsägningsförmåga inte kunde tänka sig, eftersom det var totalt ologiskt, och rent utsagt korkat.”

”Hallå där!” sa Dokaius. 

”Det var korkat”, sa Martian. 

Dokaius slog ner blicken.

”Det var ganska korkat”, sa han.

”Du fortsätter att lära dig. Hur som helst, tack vare er bristande logik, har vi en hållhake på magus Chartsin som han inte vet om. Vilket är den enda typ av hållhake som räknas.”

”Du har fortfarande inte kommit ett dugg närmare att förklara hur vi två ska kunna störta honom”, sa Dokaius. 

”Jag kommer dit. Utan att du först fått klarhet i problembakgrunden kan du inte förväntas förstå vad som behöver göras”, sa Martian. 

”Prata på då”, sa Dokaius. 

”Det skulle gå fortare om du inte avbröt mig hela tiden”, sa Martian. 

”Det skulle gå fortare om du kunde prata som folk utan att slänga in en massa vackra termer för att låta kultiverad. Vet du ens vad hälften betyder?”

Martian slutade gå.

”Jag fann den kommentaren förolämpande.”

”Vilket betyder att jag hade rätt”, sa Dokaius över axeln medan han fortsatte gå.

Efter några minuter kom Martian ifatt honom, småspringande.

”Om du tar upp det där igen så kommer jag inte berätta något mer”, sa han. 

”Är det ett löfte?”

Martian tittade irriterat på Dokaius.

”Visst, visst”, sa Dokaius. ”Jag ska inte ta upp det igen. Kan du komma till saken, tror du?”

”Jag måste säga att din brist på tålamod är frapperande, speciellt för någon med din utbildning”, sa Martian. 

”Jag kan ta mycket konstigheter från personer som är drabbade av sjukan. Men du är inte drabbad.”

”Är det din professionella åsikt?”

Dokaius skrattade till.

”Det är min professionella åsikt. Min professionella åsikt är dessutom att du är rädd för att komma till kärnan av det du försöker berätta, eftersom du tror att det kommer skrämma bort mig.”

Martian såg stött ut igen.

”Dumheter. Lyssna nu, så ska jag förklara för dig. Som jag har berättat är Chartsin svartkonstnär. Och det är något vi kan använda mot honom …”

Martian fortsatte att förklara, och ju mer Dokaius hörde, desto oroligare blev han. Orolig eftersom det mannen som gick bredvid honom sa var vansinne, men mer orolig för att det trots det på något sätt kändes helt rätt.

Det tog flera timmar för Martian att förklara allting, trots att Dokaius efter ett tag slutade komma med kommentarer och bara lyssnade. När Martian var klar ställde Dokaius några frågor, som Martian svarade på. Sedan dog samtalet ut. De gick bredvid varandra tills tystnaden blev så kompakt att Dokaius var tvungen att bryta den.

”Martian.”

”Ja?”

”Vad gör vi nu?”

”Vad menar du?”

”Ja. Med allt det du har berättat. Vad ska vi göra nu?”

”Nu ska vi ta oss till Harir så snabbt som möjligt. Vad som händer sedan återstår att se.”

***

På något sätt hade hon vant sig. 

Junia satt på britsens kant och drack långsamt av det vatten som med ojämna mellanrum fylldes på i bägaren hon hittat efter den första tiden i cellen. Fortfarande var det helt mörkt runtomkring henne, förutom när någon av alla mardrömsscener började utspela sig. Hon hade inte fått något att äta, och var fruktansvärt hungrig.

Den första tiden hade varit fasansfull. För varje ny syn trodde hon sig vara räddad, för varje ny syn hoppades hon att det inte var en syn utan verkligheten, att allt som skett innan varit en ond dröm. Många gånger befann hon sig plötsligt bredvid Dokaius längs vägen till Harir, och då var det svårast att övertyga sig själv om att det inte var det som var verkligheten. Men förr eller senare vaknade hon alltid upp i den mörka cellen, oftast med hårt bultande hjärta och ett skrik på läpparna.

Till slut var hon så utmattad att det inte hade gått längre. Hon hade fallit i sömn och sovit utan drömmar. Det fanns inget sätt att avgöra hur länge.

När hon vaknat hade synerna börjat igen, men på något sätt hade hon vunnit ny styrka under sömnen och de hade inte lika stor effekt på henne. Till och med de gröna ögonen, och varelsen som de tillhörde, förlorade det mesta av sin makt över henne. Snart var synerna välkomna avbrott i det monotona mörkret, även om hon var rädd att den cynism hon tagit till för att skydda sig till slut skulle leda till att hon inte godtog räddningen om den väl kom.

Det värsta nu var att hon fruktade för sin kropp som tog stryk av att ligga där i mörkret. Och att hon var hungrig.

Junia tyckte om mat. Hon och Dokaius hade turats om att laga maten hemma i Dohrgården. Det fanns veckor då de försökt övertrumfa varandra med goda och originella måltider, och Dokaius brukade säga att det inte fanns några intagna på hela Jenis som åt bättre än dem som de tog hand om. 

För Junia del blev det ofta att tillaga något som hon själv jagat och berett, medan Dokaius lagade mycket fisk och kött från tamdjur som de köpte på marknaden i Rylander. De hade ett stort kryddförråd, med kryddor från hela den kända världen. Grönsaker och säd odlade de själva. Junia brukade plocka svamp om höstarna, och då var det svårt för Dokaius att hålla jämna steg.

Ibland gjorde de det till och med till en uttalad tävling, med Antonius och ibland någon eller några av de intagna som domare. Det växlade vem som vann, men om Junia skulle vara helt ärlig så var det nog oftast Dokaius. Fast det kunde bero på att Antonius alltid hade sett upp till sin storebror, och därför hade en annorlunda relation till honom än vad han hade till Junia.

Att tänka på det gjorde bara Junias situation värre. Hon hade försökt olika taktiker för att hålla hungern ifrån sig, men hade snabbt insett att det bästa var att distrahera sig själv genom att tänka på något helt annat än mat. Började hon tänka på olika maträtter, eller på sina matstrider med Dokaius, blev hungern snart för mycket för henne.

I stället försökte hon tänka på annat som hänt i hennes liv, lyckligt så väl som olyckligt. Hon tänkte på sina föräldrar, på sin morfar som varit gårdfarihandlare och sin mormor som dött i en underlig sjukdom (som ingen hade känt till innan hon fick den) när Junia var så liten att hon bara hade svaga minnesbilder av henne. Hon tänkte på sin farfar och farmor som hade varit skötare, och undrade om de någonsin dragits med de tvivel hon närt, om de någonsin längtade bort så som hon gjort.

Hon tänkte på böcker hon läst, på diskussioner hon haft, på människor hon träffat. Hon förundrades över hur hennes liv kunde kännas både så långt och så kort på samma gång, och förskräcktes över hur avlägset allt det som hänt henne innan hon hamnat i detta mörker kändes.

Hon försökte nära hoppet om att någon snart skulle ge henne mat, att någon en gång skulle släppa ut henne. Att någon fyllde på bägaren med vatten tog hon som ett tecken på att de som stängt in henne här, vilka de nu kunde vara, inte ville döda henne utan bara plåga henne. 

Junias kusin Lottine, ledare för skötarna på Pehrsgården, hade sagt något en gång som Junia kom att tänka på där hon satt i mörkret. För att tämja ett vilt djur, hade Lottine påstått, gäller det att fånga in det och inte ge det någon mat tills det nästan svälter ihjäl. När du sedan matar det kommer det inte veta att det var du som svälte det innan, utan bara att du matar det nu, och det kommer att börja lyda dig.

Jag kommer veta, tänkte Junia. Jag kommer veta att de gjorde så här mot mig.

Och sedan tänkte hon på mat igen.

***

Martian hade dragit med sig Dokaius på minst sagt underliga vägar, genom täta skogar och övergivna ruiner, genom träsk och fält. De hade lämnat huvudvägen direkt efter att Dokaius till slut gått med på att vad Martian sa var sant, att han var den han påstod sig vara, och lovat att hjälpa honom att genomföra det Martian ansåg att de måste genomföra. Enligt Martian var det för farligt att vistas på kungliga landsvägen och det blev farligare ju närmare Harir de kom. Magus Chartsins makt sträckte sig fortfarande inte långt utanför huvudstaden, men för var dag som gick utökade han sin kontroll över landsbygden runt omkring.

Det hade gått några dagar sedan dess, och enligt Martian hade de nu inte långt kvar till Harir. Om det var sant, Dokaius hade fortfarande svårt att tro på vad den underlige mannen påstod, hade de tjänat in mycket tid på de genvägar som Martian lett dem på. 

De hade dessutom blivit blöta, fått ansikten och händer sönderrivna av grenar, blivit jagade av en arg bonde sedan de trampat ner hans grödor, och Dokaius hade nästan skadat foten när han klivit igenom en rutten lucka till en källarruin de passerat tidigare samma dag. Vilket Dokaius påpekat åtskilliga gånger.

De båda männen hade inte direkt blivit bättre vänner trots att Dokaius slutat ifrågasätta allt Martian sa, men de hade så här långt lyckats hålla sig ifrån att flyga i strupen på varandra. Vid några få tillfällen hade de till och med kunnat skämta ihop utan att skämten togs ut på någon av dem, och Martian hade lyckats berätta en del om markerna de gick igenom utan att irritera Dokaius alltför mycket med sin högfärdighet.

Nu gick de utan att prata, genom en barrskog som för tillfället inte var alltför svår att ta sig fram i. Martian nynnade för sig själv och Dokaius tänkte på annat.

”Jag tänker tvätta av mig”, utbrast Martian.

”Jaha”, sa Dokaius. ”Var?”

”Det finns ett litet vattenfall en bit härifrån som rinner ner i en tjärn. Det är rätt kallt, men det är så varmt i dag så man får snabbt upp temperaturen.”

Dokaius tänkte på när han själv tvättat sig senast och insåg att han nog inte luktade särskilt gott.

”Det låter som en inte helt dum idé”, sa han. ”Och om du säger att du visste att jag skulle säga så kommer jag doppa dig både länge och väl när vi kommer fram till den där sjön.”

”Du har skrämmande liten respekt för vetenskapens person”, sa Martian.

”Pyttsan”, sa Dokaius.

De kom fram till tjärnen. Den var alldeles rund och vattnet var svart. Solen glittrade i dess blanka yta och blänkte i vattenfallet som föll från en höjd minst tre meter upp. Martian gick bort till sjöns kant och klädde av sig. Dokaius följde hans exempel.

Martian tog några meters sats och hoppade sedan rakt ut från den branta klippkanten. Vattnet stänkte när han slog ner och det träffade Dokaius, som rös. Det var inte varmt på något sätt. Trots det började Dokaius den långsamma processen att doppa sig själv, betydligt försiktigare än vad Martian hade varit.

”Kom igen, tokvaktarn! Vi har inte hela dagen på oss”, ropade Martian, som simmade omkring i sjöns mitt.

Till slut hade Dokaius kommit i helt och simmade bort till Martian.

”Vattenfallet är perfekt att tvätta av sig i”, sa Martian.

”Har du sagt det så”, sa Dokaius.

”Varför känns det som om du inte tror på någonting jag säger?” sa Martian.

”Det vet jag inget om”, sa Dokaius. ”Jag tror visst på att det är ett bra ställe att tvätta av sig.”

Han simmade bort till vattenfallet. Det föll på en klipphäll innan det rann ner i sjön, och han klättrade försiktigt upp på den och ställde sig under vattnet. Martian ställde sig bredvid honom. De stod så en stund, innan Dokaius kände att han var tvungen att få upp värmen och klättrade upp på land.

Han vände sig mot Martian för att fråga om han tänkte bli kvar länge, men tystnade. Martians illgröna hårfärg hade försvunnit, och ersatts med helt vanlig mörkbrunt hår.

”Jag ser att du till slut tappat talförmågan”, sa Martian. ”Och det över något så simpelt som färg.”

Dokaius orkade inte kommentera det, utan vände sig och gick bort till sina kläder. Några minuter senare kom Martian dit.

”Jag brukar färga mitt hår i olika färger varje månad”, sa Martian. ”Den gröna färgen sitter sämst. Den går ur så fort man tvättar håret. Jag har fler färgmedel med mig, så jag kommer snart att vara annorlunda igen. Jag kan färga ditt hår också om du vill.”

Dokaius tänkte säga något sarkastiskt, men insåg att Martian verkligen ville färga hans hår – att Martian ansträngde sig för att nå fram till honom, ansträngde sig för att vara vänlig.

”Tack ska du ha, men jag trivs bra som det är”, sa han i stället, och såg till att inte låta sarkastisk eller ironisk.

”Visst”, sa Martian. ”Skyll dig själv.”

Men inte heller han lät vass.

”Martian”, sa Dokaius, när han klätt sig färdigt.

”Ja, Dokaius?”

”Jag ville bara säga att även om mycket av det du säger är svårt att acceptera på rak arm, och även om du ibland kan vara onödigt uppblåst …”

Martian försökte avbryta honom, men Dokaius viftade att han skulle vara tyst.

”… även om du ibland kan vara onödigt upplåst, så är det inte så att jag inte tror på någonting du säger. Och jag har egentligen inget emot ditt sällskap.”

Martian sa inget. 

”Och nu lyckades jag få dig att tappa talförmågan”, sa Dokaius och log. ”Och det över något så simpelt som ärlighet med en liten gnutta vänlighet.”

Martian skrattade till.

”Du är inte helt fel att umgås med du heller”, sa han. ”Men tro inte att jag tänker tvätta dina strumpor bara därför.”

De började gå.

”Hur långt har vi kvar till Harir?” sa Dokaius.

”Inte långt”, sa Martian. ”Nån dag bara. Vi kommer att komma in på Chartsins territorium i morgon, så då blir vi tvungna att hålla betydligt bättre utkik.”

Några timmar senare stannade de för natten. Det var en fin kväll och det såg ut att förbli klart, så de la ut sina sovfällar utan något skydd över sig. De låg en bra stund och tittade på stjärnorna innan Dokaius till slut bestämde sig för att det var dags att sova. Han drog sovfällen till hakan.

”Sov gott då, Martian.”

Martian drog sig upp till halvsittande ställning och tittade på Dokaius.

”Det har varit rätt trevligt, eller hur?” sa han.

”Jag antar det”, sa Dokaius.

”Jag är inte så väldigt jobbig att vara med?”

”Har jag någonsin sagt det?” sa Dokaius. 

”Nej, det har du kanske inte.”

”Men nu borde vi nog sova.”

”Vi säger så”, sa Martian och tippade ner hatten så att den täckte hans ansikte. 

Dokaius slöt ögonen. Han var inte långt borta från sömnen nu.

”God natt, Martian.”

”God natt, min bäste herre.”