Kapitel 17: En ny härskare

Magus Eraim Chartsin hade en utomordentligt god morgon. 

Han stod på toppen av Harir slotts högsta torn och såg ut över staden. Långt nedanför höggs de sista av palatsvakterna ner. Grupper av gheolkrigare under ledning av Xersektens mörkerpräster hade redan tagit över alla viktiga positioner i slottet och i staden, och han kontrollerade stadsmuren. De flesta av sektens medlemmar hade inte mycket talang för magi, men tillräcklig vilja för att kunna genomföra det han främst behövde dem till. 

Hans blick svepte över Harir. Redan hade folk samlats för att göra motstånd. Han slöt ögonen och kände mörkerprästernas medvetanden, utspridda i staden. Han sände dem till platserna där folket samlades.

Eraim öppnade ögonen och hans blick föll på den Högstes tempel. Det var stadens största byggnad näst efter palatset självt, men sedan flera decennier i det närmaste övergivet. Harirborna var inte intresserade av att följa några gudar.  

Templet bestod av en huvudbyggnad i vit marmor, en stor öppen plan och en mur som omgärdade den. På planen stod ett tjugotal bål uppställda, kultisterna hade arbetat snabbt på morgonen. De skulle snart tändas och brinna dag som natt under veckor framöver. Det var vid de bålen som Eraim planerade att stävja folkets upprorsvilja. Det var vid de bålen han skulle skaffa sig en armé av gheolkrigare.

Dörren bakom Eraim öppnades. Ut kom en man i trettiofemårsåldern, kort men vältränad, med snaggat blont hår. Han bar en mörk kåpa, men hade huvan nedfälld och kisade i den starka solen. Det var Herman Leo, överstepräst i Xersekten – Eraims närmaste man och samtidigt värste konkurrent.

”Allt har gått enligt planerna så här långt”, sa han, med illa behärskade upphetsning. 

Eraim vände sig mot honom. 

”Naturligtvis. Och det kommer det fortsätta att göra.”

”Ja, magus. Ska vi gå?”

Eraim nickade. 

Vid tornets fot väntade en patrull av Eraims stålgolems. Till skillnad från gheolkrigarna, som han lärt mörkerprästerna att frammana, var alla golemvarelser skapade av honom personligen. De flesta var uppemot två meter långa och vägde flera hundra kilo, och inte ens den mest vältränade soldat kunde stå emot dem. 

Varelserna föll in bakom Eraim och Herman utan ett ord, och deras metalliska steg ekade genom korridorerna. Snart stannade Eraim och prästen framför en stor port. Eraim gjorde en gest och porten slogs upp. I rummet satt fyra män och en kvinna, alla i övre medelåldern. Mannen vid kortändan var kung Borelius XV. Två stolar stod tomma.

”Vi har saknat er närvaro, Eraim.” Kungen visade på stolen bredvid sig. ”Vem är er följeslagare?”

Eraim tog två steg in i rummet. Besvärjelsen som hindrade ljud från världen utanför att ta sig in bröts när han korsade tröskeln in, och plötsligt hördes striderna lika tydliga här inne som de gjort i korridoren utanför. Kung Borelius och de andra tittade sig förvånat omkring. 

”Skattmästare Reatol, general Lanerius, dam Kyola. Jag ber så mycket om ursäkt, men jag behöver en stund ensam med kung Borelius.”

I samma ögonblick som Eraim slutade prata släppte han lös kraften han samlat inom sig under tiden han och Herman gått hit. Dem han räknat upp, kungens närmsta vänner och rådgivare, drabbades av kraftiga anfall. Deras kroppar ryckte som om osynliga händer skakat och dragit i dem. Fradga stod runt deras munnar. De slet sitt hår eller sina kläder. 

Detta pågick i några minuter, innan de föll ihop i stolarna och blev stilla.

Kung Borelius reste sig, röd i ansiktet av ilska.

”Eraim! Vad är detta?” 

”Detta är slutet på er regeringstid”, svarade Eraim. 

Fyra stålgolems steg in i rummet. 

”Sätt honom i cellen jag valt ut. Om någon försöker stoppa er, döda dem.”

”Ja, magus”, svarade den främste golemkrigaren med entonig röst.

Två av varelserna steg fram och grep kungen i varsin arm. Borelius var för chockad för att ens reagera. Med brutal effektivitet släpade de ut honom ur rådsrummet. 

Eraim satte sig i stolen där kungen tidigare suttit. Herman satte sig mitt emot, på den stol där fältherre Relam vanligtvis satt, men som precis som Eraims plats varit tom.

”Hade verkligen Relam kunnat orsaka några problem, om han varit här?” sa Herman. “Skulle han inte bara dött som de andra?” 

Eraim hade några veckor tidigare sett till lura bort kungens fältherre så att han inte skulle befinna sig i huvudstaden när han tog över makten. Relam var i borgen Hulting i norr, hade varit där sedan Eraim sett till att konflikten mellan honom och kungens brorson blossat upp igen. Han tyckte inte om att Relam gick lös, men han hade inte vågat ha honom i staden under kuppen. 

”Han är väring. Magi är osäker mot hans sort” sa han. ”Du vet det. Var tyst nu.”

Herman såg irriterad ut men sa inget. 

Eraim sträckte återigen ut sitt medvetande för att omfatta de mörkerpräster han sänt ut i staden. Han fick veta att allt var lugnt, att folket skingrats sig då hans gheolkrigare dödat och fört bort ett hundratal av dem. De skulle bli de första att föda hans nya armé.

En sak återstod, och Eraim sände bud efter sin son Jon. Tillsammans gick de till prinsessans rum.

***

14 JULI, 802 e D

Vad är det som händer?

Vad är det som har hänt?

Jag förstår ing

Han var här. Jag försökte gömma boken, men han verkar inte bry sig.

Han sa att jag får bo kvar i mitt rum, att det inte tjänar något till att försöka fly.

Fly. Jag förstår fortfarande inte vad som händer. Vart skulle jag fly?

Jag har alltid hatat honom.

Honom och hans stirrande son. 

Nu vet jag varför.

Åh far

Om jag bara visste vad som händer.

Vad som har hänt.

Det skymmer.

Det är mörkt.

***

Prinsessan hade brutit samman, som Eraim hade förutspått, och de lämnade henne att tänka på det ultimatum de ställt henne. Och på vad som skulle hända om hon sa nej. 

Eraim förstod inte vad hans son såg i henne. Hon bara ett medel till ett mål för Eraim, men Jon hade länge åtrått den spröda lilla saken. 

Jon var lika lång som sin far, men bred och muskulös där Eriam var smal och senig. Hans mor var död sedan många år tillbaka, en adelskvinna som också hon hade varit ett medel till ett mål. Eraim hade ingen tid för romantik – eller kärlek. 

”Jag kommer att övertyga henne, far”, sa Jon. ”Lita på mig.”

Eraim nickade, och Jon lämnade rummet. 

Om Jon hade varit mer lik honom, mer den son som Eraim hoppats på, kanske han hade haft en större roll att spela i kuppen och den nya ordning som Eraim nu höll på att bygga. Men man arbetar med de verktyg man har, och Eraim hade för länge sedan förlikat sig med vad Jon var och hur han kunde användas. 

Eraim slöt ögonen och kallade upp bilden av mörkerprästernas medvetande igen, ett nät av noder på strategiska platser i staden som gav honom omedelbar information. Det var fortfarande lugnt efter de första sammandrabbningarna, men han räknade med att våldsamheter skulle bryta ut igen när mörkret föll. 

Det viktigaste var att portarna var stängda och ingen information spreds ut över landet förrän han hade full kontroll över staden. 

Eldarna på tempelgården brann nu, och de första upprorsmakarna hade redan mött sitt öde där. Eraim skulle inspektera arbetet med att skapa nya gheolkrigare av de dödas aska längre fram, men för tillfället var han nöjd. 

Staden var under hans kontroll.

Nu var tiden inne att sätta nästa del av hans plan i verket, och han återvände till sin kammare.

***

16 JULI, 802 e D

Jag läser förra bladet och ryser. Jag är prinsessa och arvtagare till Ireus tron. 

Jag FÅR inte falla ihop så där. Jag måste vara stark. Jag ÄR stark!

För två dagar sedan förändrades allt.

Jag vaknade till ljudet av strid. När jag försökte öppna dörren gick det inte. Den var inte låst, men något gjorde att den inte gick att öppna. Från fönstret kunde jag se brandrök och soldater som rörde sig nere på gatorna i Övre staden. En gång såg jag en sammandrabbning mellan livgardet och män klädda i svart. De svartklädda männen dödade livgardisterna, även de som bröt sin ed och la ner sina vapen. 

Det var något märkligt med de svartklädda, jag vet inte vad.

När jag vände mig om var min dörr öppen och magus Chartsin stod i mitt rum. 

Hans röst var så kall.

Han berättade att han kontrollerade huvudstaden.

Att alla i Lilla rådet var döda.

Att far satt fängslad, men att han inte var skadad. 

Att han inte var skadad än.

Jag vet inte om Jon var där hela tiden. Jag märkte honom inte förrän han tog ett steg fram. Chartsin fortsatte tala. Han sa att jag kunde hjälpa far. Att jag kunde se till att han blev flyttad från fängelsehålorna och tillbaka till sina egna rum. Att vi kunde få träffas.

Han sa att jag också kunde få honom dödad.

Nu började Jon prata. Han sa att folket behövde se sina ledare. Att ett inbördeskrig bara skulle orsaka död och blodsutgjutelse i onödan. Att jag kunde se till så att det inte behövde ske.

Allt jag behövde göra var att gifta mig med honom, och kalla honom min härskare. Min kung.

Jag skäms, när jag tänker på hur jag reagerade. Hur jag bröt samman, föll samman, grät och bönade och bad om att få slippa, om att de skulle släppa far och mig, lovade att vi inte skulle ställa till med några problem. 

Jag borde ha stått stolt. Jag borde ha spottat på deras försök till erbjudanden.

Jag kommer ALDRIG att böja mig! Jag kommer ALDRIG att låta mig användas som en marionett för att styra folket! Så länge jag andas kommer jag att kämpa mot dem, med vad medel jag kan finna.

Evangeline

***

Det cirkulerade en historia i Harir som nästan blivit en legend. Historien berättades, som ofta är fallet med sådana historier, mycket olika beroende på vem som var berättaren, men det fanns alltid vissa gemensamma nämnare. Den sades alltid ha sitt ursprung hos någon avlägsen bekant vid stadsvakten, eller som i alla fall tjänstgjorde där ungefär tjugo år tidigare. Den inbegrep alltid ankomsten av magus Eraim Chartsin, och den utspelar sig alltid mitt i natten. Den fjärde och sista gemensamma nämnaren var den mystiske tjänaren.

Så här kunde den till exempel berättas, av någon som hade berättandets ådra i sig och inte skämdes över att lägga till en del detaljer för att bättra på historien ytterligare:

”Du vet farsgubben min, Frank? För tjugo år sedan gjorde han sin sista natt på stadsvakten. Pigg in i det sista var han, gubben, kunde se en mus på hundra meters håll. Han hade varit många år på vakten, och var en populär knekt, det ska ni tro! Hur som helst, det här var en natt i sena november, kallt och ruggigt var det, och farsgubben hade precis börjat överväga att dra sig hemåt och låta de yngre förmågorna ta över. Det var ju hans sista natt och allt. Han hade tjänstgöring vid östra stadsporten den här kvällen, för där händer ju aldrig någonting.

Men så, precis när han ska till att säga att han går hem, så börjar det banka på dörren, ni vet den mindre dörren som finns i själva stadsporten. Så farsgubben blir kvar och tittar på när några av grabbarna går och öppnar springan för att se vad som står på. De står där ett tag och dividerar med vem det nu kan vara på utsidan, de får ju egentligen inte öppna portarna så här dags, men så ser farsgubben hur en penningpung glider in genom springan. De två vaktgossarna, de vet ju inte bättre, och farsgubben han måste ju kunna leva även på gamla dar, så han tänker inget speciellt om det, så länge de inte försöker skinna honom på hans del av mutan sen. 

Så de öppnar den lilla dörren och in kommer två män, ridande på varsin fin häst. Farsgubben såg direkt att det var rikt folk, de var klädda i siden och hade mycket smycken, såg alldeles för kallt ut för en sån kväll. Han la också märke till att en av männen bar två korslagda sablar över ryggen. Mannen med sablarna talade tyst med de båda grabbarna som släppt in honom, och farsgubben tänkte att han också borde höra vad de sa för något, så han gick fram till dem. Och när han gick förbi den andre mannen, som farsan varit helt säker bara var en tjänare, då så morrar han plötsligt åt farsan, så han nästan håller på att skita i brallorna, så rädd blev han. 

Mannen med sablarna märkte farsgubben då, och han sa något till sin följeslagare på ett språk som farsan inte förstod. Och just då så kom månen fram ur molnen och farsgubben såg tydligt båda männen som de släppt in. Mannen med sablarna var, och det förstår ni säkert även om farsgubben inte visste det då, vår alldeles egen magus, den nye härskaren. 

Men det var den andre mannens ansikte som trots allt fick, och jag skäms inte att berätta det här för jag förstår honom, farsgubben att rusa därifrån och aldrig mer sätta sin fot i den delen av staden. För det var inte en människa som red bredvid magus Chartsin den natten utan en demon, en demon med brinnande gröna ögon och sylvassa tänder. Och det är så sant som jag sitter här att efter det så har många människor försvunnit här i staden, för att återfinnas sönderslitna av något med övermänsklig styrka. 

Farsgubben blev aldrig sig lik efter det där, och det säger jag er, att det är bäst att ni inte bråkar med magus, för då sänder han sin tama demon på er, var så säkra.”

Historien spreds naturligtvis än mer under veckorna efter att magus Chartsin tog över makten, och det antal kroppar som återfunnits slitna i stycken ökade och demonens fasansfulla utseende blev värre med varje berättare, tills man kunde tro att själva Xer var ute och red den kvällen. Vilket vissa av berättarna naturligtvis påstod, det logiska språnget var ju inte särskilt långt då folket nu kände till att magus Chartsin tillhörde Xersekten.


En ny historia började spridas en dryg månad efter det att Eraim Chartsin tagit över styret av huvudstaden. Det var den mystiska tjänaren som var huvudperson denna gång, och han påstods ha kommit ridande, återigen mitt i natten, med en säck bunden bakpå hästen. Ingen visste hur han tagit sig in i staden, men alla var ense om att i säcken fanns en levande person. 

Många påstod att magus Chartsin sänt sin demon för att fånga fältherre Relam, andra att det var Marukas borgmästare som låg i säcken. Vissa trodde att det bara var någon olycklig stackare som råkat hamna i demonens väg. Några få var helt övertygade att det var den rättmätige ättlingen till kejsar Khomondur som demonen funnit åt magus Chartsin och som han nu skulle offra i någon mörk ritual.

Alla hade de naturligtvis fel, och Eraim log när han fick rapport från sina spioner om stämningen i staden. Han hade haft med sig någon den natten för nästan tjugo år sedan då han anlände till huvudstaden, och denne någon hade han sänt ut igen för att röva bort den kvinna som nu satt i en av stadens många fängelsehålor. 

Junia af Dohrgården.

Snart hade Eraim allt han behövde för att förändra Ireus framtid för alltid. 


(Foto: Merchemg800/Pixabay)