Kapitel 15: Inte ett spöke

Joelito kände sig vimmelkantig.

Det var som om han hade sovit alldeles för länge. Var är jag? Han tittade sig omkring. Han kände igen sig, men kunde inte placera det han såg. Och hur hade han hamnat här? Han mindes hur han och de andra hade gått för att leta efter något som försvunnit. Eller kanske var det någon? Men sen var det något med Mikeloto. Vad var det? 

Sekunden senare uppenbarade sig allting för honom, och han mindes. Han mindes hur de träffat väringarna och sen pastor Edwin, och hur de gått in i genvägen. Han mindes Mikelotos försvinnande och han mindes hur han hade kastat sig fram och räddat Pudas undan lågorna. Men sedan mindes han inget mer. 

Han visste att han blivit träffad. Men, han levde ju. Hur i hela världen hade han klarat sig ur det där? Han tittade sig omkring igen. Så konstig han kände sig. Så slog det honom. Han kunde se åt alla håll! Han kunde titta bakåt och framåt samtidigt! Han kunde inte ens avgöra vad som var bakåt och framåt. Han kunde inte se sig själv. När han försökte lista ut var i den stora grottsalen som han befann sig, lyckades han inte. 

Motvilligt blev Joelito tvungen att erkänna att det här gick över hans förstånd. Antingen var han överallt i salen – eller så var han över huvud taget inte alls i salen. 

Han gjorde vad han alltid gjorde när det fanns något han inte förstod. Han letade rätt på Linuto.

***

Linuto vaknade med ett ryck. Han hade drömt en till mardröm. Och han måste fortfarande drömma. För han hörde hur Joelito pratade med honom. Försökte få honom att svara. Och varför inte? Det var ju trots allt bara en dröm. I drömmen satte han sig upp, och kollade efter Joelito. Han kunde inte se honom. Men han hörde honom klart och tydligt.

”Linuto. Svara.”

”Ja. Jag är vaken. Fast jag tror att jag drömmer.”

”Ifall du drömmer är det en dagdröm, för du ser väldigt vaken ut. Eller en nattdröm kanske, eftersom det är natt. Men en nattdröm är väl i och för sig en sån dröm man har i vanliga fall, så …”

”Joelito?”

”Ja?”

”Håll snattran. Var är du någonstans?”

”Det är det som är problemet. Jag vet inte var jag är någonstans. Du vet, efter att jag brändes bort så blev det ju ingenting kvar av mig. Men på något konstigt sätt så lever jag fortfarande.”

”Är du säker på att jag inte drömmer?”

”Hur ska jag kunna veta om du drömmer eller inte, segnäsa? Skit i det nu. Jag skulle gärna vilja veta var jag är. Kan du förklara det för mig?”

”Du. Jag har ingen aning. Vi måste fråga Edwin om det här.”

”Pastorn? Pff. Vad vet han?”

”En hel del, ska jag tala om för dig. Kom nu.”

Men Joelito svarade inte, och Linuto insåg att rummet kändes tommare än vad det gjort tidigare. Han drog på sig sina kläder och gick för att leta efter pastor Edwin. Kanske hade han bara drömt, trots allt.

Edwin blev inte glad över att bli väckt, speciellt som Linuto först inte ville säga varför utan bara satte sig bredvid hans säng och väntade. Som han trott dök känslan av att vara fler i rummet snart upp.

”Vilken tid du tog på dig, Joelito”, sa han.

”Du kunde väl ha berättat var han var, om du visste det. Jag letade ju alldeles i onödan”, svarade Joelitos röst.

”Jag skulle säga till dig, men du försvann ju direkt. Jag …”

”Vänta nu ett tag!” Pastorn lät yrvaknare nu än när Linuto väckt honom. ”Är det där Joelito? Lever han?”

”Tja, det var ungefär det vi hoppades att du kunde svara på”, sa Linuto.

”Vadå?” sa Joelito. ”Det är klart jag lever. Jag undrar bara var jag är någonstans, eftersom min kropp blev uppeldad och allt.”

Edwin reste sig upp och tog några steg ut i rummet. Sen vände han sig om och satte sig på sängen.

”Det är nog bäst att ni tar det här från början.”

”Vi tog det ju från början!” sa Joelito irriterat. 

”Du vet lika mycket som jag vet”, sa Linuto till Edwin. ”Galningen här väckte mig, och han har inte anständighet nog att ha ett huvud som jag kan slå honom på som straff … vänta ett tag. Hur kom du hit egentligen? Och hur länge har du varit så här?”

”Vet inte riktigt. När jag vaknade var det mörkt, och det är det fortfarande.”

”I natt alltså?”

”Huvudet på spiken, segnäsa.”

”Sluta kalla mig segnäsa, kroppslösing.”

”Pojkar, snälla.” Edwin suckade. ”Du vaknade i natt, i grottan där … där Cavatika brände dig?”

”Exakt.”

”Och vad gjorde du sen?”

”Jag gick, eller jag … jag vet inte hur jag gjorde. Men jag tänkte att Linuto kanske kunde förklara vad som hänt, så då ville jag ta mig dit där han var. Och så var jag där och han låg och sov och sen satte han sig upp men han påstod att han fortfarande drömde, men det gjorde han inte för han pratade med mig.”

”Har du någon förklaring, pastorn?” sa Linuto.

Edwin skakade på huvudet.

”Jag har aldrig hört talas om något liknande. Drakeld sägs ha många märkliga egenskaper, och Cavatika var till hälften drake, men ingen har dött av det på flera hundra år och världen har förändrats sedan dess. Jag skulle ha gissat på att du är ett spöke …”

”Finns det spöken?” avbröt Linuto.

”Ett spöke? Skithäftigt”, avbröt Joelito.

”… men jag hade känt det om du varit ett spöke”, fortsatte Edwin. ”Dessutom är spöken aldrig så klara över vad som har hänt dem och vad som sker runt omkring dem som du verkar vara.”

”Säkert en bieffekt av att han aldrig visste vad som hände runtomkring honom eller vad han gjorde medan han inte var spöke”, muttrade Linuto.

”Hallå där! Jag hörde det där!” sa Joelito.

”Han är inte något spöke”, sa Edwin. ”Jag kan inte alls se honom i andevärlden, vilket innebär att han måste vara fysiskt här i rummet.”

”Va?” sa Joelito.

”Jag vet inte hur, men när Cavatikas eld träffade dig förstördes inte din kropp. Den bara … spreds ut. Gammal kunskap lär oss att allting i universum är uppbyggt av små, små partiklar. Din kropp förbrändes, men på något sätt måste partiklarna i din kropp ha fortsatt att ha ett medvetande.”

”Va?” sa Joelito.

”Jag tror jag förstår”, sa Linuto. ”Men borde inte det i sådana fall ha hänt de andra som Cavatika dödat också?”

”Det kanske gjorde det. Mycket är höljt i dunkel av det som hände under krigen. Eller så kanske Cavatikas död förändrar saker. Jag bara teoretiserar, Linuto, ingen känner i dag till sådana här saker.”

”Jag slår vad om att Alepha gör det”, sa Linuto.

Edwin blev tyst.

”Vem är Alepha?” frågade Joelito.

Ingen sa något.

”Vem är Alepha? Hallå, hör ni mig?”

”En kvinna vi träffade i går”, sa Linuto. ”Hon släppte in oss i Hulting och visade oss till det här huset.”

”Hon var inte någon kvinna”, sa Edwin. ”Ingen vanlig kvinna i alla fall.”

De blev tysta igen.

”Vad är det här? Har ni blivit filosofer allihop? Jag går och väcker Mikeloto.”

”Vänta, nej.” Linuto kände hur rummet blev tommare. ”Typiskt.”

”Han försvann, eller hur? Jag kände det också.”

”Förstår du något av det här? Egentligen?”

”Nej, jag är ute på väldigt djupa vatten här, Linuto”, sa Edwin.

***

I Mikelotos rum var det mörkt. Joelito tänkte precis väcka sin vän med ett högljutt skrik i öronhöjd när han insåg att någon mer låg i sängen. En väring. Issy. 

Det var som sjutton, tänkte han. 

Gamle Mikeloto har skaffat fästmö. 

Joelito hade förstås vetat att Mikeloto var intresserad av väringtjejerna, men hade nog trott att Mike mest gillade Ellen. Hon var mer hans typ. Jag blir uppeldad och han får flicka. Det finns ingen rättvisa i världen. Inte för att han var intresserad av flickor. Men i alla fall.

I stället för att skrika gled Joelito riktigt nära Mikelotos öra och härmade rinnande vatten. Det dröjde inte länge innan Mikeloto började vrida och vända på sig, och snart vaknade han. Joelito tystnade, och följde efter honom när han letade sig ner för trapporna och in på dasset. Dass inomhus och av sten tyckte Joelito verkade som en ganska märklig idé, men han skulle i alla fall slippa använda dem själv. Mikeloto satte sig till ro och det började skvala nedanför honom. Joelito övervägde en stund, men bestämde sig för att vänta. När Mikeloto var klar och reste sig upp, utbrast han:

”God morgon, god morgon, god morgon, gamle långskånk. Uppe i ottan ser jag.”

Mikelotos ansiktsuttryck var en fröjd att se, och token var nära att fastna när han föll tillbaka hårt på dasset.

”Joelito?”

”Han har inte förlorat något av sin skärpa, damer och herrar! En applåd för Mikeloto!”

Joelito försökte applådera, men insåg att det var omöjligt utan några händer. I stället busvisslade han och jublade.

”Var är du någonstans? Vi trodde du var död? Sluta retas!”

Mikeloto tittade sig storögt omkring.

”Jag är små, små partiklar som är utspridda och inte är ande, på grund av att halvdraken eldade upp mig men sen dog. Det är hemskt komplicerat alltsammans, men det viktigaste är att jag kan reta gallfeber på alla eftersom det inte går att hämnas genom att slå på mig längre.”

”Du har alltid varit en liten, liten partikel, Joelito.”

Joelito smällde till Mikeloto på armen.

”Aj! Kan du slå mig och inte jag dig? Orättvist.”

Märkligt, tänkte Joelito. Hur gjorde jag det där? Han försökte igen.

”Lägg av. Vad har jag gjort nu då?”

”Åh, inget. Jag skulle bara kolla om jag kunde göra det igen. Och det kunde jag. Det måste jag visa för Linuto.”

”Ja, visa på honom, inte på mig. Jag vill gå och lägga mig.”

”Innan Issy märker att du är borta? Vi ska ha ett långt snack om det där när jag kommer tillbaka”, sa Joelito. ”Tjejer är för mesar, har du inte förstått det?”

Mikeloto började argumentera emot, men Joelito hörde bara några ord innan han åter befann sig i Linutos rum.

***

”Vakna! Vakna, vakna, vakna, vakna.”

Linuto hade precis somnat. Han satte sig upp och slog omkring sig, innan han insåg att det var Joelito och slutade.

”Jag vet att du är uppspelt Joe, men vissa av oss har vandrat hela dagen i går och måste upp tidigt och träffa en fältherre i morgon bitti.”

”Snack, snack, snack. Känn här.”

En vind blåste i ansiktet på Linuto och det kändes som om någon knäppte honom på näsan. Genast var han klarvaken.

”Var det du?”

”Mm.”

”Hur gjorde du det där?”

”Vet inte. Mikeloto var irriterande, så jag smällde till honom innan jag tänkte på att jag inte kunde smälla till honom längre. Sen så kom jag hit och testade lite andra saker. Jag kan inte ta i något eller så, men jag kan knuffa saker och blåsa.”

Återigen kände Linuto vinden i ansiktet, kraftigare den här gången.

”Tycker du vi ska väcka Edwin?” sa Joelito.

”Det är nog bäst att låta bli. Bra om någon av oss får sig lite sömn i natt. Tror du att du skulle kunna försöka att sova du också? Vi kan klura på det här i morgon.”

”Jag är inte trött alls”, sa Joelito.

”Men hitta på något annat då. Bege dig ut och utforska. Jag måste få sova nu, snälla.”

”Hmpf. Här kommer man tillbaka efter att ha blivit bränd till små, små partiklar, och alla bara vill sova. Jag går och stör Mikeloto igen.”

”Gör det. Han har sovmorgon i morgon.”

Linuto kände hur Joelito lämnade rummet och la sig till rätta i sängen. Det gällde att somna snabbt om han skulle få någon sömn, han visste att Joelito skulle komma tillbaka förr eller senare. Förmodligen förr.

***

Joelito hade aldrig insett hur kul det var att väcka folk förrän nu. Han brukade alltid vara den som blev väckt i vanliga fall. Mikeloto hade hunnit somna när Joelito kom tillbaka till hans rum, men fick inte sova länge. Den här gången utnyttjade Joelito sin nyfunna förmåga att blåsa på saker till att kittla Mikeloto i ansiktet, vilket visade sig var ett ytterst effektivt sätt att få honom att vakna.

”Mhu? Va?” Mikeloto gäspade. ”Issy?”

”Knappast”, sa Joelito.

”Joelito.”

”Exakt.”

”Jag tyckte du sa att du skulle bråka med Linuto.”

”Han var så tråkigt, så jag kom för att bråka mer med dig.”

Mikeloto gäspade igen och tittade på Issy, som snarkade lätt.

”Kan vi gå ut härifrån? Jag vill inte väcka henne”, sa han.

”Du kan gå. Jag bara liksom … svävar”, sa Joelito.

Mikeloto reste sig och steg ut i hallen. Han stängde dörren försiktigt bakom sig.

”Toffel”, sa Joelito. ”Toffel, toffel, toffel.”

Mikeloto sa inget, såg bara skamsen ut.

”Du har missförstått det här, du måste säga emot mig, annars är det inget roligt”, sa Joelito.

”Jag vet inte om du märkte det, men när jag försvann blev Issy …”

”Blev Issy alldeles konstig, jo jag vet det. Du skulle aldrig ha brytt dig om en sån sak förut. Hemma i Dohrgården …”

Mikeloto höjde rösten och avbröt Joelito.

”Vi är inte i Dohrgården längre!”

”Men vi är fortfarande tokar!”

”Du vet inte vad som hände mig när jag var försvunnen”, sa Mikeloto.

”Det spelar ingen roll: vi är fortfarande tokar”, avbröt Joelito.

Mikeloto tystnade.

”Varför bryr du dig?” frågade Joelito. ”Du har aldrig brytt dig om någon annan än dig själv förut. Det har ingen av oss.”

”Det är inte sant”, sa Mikeloto.

”Det är klart att det är sant.”

Mikeloto skakade på huvudet.

”När du dog …”

”Jag dog inte.”

”… visste jag inte vad jag skulle ta mig till.”

Joelito tänkte komma med ett snärtigt svar, men kunde plötsligt inte komma på något att säga.

”Varför knuffade du undan Pudas? Om det hade varit Linuto eller mig kanske jag kunde förstå det, men Pudas?”

Joelito sa inget på en lång stund.

”Joelito, är du kvar?” sa Mikeloto.

”Ja, jag är kvar.”

”Varför gjorde du det?”

”Jag … jag vet inte, okej? Jag vet inte.”

”Mikeloto?” Issys sömndruckna röst letade sig ut från sovrummet.

”Jag måste gå nu”, sa Mikeloto. ”Vi får prata mer i morgon.”

Joelito svarade inte, och efter att ha stått där i tystnad i nästan en minut vände sig Mikeloto om och gick tillbaka in i sovrummet. Han stängde dörren efter sig.

***

Linuto lyckades aldrig somna efter att Joelito försvunnit. Förvånande nog dök token inte upp igen. Efter att ha legat och vridit och vänt på sig i några timmar gav Linuto upp och plockade fram de två böckerna han hittat i facket på svävaren, tände oljelampan som stod på nattygsbordet och satte sig att försöka läsa. Precis som tidigare var det många ord och formuleringar han inte förstod, men han kom fram till att en av böckerna förmodligen handlade som hur svävaren fungerade. Det var visserligen intressant, men eftersom de lämnat fordonet kunde han hur som helst inte testa sina upptäckter just nu. Han la ifrån sig boken och bläddrade i den andra.

Det tog betydligt längre tid innan han fick någon känsla för vad den boken handlade om, men så hittade han en sida med teckningar. Eller snarare ritningar. Och då blev han väldigt intresserad. 

Även om han själv inte hade fått hålla i det, hade Henko inte varit sen att visa upp ”geväret” för honom när han undrade om det. Precis som med svävaren hade gladiatorn varit långt ifrån pratsam när Linuto ställde frågor om hur vapnet fungerade och var det kom ifrån. Men det var helt uppenbart att de två större teckningarna på sidan föreställde geväret i genomskärning, uppifrån och från sidan. Förmodligen visade de mindre teckningarna detaljer i vapnet. Det var en ritning. Han bläddrade vidare. Det var inte den enda ritningen. Och när han försökte läsa instruktionerna kändes det som att han faktiskt …

”Var det inte du som skulle sova?” sa Joelito.

”Hej Joe. Har du tröttnat på att störa Mikeloto?”

”Det är ohyfsat att svara på en fråga med en fråga”, sa Joelito.

”Sen när bryr du dig om vad som är hyfsat?” sa Linuto.

Joelito mumlade något som Linuto inte kunde höra.

”Va?”

”Ingenting. Tänker du gå upp snart?” sa Joelito. 

”Vet inte. Vad är klockan, har solen gått upp?”

Joelitos närvaro, som Linuto nu väl kände igen, försvann för ett ögonblick.

”Precis på väg över horisonten. Dröjer väl ett tag till innan den syns över murarna.”

Linuto reste sig från sängen och la ifrån sig boken. Han hade fått ont i ögonen av att läsa i det flämtande ljuset, men kände sig inte så trött längre. Det skulle komma senare, det var han helt säker på, men just nu var det lika bra att gå upp.

”Har de andra vaknat?”

”Vad är jag, din springpojke? Nej, bara du är vaken.”

Linuto gick ut i hallen och nerför trappan. Han kände sig hungrig, och letade rätt på köket som Alepha berättat om. 

”Antar att du inte blir hungrig nuförtiden, Joe?”

”Inte vad jag har märkt”, sa Joelito.

”Tur.”

”Vadådå?”

”Hur skulle du kunna göra något åt det om du blev hungrig?”

”Tänkte inte på det.”

När Linuto precis ätit färdigt frukosten kom Edwin, Pudas och Winson in i köket.

”God morgon, pastorn.”

”God morgon, min pojke. Är din vän här?”

”Jag är här”, svarade Joelito. 

Edwin hade uppenbarligen förklarat situationen för de andra, för de ställde inga frågor. I stället förklarade pastorn vad han tänkt sig att Joelito skulle göra härnäst. Joelito var inte den som tog instruktioner vanligtvis, men det här var en plan som innehöll goda tillfällen till att roa sig själv på bekostnad av andra, så han gick snart med på det pastorn sa. Efter att ha sagt hejdå till Linuto försvann han.

”Bra idé, Edwin”, sa Linuto.

Edwin nickade.

”Men jag undrar hur stor del av den var en ursäkt för att få Joelito ur vägen när vi ska träffa Relam i dag.”

Edwin log.

”Man kan inte hålla något hemligt för dig, min pojke.”

Linuto skulle svara, men avbröts av att någon bankade på dörren. Edwin och Pudas gick för att öppna. Linuto följde efter. Det var ett bud från fältherre Relam, som anlänt till Hulting under natten och ville träffa dem. Precis som Alepha sagt. 

Pudas gick för att väcka de båda väringarna, och efter en snabb frukost begav gruppen sig i väg längs de stenlagda gatorna. Pudas stannade kvar i huset för att hålla ordning medan pastorn var borta, men Winson följde med. 

Linuto gäspade och höll nästan på att trampa snett, men Wilson stöttade honom. Precis som han trott hade tröttheten smugit sig på honom så snart han fick något annat att tänka på. Han hade sovit alldeles för lite. Det kommer att bli en lång dag.


(Foto: Michal Matlon/Unsplash)