Kapitel 18: Att lämna civilisationen

Säkringen släppte och under tre oändliga sekunder var Maivi säker på att hon skulle dö. Hon föll handlöst mot marken tjugo meter längre ner, tills hon stannade med ett ryck och slogs in i bergsväggen av pendelkraften. 

Desperat grep hon efter alla handhåll hon kunde hitta, så att inte även nästa kil skulle släppa. 

Hennes hjärta slog tusen slag per minuten, men hon lyckades få tag med både händer och fötter i klippskrevor i berget. Hon stod så en minut, försökte lugna sitt rusande hjärta och sin flämtande andhämtning. Hon måste vidare, hon skulle inte orka stå här mer än en kort stund. 

Maivi började klättra igen, metodiskt och försiktigt. Hon tog sig upp till platsen där säkringen givit vika och såg att hon hade missbedömt hur djupt in hon lyckats slå i bergskilen. Hon satte en ny säkring på en annan plats och fortsatte uppåt. 

Hon passerade stället där hon först tappat greppet och nästan fallit till sin död. Hennes andning var normal igen nu, men hennes puls var fortfarande hög. Hon tog en annan väg vidare än den som sånär avslutat hennes liv tio minuter tidigare. 

En liten stund senare var hon uppe på den platå som varit hennes mål i över en timme, och kunde till slut vila sina trötta armar och ben. Det sista av adrenalinet lämnade hennes system och hon skakade. Det där hade varit lite för nära. 

Hon hade gjort den här uppstigningen många gånger förr. Förmodligen för många, så att hon tappat respekten för berget. 

Där och då, med vinden som ven runtomkring och solen i ögonen bestämde hon sig: det här var sista gången hon besteg Ventberget. Det var dags att sätta hennes plan i verket. 

Efter mat och en kort vila började hon nedstigningen, medan hon tänkte på sitt beslut. 

Maivi hade planerat att lämna Vent länge, men det hade aldrig blivit av. Hon tvekade att lämna den enda plats hon verkligen kände, tvekade att lämna de få vänner hon hade, alla på något sätt knutna till det kyrkliga barnhem där hon vuxit upp. Men nu, till slut, var det dags. 

Hon tog sig ner till plan mark utan några fler missöden. Vandringen hem tog ytterligare några timmar, och medan hon gick funderade hon på allt hon behövde göra innan hon kunde bege sig av.

Hon bodde i ett rum hos en kyrkfamilj hon känt sedan hon var barn. Hennes få saker var snart nerpackade. Det viktigaste, klättringsutrustningen, gick underst, sedan ett ombyte kläder och sovsäcken. De få personliga saker hon ville behålla åkte ner i ryggsäcken efter det, och överst packade hon några ransoner torkat kött, bröd och frukt. Mörkret hade fallit sedan länge, och hon åt en enkel middag i ensamhet innan hon gick för att berätta om sitt beslut för sin värdfamilj. 

De var inte förvånade, och de försökte inte få henne att tänka om. 

Hon sov en sista natt i den säng som varit hennes de senaste fem åren. Tidigt följande morgon spände hon på sig ryggsäcken, tog sin vandringsstav och vattenlägel och gick för att säga adjö till pastor Tomlin, som tagit hand om henne efter att hennes föräldrar, vilka de nu varit, övergivit henne.

En timme senare var hon ute ur staden, med vattenlägeln fylld och kängor på fötterna. Det var fortfarande vinter och hon drog manteln tätt omkring sig och gick så fort hon kunde för att hålla värmen uppe. 


Maivi var på väg till Ron, Ireus sydöstra grannland. Hon hade planerat att resa dit sedan hon först började överväga att lämna Vent. Det var inte för att hon trodde att folken där var vänligare, eller intelligentare, eller bättre på något annat sätt. Nej, det berodde på bergen. På högländerna. Och, mest av allt, på Orneberg, det högsta berget söder om Yhekedjan i norr.

Maivi trivdes inte bland folk, vare sig de var människor eller väringar. Redan när hon var ett barn hade hon föredragit naturen framför staden, och ju äldre hon blev desto tydligare blev det. I skogen, på fälten och myrarna kände hon en frid hon inte upplevde någon annanstans. Och ändå var det ingenting mot vad hon upplevde när hon stod på krönet till något av de låga berg som fanns nordväst om Vent, och tittade ut över det omkringliggande landskapet. 

Så hon hade börjat klättra. Rep och krokar att säkra sig i berget hade hon skaffat från en av stadens grovsmeder, hammare och stenhackor från gruvorna som utvann kopparmalm ur just de berg hon först bestigit. Och hon hade klättrat och klättrat. Högre och högre nådde hon, ständigt sökande efter nya utmaningar, brantare uppstigningar, högre toppar. Snart kändes Vents futtiga berg alltför små för henne, och hon sökte sig längre bort, men hon återvände alltid till staden.

Nu var det slut med det. Rons högland var som en bild av himmelriket i hennes sinne, och Orneberg var den ultimata utmaningen. Vent var historia. 


Maivi hade sparat länge, och hade pengar nog att klara sig i ett år om hon bodde under bar himmel och drygade ut sin kost med vad hon hittade i naturen. I början av resan bodde hon ändå på värdshus de flesta nätterna, eftersom det ännu var för kallt att sova på marken. 

När februari blev mars och hon passerade gränsen mellan Ireus och Ron blev nätterna varmare och hon kunde sova ute och gå längre om dagarna. Fram till dess hade hon hållit sig till stora vägar och färdats så snabbt som möjligt. Nu var det i stället småvägar som gällde och hon njöt av vandringen. I slutet av mars nådde hon fram till den sista staden före de roniska högländerna, och hon bunkrade upp med ett stort lager proviant innan hon fortsatte.

Med tiden som gick kände sig Maivi allt mer tillfreds med sig själv, allt mer säker på att hon fattat rätt beslut. Den friska, tidiga våren gjorde att hon kände sig klarare än någonsin tidigare. Hon upplevde så många vackra skogar, vattendrag, höjder, soluppgångar och solnedgångar att det ibland nästan blev för mycket för henne. Hon såg rådjursfamiljer, harar och kaniner, rävar och vildkatter. Hon hörde fåglar sjunga i tusentals olika harmonier. Och det gjorde henne lycklig. 

De få människor hon träffade var skygga, nästan som djuren, och de enda gånger hon använde sin röst till annat än att sjunga för sig själv var när hon stannade i byarna för att proviantera.

Hon kom till högländerna, och allting blev ännu vackrare. De gröna vyerna, de ibland snötäckta topparna, rovfåglarna som svävade på vindarna och slog ner med kuslig precision på hare och sork och orm. Vid några tillfällen såg hon stora hjordar av får eller getter, men de var alltid långt bort och hon såg aldrig några människor. Luften blev tunnare och det blev kallare igen, men hon sov gott om nätterna och kände sig starkare och friskare än någonsin. Hon drack iskallt vatten ur de många bergsbäckarna och beundrade dvärgbjörkarna som klarade av att leva på så höga höjder. 

En gång hörde hon en varg yla långt borta, men det gjorde henne inte orolig. Hela naturen var hennes vän, det fanns inget där som ville henne illa. Och om hon så föll och skadade sig eller dog så fanns det ändå ingen ondska bakom det. Naturen var varken ond eller god, den bara var.

Hon besteg några toppar, ingen av dem någon större utmaning, men var så fokuserad på att nå fram till Orneberg att hon slutade. Det tog för lång tid och trots att hon ransonerade var risken stor att hennes proviant skulle ta slut innan hon nådde fram till sitt mål. 


Maivi visste, från en av de gamla kartor över Rons högländer hon fått tag på, att det fanns en liten by några dagars marsch från Orneberg. Hon hoppades att byn inte försvunnit, kartan var som sagt gammal. Hon planerade att proviantera där, och om den inte fanns kvar så skulle hon få problem. Men det nya tillstånd av frid hon funnit tillät henne inte att oroa sig någon längre stund över det. Fanns inte byn där, så fanns den inte där. 

Den natten sov hon under en gran, och när hon vaknade stod två nyfikna rådjurskid och tittade på henne. Försiktigt kröp hon fram ur sin sovsäck och ställde sig långsamt upp. Rådjuren stod kvar. De såg inte ut att vara  äldre än några veckor. Djuren var helt orädda, och rörde sig inte när hon tog ett steg mot dem. Hon tog ett steg till, och ännu ett, tills hon var så nära att hon kunde sträcka ut handen och röra vid pälsen på ett av dem. Det skälvde lätt under hennes beröring, men gjorde fortfarande ingen ansats att fly. 

Plötsligt hördes röster och en hunds skällande, och de båda rådjuren spetsade öronen, för att sekunden senare ha försvunnit in i skogen.

Maivi stod kvar ett tag och tittade på platsen där de försvunnit, sedan packade hon snabbt ihop sina saker och gick mot rösterna som fortfarande hördes tydligt. Det var två mansröster, troligen människor i medelåldern. Det var inga problem att höra från vilket håll de kom, och snart kom hon ut ur området med tätare skog och såg två män stå ett tiotal meter bort med bågar i händerna och tre hundar omkring sig.

Maivi tvekade. Hon visste ingenting om de här männen. Men innan hon hade bestämt sig om hon skulle ge sig till känna märkte en av hundarna henne och skällde igen. Männen tittade upp från sin diskussion. De tystade snabbt hunden. Tittade på henne. Tittade på varandra. Tittade på henne igen.

Det hon såg i deras ansikten gjorde att hon ångrade att hon inte gått bort från rösterna i stället för att söka upp dem. Misstro. Rädsla. Och lust. De såg på henne precis som männen, människor såväl som väringar, hade sett på henne i Vent. Men här var hon ensam, och de var två, med bågar. Hon kände skräcken komma, men vägrade att låta den ta kontroll över henne. Hon gick i stället fram till dem.

”Jag söker byn Rovbo.”

”Då är du rätt ute, även om ingen kallar den så längre.” Mannen som talat sträckte fram handen. ”Roland Bok. Vi får inte särskilt många besök till byn.”

Maivi skakade hans hand.

”Det här är min bror Ulrik Bok. Vi är precis på väg ut att jaga, men om du följer skogskanten i den riktningen så kommer du till byn innan solen står som högst på himlen.” 

Han pekade med hela handen åt det håll som Maivi varit på väg.

”Tack”, sa Maivi, och tänkte gå vidare.

”Inte så bråttom, lilla vännen.”

Maivi stelnade till av tonfallet och innehållet i det han sa. Men mannens leende minskade hennes oro.

”Vi har gett dig våra namn. Jag vet inte vad seden bjuder där du kommer ifrån, men här i byn så brukar gåvor återgäldas”, sa Roland. 

Maivi log generat.

”Maivi. Jag heter Maivi.”

”Bara Maivi?”

”Jag är föräldralös, så jag har aldrig haft något andranamn.”

”Jag förstår.” Roland tvekade en sekund innan han fortsatte. ”Ursäkta om jag frågar, men är du väring?”

Maivi var inte förvånad över frågan. De flesta som såg henne undrade, även om inte alla var så rättfram att de faktiskt frågade henne. 

”Enligt kyrkan där jag växte upp var min mor väring. Min far var det inte.”

Det var det enda hon själv visste om sina föräldrar. 

”Jag förstår”, sa Roland igen. ”Då ska inte bror min och jag uppehålla dig något längre. Trevlig resa och kanske ses vi igen i byn.”

”God jaktlycka.”

Maivi vände sig och gick mot byn. Hon hörde brödernas röster allt svagare, tills de försvann helt. En kort stund senare såg hon flera rökslingor som ringlade sig upp mot himlen. Hon var framme vid byn Rovbo, eller vad den nu kallades nu för tiden. Och över trädtopparna på andra sidan byn skymtade hon sin slutgiltiga destination, Orneberg. 


Antingen var bröderna Bok ett undantag i byn – som innevånarna själva helt enkelt kallade byn – eller så hade hon felbedömt deras ansiktsuttryck när hon träffat dem i skogen. Byborna var den vänligaste grupp människor hon någonsin träffat. 

Det var inte något stort samhälle. De som bodde där levde på fårskötsel och jakt, och byborna hade ytterst sällan någon kontakt med omvärlden. De var alla kortväxta och nästan alla mörkhåriga, och det framgick snabbt att de flesta var släkt med varandra om man gick några släktled tillbaka. Byns äldste berättade mer än gärna för henne om hur deras förfäder några generationer tidigare hade lämnat landets huvudstad Bergsvall, som de ansåg gjorde människan isolerad och egoistisk, och återvände till naturen. De valde ut en plats så långt bort som möjligt från civilisationen för att slippa påverkas av folket runtomkring dem. Hela byn härstammade från dessa tre familjer.

Maivi fick känslan av att det låg något mer bakom att familjerna lämnat huvudstaden, men de gamlingar som tidigare varit omöjliga att få tyst på, teg som muren eller bytte ämne när hon ville ha fler detaljer.

Maivi förvånade sig själv med att stanna i byn i två dagar, och att sakna den direkt när hon begav sig därifrån. Byborna hade frikostigt delat med sig av mat och husrum, och hon lämnade dem med ryggsäcken full av proviant. De hade dessutom bestämt vägrat att ta emot de pengar hon försökt betala dem med, med motiveringen att ingen ändå använde dem där. De hade till och med erbjudit sig att sända med vägvisare, och även om Maivi först varit tveksam hade hon accepterat. 

Två män gick nu bredvid henne på stigen. De hade inte mycket gemensamt till det yttre, men till sättet var det inte mycket som skilde dem åt.

Tekt Eklöv var i hennes egen ålder, kanske lite äldre. Han hade långt och ljusbrunt hår, skägg och mustasch, och gick med den självklara säkerheten hos den som inget fruktar.

Nisse Björk var troligen över 60 år. Han var rund om mage och ansikte, och hade inte mycket hår kvar. Men han hade samma gång som Tekt, och hängde utan problem med i det höga tempot.

De kallade sig själva högländare, och Nisse berättade stolt att han inte tillbringat mer än en månad i sträck i byn sedan han lämnat barndomen. Tekt hade bergslivet än mer i blodet, och som liten parvel hade han ofta fått sitta i Nisses ryggsäck när han var ute på kortare turer.

De var inte jägare – även om de naturligtvis jagade för att bidra till byns välstånd – de var spejare och vandringsmän. De vandrade omkring i trakterna runt byn, höll utkik efter både rovdjur och bytesdjur, hälsade på fåraherdar och jägare och såg till att inget hotade dem. De levde av vad naturen försåg dem med, och trivdes aldrig så bra som när de blickade ut över de fria vidderna.

Efter två dagar älskade Maivi dem redan på ett sätt hon aldrig älskat någon tidigare.

”Vad tänker du på, flicka?”

Maivi hade först tyckt illa om att Nisse kallade henne flicka. Hon hade tyckt att det lät nedlåtande. Men i och med att hon lärde känna honom mer och mer förstod hon att det för honom var en ömhetsbenämning. Och nu log hon i stället varje gång han kallade henne det.

”Jag tänkte faktiskt på dig, gamle man. Och på Tekt.”

”Jasså? Vad kan du ha tänkt på då, kan man undra?”

”Det kan man.” 

Maivi log igen. De gick under tystnad ett tag.

”Jag tänkte på att jag trivs med er”, sa Maivi.

Nisse nickade.

”Vi trivs med dig också”, sa Tekt.

”Det gör vi”, sa Nisse.

Sedan sa ingen av dem någonting på flera timmar. Men det gjorde ingenting, och att det ingenting gjorde att gå under tystnad gjorde att Maivi trivdes än bättre än hon redan gjort. Att lämna Vent hade varit rätt beslut.

Maivi skrattade. Även om Nisse och Tekt kunde vara tysta i timmar var ingen av dem främmande för ett gott samtal, och de kunde båda vara otroligt roliga. De senaste timmarna hade de underhållit henne med berättelser från deras år i bergens skugga. Varje berättelse följde ett bestämt mönster: En av dem började berätta om en händelse. Den andre satt först tyst, men kom med allt fler små instick och rättelser, tills han helt tagit över berättandet. Då blev den andre den som kom med rättelser, och så växlade de fram och tillbaka så att Maivi höll på att kikna av skratt.

De hade gått tills solen gick ned, och sedan slagit läger i lä bakom en stor stenbumling som såg ut att ha blivit ditburen av någon mytologisk jätte i en avlägsen forntid. Sommaren var nästan här och natten var varm, så de gjorde inte upp någon eld, utan la ut sina sovfällar och sovsäckar, satte sig på dem, och började utbyta historier. Maivis lager av historier lustiga nog att berätta i ett sådant sammanhang tog snart slut, men Tekt och Nisse pratade och pratade tills Maivis ögonlock blev så tunga att hon blev tvungen att säga att hon ville sova. När de lagt sig somnade hon snabbt, för det hade varit en lång dags vandring och hon var utmattad.

När hon vaknade följande morgon var Nisse och Tekt redan uppe, precis som morgonen före. Efter en frukost på bröd och ost med iskallt smältvatten till, började de sin vandring igen. 

De hade gått tysta ett tag när Nisse tog till orda.

”Du verkar glad i dag flicka.”

”Jag har varit glad sen jag hittade er by förra veckan.”

”Det är vänligt av dig att säga så. Fast jag tycker ändå att det verkar som om du är gladare än du var i går.”

”Du har bara känt mig i några dagar, gamle man, och redan läser du mig som en öppen bok.” Maivi kramade Nisses axel. ”Jag är gladare i dag än jag var i går.”

”Och vad kan det bero på, mån tro?”

”Det borde du kunna lista ut, om du är så klok som du alltid påstår”, sa Tekt och flinade mot sin äldre kompanjon. ”Jag förstod det direkt.”

Maivi tittade förvånat på honom. 

”Och hur kan du vara så säker på att du vet vad jag är glad för?”

”Grundläggande logik. Jag kan naturligtvis ha fel, men jag skulle inte tro det.”

De gick en stund utan att säga något.

”Så”, sa Nisse. ”Berätta nu då.”

”Du vill inte gissa först?” sa Maivi.

”Jag tycker inte om gissningslekar”, sa Nisse. ”Men Tekt får gärna berätta sin logiska teori så vi kan skratta åt honom när det visar sig att han har fel.”

Tekt skrattade, men gjorde ingen ansats att börja prata.

”Ja, berätta gärna”, sa Maivi. ”Det ska bli intressant att se om du förstår mig så väl som du tror.”

”Nu blir jag osäker”, svarade Tekt. ”Det är så uppenbart att du borde förstå att jag förstår, men om du tror att jag kan ha fel så kanske jag har fel.”

”Sluta snurra in dig i dina egna ord och berätta nu”, sa Nisse.

Tekt nickade.

”Maivi är gladare i dag än i går för att hon tror att i dag så kommer vi att komma fram till hennes mål, Orneberg.” 

Maivi tittade förvånat på honom. Nisse såg hennes min, och skrattade.

”Uppenbarligen var din teori så långt ute i det blå att vår vän här inte ens tänkt tanken.”

”Nej … han har rätt”, sa Maivi. ”Jag blev bara förvånad … kommer vi inte att komma fram i dag?”

Nisse slutade skratta, medan Tekt såg nöjd ut.

”Han leker med ord, som alltid”, sa den äldre spejaren. ”Vi kommer inte att komma fram till Orneberg i dag. Du, däremot, kommer med största säkerhet att göra det.”

Maivi fortsatte att se förvånad ut.

”Jag trodde att ni skulle följa med mig hela vägen till berget.”

”Det har vi aldrig sagt. Vi har visserligen inte sagt något annat heller, så det är inte så konstigt att du trodde det”, sa Tekt. Han var betydligt allvarligare nu än vad han nyss varit. 

”Det är hög tid att berätta hela sanningen för dig, sanningen om byn och familjerna och om varför vi hjälpt dig så mycket. Och om varför lillparveln här och jag själv inte kan följa dig till berget”, sa Nisse.

Maivi kände en ilning löpa längs ryggraden. Vad är detta? Tekt såg hennes oro.

”Du behöver inte vara rädd, och du behöver inte känna att du blivit lurad. Vi är fortfarande dina vänner, och vi har följt med dig för att vi tycker om dig”, sa han.

”Men det förändrar inte faktum”, fortsatte Nisse. ”Det finns sådant som du inte vet än, som byn tyckte det var bäst att vänta med att berätta tills du kommit så här långt. Vi kan sätta oss där borta.”

De tre vandrarna satte sig på en omkullblåst trädstam, fortfarande med gröna löv i sin krona. Maivi hade blivit lite lugnare av Tekts ord, men hon hade varit med om alldeles för mycket elakt spel i sitt liv för att helt lita på de båda spejarna, nu när det visat sig att de också dolt saker för henne.

”För lite drygt 120 år sedan levde tre familjer i Bergsvall. Du fick säkert höra om dem i byn, gamlingarna älskar att prata om det och nya lyssnare är det inte ofta de får”, sa Nisse. ”De här tre familjerna hade alla sedan en tid tillhört huvudstadens församling, och var djupt troende. Det var tre inflytelserika familjer, och de gjorde mycket för att läran skulle spridas bland människorna i staden. Ofta möttes de av misstänksamhet eller förakt, och de började förstå att staden med sitt stressiga tempo och sin individualism inte var vad den Högste tänkt om den mänskliga tillvaron.

”En natt för 121 år sedan, och du får ursäkta om jag låter som en predikant, upplevde familjerna en uppenbarelse när de samlats för att be tillsammans. De såg den här platsen, de såg friden som härskade här, friden som härskat i tidernas början då folken var samlade i skogarna runt Trädet. Så de bröt upp från Bergsvall. De köpte upp stora mängder råvaror och byggnadsmaterial. De tjänare som ville fick följa med, de övriga delade på den förmögenhet som familjerna lämnade kvar, och jag kan tänka mig att de alla är rika män och kvinnor i dag.

”De fann platsen i Ornebergs skugga, och de byggde sin by och levde där enligt vad den Högste visat dem. Och jag antar att de var lyckliga då så som vi är lyckliga nu.”

Nisse tystnade. 

Här fanns förklaringen till känslan Maivi haft att något mer än en motvilja mot stadslivet låg bakom emigreringen från Bergsvall, men inte till varför Nisse och Tekt plötsligt betedde sig så märkligt. Eller till varför ingen velat berätta detta för henne när hon var kvar i byn. Troende brukade inte vara blyga om att berätta om saker de gjort för sin tros skull.

Men berättelsen var tydligen inte färdig. Den här gången var det Tekt som tog upp tråden.

”Men det var inte allt som familjerna såg. Det fanns en till anledning att lämna staden, en till anledning att bygga byn på den plats där den i dag ligger. Familjerna fick ett uppdrag, att lämna vidare till de som kom efter dem. Ett uppdrag som vi fortfarande minns och hedrar.

”Vi skulle vaka över trakterna kring vår by, för att en dag, ingen visste hur länge det skulle dröja, skulle det komma en person som behövde vår hjälp. Som om vi inte funnits där kanske inte skulle kunna utföra det som den Högste planerat att hon skulle utföra.”

Tekt slutade prata. Både han och Nisse tittade på Maivi. Hon kände sig vimmelkantig. Hon hade vuxit upp i kyrkan och kände till dess trossatser bättre än de flesta väringar, men det här var för mycket! Hon reste sig från trädstammen. Tog några steg. Vände sig om och tittade på de båda byborna.

”Vi har haft andra besök än ditt”, sa Nisse. ”Men ingen har uppfyllt allt det som visades för våra förfäder i uppenbarelsen. De flesta har varit män, för det första. Ingen har varit väring, för det andra. Och det som gjorde oss helt säkra på att du är den vi väntat på är att du frågade efter Orneberg. Och att du planerar att bestiga det.” 

”Orneberg är ett heligt berg”, fyllde Tekt i. ”Alla i Ron vet det. Den enda heligare platsen i vår värld är Nerham, om trädet ens existerar. Det är förbjudet att ens komma nära berget. Men i uppenbarelsen såg våra förfäder att en väring – du – skulle få beträda det. Varför vet vi inte.”

Maivi kände sig fortfarande yr. Hon försökte få någon ordning på alla de motstridiga känslor och tankar som tumlade runt inom henne, men det gick inte. Hon stod där tills Nisse till slut ställde sig upp, gick fram och la armen om hennes axlar.

”Flickan min, du ska inte oroa dig.” 

Han ledde henne bort till trädstammen igen, och de satte sig ner.

”Alltså …”, började Maivi, men hennes röst stakade sig. ”Alltså … vad ska jag svara på det här? Vad ska jag säga? Hur reagerar man när någon på fullt allvar påstår att man har kommit för att uppfylla en gammal profetia? Hur …” 

Hon tystnade. 

”Hur ska jag kunna veta att det ni säger är sant?”

”Hur du ska reagera vet bara du, och vad oss anbelangar behöver du inte säga någonting”, sa Nisse.

”Och varför skulle vi ljuga?” sa Tekt. ”Du kan tro eller inte tro på att våra förfäder verkligen hade en uppenbarelse, men vi bara återberättar vad vi lärt oss som barn.”

”Och”, fortsatte Nisse, ”om du inte tror oss, så är det ju bara att fortsätta till berget. Har vi rätt händer dig inget, har vi fel händer dig inte heller något.”

Maivi tittade från den ena av dem till den andra.

”Jag tror inte att ni ljuger”, sa hon slutligen. ”Men jag vet inte om jag tror på det ni säger heller. Men om ni inte vill följa mig sista biten ska jag gå den själv.” 

Hon suckade.

”Jag har trivts i ert sällskap.” 

Maivi reste sig. Nisse och Tekt gjorde detsamma.

”Vi behöver inte lämna dig än, och om du vill så går vi gärna med dig så långt det går.”

Maivi tog deras händer och tryckte dem.

”Det är klart jag vill att ni ska följa med sista biten.”

Och oavsett vad som komma skulle var hon i lycklig i denna stund, så lycklig att hon kände hur tårarna hotade att börja rinna nerför hennes kinder.


(Foto: Nick Russill/Unsplash)