Kapitel 19: Den siste rojalisten

Magus Eraim Chartsin stod på toppen av kungapalatsets högsta torn. Harir bredde ut sig nedanför, med hela dess mångfald av färger och former. Även om Eraim inte gav mycket för dess monarker, var han ändå tvungen att erkänna, i alla fall för sig själv, att de tidiga kungarna av Ireus hade vetat vad de gjorde när de anlade och utvidgade den största av Jenis städer. 

Han tittade bort mot horisonten. Ännu var det bara staden och den närmaste landsbygden som stod under hans kontroll. Det mesta av vad han såg behärskades av hans gheolkrigare och den armé han börjat värva, men längre bort skymtade han marker, skogar och byar som fortfarande var fria. Där hade folk förmodligen börjat förstå att något inte var som det brukade i huvudstaden, men inte vad som hänt eller varför. Sakta ökade hans makt utåt, bortåt. Snart skulle han möta verkligt motstånd, det visste han, men så här långt hade allt gått helt enligt planerna.

Nedanför honom myllrade folket omkring precis som vanligt. Här uppifrån såg det ut som om det inte spelade någon större roll att han tagit makten. Folket levde som de alltid gjort. Det var bara flaggan som vajade i alla flaggstänger som avslöjade vem som hade makten. 

Han stelnade till. På en flaggstång vid ett litet hus nära muren vajade kungens flagga upproriskt. Hur det hade kunnat undgå alla mörkerpräster och patrull på patrull med soldater, det förstod han inte. Han kände hur irritationen byggdes upp inom honom, mer över att ingen sett flaggan än över att flaggan faktiskt fanns där. Överstepräst Herman Leo skulle få höra om det här.

Men först skulle han ta itu med rojalisten. Medan han gick nerför tornets trappsteg, två i taget, överlade han med sig själv om vad som bäst skulle passa som straff till denne lille rebell. Många olika möjligheter flög genom huvudet på honom, men han beslöt att vänta och se vem, eller vilka, det var som vågade trotsa honom. Det behövde göras ett exempel av honom, eller henne, utan att personen blev en martyr för motståndet. 

Det var inte svårt att smälta in i befolkningen. Eraim hade gjort det många gånger förut, även innan han tog makten. Han gick mot huset vid muren, höll en sådan takt att ingen tänkte på honom, följde strömmen. Hans ställning var ihopsjunken och han höll blicken mot marken, som om han var rädd för solen. 

Det tog en stund, det var långt att gå. Han hade naturligtvis kunnat ta sig fram betydligt snabbare, men dessa turer genom folkvimlet gav honom information han aldrig annars skulle kunna få, i alla fall inte utan att betala stora summor. Tack vare de turerna visste han att det var alldeles för tidigt att dra in på den hårda bevakning han höll stadens innevånare under, oavsett hur fridfullt det hade sett ut ovanifrån.

Väl framme vid huset knackade han försiktigt på dörren. Öppnade gjorde en gammal man, med ett ben amputerat och ersatt av ett träben och kutryggig som få. 

”Får jag komma in?” sa Eraim. 

Han höll sin röst mjuk, hans blick var fortfarande riktad neråt och hans rygg böjd. Mannen synade honom uppifrån och ner. Sedan stängde han dörren mitt framför näsan på honom. 

Eraim blev så förvånad att han först inte visste vad han skulle göra. Han tog sig samman, reste upp sig i hela sin längd, kastade av sig manteln han gömt sig under och drog sina två sablar. Det fräste i luften när han laddade dem med magisk kraft. Folket som tidigare flutit förbi i en strid ström försvann från gatan. Han mumlade några ord, svepte sablarna i intrikata mönster i luften, och högg sedan mot dörren.

När svärden träffade det halvmurkna träet exploderade det, och tog med sig en hel del av den fallfärdiga väggen. Genom hålet såg Eraim en liten eldstad med en gryta hängande ovanför, några rangliga stolar och ett bord. Och den gamle mannen, som trotsigt klev fram och ställde sig i öppningen.

”Här kommer du inte in, onde man.”

”Vet du vem jag är?”

”Du är en ond man, och inga onda män är tillåtna i mitt hem.”

”Jag är gud i den här staden. Jag bestämmer vem som är god och vem som är ond. Och jag går dit jag vill.”

”Endast den Högste bestämmer över gott och ont. Du kommer inte in här.”

”Om du inte släpper in mig kommer du att dö.”

”Jag är inte rädd för döden.” Gubben flinade. ”Jag har levt för länge redan nu.”

När han hörde de orden visste Eraim vad han skulle göra med mannen.

”Vad heter du, rebell?”

”Rebell, ha! Det skulle mor ha hört. Varför skulle jag berätta det för …”

”Nog!” 

Eraim slog ut med ena sabeln i luften, och mannen tystnade. 

”Wero Halte”, sa han sedan, med trots i rösten.

”Wero Halte”, sa Eraim. 

Han började rabbla på ett språk utdött sedan århundraden, högre och högre. Den gamle mannen tittade på honom med förskräckt blick. En vind blåste upp, den cirklade runt Eraim, fick den kungliga flaggan att fladdra och väggarna i gamlingens ruckel att skaka. Wero Halte stod som förstenad.

Eraim tystnade, och vinden la sig.

”Du är inte rädd för döden. Då ska du inte dö.”

Den gamle mannen började förändras; hans hud skimrade och hans rygg rätades ut.

”Dolk och svärd, sten och trä, eld och vatten kommer inte kunna döda dig”, fortsatte Eraim. ”Mat och dryck kommer du aldrig mer behöva, varken sömn eller vila. Dina sinnen kommer inte vara dina egna, dina lemmar kommer lyda vad kommando jag ställer dem under. Säger jag döda, kommer de att döda. Om det så är vänner, familj, din älskade prinsessa. Din kropp och dina sinnen är helt i mitt våld, och det kommer inte att ta slut så länge jag lever. Och jag planerar att leva väldigt länge.”

Den gamle mannens kropp hade nu rest sig helt upprätt. Han svällde, hans kläder spräcktes och föll till marken, käppen han stött sig på likaså. Hans få hårstrån försvann, medan hans hud allt mer antog utseendet av kvicksilver. Framför Eraim stod en stålgolem. Det enda som vittnade om att det var den gamle mannen som var kärnan i den magiska varelsen var att dess ena ben fortfarande hade formen av ett träben.

”Och samtidigt som du skadar, bränner, mördar och raserar för min räkning så kommer den del av dig som trotsade mig i dag leva kvar inom dig, instängd i din egen hjärnas mörkaste gångar. Du kommer få genomleva allt, lille rebell. Och det kommer aldrig att ta slut.”

***

7 AUGUSTI, 802 e D (TROR JAG)

Ingenting händer. Jag har suttit här i veckor nu, och det enda jag kan göra är att titta ut genom fönstret på tomma gator i Övre staden och försöka hitta sätt att få tiden att gå. Jag har inte ens något att läsa, annat än gamla anteckningar i den här dagboken. Och att läsa dem …

Det känns som att läsa något från en annan värld, något som hänt en annan Evangeline. Mina problem var så små och futtiga, mina glädjeämnen triviala. 

Jag försöker tänka tillbaka, fly in i dagdrömmar. 

Det går inte.

Den här rastlösheten gör mig GALEN! 

Det är nästan, nästan, så att jag önskar att Chartsin eller Jon kom hit igen. Bara så att jag kunde visa att jag INTE gett upp, att jag INTE tänker böja mig!

Chartsin har varit tillbaka två gånger efter första dagen, Jon många gånger. De fortsätter att hota och locka.

De tror att de vet. Vem jag är. Hur de ska få mig att böja mig. 

De har INGEN aning om vem jag är.

Evangeline

***

Det knackade på dörren. Eraim vaknade genast ur den trans han befunnit sig i. Han var naken förutom ett höftskynke, och satt i skräddarställning. Nu drog han på sig en mörklila sidenrock och öppnade dörren. In kom Herman Leo, översteprästen i Xersekten. 

Han verkade nervös, vilket genast fick Eraim på dåligt humör.

”Vad vill du?”

”Det … ”

Herman skrattade ett ängsligt skratt. 

”Dåliga nyheter, är jag rädd.”

”Fram med det, präst”, sa Eraim.

”Säg inte präst som om det vore en förolämpning”, sa Herman Leo. “Martian har rymt.” 

Eraim andades in djupt. Prins Martian var instabil och hade varit användbar för att lura bort Relam från huvudstaden, men en prins lös i riket var något Eraim verkligen inte behövde just nu.

”Hur gick det till? Han var placerad i den säkraste fängelsehålan, med stålgolems på vakt utanför dag som natt.”

”Vi vet inte”, sa Herman.

”Ni vet inte? Fängelsehålorna är ditt ansvar, präst.”

”Säg inte präst som om det vore en förolämpning”, sa Herman. ”När novisen som ger honom mat skulle leverera kvällsmålet fanns han inte där.”

”Det här är inte acceptabelt, präst”, sa Eraim kyligt. ”Snart säger du väl att tokskötaren försvunnit också.”

”Vid Meishur den trefalt förbannade!” röt Herman. ”Säg inte präst som om det vore en förolämpning! Vem var det som satte dina korkade järnklumpar som vakter i stället för mina mörkerpräster?”

”Så det är mitt fel menar du?”

Eraims ton var fortfarande samlad, iskall.

”Det är inte mer mitt fel än ditt”, skrek Herman.

”Fängelset skulle skötas av dina präster”, sa Eraim.

”Om du hade låtit oss sköta det utan inblandning hade det här inte hänt.” 

Eraim svängde ut med armen och Herman tystnade. Men blev inte tyst mer än någon sekund.

”Så. Du tycker att det är mitt fel. Då ska jag göra något åt saken.” Han skrek inte längre, utan pratade genom sammanbitna tänder. ”Jag kommer hämta tillbaka din lilla blåblodsdåre innan han hunnit göra någon skada. Men sen, Chartsin, så kommer saker att förändras här omkring.”

Herman vände sig och gick med snabba steg genom salen och ut genom dörren. Han smällde igen den bakom sig.

Eraim blev stående kvar.

”Förbannat!” sa han för sig själv.

Eller inte, tänkte han sedan. Och en plan började att utkristallisera sig i hans huvudet, ett sätt att både fånga Martian och bli av med den allt för svårkontrollerade översteprästen. 

Eraim bodde kvar i de rum han tidigare haft som sina egna i egenskap av förste minister. Han planerade hur som helst inte att stanna i Harir någon längre tid, och ville att hans son Jon skulle använda de rum som officiellt var monarkins. Och han trivdes i sina gamla rum. 

Sedan fanns det en anledning till, som var mycket viktigare än någon av de andra.

Eraim började tala på det språk som egentligen var hans.

”Ikaria, luftens ande, hör mina ord.

 Yhe stengud hör min stämma.

 Pentos som är hetta hör mig kalla.

 Lerv, härskare över vattnet, lyd min befallning.

 Låt det som är fördolt bli tydligt.

 Förena det som skiljer.

 Öppna det som är slutet.

 Uhvor, jag kallar dig.”

Luften i rummet skimrade till, och Eraim var inte längre ensam. Mitt i rummet, innanför den cirkel av silver som var inlagd i stengolvet, stod vad som vid första anblicken tycktes vara en man, klädd i en vid svart mantel och med en sjal lindad om huvudet. Det var omöjligt ens för Eraims tränade öga att urskilja varelsens ansikte eller dess kroppsbyggnad. Ett par gröna ögon lyste mellan tygstyckena.

Du kallade.

Varelsens röst var långt ifrån mänsklig.

Jag har ett nytt uppdrag åt dig.

Jag har ännu inte fått min betalning för kvinnan jag förde till dig.

Jag vet. Om du utför detta uppdrag åt mig kommer din belöning att tredubblas.

Jag lyssnar.

Eraim berättade vad han ville ha gjort och Uhvor av de onämnbara, en av de yngsta av de ickefödda, lyssnade som han gjort så många gånger förut. Och såsom han var bunden att göra ingick han återigen ett avtal med Eraim, som varit hans härskare i så många år.

Eraim kände snarare än såg när varelsen försvann ur rummet. Problemet med Herman skulle snart vara löst, och Martian tillbaka där han hörde hemma – en mörk cell.

***

14 AUGUSTI, 802 e D

Jag har SKRATTAT i dag. Jag har skrattat hysteriskt, skrattat så att jag inte visste vart jag skulle ta vägen, skrattat så jag inte trodde att jag skulle kunna sluta. 

Jon gav till slut upp och gick härifrån med den fete han hade med sig, och jag såg hur det smärtade honom, och det gjorde att jag skrattade ännu mer.

Martian har rymt. Min hemske, envise, dumdryge, IRRITERANDE kusin har lyckats med det jag inte ens kan tänka hur jag skulle planera.

Och Jon trodde att JAG hade något med saken att göra! 

Han var här, tillsammans med en fet, illaluktande fångväktare. Jag antar att det var meningen att skrämma mig. ”Om du inte samarbetar får han ta hand om dig”, ungefär. 

Men jag kunde inte sluta skratta. Jag är fortfarande andfådd. Bara tanken på att Martian lyckats fly, får mig att börja fnittra. Det är så HYSTERISKT roligt! Allt mitt hopp vilar på att den där bokslukande, småsinte PRATKVARNEN inte blir fångad utan på något sätt får ut mig härifrån. Om han ens bryr sig om att jag sitter här.

Hur är det man brukar säga: Om det inte vore så komiskt skulle det vara tragiskt.

Evangeline

***

En ensam ryttare satt på sin häst på en hög kulle nordväst om Harir och tittade ner på staden. Han hade suttit så hela morgonen. Han visste att någonting var fel med det hem som han lämnat för så länge sedan, men han kom inte på vad, och det irriterade honom. 

Han ställde sig upp i sadeln. Och det slog honom:

Det var inte kungens baner som vajade från palatstornen. Det var inte landets flagga som hissades av stadens nyvakna innevånare. Det är den förbannade Chartsin baner! 

Ryttaren svor för sig själv. Han hade varit borta så länge, alldeles för länge. Han satte sig ner i sadeln och böjde sig fram mot hästens huvud.

”Det är dags att ta oss tillbaka till vårt hem, gamle vän.”

Hästen ruskade på huvudet och satte av i galopp nedför slänten till porten. Utan minsta svårighet lyckades mannen lura sig förbi de klumpiga stadsvakterna och in i staden. Han begav sig genast till värdshuset Vita Rosen, som ägdes av Erek, en gammal tempelkrigare som slagit sig till ro i Harir efter att de senaste större bråken mot knytten vid norra gränsen hade tagit slut. Han var en god vän.

Ryttaren höll in sin häst framför värdshuset, och en ung pojke kom fram och ledde den in i stallet. Den bredaxlade ryttaren gick in genom dörrarna på värdshuset. Där inne fick han genast syn på Erek, och Erek fick snabbt syn på honom.

”Tigeröga, din skojare.”

Erek ställde ifrån sig det han höll på med och gick fram till Tigeröga. De hälsade hjärtligt på varandra.

”Du ska bara veta vad som hänt medan du har varit borta.”

Erek tittade sig försiktigt omkring. Även om han utåt verkade vara en pratsam och lättsint man, så hade han en skärpa som få kunde motsvara. Han tog Tigeröga i armen och ledde honom in i det röriga köket.

”Jag antar att du vet att magus Chartsin tagit makten i riket”, sa han.

”Inte i riket, min vän. Bara i den här staden. Jag har rest genom landet på min färd från Nalfin och inte någon annanstans har jag sett någonting om Chartsin”, sa Tigeröga.

”Det är en god nyhet. Men Harir är rikets hjärta, och det kommer inte dröja länge förrän resten av Ireus fallit.”

”Det är inget krig, Erek. Chartsin har inte gjort några som helst anspråk på resten av landet.”

”Det kan bara betyda att han inte har tillräckliga styrkor för att klara det. Det måste vara hans syfte att erövra Ireus.”

”Hans syfte är total makt. Det har det alltid varit. Berätta vad som hänt här, i detalj”, sa Tigeröga.

”Vi vet inte mycket. Ena dagen var kungen kung, nästa dag härskade magus Chartsin. Armén försvann, det gjordes ett försök att rädda kungen som slogs ner av Xersekten och deras tama monster, men efter några dagar återställdes ordningen och allt blev mer eller mindre som vanligt för oss vanliga dödliga. Det har varit ovanligt många avrättningar på sista tiden, men det är också allt.”

”Och ni har börjat hissa Chartsins flagga.”

”Ja.”

Erek kliade sig på halsen och åt i förbifarten upp en kaka som låg på en bänk bakom honom. Tigeröga funderade på vad han skulle göra.

”Jag hade aldrig trott att Xersekten skulle kunna bli ett allvarligt hot mot landet”, sa han.

”De kallar sig den mörka kyrkan nu. Många har börjat gå på deras mässor, av fruktan eller för att ställa sig in hos den nya överheten.”

Tigeröga grymtade. Människor var alltid sig lika, oavsett hur förutsättningarna förändrades skulle de flesta gör sitt bästa för att bara kunna fortsätta att leva sina liv.

”Finns Decades och Wealius fortfarande kvar i staden?” sa han.

”Så vitt jag vet så. Hur så?” sa Erek.

Tigeröga lät frågan hänga löst i luften. Han hade försjunkit i djupa tankar.

”Vill du ha ett rum?”.

Ereks fråga väckte honom ur hans funderingar. 

”Ja, gärna. Jag har rest långt, och är uttröttad. Kan du vara så snäll att skicka upp lite mat till mig? Jag behöver tänka över det här, och det vill jag helst inte göra på fastande mage.”

”På väg. Här är nyckeln. Det är ditt vanliga”, sa Erek.

”Jag hittar själv. Tack.”

Tigeröga gick ut ur köket och genom den rökfyllda gästgivaresalen. En trappa i bortre änden ledde upp till övervåningen, där hans rum låg. På väg genom salen lyckades han med nöd och näppe klara sig undan från att krocka med en av Ereks gäster som fått i sig lite för mycket av starkvarorna.

Han låste upp sitt rum och gick in. Han hade bott här många gånger när han behövt komma bort från vardagslivet ett tag. Den här gången hade han gärna återvänt till vardagslivet, han hade varit borta ifrån det i många år. Men Chartsin hade beslagtagit hans hem, och nu bodde troligen någon till förrädaren trogen där.

Tigeröga satte sig i en stol i rummet och spände av sig svärdet. Det hade inte varit några problem att smuggla det förbi stadsvakterna. Efter några minuter knackade det på dörren och han gick och hämtade sin mat.

Han tittade ut genom fönstret medan han åt. Solen hade passerat sin höjdpunkt och var på väg ned. Han var utmattad. Hans långa ritt hade tärt på honom, och han hade inte sovit ordentligt på en vecka. 

När han ätit klart drog han av sig stövlarna och gick bort och la sig på sängen. Han slöt ögonen och tillät sig att slappna av för första gången på mycket länge. Några minuter senare sov han.

Han sov genom resten av dagen och hela natten och vaknade tidigt på morgonen dagen därpå. Han klädde sig och gick ner till gästgivaresalen, men kunde inte hitta Erek. Han sökte igenom köket, men inte heller där fanns han. Tigeröga satte sig vid ett bord i hörnet på salen och betraktade folket som stojade runt omkring honom, och väntade på att värdshusvärden skulle komma tillbaka från var han nu tagit vägen.


Tigeröga kände en ilning längs ryggraden och reste sig, men det var för sent. Tio golemkrigare klev in i värdshuset. Han drog sitt svärd, men fann sig omringad av de omänskliga varelserna. Han sänkte det. Två golemkrigare steg åt sidan och gav plats åt magus Eraim Chartsin.

”Så, den store Tigeröga har vågat sig tillbaka till Harir. Var inte du landsförvisad?”

Tigeröga visste redan att han var förlorad. Han skulle aldrig överleva en kamp med tio golemkrigare. Han hade sett en golem i strid mot en nalfinsk riddare till häst en gång, och det hade avhållit honom från att någonsin hamna i vägen för de magiska varelserna.

”Magus Chartsin, i egen hög person. Så, du har slutligen visat ditt sanna jag.”

”Mitt sanna jag?”

”En maktgalen despot, som flörtar med mörka makter.”

Tigeröga gjorde ett snabbt utfall mot Chartsin, men en golemkrigares långsvärd stoppade med lätthet hans vapen och en annan slog det ur handen på honom. 

Chartsin log.

”Jag tror du lagt av dig lite, Tigeröga.”

Han nickade till golemvarelsen bakom Tigeröga, och det var det sista den forne hjälten såg i livet.


(Foto: Pixabay)