Kapitel 14: Harir

Martian hade haft rätt.

Dokaius hade aldrig tidigare varit i en stad. Han hade trott att han varit i en stad, han hade flera gånger besökt Vent, och till om med rest till Lombard en gång för länge sedan med sin mor, innan Antonius och Junia föddes.

Men när han stod där på höjden tillsammans med Martian och tittade ner på Harir, insåg han att han aldrig tidigare varit i en stad. Att han aldrig tidigare förstått vad en stad var för något.

Huvudstaden var massiv, den var vacker, och den var märklig. Och då har vi inte ens passerat stadsporten än.

Det skulle de inte heller göra, enligt Martian. De tre portarna i stadsmuren var alla tungt bevakade av präster från Xersekten och magus Chartsins soldater. Men det fanns andra vägar in och ut ur staden; Martian hade använt en av dem när han flytt från kungliga fängelset. Den skulle de inte använda nu, då Martian var övertygad om att den upptäckts efter hans flykt. I sin egen högtravande stil hade han förklarat att han kände till alla trettiosju hemliga ingångar, och att de skulle ta sig in genom en som han var övertygad att han var den enda som visste om. 

Dokaius sa inte emot. Under de dagar de färdats tillsammans hade allt som kungens brorson sagt visat sig stämma med verkligheten. Han kunde vara tröttsam och arrogant och lättirriterad, men ännu värre var att han alltid hade rätt.

Sista biten fram till backkrönet de nu stod på hade de färdats genom en djup bevattningskanal, som såg till att de enorma sädesfälten som omgärdade Harir aldrig torkade ut. Kanalen hade varit torrlagd när de klättrat ner i den, och den var så djup och hade så branta kanter att det inte gick att ta sig upp var som helst. Där de tog sig ner hade någon lämnat en stege, som fortfarande var stadig nog, men mörkgrön och hal efter att ha stått under vatten.

De hade gått i den torrlagda kanalen i ett par timmar, innan de klättrade upp. Dokaius hade känt sig väldigt utsatt hela tiden de varit i den, han hade svårt för trånga utrymmen som det inte fanns någon självklar väg ut ur. Än värre blev det när vatten plötsligt forsade fram i kanalen, bara några minuter efter att de klättrat upp ur den. Dokaius hade skällt ut Martian, pådriven av sin inre rädsla. Martian hade lugnt konstaterat att han visste precis när vattnet skulle komma, vilket gjorde Dokaius rasande.

”Du tror att du vet allt!” skrek han. ”Men om någon av dem som öppnade slussarna för att släppa på vattnet varit bara lite för tidig så hade hela din plan för att stoppa Chartsin varit bortspolad nu.”

Martian hade inte svarat, utan bara gått vidare. De hade inte sagt något till varandra efter det.

”Huka dig!”

Martian drog Dokaius i ärmen. Dokaius tittade irriterat på honom, men gjorde som han sa.

”Vi måste vänta här tills solen lämnar vår del av himlavalvet och under det mörker som skyddar flyktingar och brottslingar till lika del färdas fram till stadsmuren.”

Martian hade någon gång under gårdagen övergett det ”vetenskapliga” språk han först använt för ett mer poetiskt. Dokaius hade inte bestämt sig för vilket som lät mest tillgjort, men det var i alla fall lättare att förstå vad den unge prinsen sa nu. 

De gick några steg nerför kullen, så att synen av Harir försvann.

”Jag hade ingen aning om att den var så stor!” sa Dokaius.

”Inget i din personliga historia har förberett dig på synen. Jag förstår att du är överväldigad”, sa Martian, i ett för honom vänligt tonläge. ”Harir är med klar marginal Jenis största stad, och har varit det i all historisk tid. Det ryktas om större städer öster om gränsländerna, men ingen kan säga med säkerhet om det finns någon sanning i de ryktena. Inte ens jag.”

Dokaius tittade på honom med förvåning. Det var första gången Martian erkänt att det fanns något han inte visste allt om.

”Men oavsett hur det är med det”, fortsatte Martian, ”så är Harir med största säkerhet den mest magnifika stad du någonsin kommer att lägga ögonen på.”

Han märkte att Dokaius tittade på honom.

”Varför tittar du på mig med sådan intensitet? Har du till slut insett att rött är det enda rätta?”

Martian hade färgat sitt hår rött föregående kväll, trots Dokaius protester att det skulle dra uppmärksamhet till dem.

”Jag tyckte du sa att du hade all kunskap. Du har knappt pratat om något annat sen jag mötte dig.”

”Det stämmer fullständigt.”

”Men du erkände just att du inte kunde säga något med säkerhet om städer öster om gränsländerna.”

Martian bara tittade på Dokaius, som om han inte förstod vad han sagt. 

”Jag misstänker att det finns en logik i det du säger, men du är så otydlig att det behövs pincett och förstoringsglas för att hitta den.”

”Om du inte vet ifall det finns större städer i öst, då vet du ju inte allting.”

”Ah”, sa Martian. ”När jag sa att jag hade all kunskap menade jag naturligtvis all vetenskaplig kunskap. Om östländerna finns bara rykten och deras vetenskap är obefintlig. Om Chartsin är något att utgå ifrån, han kommer därifrån som du vet, så sysslar de dessutom med magi där fortfarande. Magi! Har du hört något så gammalmodigt!”

”Men den ritual du talade om när vi först träffades, för att stoppa magus Chartsin, är inte den ma…”

”En helt annan sak. Det är en vetenskaplig formel, konstruerad för att disruptera Chartsins makt.”

”Det låter som magi.”

”Dumheter! Om du tänker fortsätta vara så vidskeplig och enfaldig ser jag inget annat val än att avsluta den här diskussionen.”

”Du gör som du vill.”

Dokaius gick och satte sig med ryggen mot ett träd som stod i kanten av sädesfältet. Sommaren var snart slut, men det var fortfarande varmt så länge solen var framme. Dokaius blundade in i ljuset och kände hur värmen spred sig genom honom. Efter en stund satte sig Martian bredvid honom, med ryggen mot samma trädstam.

När mörkret föll reste de sig (båda hade passat på att sova lite medan de väntade) och gick upp till backkrönet igen. Dokaius flämtade till. Han hade trott att staden skulle ligga till största delarna i mörker, att ljus från fönster och dörrar inte skulle synas från deras vinkel, eller döljas av muren. Och det stämde att ljuset från husen i innerstaden inte gick att se. Det som i stället drog Dokaius ögon till sig var den stora eld som brann mitt i staden, vid en stor byggnad i närheten av palatset, och eldens sken lyste upp dess väggar på ett mycket obehagligt sätt.

”Svarta katedralen”, sa Martian. ”Det är där som Xersekten satt upp sitt operativa högkvarter. Elden du ser är del i deras ritualer. I inledningsskedet av ockupationen användes den för att bränna ledare av motståndsrörelsen, men nu bränner de mest djur. Chartsins förtjänst att de inte har fortsatt med sina människooffer i stor skala.”

”Chartsins förtjänst?”

”Ja. Han är lika intelligent som cynisk, och vet att folket snart skulle resa sig och försöka kasta ut honom igen om han lät Xerprästerna bränna folk till höger och vänster. I stället har han snabbt återställt så mycket som möjligt till det normala, och för vanligt folk är det inte mycket som skiljer livet under honom från livet under kung Borelius.”

Dokaius tittade på elden. Vad höll han på att dras in i?

”Kom nu”, sa Martian och började gå. Efter några sekunder följde Dokaius efter.

Händelsen med vattnet var inte enda gången som deras resa varit nära att få ett abrupt slut. Två dagar tidigare hade de gått i skogkanten, några hundra meter från en väg. Martian gnolade på en melodi som Dokaius tyckte sig känna igen, men inte kunde placera. Det blev allt mer irriterande ju längre Martian gnolade, men Dokaius vägrade att fråga honom, utan gick med sammanbitna käkar och försökte tänka på något annat. 

Plötsligt stannade Martian. Han tog tag i Dokaius och drog in honom i skogen och tvingade honom att lägga sig ner. När de väl låg gömda bakom några omkullfallna träd pekade han mot vägen. Ett tiotal ryttare red förbi. Något var märkligt med sättet de satt till häst, med deras hållning, med hela deras skepnad, men Dokaius kunde inte sätta fingret på vad. Det kändes ungefär som sången han inte kunde identifiera, vilket inte gjorde något för hans humör. När de ridit förbi sa Martian:

”Gheolmän. Chartsins fruktade förstörare. Intelligens är inte deras forte, men de är fruktansvärda kämpar och totalt lojala till den som skapat och bundit dem till sig.”

Dokaius nickade. Martian hade berättat om dem tidigare. 

Magi var ovanlig nuförtiden, inte som det varit på Khomondur och de tolvs tid. En vandrare hade kommit till Dohrgården en gång för många år sedan, när Dokaius precis tagit över som ledare på Dohrgården efter sin far, och påstått att han var trollkarl. Han hade kunnat göra en del underliga och imponerande saker med hattar och boxar och sågar, och Dokaius hade låtit honom stanna några dagar och gett honom mat och betalning mot att han underhöll de intagna. Men det hade varit illusioner och skuggspel den mannen hade sysslat med, och Dokaius tvivlade på om något av det verkligen varit magi. Och det hade inget gemensamt med det Martian berättat om magus Chartsin. 

”De är inte så grymma som de ser ut, och njuter inte av att plåga människor. Men de har inte några känslor, och knappt några tankar. De gör vad de är beordrade att göra, och det är allt”, sa Martian. 

De reste sig och gick ut ur skogen. Martian började snart gnola tyst igen. Dokaius visste att han kände igen melodin. Till slut gav han upp, svalde sin stolthet, och frågade vad det var för något.

”Du känner inte igen den?”

”Jo, jag gör det. Men jag kan inte komma på vad det är. Det är mäkta irriterande.”

”Det är Ireus nationalsång.”

Självklart. Hur kunde han ha missat det?

”Det är inte många som känner igen den. Den är väldigt gammal, och spelas eller sjungs inte så ofta i våra dagar. Själv har jag bara hört den ett tiotal gånger, och jag har ändå bott vid hovet i hela mitt liv.” 

Martian gnolade vidare. Jovisst, det var nationalsången. Och Dokaius hade både hört och sjungit den fler än tio gånger. De höll på traditionerna på Dohrgården. Ibland var det allt de hade.

Harir var inte byggd för att vara lätt att försvara. I och med att skogar hade fått ge vika för slättland när jordbruket bredde ut sig gick det nu i alla fall att se en fientlig armé som närmade sig, men att ligga i nedre delen av ett lågland var inte militärt idealiskt på något sätt. Och även om träden var borta skuggades västra delen av huvudstaden fortfarande av två låga berg. 

Till dem begav sig Martian och Dokaius. Enligt Martian fanns där en gång som ledde in i staden, konstruerad av en mycket förmögen adelsman hundra år tidigare som aspirerat på tronen, men som varit ytterst paranoid och därför alltid flytt vid minsta tecken på att någon misstänkte vad han var ute efter. Som Martian berättade det lät det som att de flesta tecknen bara fanns i adelsmannens eget huvud, men gången var verklig och skulle komma väl till pass för dem.

Det tog dem någon timme att ta sig dit de skulle, mörkret gjorde det svårt att gå snabbt i det ojämna underlaget. Martian lät inte Dokaius tända någon lykta när de kom fram heller, trots att berget nu skyddade dem från staden, och de letade efter ingången i mörkret. 

Dokaius hade trott att de skulle hitta den direkt, men det drog ut på tiden. Martian påstod att det berodde på mörkret, men ju mer Dokaius betraktade honom och ju längre tiden gick, desto säkrare blev han att Martian faktiskt inte visste var ingången fanns någonstans. Kanske inte ens om det fanns någon ingång. Den unge prinsen verkade känna av hans tvivel och blev mer och mer frustrerad. När Dokaius föreslog att de skulle dela på sig för att kunna söka av ett större område snabbare nappade han direkt – men när Dokaius en bra stund senare fick syn på Martian igen satt han på en sten och mumlade för sig själv.

”Har du hittat något?”

Martian tittade upp, och skakade sedan kort på huvudet.

”Är du säker på …”

Längre hann inte Dokaius. Martian flög upp från stenen och rusade mot honom. Dokaius lyckades i sista stund kasta sig undan. Martian stannade, vände sig om och stirrade på honom. Dokaius stirrade tillbaka.

”Vad håller du på med? Har du blivit galen?”

Det var fel sak att säga. Martian frustade som en tjur.

”Jag är inte galen!” 

Skrikande rusade han mot Dokaius, som även denna gång flyttade på sig. Martian anföll som en arg intagen, och sådana visste Dokaius hur han skulle handskas med. Nästa gång Martian kom springande mot honom med armarna vevande tog han ett steg åt sidan och la krokben på den unge prinsen, som flög i en vacker båge och landade som en sten. Innan han hann resa sig var Dokaius över honom och höll honom snart i ett säkert grepp, likt det han använt mot pojken Jev. 

Martian frustade och skrek, men Dokaius föste honom framför sig till ett bevattningsdike de hoppat över för att ta sig från fälten till bergssluttningen, och doppade ner hans huvud i vattnet. När Martian kommit upp hade han tystnat.

”Nu vill jag veta vad i hela världen du håller på med.” 

Martian flämtade och stönade och lyckades inte få ur sig ett ord.

”Nå?” 

Martian försökte ta sig loss. Dokaius släppte inte. Martian gnydde och bröt ihop. Gråtande berättade han att han var en drabbad av sjukan. Att hans far vetat det, men inte velat sända honom till en gård för att han var rädd att bli till åtlöje. Han berättade att han oftast kunde hålla sig, men att han ibland fick sådana här anfall när saker inte gick som han ville. 

Dokaius tröstade honom. Han hade träffat sådana människor förut, män och kvinnor som inte ville erkänna att de var drabbade och som klarade att leva som vanliga människor större delen av tiden. Mikeloto och hans två bröder hade varit sådana. 

Det förklarade en hel del, men inte hur Martian faktiskt visste så oerhört mycket. 

Nu var dock inte rätt tillfälle att fundera. Det var bara några timmar kvar tills solen skulle gå upp, och Dokaius ville inte befinna sig på ett så oskyddat område när det hände. Om inte Martians tunnel fanns så måste de leta rätt på något ställe att gömma sig till nästa natt.

”Nu vet jag”, sa Martian tyst. Och sen högre: ”Nu vet jag!”

”Hysch! Vad vet du?”

”Jag vet varför vi inte hittat gången. Vi är vid fel berg. Den går upp vid norra berget, och vi är vid södra.”

”Då är det bäst att vi beger oss till norra berget.”

Dokaius drog upp Martian på fötterna. Han visste bättre än att säga emot, Martian var i ett väldigt känsligt läge just nu. Och det var ju långt ifrån omöjligt att han faktiskt hade rätt. 

De började gå medan Dokaius undvek att tänka på vad som skulle hända om det visade sig att Martian hade fel.