Kapitel 16: Klaustrofobi

Det här är värre än kanalen.

Det hade inte varit så farligt i början. Ingången var visserligen bara ett hål i marken, gömd under en platta av sten bakom några buskar, men tunneln de trillade ner i var mer än två meter hög och så bred att de kunde gå sida vid sida. Dokaius kände av sin klaustrofobi redan då, men hade inga problem att hålla den i schack. Snabbt blev det svårare. I bevattningskanalen hade de i alla fall kunnat se solen, här pressade sig mörkret på dem. För att inte tala om de tusentals ton jord och sten som fanns ovanför deras huvuden och bara hölls uppe av murkna trästöttor. 

Det dröjde inte länge innan gången blev både lägre och smalare. De fick gå på led i stället för bredvid varandra. Dokaius, som var längre än Martian, tvingades gå krokryggig. Snart var de nere på händer och knän. 

Dokaius lungor kändes stora som fingerborgar. Han tog korta, stressade andetag som aldrig gav tillräckligt med luft, och för varje han tog kom väggarna närmare. Martian var tillbaka i sin egen lilla värld där allt var frid och fröjd, och kröp framför honom, visslande, hatten fortfarande på huvudet. Ibland drog hans ryggsäck ner jord som föll i Dokaius ansikte, och då var det nära att Dokaius skrek. Han gjorde det inte. Han visste att om han började skulle han inte kunna sluta igen. Så han andades sina korta andetag och kröp vidare. 

Det blev trängre. De var tvungna att ta av sig sina ryggsäckar och skjuta dem framför sig, vilket gjorde att det gick ännu långsammare. Martian hade sagt att det bara skulle ta någon timme att ta sig genom tunneln, men Dokaius var övertygad om att de redan varit här nere betydligt längre än så. Paniken var nära. Det gick nästan inte att krypa längre. Det flimrade för Dokaius ögon. Hans öron ringde. Huvudet kändes för stort. Hjärtat slog så hårt och så snabbt att han var förvånad att Martian inte kommenterat oljudet. Det var svårt att formulera tankar som betydde någonting. Och genom allt ljöd prinsens ostämda visslingar och drev honom till vansinne. De blev en spik i hans panna, något som måste drivas ut. Han krälade vidare.

När Martian stannade märkte han det inte, utan tog bara i hårdare när ryggsäcken plötsligt inte gick att putta längre. Martian sa något, men han hörde inte vad. När han till slut insåg att han inte kom någonstans brast något, och han rafsade vilt omkring sig så att jord och småsten yrde och skapade ett ras. Han andades in damm och jord och började hosta. Så flyttades hans ryggsäck och genom blinkandet kom ljus. En hand sträcktes in och drog. Sparkandes ramlade han ut ur tunneln.

Martian reste honom upp och borstade av honom. Dokaius skakade. De stod i en källare. En stege ledde upp till en lucka i taket. Det var bara ljust i jämförelse med mörkret i tunneln.

”En till alla delar framgångsrik exkursion”, sa Martian.

Dokaius bara tittade på honom.

”Vi är här, där vi behöver vara, med alla delar intakta. Och utan att någon vet om det. Flera steg närmare att befria din syster och störta magus Chartsin. Nota bene, en till alla delar framgångsrik exkursion.”

Dokaius fortsatte att bara titta på Martian.

”Om vi går upp för den här stegen kommer vi ipso facto att hitta ett rum med sängar som kommer att få dig att glömma alla nätter på rötter och stenar under stjärntung himmel.”

Efter att ha väntat en stund på någon typ av kommentar från Dokaius ryckte Martian på axlarna, plockade upp sin ryggsäck och klättrade upp för stegen. Dokaius följde efter i tystnad. Rummet de kom in i var visserligen dammigt och fullt av spindelväv i hörnen och döda flugor längs väggarna, men Martian hade rätt: det hade uppenbarligen en gång byggts för någon som förväntade sig det bästa. Det här var bara en hall, men Martian ledde honom vidare genom huset tills de fann ett rum med två stora sängar. Täcken och lakan var mögliga, men madrasserna mjuka. Fortfarande utan att säga något tog Dokaius sängkläderna från den ena sängen och kastade ut dem i hallen. Därefter bredde han ut sin sovfäll i sängen, som fortfarande doftade av sump, men betydligt mindre än han hade trott, och la sig ner och tittade på sprickorna i taket.

Några minuter senare hörde han Martian göra samma sak.

”Dokaius?”

”Ja, Martian.”

”Sov gott.”

”Sov gott, Martian.”

Men Dokaius kunde inte sova. Först tänkte han på tunneln, på sin reaktion, på hur Martian var den som genom sitt envisa visslande hållit honom samman. På att Martian gjort för honom vad han hade gjort för Martian när prinsen brutit samman och anfallit honom.

Han tänkte på sjukan, och på vad som skilde de drabbade från andra människor.

Sen tänkte han på Martian igen.

Dokaius hade läst studier genomförda av en av hans föregångare, som visade på att vissa drabbade kunde lära sig och minnas stora mängder information. Men det var sådana drabbade som samtidigt knappt hade någon direktkontakt med världen de levde i och absolut inte kunde ta hand om sig själva. Teorin var att eftersom de inte använde mer än en bråkdel av sin mentala kapacitet till att förstå och kommunicera med sin omgivning, fanns det mycket utrymme till annat i deras sinne. 

Men Martian måste använda väldigt mycket mental kapacitet till att smälta in vid hovet med dess (som Dokaius misstänkte) ständiga sociala spel. Och även om det var Martians tillstånd som gjort att han mindes allt han studerat, kunde det fortfarande inte förklara hur han kände till sådant som ingen annan än Dokaius borde känna till, så som hans möte med Christine. 

Dokaius tankar övergick till drömmar, och i drömmarna fanns inte Martian där att dra honom ut ur tunneln när paniken vällde över honom och jord letade sig in i varje del av honom och kvävde honom så fullständigt att ingenting som var Dokaius längre existerade.

Han vaknade med ett ryck, och det första han hörde var Martians tondöva visslande. Dokaius skrattade och satte sig upp. Prinsen var inte i rummet, men gick snabbt att hitta. Han stod i ett kök och torkade ur sitt hår. Det hade nu återgått till sin naturliga mörkbruna färg.

”Klokt”, sa Dokaius.

”Vad då?”

”Att tvätta bort det röda. Visst för att folk kan tänkas känna igen dig ändå, men risken är betydligt mindre om du inte har någon skrikig hårfärg.”

Medan Dokaius pratade plockade Martian fram något i sin väska. Han vände sig mot Dokaius med två tuber i händerna.

”Vad talar du om?”

Dokaius suckade.

”Det var inget.”

Martian ryckte på axlarna och blandade innehåll ur de två tuberna i en liten keramikskål. Han masserade in det i håret, som blev mörkt lila. Dokaius suckade igen.

”Jag ordnar frukost”, sa han. 

***

Junia förstod aldrig varför hon dumpats i den här mörka cellen. Först hade hon försökt intala sig att någon ville lära henne en läxa. Hon hade inte förstått varför, men en läxa var det. Men medan tiden gick hade det gått upp för henne att så var inte fallet. Skulle någon ha velat ge henne en läxa så skulle denne någon ha sett till att hon överlevde.

Junia hade inte ätit något på hon visste inte hur länge. De reserver hon hade var uttömda. Hon kunde räkna sina revben med blicken, eller hade kunnat om hon inte suttit i det eviga mörkret. Hennes krafter var sedan länge slut. Det enda hon gjorde var att dricka och sova. Allt för att spara energi. 

Junia kom ibland på sig med att undra om det någonsin funnits en värld bortom denna svarta hunger. De olika scener som spelades upp framför hennes ögon hade sedan länge förlorat sin verkan, allt som betydde något var hungern.

***

Martian slutade plötsligt att äta och tittade sig omkring. Han nickade för sig själv och gick fram till fönstret och tittade ut. Verkade se något på himlen som gjorde honom nöjd och gick och satte sig igen.

”Vad såg du för något?” frågade Dokaius.

Martian höll upp en hand för att tysta honom. Han lyssnade efter något. Sen nickade han en gång till.

”Vad …”

”Hysch. Snart nu. Fem, fyra, tre, två, ett.” 

Martian vek ner ett finger i taget medan han räknade ner. 

När han kom till ett nickade han igen och log. Dokaius tänkte just fråga en tredje gång vad Martian egentligen sysslade med, när en röst han aldrig trott att han skulle få höra så här långt hemifrån bröt tystnaden.

”Tjena, tjena, tjena, tokvaktar långben. Vad sysslar du med?”

Dokaius, som suttit och lutat på sin stol, föll bakåt med ett brak. Joelito? Vad i hela världen? Martian skrattade gott, och ett skratt som bara kunde vara Joelitos anslöt sig till prinsens. Martian reste sig från sin stol och hjälpte Dokaius upp på fötter. Joelitos skratt fortsatte, men Joelito fanns ingenstans att se.

”Joelito?”

”Jepp. Vad vill du?”

”Kan du vara så snäll att sluta skratta och förklara vad du gör här. NU.”

Joelitos skratt tystnade omedelbart. Han började förklara, men det visade sig snart att Martian hade en betydligt mer sammanhängande bild av vad som inträffat än vad Joelito hade.

”Det är inte första gången som drakeld har haft den här effekten, men det senaste upptecknade fallet inträffade för mer än ett millennium sedan. Precis som dina intagnas nye vägvisare pastor Edwin gissat så har Joelitos medvetande inpräntats i de partiklar, låt oss kalla dem molekyler, som hans kropp bestod av och som spreds i grottsalen och blandades med luften runtomkring. Men det är inte allt. Snabbt spreds Joelitos partiklar, hans essens om du så vill, och fyllde snart hela Genvägen. Kort därefter sipprade de ut ur sprickorna i portarna utanför Hulting, i Harir, Maruka, Cebea, Vinland … vid den tidpunkt då Joelito vaknade upp var han överallt. Eller så nära överallt att det som återstår är försumbart.”

”Hör vad doktorn säger, Dokaius. En annan är överallt.”

Joelito hade snabbt accepterat Martians inlägg; han verkade ha känt ett omedelbart band till prinsen. 

”Det finns till och med en term för Joelitos tillstånd, men den användes av den grupp trollkarlar som tillhörde Ordets skola och är överlastat med magiska övertoner, så jag som vetenskapsman föredrar att undvika den.”

”Låt höra, doktorn”, sa Joelito. 

Martian nickade. Han var uppenbart lycklig över att ha hittat någon som faktiskt gick med på att kalla honom doktor, till skillnad från Dokaius som oftast kallade honom dumdryg.

”Du är vad som kallats för en luftelementar. Termen är naturligtvis grovt förenklande, då teorin om universums element sedan länge visat sig felaktig, men i just detta fall kan den vara användbar.”

Dokaius fick snart ont i huvudet av att försöka förstå Martians förklaringar, och bad i stället Joelito att berätta varför han och de andra intagna inte var kvar hemma på Dohrgården där han lämnat dem. Den historia han fick höra var nästan lika otrolig som att Joelito bestod av luft och fanns i hela världen samtidigt, men Martian bekräftade att den (mer eller mindre) var med sanningen överensstämmande. Att tre intagna lyckats ta sig hela vägen från Dohrgården i södra Ireus till Hulting i norr var i sig ett mirakel, att de inte ställt till det värre för sig eller mött människor som utnyttjat dem ett än större sådant. 

”Ja, du.” Dokaius pustade. ”Och jag som tyckte att jag råkat ut för mycket.”

Joelito och Martian skrattade. 

”Även om det är trevligt att träffa dig igen och höra vad som hänt med er måste jag fråga: finns det någon speciell anledning till att du kom hit?”

”Annat än att välta dig av stolar?”

”Mm.”

”Tja, Edwin tyckte att det var en bra idé.”

”Pastorn? Varför då?”

”För att varna dig för Chartsin och berätta varför vi inte fick några pengar.”

”Lite sent för den saken, är jag rädd.”

”Jaha?”

”Vi är redan i Harir, Chartsin har kidnappat Junia. Och ’doktorn’ här har redan berättat om vad som hänt. Men det är skönt att få det bekräftat från något annat håll. Och att få höra att någon annan försöker göra något åt det.”

”Vaddå, litar du inte på mig?”, sa Martian.

”Inte nämnvärt”, sa Dokaius.

Joelito skrattade.

”Man skulle kunna säga att Martian har rekryterat mig till motståndsrörelsen”, sa Dokaius.

”Knappast,” sa Martian. ”Motståndsrörelsen är inte något som kommer att påverka händelsernas utveckling nämnvärt. Faktum är att den är helt försumbar i beräkningarna för vad framtiden bär med sig.”

”Pratar du om Relam och armén nu?”

Martian tittade irriterat på Dokaius.

”Nej, armén är inte någon motståndsrörelse, den är armén. Att man ska behöva förklara så grundläggande definitioner … Inte för att armén kommer vara till mycket hjälp den heller.”

”Men Relam …”

”Jag vill inte höra något mer om Relam!”

Dokaius tittade förvånat på Martian, men bestämde sig för att släppa ämnet. Att driva Martian till ett nytt utbrott skulle inte gynna någon. Han tyckte sig minnas att prinsen redan tidigare uttryckt illvilja mot Relam och armén.

”Jaha, men vad har du att säga om intagna, väringar och pastorer i Hulting då? Uppenbarligen visste du om att de intagna rymt, eftersom du inte blev förvånad när Joelito dök upp.”

”De är bra som en reservplan, om vi mot all förmodan inte lyckas.”

”Skönt att höra.”

Dokaius himlade med ögonen. 

”Så, Joelito, vad är ville pastorn att du skulle göra efter att du pratat med mig?”

”Jag är inte Edwins springpojke, jag gör vad jag vill.”

”Joelito.”

”Hmpf. Han sa att jag skulle fråga om det var något du ville att jag skulle hälsa dem.”

”Inte direkt. Men …”

”Bra, då drar jag nu. Hejdå, långnäsa. Hejdå, doktorn.”

”Joelito, vänta!”

Men Joelito var redan borta.

”Han hade hur som helst inte kunnat göra det”, sa Martian. 

”Vad då?”

”Det som du tänkte fråga. Leta rätt på Junia åt dig.”

”Varför inte?” sa Dokaius. 

”Chartsin har gömt henne för väl. Även om det som hände Joelito var en fullt naturlig reaktion på Cavatikas eld har han ändå fått vissa egenskaper som Chartsins magi kan stoppa. Tyvärr.”

Martian såg uppriktigt ledsen ut. Dokaius nickade.

”Jaha, vad gör vi nu?” sa han. 

”Nu, min bäste herre, är det dags att börja förberedelserna inför det som komma skall. Det är några saker du behöver inhandla först”, sa Martian. 

”Jag?”

”Som du tidigare mycket riktigt påpekade bland ditt övriga nonsens, finns det många i Harir som känner igen mig. Du däremot, har aldrig varit här förr.”

Han räckte över en lista och en läderpung med pengar till Dokaius.

”Det där ska vara mer än nog, men se till att försöka pruta vid varje köp annars kommer de inse att du inte är härifrån.”

Dokaius läste igenom listan.

”Det är inte stora torget direkt. Hur ska jag hitta till alla de här ställena?”

”Du har en karta på baksidan. Vår nuvarande position och de affärer du behöver besöka är markerade.”

”Hm. Okej, ja, det här borde fungera. Hur lång tid har jag på mig?”

”Det borde inte ta mer än 120 till 180 minuter. Vi har inte oändligt med tid till vårt förfogande, men låt inte tidsbristen göra dig vårdslös.”

”Jag har levt med tidsbrist hela mitt liv. Oroa dig inte för mig du. Något annat jag behöver veta?”

”Nej. Var försiktig.”

Dokaius gick till dörren.

”Byt inte hårfärg medan jag är borta.”

”Ha ha. Gå nu.”

Dokaius vinkade åt Martian och gick ut på gatan. Han tittade på listan igen. Han visste inte vad hälften av sakerna på den var till för, och han kunde inte förstå vad den andra hälften skulle vara bra för i deras situation. Han suckade, och gick för att göra sin första shoppingrunda i huvudstaden.

***

Något slog ner på golvet i cellen bredvid Junia. Med tynande krafter drog hon sig fram till det och kände sig fram tills hon hittade det. Det var bröd! I ett snabbt anfall av frosseri tänkte hon äta upp allt på en gång, men samlade sig. Om hon åt för mycket så skulle hennes ovana mage bara skicka upp det igen. 

Försiktigt nöp hon av en bit från kanten och stoppade i munnen. Hon tuggade länge och kände hur smaken spred sig i hennes trötta käkar och hur hela hens varelse började leva. Aldrig hade ett bröd smakat så himmelskt gott. 

Försiktigt svalde hon och övervägde om hon skulle ta en bit till. Hon kände sin fruktansvärda hunger, men kom ändå fram till att vänta i några minuter i alla fall. Hon visste ju faktiskt inte när hon skulle få mat nästa gång. 

Med ett hest skratt tänkte hon att ifall det här var så ofta som de delade ut matransoner på det här stället så skulle hon inte överleva till nästa. Hon släpade sig fram till vattnet och drack sig otörstig, vilket medförde att hon kände sin dödliga hunger än värre. Försiktigt tog hon en tugga till av brödet och lät käkarna mala det till all smak försvunnit, varefter hon försiktig svalde det. 

På det sättet fortsatte hon resten av dagen, och natten efter det, opåverkad av de makabra scener som spelades upp för hennes ögon, endast glad att hon kunde se det hon åt.

***

Dokaius hade fått tag på alla saker han skulle ha och börjat gå tillbaka till huset. Han kände sig trots sina tidigare ord till Martian rätt stressad, och såg sig inte så noga för. När han skulle svänga in på den gränd som ledde till huset där doktorn väntade krockade han med en man som verkade ha lika bråttom som han, fast åt andra hållet. Båda föll omkull, men Dokaius lyckades hindra det som fanns i hans korg från att falla ut. Han kom snabbt på fötter och skulle hjälpa främlingen upp, men han var redan borta.

Märkligt, tänkte Dokaius, och gick vidare. När han klev in genom dörren stod Martian i trappan och väntade.

”Fick du tag på allt?”

”Jag skulle knappast ha varit här annars, eller hur? Det var inte lätt, men jag fick tag på det.” 

”Excellent.” 

Dokaius plockade ur allting på bordet. Martian lyfte upp en av de saker som Dokaius inte visste vad det var och vände och vred på det. Han hummade för sig själv och nickade.

”Excellent”, upprepade han. ”Då är det bara att sätta fart.”

Någon bankade på dörren. Martian och Dokaius tittade på varandra.

”Mycket märkligt. Det finns ingen som vet att vi är här.”

”Ska jag öppna?”

”Vi måste se vem det är först. Hur som helst får inte jag synas.” 

Martian sprang tyst uppför trapporna till andra våningen, tittade ut genom ett fönster, och kom ner igen.

”Det är en man, kraftigt byggd, blond, enkelt klädd.”

Vad i hela ...

”Någon du känner?” frågade Martian.

”Det skulle kunna vara den man jag råkade krocka med på vägen tillbaka hit.”

”Du råkade … sa jag inte att du skulle vara försiktig?”

”Det var minst lika mycket hans fel. Gå och göm dig nu så jag kan se efter vad han vill, om det nu ens är han.”

Martian såg ut som om han ville säga något mer, men gick sedan uppför trapporna. Dokaius gjorde en djup inandning, samlade sig själv, och öppnade dörren.

Det var mannen han krockat med.

”God dag”, sa han.

”God dag”, sa Dokaius. Efter ens stunds tystnad fortsatte han. ”Jag hann aldrig be om ursäkt tidigare, ni försvann så snabbt.”

”Det gäller inte den saken”, sa mannen.

”Nehej”, sa Dokaius. ”Vad gäller saken, då?”

Det är något som är fel här, riktigt fel. Dokaius övervägde att smälla igen dörren och springa, men insåg att mannen redan hade stigit så långt in i huset att det var för sent. Varför öppnade vi dörren alls?

”Jag är ledsen för det här, men jag har mina order”, sa mannen, men då hade Dokaius redan börjat vända sig för att fly.

När han kom några steg kände han hur något stack till i nacken, sen började världen snurra och golvet var plötsligt väldigt nära och det sista han hann tänka var det här är inte så farlig tunneln var mycket värre och sen var det inget mer.


(Foto: Anton/Unsplash)