Borg högst upp på hög klippa.

Kapitel 13: Ett veck i verkligheten

“Vilka är ni och vad gör ni här?”

Nobog tittade på de fem människor och tre väringar som hon och Henko räddat från Cavatika. Det var en ytterst osannolik grupp att hitta på en väg som människor inte längre använde. 

En av dem var uppenbarligen en av kyrkans pastorer, med en paladin som livvakt. Det var märkligt nog, men hon hade hört att kyrkans folk dök upp på de mest oväntade ställen. De andra människorna visste hon inte alls vad hon skulle tänka om. Mest förvirrande var dock de tre unga väringarna. 

“Mitt namn är Edwin”, började pastorn. “Det här är mina följeslagare Pudas och Winson.”

Nobog skakade hand med Edwin och Winson och nickade en uppskattande nick till Pudas, två krigare emellan. 

“Gjorde vi inte precis det här?” mumlade en av de unga männen, som det verkade mest för sig själv. Han tittade upp och höjde rösten.

“Jag heter Linuto. Det här är Mikeloto. Vi …”

Hans röst sprack.

“Vi var tre. Joelito … det där monstret dödade Joelito.”

Han började gråta, och en av de tre väringarna la armen om honom och ledde iväg honom en bit från gruppen. Mannen han kallat Mikeloto stod kvar och såg förvirrad ut en stund, innan en av de andra väringarna tog hans hand och de också gick därifrån.

“Jag ber om ursäkt”, sa Nobog. “Jag visste inte vad ni råkat ut för innan vi anlände.”

“Vi är tacksamma för ert ingripande”, sa Edwin. “Vi kunde alla ha gått genom porten i detta nu om det inte varit för er.”

“Varsågod”, sa Henko.

Nobog vände sig till den kvarvarande väringen, en lång brunhårig kvinna som såg ut att vara i 25-årsåldern: 

“Vi hade inte förväntat oss att träffa andra väringar här”, sa hon.

“Förutom den vi är här för att träffa”, sa Henko.

“Förutom den vi är här för att träffa”, instämde Nobog.

“Jag heter Ellen”, sa kvinnan. “Min vän heter Issy, och det där är Toyie”.

Hon pekade på kvinnan som höll om den gråtande Linuto.

“Vi kommer från Vent. Vi var på en utflykt och träffade på de här människorna som först ledde oss vilse och sedan in i den här dödsfällan.”

Nobog tittade förvånat från henne till pastorn, till de två förvirrade och gråtande unga männen och sedan tillbaka till henne igen.

“Situationen är betydligt mer komplicerad än så”, sa Edwin. “Men innan jag berättar mer skulle jag gärna vilja ha svar på samma fråga som du själv ställde: Vilka är ni, och vad gör ni här?”

Nobog tittade på Henko, som ryckte på axlarna.

“Nobog och Henko”, sa hon. “Vi är på väg till Hulting.”

“För att träffa härförare Relam”, sa Edwin.

“Hur visste du det?” sa Nobog.

“Din vän sa att ni var här för att träffa en väring. Det finns så vitt jag vet bara en väring i Hulting.”

Nobog nickade. Hon behövde vara försiktig med vad hon sa kring den här pastorn.

“Vi ska hjälpa honom att besegra en ond magiker och rädda prinsessan”, sa Henko.

“Henko!”

“Ja?” sa Henko.

“Vi känner inte de här människorna”, sa Nobog. “Vi vet inte vems sida de står på.”

Hon vände sig tillbaka till Edwin och de andra.

“Inget illa menat.”

Edwin viftade med handen, som för att visa att hennes ord rann av honom som vatten. 

“Jag tar aldrig illa vid mig av sanningen”, sa han. “Och jag återgäldar alltid med samma mynt.”

“Är det klokt?” sa mannen som Edwin presenterat som Winson, och som hittills inte sagt mycket.

“Jag ser den Högstes hand i vårt möte”, sa Edwin och vände sig tillbaka till Nobog och Henko. “Vi är utsända av kyrkan för att återfinna ett föremål som stulits. Jag antar att den ‘onda magiker’ som ni nämnde är Eraim Chartsin?”

Nobog nickade. Det var ingen vits att förneka det nu, det var inte som att det fanns några andra magiker det kunde handla om. 

“Jag misstänker att det är Eraim Chartsin som ligger bakom stölden”, fortsatte Edwin. “Jag har också anledning att tro att han tagit över makten i Harir.”

“Japp”, sa Henko. “Det är därför vi är här.”

“Så när du säger ‘rädda prinsessan’ …”

“Ja, han pratar om kronprinsessan Emangeline”, sa Nobog. “Relam skickade ett brev till oss och bad om hjälp, fråga mig inte hur. Vi har varit på väg sedan dess.”

“Bara ni två?” sa Winson.

“Förmodligen”, sa Nobog.

“Japp”, sa Henko.

“Vad har Eraim stulit?” frågade Nobog.

Edwin verkade överlägga med sig själv, och sedan bestämma sig.

“Det här verkar bli ett långt samtal och vi är alla trötta och förmodligen hungriga och törstiga. Vi har mat och dryck vi kan dela med oss av.”

“Mat vore gott”, sa Henko.

Edwin tog med dem till gruppens tillfälliga läger. Winson gjorde upp en eld där en uppenbarligen brunnit föregående kväll, och ett hälsosamt gult sken blandade sig med det gröna från väggarna. De två unga männen och de två väringskvinnorna som tröstat dem anslöt sig till gruppen igen. Linuto såg betydligt mer samlad ut nu, men Mikeloto verkade vara långt borta. 

Winson och Edwin plockade fram mat ur tre sadelväskor och började tillaga den över elden. Nobog såg inte till några hästar, så hon antog att de hade fått panik när Cavatika dök upp. Sannolikheten att de skulle hitta dem igen var ytterst liten.

Maten var snabbt färdig, och när alla fått i sig något började Edwin prata igen.

“Har ni hört talas om Eldsdroppen?” frågade han.

Nobog och Henko skakade på huvudet. En blick på de andra runt elden gjorde det uppenbart att det bara var Pudas och Winson som hade någon aning om vad Edwin var på väg att berätta.

“Den har vaktats av den Högstes kyrka i Cebea sedan kejsar Khomondur och de tolv trollkarlarnas tid”, fortsatte Edwin. “Det var kejsaren själv som gav oss uppdraget att hålla den säker.”

Han tittade bort mot bron där striden mot Cavatika stått för bara några timmar sedan.

“Jag såg den flera gånger innan den stals, i det museum där den förvarades. Rörde vid den någon gång, för att försäkra mig om att det som sägs om den är sant. Vi borde ha haft den bättre skyddad, men till och med kyrkan hade glömt hur viktigt vårt uppdrag var.”

“Vad är den för något?” frågade Linuto. 

“Den är formad som en enorm regndroppe, genomskinlig som glas och hård som diamant. I dess inre finns en flamma, en flamma som fladdrar och brinner utan vind, utan bränsle. Den är varm om man lägger handen mot den, men värmen sprider sig inte”, sa Edwin.

“Ja, men vad är den för något?” upprepade Linuto.

“Den är ett vapen”, sa Pudas. 

Edwin nickade. 

“I fel händer är den ett vapen”, sa han. 

“I en magikers händer”, sa Nobog.

Edwin nickade igen.

“Varför Genvägen?” sa Nobog.

“Vi hade hoppats att hinna före tjuvarna till Harir”, sa Edwin. “Fånga dem där och ta tillbaka droppen. Winson här har kunskapen som behövs för att innesluta den i en låda av bly inför återresan till Cebea, för att minska risken att den försvinner igen. Men med vad ni bekräftat är den planen inte längre trolig att lyckas.”

“Så vad ska ni göra nu?” sa Nobog. “Och jag förstår fortfarande inte var de här fem kommer in i bilden.” Hon svepte med handen framför Linuto, Mikeloto, Ellen, Issy och Toyie. “De ser inte ut att vara utsända av kyrkan.”

Ellen skrattade hånfullt.

“Knappast”, sa hon. “Vi tror inte på de där dumheterna. Och de där två är tokar.”

“Tokar?” sa Nobog.

“Jag tror det är bäst att jag tar det här från början”, sa Edwin och började förklara.

Nobog var inte helt säker på om hon blev klokare av pastorns förklaring, men när han hade pratat färdigt hade alla ätit upp maten och det var dags henne och Henko att fortsätta sin resa.

Hon reste sig upp.

“Jag tackar för ert förtroende och för att ha fått dela er eld och er måltid”, sa hon. “Och frågar igen: Vad ska ni göra nu?”

“Är det inte uppenbart?” sa Edwin. “Det enda som återstår är att alliera sig med den enda makt som har möjlighet att ta tillbaka Eldsdroppen innan den används – den kungliga armén.”

Han reste sig också.

“Vi ska följa med er.”

***

Stigarna var ovanligt raka nu för tiden.

Edwin tittade upp mot himlen. De stigar vi vandrar när vi tjänar den Högste är aldrig raka. Det var något som pastorer i alla tider försökt förmedla till sina församlingar. Människor hade alltid svårt att ta det till sig. De ville ha raka besked. När de nu omvände sig och tillhörde den rätta tron, borde inte allt serveras för dem av den Högste? Varför hände fortfarande hemska saker? 

Kyrkan visste att världen inte fungerade på det sättet.

Därmed inte sagt att det var ovanligt för en pastor att tro att den Högste ingrep direkt i sin skapelse, för att hjälpa dem som trodde. Det var en av grundbultarna i kyrkan, och något Edwin var väl förtrogen med. Men inte någon gång tidigare i hans liv hade den Högstes finger varit så tydligt för honom som sedan han först fick syn på de tre människorna och tre väringarna utanför Vent. Ankomsten av de båda gladiatorerna i sista stund var bara den sista händelsen i raden av sammanträffanden som inte var några sammanträffanden. Han hade tvivlat där i några ögonblick, när skräcken från åsynen av Cavatika skärmat av honom från den Högstes närhet. Men tvivlen var över nu, och han kände åter vissheten att han var på rätt väg.

Det hade tagit lite tid att övertyga Nobog om att det var ett riktigt beslut att ta med två förrymda intagna, tre otränade väringar och tre representanter för den Högstes kyrka på deras resa norrut. Henko däremot hade bara rykt på axlarna och konstaterat att det fanns plats på svävaren.

Så de hade slagit sig samman med de två väringarna från Vinland, för att stärka och råda fältherre Relam i borgen Hulting i norra Ireus. Det fanns en portal några dagars resa från fästningen, och svävaren hade fört dem till den på några timmar.

Ännu ett tecken på den Högstes ingripande, tänkte Edwin. Informationen vi behövde, om tillståndet i den huvudstad som bara var en dags resa bort, kommer till oss från två väringar som rest över halva världen. Den Högste höll ett extra öga riktat på dem, och Edwin var tillfreds.

Nu gled de fram genom den tätväxta nordliga barrskogen, med betydligt lägre hastighet än vad de hållit tidigare, så att Henko som stod vid rodret skulle hinna väja undan för de hinder som ideligen hamnade i deras väg. 

Edwin hade inte lyckats förstå hur de fått tag i svävaren, och han hade ingen aning om hur den drevs. Han visste att väringarna hade tillgång till andra krafter än människor hade, krafter som den oinvigde skulle kalla magi, men maskinen stämde inte alls in i hans bild av vad de kunde göra.

Det var i alla fall en klar lättnad att ha den. Pudas hade skadat sig då Cavatika föll för Nobogs yxa. Mikeloto var långt ifrån återställd efter det dygn han varit försvunnen, och han ville fortfarande inte berätta vad som hade hänt honom. Hela gruppen var förstås mycket nedstämd efter Joelitos död. Det skulle ha varit svårt att få alla att fortsätta gå.

Linuto satt bredvid pastorn på svävaren. Han hade somnat för någon timme sedan, men vaknade nu. Han sträckte på armarna och gäspade stort. Edwin log mot honom.

”God morgon.”

”Är det morgon?” sa Linuto. 

”Nej, egentligen inte. Kväll fortfarande. Men du har sovit eller hur?”

”Mm. Men jag trodde inte jag sovit så länge.”

De satt tysta en stund.

”Pastorn?”

”Ja, min pojke?”

”Vad var de där genvägarna egentligen? Hur kunde vi gå in i närheten av Vent och komma ut långt norr om Harir bara två dagar senare?”

Edwin nickade för sig själv. Linuto var frågvis, och verkade suga upp all information han fick höra.

”Den första Genvägen som skapades är den från Harir till Hulting, för nästan tusen år sedan, av Byggarnas ledare Tika Signalman”, sa Edwin.

”Byggarna?”

”De var en mäktig order av magiker som använde sina krafter till att konstruera byggnadsverk och föremål. När vi kommer fram till Hulting ska du få se något annat de lämnat efter sig: den inre fästningen, som är det ursprungliga Hulting och har den kända världens högsta murar. Om vi någonsin kommer till Harir kommer du att få se mer.”

”Pastor Edwin, genvägen …”

”Ja, jo …” Edwin samlade tankarna, och fortsatte. ”Det här var på kejsar Khomondurs tid, fast han var inte kejsare då utan bara kung över Ireus. Och Ireus var också mindre på den tiden – men nu håller jag på att börja prata om annat igen. Kung Khomondur hade beställt en väg av Byggarna mellan Hulting och Harir, en väg som var snabb att färdas på och säker från banditer, vilket var ett vanligt problem på den tiden. Så Tika och Byggarna gjorde Genvägen åt honom. Allt eftersom åren gick blev fler och fler städer anslutna till nätverket av Genvägar, tills alla större städer på Jenis och till och med Cebea hade sin egen kopparport. Det sägs att till och med väringarnas huvudstad hade en, men om det är sant eller inte får du fråga Nobog.”

”Men hur kunde Byggarna göra en väg som är kortare än vad det egentligen är mellan två ställen?”

”Byggarnas hemligheter har för länge sedan försvunnit.”

”Så du vet inte?”

”Jag vet inte hur de gjorde, nej. Men det finns en berättelse om Tika och den första Genvägen som jag skulle kunna berätta för dig. Jag vet inte hur mycket av den som är sann.”

”Berätta ändå.”

”Ja, berätta”, sa Toyie, som hade satt sig bredvid Edwin och Linuto.

Edwin nickade. 

”Tika hade som sagt fått i uppdrag av kung Khomondur att bygga en väg, och trollkarlen ville inte göra den unge kungen besviken. Legenden säger att Tika en natt satt i sitt arbetsrum med en karta framför sig för att mäta avståndet mellan Harir och Hulting. Tika hade arbetat i många dygn i sträck utan sömn för att hitta ett sätt att få vägen så kort som möjligt, och planerade en underjordisk tunnel för att minska påverkan utifrån.”

”Vilket företag, en tunnel från Harir till Hulting! Varför inte bara bygga en stenlagd väg?” frågade Linuto.

”Jag vet inte vad Tika tänkte, jag återberättar bara det jag hört. Byggarna var mycket mäktiga, kanske var en underjordisk tunnel inte något stort problem för dem. Hur som helst. När Tika satt där djupt försjunken i tankar blåste ett fönster upp, och hans karta fladdrade ner på golvet. Tika försökte fånga den, men lyckades bara slå ner några böcker från sitt skrivbord, som landade på kartan. Tika svor för sig själv och gick för att stänga fönstret.”

Också Nobog hade nu kommit och satt sig att lyssna till vad pastorn sa.

”När han lyfte upp kartan hade den vikt sig, utan att trollkarlen märkte det. När han för minst hundrade gången mätte avståndet mellan Harir och Hulting spratt han till. Den här gången blev det bara en tiondel av vad det vanligtvis var. Tikas trötthet var som bortblåst, och några timmar senare hade han allt klart för sig och kunde till slut sova. Nästa morgon kallade han till sig sina bröder i Byggarnas order och beordrade att två kopparportar skulle byggas, vardera bestående av två dörrar och ett ramverk. Den ena fraktades till Hulting, medan den andra sattes upp inne i Harir i ett hus av rosa marmor, prytt av samma märkliga runor som fanns på dörrarna. När porten utanför Hulting också var monterad sände Tika bort de flesta av sina bröder, och tog bara med sig de Byggare han mest litade på innanför portarna. De var borta en lång tid, dagar och veckor gick. Den gamle magikern hade lämnat fasta instruktioner att portarna inte fick öppnas förrän han kom ut, men det var nära att det ändå skedde, då allt fler gav upp hoppet om att få se någon av trollkarlarna igen.

Så slogs en av portarna plötsligt upp, men inte den i Harir där de stängt in sig, utan den i Hulting.”

Linuto såg tvivlande ut.

”Men hur kunde en vikt karta hjälpa honom att komma fortare fram?”

”Jag vet inte Linuto. Kanske hittade Tika ett sätt att vika verkligheten. Som jag sa, Byggarna var mycket mäktiga.”

”Det var där vi var alltså, i ett veck i verkligheten.”

Edwin tittade på Linuto. Han är snabb, den här som de kallar tok.

”Ja, kanske. Enligt vad som sägs såg Genvägen inte alls ut som den gör nu på den tiden, då var den vacker och ljus. Men alla som vet Genvägens hemligheter är sedan länge döda.”

”Jag måste tänka på det här.”

”Gör du det, Linuto. Vi ska nog snart stanna för kvällen, hur som helst.”

Nobog skakade på huvudet.

”Vi behöver inte stanna. Henko och jag turas om att köra svävaren, det går att sova ombord utan problem. Relam har fått klara sig själv länge nog som det är.”

Edwin nickade. Naturligtvis.

***

Linuto hade funderat på det pastorn berättat tills det snurrade i huvudet på honom, och han var tvungen att göra något annat. Efter en stunds tvekan gick han och pratade med Nobog, som tagit över styrningen från Henko. Han hade bestämts sig för att han gillade de båda väringarna. De verkade ta lika lätt på livet som de flesta tokar han hade vuxit upp med, men var inte lika dryga och egoistiska. Dessutom var han nyfiken på hur svävaren fungerade, och om det hade funnits någon Genväg till Vinlands huvudstad.

Det hade det, visade det sig när han frågade Nobog, men gången ut dit hade varit en av de sista som byggdes, och den första som blivit obrukbar. När det gällde svävaren var Nobog betydligt mindre meddelsam, i alla fall så länge som Linuto frågade om vad som drev den och var väringarna hade fått den ifrån. När han i stället undrade om hur man styrde den hade Nobog inget emot att visa honom, och snart stod Linuto själv vid rodret. 

Det var en hissnande upplevelse, trots att Nobog sänkte farten betydligt innan hon lämnade över, och inte alls så svårt som han hade trott att det skulle vara. En spak skötte hastigheten, och en ratt användes för att svänga. Linuto upptäckte snabbt att det svåraste var att inte svänga för mycket, men efter att Nobog korrigerat honom några gånger klarade han av det själv. 

Skogen hade tunnats ut någon timme tidigare, och nu flög de ut på ett stort sädesfält. Linuto blev orolig att de skulle förstöra grödorna, men när han tittade bakåt såg han att de visserligen böjts ner, men reste sig igen när de passerat. Fascinerande. 

Han började snegla på de många knappar som fanns framme på svävaren. Många lyste med stadigt rött sken, som om de glödde, men när han rörde vid dem var de inte varma. De flesta hade symboler på sig som han kanske skulle kunna tyda om han fick lite tid, även om en del av färgen som symbolerna var ritade med verkade ha skrapats bort. Nobog var till ingen hjälp, hon bara sa att han inte fick trycka på dem. 

Men det där måste väl i alla fall vara ett horn. 

Ett tjut som inte var av denna värld strömmade från svävaren. Det lät lite som en ilsken katt, men mekaniskt, liksom. Linuto hoppade till. Flera av de andra skrek, och alla tittade på honom och Nobog.

”Jag gjorde inget!”, sa han och lyfte händerna, för att sedan snabbt ta ratten igen när svävaren svängde.

”Tryck … inte … på … några … knappar”, sa Nobog långsamt och tittade på honom. 

”Jag gillar dig, Linuto. Men du måste göra som jag säger. Jag vet bara vad två av de där knapparna gör. En stänger av svävaren, och sätter på den. Och en slår igång två lyktor som lyser framåt. De andra knapparna kan göra precis vad som helst. Jag tror att du är tillräckligt klipsk för att förstå innebörden i det utan att jag behöver ge några exempel.”

Linuto nickade, och var tyst en stund.

”Du vet vad tre knappar gör nu,” sa han sen.

Nobog bara tittade på honom. Sen brast hon ut i ett gapskratt.

Nobog tog tillbaka styrningen efter händelsen med knappen och oväsendet, och Linuto fortsatte att undersöka svävaren, men utan att trycka på några fler knappar. Den var byggd lite som en båt, avlång med tydligt rundad för och akter. I fören fanns en upphöjning där ratten och knapparna satt, och en glasskiva över den som skyddade passagerarna från vinden. Ett räcke gick runt alla andra kanter, så att ingen skulle trilla ur. Det fanns tre rader med avlånga säten, med plats för fem personer på varje om man trängde ihop sig lite. Det gick också att sitta eller ligga på golvet, som var varmt och behagligt och ganska mjukt. 

Linuto hade ingen aning om vad svävaren var byggd av för material, bortsett från glasrutan i fram, och han var inte helt säker på den heller. 

Nedanför knapparna hittade han en lucka. Efter en stunds övertygande fick han Nobogs lov att öppna den. I skåpet innanför fanns två böcker, ihopsatta med metallklamrar och med tunna pärmar, något Linuto heller aldrig sett förut. Men han var långt ifrån någon expert på böcker, även om Dokaius hade hållit sig med ett litet bibliotek hemma i Dohrgården som han hade fått låna ur ibland. Han kunde läsa, vilket var en raritet bland tokar. Inte för att det var så väldigt mycket vanligare bland folk i allmänhet heller, för den delen.

Innanför luckan fanns också diverse bråte som Linus inte kunde identifiera. En del verkade vara verktyg, annat bara skräp. En tunn träfigur i form av en gran luktade väldigt starkt, och Linuto la tillbaka den i skåpet och stängde. Han hade behållit böckerna utanför och gick och satte sig i det främre sätet. Edwin blev nyfiken på vad Linuto hittat, så Linuto gav honom en av böckerna, och försökte själv tyda den andra. 

Bokstäverna såg inte riktigt ut som han var van vid, men det var orden som gav honom mest besvär. Han kände igen tillräckligt många av dem (”och” till exempel, och ”du”, och ”alltså”) för att misstänka att det förmodligen var genis det stod på, men antagligen var det någon ålderdomlig dialekt som användes på Vinland. 

Att få ut något av det gjorde honom trött i ögonen, speciellt som det började bli mörkt, och han gav snart upp och la sig att sova i stället.


Det var Henko som väckte honom följande morgon. Han hade ett svagt minne av att ha drömt något om Joelito och Junia och eld och underliga gångar, men drömmen försvann snabbt i dagsljuset, som de så ofta gör.

Svävaren stod på marken, och de flesta andra hade redan klivit ur den och satt en bit bort och åt frukost.

”Den slutade funka för några timmar sedan”, sa Henko.

”Vilken?” sa Linuto sömnigt.

”Svävaren”, sa Henko. ”Karin berättade för Nobog att den förmodligen skulle göra det, om vi åkte för länge i dåligt väder. Jag antar att Genvägen kvalificerar som dåligt väder.”

”Vem är Karin?”

”Ingen du känner.”

”Och varför skulle den sluta fungera av dåligt väder?”

”Ingen aning. Och det är bäst att du inte frågar Nobog. Hon försöker låta bli att tänka på var vi fick tag på svävaren.”

”Var fick ni tag på svävaren?”

Henko började nynna högt.

”Vill du ha frukost, grabben? Nobog och Winson är på väg att ta en andra omgång, så det är bäst att skynda dig om du vill ha något medan det finns kvar.”

Han fortsatte nynna och gick bort till elden. Linuto följde irriterad efter.

***

Mikeloto skämdes. Han hade fortfarande inte sagt ett ord till någon av tjejerna efter att han kommit ut ur skräcködlans kammare. Issy hade ju nästan fallit i koma för hans skull, och hon hade tröstat honom efter det som hände med Joelito. 

Så han skämdes. Han måste prata med henne. Men han vågade inte. Vad krångligt allt blev när man blandade in känslor! 

Om han bara varit hemma. Då skulle han ha frågat Junia. 

”Men så dum jag är”, muttrade han. Om jag varit hemma så skulle jag ju inte ha träffat Issy. 

Och dessutom, Junia var ju inte hemma. Hon var i palatset och fick påökat. Om ändå Joelito inte kastat sig framför elden. Då skulle han åtminstone kunna prata med honom. Linuto förstod inte sånt här, och Mikeloto tyckte inte att han kände någon av de andra tillräckligt bra för att kunna prata om det. 

Han började gå åt Issys håll, och sände henne en försiktig blick. Hon tittade oblygt tillbaka. Mikeloto kände hur rodnaden spred sig i ansiktet, vilket var en helt ny upplevelse för honom, och han tittade generat ner. Han tordes inte gå närmare. 

Det behövde han inte heller. Issy kom fram till honom och tog hans hand i sin. Han öppnade munnen för att säga något, han visste inte vad. Fråga henne vad hon kände? Berätta vad han kände (inte för han visste riktigt vad han kände, men i alla fall)? Be om ursäkt? Be om förlåtelse? Be om råd? Försöka få henne att skratta? Skämta bort alltsammans? Gråta bort alltsammans?

”Sch. Säg inget!” 

Issy log och kysste honom lätt på kinden.

Mikeloto stängde munnen. Det tinglade i hans tår, och brände om hans öron. Så underbart allt blev när man blandade in känslor!

***

Toyie sneglade mot Mikeloto och Issy. Hon var både förvånad och inte förvånad.

Det hade varit uppenbart ända från början att Issy var intresserad av den långa unga mannen. Men Toyie hade inte trott att hon skulle göra något av det, stigmat för förhållanden mellan väringar och människor var för stort. Det var ett brott mot hedersreglerna som var betydligt större än det Toyies far hade gjort sig skyldig till. I Vent hade Issy aldrig gjort något liknande.

Men förmodligen blev det lättare för att de plötsligt befann sig på andra sidan landet, långt bort från alla hennes andra vänner. 

Toyie satt bredvid Ellen och åt frukost. Sedan de träffade Edwins grupp och allt som hänt inne i Genvägen verkade Ellen och Issy ha glömt att de var arga på henne. Att Issy hade annat i tankarna förstod hon, men det var skönt att även Ellen hade släppt sin hårda attityd, i alla fall mot henne. Även om inget någonsin skulle bli sig likt igen.

Pastorn hade frågat dem om de fortfarande ville följa med, efter att han övertygat Nobog och Henko att ta med honom och de andra till Hulting i stället för fortsätta till Harir. Frågan var uppenbart riktad till henne och de andra två väringarna, han hade inte ändrat sig när det gällde att låta de intagna vandra runt som de ville. Issy och Ellen hade svarat ja utan någon diskussion. Toyie hade varit mer tveksam, men hon ville inte överge Linuto så snart efter att han förlorat sin vän.

Det fanns en annan anledning också. Hon hade varit beredd att lämna Vent när det såg ut som att  Ellen och Issy skulle bränna hennes möjligheter till lycka och välgång i staden. Även om det inte längre var troligt med tanke på Issy och Mikeloto, hade det gett henne en tankeställare. Vad gjorde hon egentligen med sitt liv i Vent, om hon så snabbt var beredd att överge det? Fanns det egentligen något där att återvända till?

Hon hade inga svar, och så länge hon inte hade det kunde hon lika gärna stanna här med de andra och se hur saker utvecklades.

Hon hade gärna diskuterat saken med Linuto, men han satt och pratade med Nobog och Henko, och Toyie hade inte bestämt sig för vad hon tyckte om de två väringarna från Vinland än. De var både väldigt lika och väldigt olika alla krigarväringar hon någonsin träffat. 

Nobog hade tittat förvånat på Issy när hon pussade Mikeloto på kinden och satte sig bredvid honom. Henko hade inte pratat med någon av dem, men Toyie hade inte missat att han gav uppskattande blickar till Ellen – vilket förmodligen var anledningen till att Ellen varit så snabb att säga att hon ville följa med till Hulting.

”Lyssnar du, eller?” sa Ellen. 

”Förlåt. Vad sa du?” sa Toyie.

”Tror du de är ett par?” sa Ellen. 

”Ett par vadå?”

Ellen suckade. 

”Henko och Nobog? Tror du de är ett par?”

Toyie hade inte ens tänkt tanken. Ett ögonblick övervägde hon att säga ja bara för irritera Ellen. 

”Det verkar inte så”, sa hon i stället.

”Det tycker inte jag heller”, sa Ellen snabbt och log. ”Bra.”

***

De lämnade svävaren efter frukosten, Linuto och Henko uppenbarligen med viss saknad. De gjorde några försök att få igång den, men lyckades inte. Edwin hörde Henko lova Linuto att de skulle återvända och hämta svävaren så fort de fick tillfälle. De befann sig inte särskilt långt ifrån Hulting, så det var inte alls otroligt att möjligheten snart skulle komma.

Edwin undrade hur det kom sig att ingången till genvägen inte låg i själva Hulting, så som den gjorde i Harir och Cebea och hade gjort i Vicariat. 

Han visste inte mycket om genvägarna, bara marginellt mer än det han berättat för Linuto: Den magi som höll dem samman hade börjat lösas upp de senaste hundra åren, då det inte längre fanns några Byggare som kunde underhålla den. Den ursprungliga vägen mellan Harir och Hulting sades vara den stabilaste, följt av genvägarna till Ireus andra två stora städer på den tiden, Maruka och Vicariat. Han skulle aldrig ha vågat färdas genom den genväg som startade i Cebea.

Dagen efter att de lämnat svävaren nådde de fram till Hulting. Redan på morgonen fick de syn på murarna, som stack upp högt över den omkringliggande skogen. 

”Jag förstår att det krävdes Byggare för att skapa det där”, sa Linuto till Edwin. 

Några timmar senare började de höra ljudet av människor och djur, och snart kunde de se det enorma läger som omkringgärdade borgen. 

”Det måste finnas tiotusen soldater här”, mumlade Edwin när han först såg de oräkneliga tälten.

”Fler”, sa Pudas. ”Fler än tiotusen. Den största delen av Ireus armé är fortfarande lojal mot Relam. Tydligen.”

De drog till sig en hel del blickar när de kom in i lägret. Nobog och Henko, som uppenbart var väringar och därför av intresse för Relam, såg snart till att de fick fri lejd fram till södra porten. 

Men där var det stopp. Fältherren var inte hemma, informerades de om. Exakt var han var ville ingen berätta, och inte när han kunde tänkas vara tillbaka heller. Och tills han kom fanns det tydligen ingen som var beredd att släppa in dem innanför murarna, även om Relams inräknare, en kortväxt gladlynt kvinna med flätor, gärna kom ut och mötte dem och nedtecknade alla uppgifter de var beredda att dela med sig av om sig själva. 

Hon spelade oberörd, men Edwin märkte snabbt att hon var både nervös och nyfiken. Och inte undra på. En märkligare och osannolikare grupp än den han ingick i kunde knappast någonsin ha skådats i borgen: gladiatorer från Vinland och intagna från Dohrgården, pastorer från Alovrest och fågelskådare från Vent. Nobog och Henko hade inga problem att förklara vad de gjorde där, men det var betydligt svårare för Linuto och Mikeloto. 

Kvinnan lämnade dem några timmar senare med flera papper fulltecknade av anteckningar, efter att hon anvisat dem en plats i utkanten av armén att slå läger på och lovat att sända bud efter dem så snart hon fick något besked från högre ort. 

Linuto försökte övertyga Henko och Winson att följa med tillbaka och hämta svävaren, men Nobog och Edwin avstyrde det hela. I stället tillbringade de resten av dagen med att vänta, och när kvällen kom och borgportarna stängdes hade fortfarande ingen dykt upp med bud att de skulle släppas in, och de började förbereda för nattvila. Runt omkring dem brann tusentals eldar, och det hördes röster och skratt och rop överallt. Edwin var inte helt bekväm med att ha så många beväpnade personer så nära inpå, men de ireuska soldaterna hade rykte om sig att vara disciplinerade och än så länge verkade det stämma.


Mikeloto, Issy, Linuto och Toyie satt och kastade tärning, Pudas slipade sitt svärd och Nobog och Henko samtalade tyst med varandra, när en okänd kvinna plötsligt var mitt ibland dem. Edwin hade inte hört henne komma eller känt hennes närvaro, vilket var märkligt. Hon var ännu kortare än Relams inräknare, ovanligt kort för att vara människa (om hon nu var människa), hade långt brunt lockigt hår och var mycket vacker. Hon var klädd i en mörk grön mantel som nästan såg svart ut i det försvinnande ljuset, och trots att hon inte sagt ett ord tystnade alla i gruppen och tittade på henne.

”Följ med mig”, sa hon, och de reste sig alla utan ett ljud.

Snabbt packade gruppen ihop sitt läger. Edwin betraktade kvinnan noga. Det var något med hennes utseende som inte stämde, och han kunde inte placera om hon var människa eller väring. Samtidigt var det något som var bekant över henne, som om hon liknade någon han sett förut. 

Utan att säga något mer gick kvinnan mot muren, och de följde efter henne lika tysta. Ingen av soldaterna de gick förbi reagerade. Det var som om de inte ens såg dem. Tio meter av barmark skilde de innersta av tälten från borgens yttre murarna, och när de kom dit stannade kvinnan och vände sig om. Gruppen spred omedelbart ut sig i en halvcirkel framför henne, så att alla kunde se och höra vad hon hade att säga. Hennes röst var tyst, men varje ord var tydligt.

”Jag kallas Alepha. Jag har sänts för att hämta er.”

Edwin drog in luft för att fråga om Relam hade kommit tillbaka, och hur de skulle komma in med porten stängd, men andades ut igen när hon fortsatte tala.

”Det finns en väg in i Hulting som inte många känner till. När Relam återkommer till borgstaden tidigt i morgon bitti vill jag att ni är de första han träffar.” 

Hennes blick vandrade över gruppen. Edwin, Nobog, Henko, Winson och Linuto nickade. När Eff kom tillbaka skulle de vara redo. Ingen ifrågasatte hennes ord eller hennes vilja, och när hon gick följde de alla efter. 

Efter tio minuter stannade Alepha framför en del av muren som för Edwins ögon såg precis lika ut som all den mur de redan passerat. Hon räckte ut sin hand mot honom, och han tog den. Det gick en rysning genom honom när de rörde vid varandra, och Edwin fick en plötslig känsla av tid, skog, liv, helighet. Han såg in i hennes ögon.

”Vem är du? Vad är du?”

Hon log, och ledde honom till muren. Där guidade hon hans hand till en uthuggen platta i stenväggen, omöjlig att urskilja med ögat. Tillsammans tryckte de in den och hörde hur något mullrade inne i muren. Inget mer verkade hända.

”Vägen är öppen. Gå, pastor.” 

Fortfarande med hans hand i sin förde Alepha deras armar fram till väggens yta – och genom den som om inget fanns där. Edwin sträckte fram sin andra hand. Också den försvann genom den till synes bastanta stenen. Han släppte hennes hand (och saknade genast känslan av den i sin) och tog ett försiktigt steg rakt fram, in i väggen. Det var en märklig känsla när hans kropp passerade genom illusionen, men det fanns inget motstånd. För en sekund var det svart, sedan lyste en fackla upp en trång passage genom muren. Han fortsatte att gå, och var snart ute på andra sidan. När han vände sig om såg han hur Pudas framträdde genom murväggen. Inuti hade inte illusionen märkts, men härifrån såg muren lika intakt ut som den gjort på utsidan.

En efter en kom de andra ut, tills de alla stod på den stenlagda gatan innanför. Sist igenom var Henko och Alepha själv. Hon visade dem till ett stort hus i närheten, och följde dem in. 

”Det här är min vän Cimel Amels hem, och ni är välkomna till det. Hon befinner sig inte här, men det finns mat att bereda om ni blir hungriga och sängar att sova i. Ni måste vara mycket trötta.”

Flera av de andra gick genast därifrån för att leta upp en sovplats. Edwin var själv tvungen att kväva en gäspning. Han hade plötsligt blivit fruktansvärt sömnig, men han ville inte gå förrän han fått veta vem Alepha egentligen var. 

Alepha log igen. Edwin log han också, han log så det kändes som att hans ansikte skulle spricka. I hennes leende har jag till slut förstått skönhet.

”Mina vänner”, sa hon. ”Vet att vi kommer att träffas igen, ni och jag. Då kommer ni att veta mer, och jag kommer att kunna berätta mer. Men för nu är det nog att ni är här, och att Relam kommer att sända efter er tidigt i morgon. Och att ni vet att för er, just nu och för en tid framöver, har alla stigar gjorts raka.”