Kapitel 20: Det heliga berget

Berget var enormt.

Maivi hade inte tagit in hur enormt förrän nu, när hon stod vid dess fot. För ett ögonblick tvekade hon. Var det här för mycket för henne? Gick det alls att bestiga?

Hon tog ett djupt andetag. Hon kunde inte backa ur nu. Så mycket i hennes liv hade varit en förberedelse för det här. Hon tänkte på högländarna och deras märkliga profetia. Hon tänkte på Vent och hennes liv där. Hon tänkte på Stephlin och tiden i kyrkans högborg i Cebea i sin ungdom.

Och bestämde sig.

Med beslutsamma steg gick hon fram till en bra startplats. Den kalla bergsvinden fick henne att rysa. Långsamt gick hon igenom sin vanliga rutin innan hon skulle börja klättra. Hon snörde om kängorna så att de satt helt tätt. Hon tog av sig ryggsäcken och plockade fram selen, kilarna, en hammare och en hacka, och säkerhetslinan. Selen spände hon på sig. Hon hade sytt den själv, utifrån en bok hon hittat efter mycket letande. I selen fanns en stålringskonstruktion som hon senare kunde använda att låsa repet hon använde till att säkra sin uppklättring. I bältet fäste hon kilarna hon använde för att säkra repet i berget, och hammaren och hackan som användes för att få fast dem. Hon packade ner manteln i ryggsäcken innan hon drog på sig den, och tog det ihoprullade repet runt ena axeln. 

Till en början skulle hon knappast behöva alla säkerhetsanordningar, bergets lutning var ännu inte brantare än att hon kunde gå uppför det. Men hon såg redan var hon skulle bli tvungen att nyttja sitt kunnande första gången.

Det hade gått några timmar sedan de två högländarna lämnat henne. Hon saknade redan deras sällskap, och tänkte återigen för sig själv att hon tvunget skulle besöka deras by efteråt. Innan hon träffat dem hade hon inte alls tänkt någonting om vad som skulle komma efter berget. Ibland kändes det som om hon inte ens hade tänkt att det skulle vara något efter berget. Som om denna klättring verkligen skulle bli hennes sista.

Maivi kom fram till det branta parti hon sett tidigare. Det var en tolv meter hög klippvägg, som hon inte såg någon väg runt. Det såg heller inte ut som någon särskilt svår klättring, väggen var full av sprickor och avsatser. Hon började.

***

Kvinnan som inte var någon kvinna hade fortfarande varken hört eller sett dem. Hon hade tagit dem med total överraskning, när hon kom gående rakt igenom de barriärer som i århundraden hade skyddat dem och deras stad. 

De unga hade först tagit henne för en av deras egna, men de som var äldre och bättre kunde läsa livets vindar förstod direkt att hon var någonting helt annat.

Spejare sändes ut att följa hennes steg, utan att avslöja sig, medan de äldste samrådde om vad de skulle göra. I det längsta hoppades man att kvinnan som inte var någon kvinna skulle vända om, återvända till sin egen värld. Men hoppet bleknade bort när bud nådde dem att kvinnan i stället vandrat direkt till bergets fot och fortsatte.

Ett beslut fattades snabbt, för hastighet var av största vikt. Kvinnan som inte var någon kvinna kunde inte tillåtas fortsätta uppför berget. Budet gick snabbt till spejarna, som utan att tveka verkställde de äldstes order.

***

”Stanna!”

Maivi tappade nästan greppet. Ropet hade kommit utan förvarning, och det var först i sista sekunden hon återfick fästet. Försiktigt tittade hon ner. Vid bergets fot stod tre män. De var klädda i mantlar som var färgade i bergets färger, och två av dem hade bågar riktade mot henne. Hon höll sig stilla.

”Klättra ner!”

Det var den man som inte hade någon båge som talat. Han pratade med en dialekt hon aldrig tidigare hört. Försiktigt tog hon sig ner för klippväggen.

Snart var hon nere, och vände sig mot de tre männen. Nu när hon såg dem på närmare håll blev hon osäker på om de var människor, vilket varit hennes första gissning, eller väringar. De var alla kortare än vad både väringar och människor brukade vara. Det förvånade henne att hon inte var säker, de små men uppenbara saker som skilde en människa från en väring var vanligtvis lätta att se. Männen som stod framför henne stämde inte in på någon av kategorierna, eller kanske snarare på båda, men inte helt. De måste vara halvblod, bestämde hon sig för. 

Som hon.

”Stå stilla”, sa mannen som talat tidigare.

”Jag tycker inte om att bli hotad och beordrad hit och dit”, sa Maivi.

”Tala inte”, sa mannen, och tog några steg mot henne.

Ofrivilligt ryggade hon tillbaka.

”Stå stilla!” sa mannen igen.

Maivi tvingade sig själv att inte röra sig, medan mannen gick runt henne och band en bindel för hennes ögon. Hon förstod inte vad som höll på att hända. Allt kändes overkligt.

Någon fäste ett rep i hennes sele, och hon var tacksam över att de i alla fall inte bundit hennes händer. Mannen som satt på henne ögonbindeln la ena handen på hennes axel.

”Gå”, sa han.

Någon drog i repet, och hon gick. Handen som låg på hennes axel hjälpte henne att hålla riktningen, och de få gånger hon var nära att tappa fotfästet hjälpte mannen henne att hålla sig på benen.

Efter en stund stannade de, för att sedan gå vidare. Nu gissade hon att de var inuti en grotta eller en stor byggnad. Luften kändes annorlunda, och deras steg ekade.

De fortsatte gå, länge. Det kunde inte vara ett hus, utan måste vara en stor grotta. En tunnel. De gick uppför en stentrappa och stannade. Hon fick en plötslig känsla av att vara betraktad. Repet som var fäst vid hennes midja lösgjordes, och ögonbindeln likaså. Hon stod och blinkade ett tag för att vänja sina ögon vid ljuset, innan hon såg var hon befann sig.

Känslan av att vara betraktad förklarade sig omedelbart. 

Hon stod på en stenplatå, någon meter över marknivå. Hon hade haft rätt – de var i en grotta, och grottan var enorm. En öppning högt upp i grottans sluttande tak släppte in solens ljus. Stora fåglar flög in och ut genom den.

Runt om den plats hon stod bredde en stad ut sig. Två- och trevåningshus låg efter raka gator, alla vackert formade i olika stenmaterial. Hon såg fontäner och statyer. Längs med varje gata fanns stolpar med glaskupoler i toppen. Vad de var till för kunde hon inte föreställa sig.

Den stenplatå hon stod på verkade vara någon sorts scen, och den var belägen på en stor öppen plats. På platån stod, förutom hon och mannen som bundit för hennes ögon, en kvinna som såg ut att vara i fyrtioårsåldern. Två män stod vid var sin ände av scenen, iklädda blänkande fjällbrynjor och hjälmar. De bar spjut och avlånga sköldar.

På torget var en stor folkskara samlad. Maivi gissade att det var minst tusen personer som alla hade sina blickar riktade mot scenen, mot henne. 

Alla påminde de om männen som fångat henne. Hon kunde inte avgöra vilket av folken som någon av dem tillhörde. Kanske var de alla halvblod, som flytt undan förföljelse och fördomar. 

Eller är det knytt? Hon visste inte hur de varelser som ibland kom ner från Yhebergen i norr för att strida mot människorna såg ut, men hon hade alltid föreställt sig dem som stora och fula. Precis som männen som fört henne hit var de som omgärdade henne korta, och de var vackra – nästan bedövande vackra.

Maivi var rädd. Hur kunde en så stor grupp vara så tyst? Hon hade inte hört någonting som tytt på att ett stort antal personer fanns runt omkring henne när hon fördes till torget, men ändå måste hon ha gått rakt genom folkhopen. Fortfarande stod de alla helt tysta och såg på henne. 

***

Folket såg på kvinnan som inte var en kvinna, och de förundrades. De hade alla hört om de förlorade, folken som fortfarande levde ute i den värld som övergetts av Skaparen. Men ingen av dem hade kunnat tro att någon av de förlorade skulle kunna finna dem där de levt så länge.

Inte heller hade de trott att de förlorade skulle se ut som hon. Kvinnan som inte var någon kvinnan liknade en av deras egna, och de som tidigare inte förstått hur de som först sett henne hade kunnat missta sig, förstod nu. Samtidigt var det klart för var och en med erfarenhet att kvinnan som inte var en kvinna definitivt inte var en av dem.

Det var närmare tvåhundra år sedan de senast fått besök från världen utanför. Det hade varit en av vandrarna, hon som var Aleya, som besökt dem. Men vandrarna var av de äldsta precis som de själva, även om de inte var av folket. Det här var en kvinna som inte var en kvinna, och folket var förstummat.

***

Till slut blev det för mycket för Maivi. Hon tog två steg mot kanten på scenen.

”Vad vill ni mig?” ropade hon. ”Varför har ni fört mig hit? Vad vill ni? Varför säger ni ingenting?”

Ett sus gick genom folksamlingen. Kvinnan som stod på platån tillsammans med Maivi tog till orda.

”Vi är de äldsta”, sa hon. ”Vi är folket. Vi är de sanna. Aldrig tidigare har någon av de förlorade kommit till oss. Aldrig tidigare har någon av de förlorade passerat de barriärer som skyddar den sista utposten.”

Också hon talade med samma ålderdomliga dialekt, och Maivi var tvungen att anstränga sig för att förstå vad hon sa. Men trots att hon trodde sig ha begripit alla orden, blev hennes egen position knappast klarare.

”Vi kan inte tillåta att kunskapen om oss sprids till den övergivna världen”, fortsatte kvinnan. 

”Vad menar du?” sa Maivi. ”Det var ni som förde mig hit. Hade ni låtit mig vara hade jag aldrig fått veta att ni fanns här.”

”Kvinnan som inte är någon kvinna beträdde berget”, sa mannen som bundit henne. ”Vi handlade för att vi inte hade något annat val.”

”En av de förlorade kan inte ifrågasätta oss”, sa kvinnan. ”Vi är de äldsta. Vår är rätten.”

”Jag förstår ingenting av det här”, sa Maivi tyst. ”Vad är ni? Är ni knytt?”

”Vi är de äldsta”, sa mannen. ”Vi är glömda av den övergivna världen.”

”Jag förstår inte”, sa Maivi igen, än tystare den här gången. 

Hon kände hur hennes ögon tårades. Hon hade varit så nära att uppfylla sina drömmars mål, och nu befann hon sig här, i en mardröm som inte gick att förstå.

”Kvinnan som inte är en kvinna måste aldrig få berätta för den övergivna världen att vi finns här”, sa mannen.

Folkmassan runt dem verkade ge sitt tysta medgivande till det mannen sa. Maivi kände hur tårarna rann ned för hennes kinder. Hon ville vara stark, hon ville stå emot, men tårarna förrådde henne.

”Varför?” viskade hon. ”Varför, varför?”

”Som ledare över folket i vår sanna ledares frånvaro är detta vår uppgift”, sa kvinnan. ”Vi kan inte be någon annan utföra den.”

Hon vände sig mot Maivi.

”Kvinna av de förlorade”, sa hon. ”Har du någon slutlig kunskap att förmedla världen innan du lämnar den?”

Maivi ville inte förstå vad hon hörde. Hon vägrade att erkänna för sig själv att det kvinnan just uttalat var det enda glasklara som sagts sedan de hade tagit av henne ögonbindeln. Hon skakade förtvivlat på huvudet och höll upp händerna, som i ett desperat försök att avvärja det som höll på att ske.

Kvinnan slöt ögonen. Ett inre ljus trängde igenom hennes ögonlock. Hennes hår fladdrade som om en plötslig uppvind fått tag i det.

Något grep tag i Maivi. En isande kyla spreds genom hennes kropp, från hennes händer och fötter. Hennes armar och ben frös. Hon stod fortfarande med händerna utsträckta framför sig. Hon kunde inte röra dem. Hon kunde inte ens blinka eller titta bort, när ljuset bakom kvinnans ögon blev starkare och starkare. 

Bilder från hennes liv började spelas upp framför hennes ögon. Hennes uppväxt i barnhemmet i Vent. Tiden hon trodde att hon skulle ansluta sig till kyrkan. Resan till kyrkostaden, mötet med Stephlin, hans svek. Hur hon återvände till Vent bruten, utan framtidsutsikter och utan hopp. Hur hon försökt lära känna stadens väringar när kyrkan inte längre kändes som ett hem, men stöttes ut igen eftersom hon inte var som dem. Hur hon till slut återfunnit någon form av frid i skogar och berg, långt från kyrkfolk och väringar. 

Maivis kropp kändes allt mer avlägsen. Kylan hade försvunnit, nu var hon bara avdomnad. Det brusade i hennes öron och salen började mörkna.

Hon kämpade inte emot längre. Hon förstod att hennes död var nära.

Jag undrar vad som kommer härnäst. 

”STOPP!”

En röst ekade mellan grottans tak och väggar. Det var en röst olik någon annan Maivi någonsin hört. Det var, tänkte hon senare, en ängels röst. En röst från den Högste.

”DETTA ÄR INTE SKAPARENS VILJA.

Känseln kom tillbaka till armar och ben, följt av kylan som snabbt försvann. Hon kunde röra sig och blinka igen, och salen såg inte längre mörk ut.

Hon försökte se vart rösten kom ifrån, men den verkade fylla hela grottan.

”KVINNAN SOM ÄR AV DE ÄLDSTA SKA LÅTAS FORTSÄTTA SIN KLÄTTRING”, sa rösten. ”HON SKA FÅ ALL DEN HJÄLP SOM FOLKET KAN GE HENNE.”

Ett sorl gick genom den hittills så tysta folksamlingen. De två vakterna som stått på platån backade. Kvinnan och mannen som talat vände sig mot henne.

Maivi kände sig underligt tom. Hon sjönk ner på knä. Genast rusade mannen och kvinnan fram och stöttade henne, hjälpte henne upp på fötter.

Så fort hon hade återfått balansen slet hon sig bort från dem.

”Rör mig inte!” sa hon.

Mannen och kvinnan backade.

”Jag vill inte se någon av er igen”, sa Maivi. ”Se till att folket försvinner härifrån. Ge mig min ryggsäck. Skaffa fram någon som kan förklara vad som just hände och som sen kan leda mig ut ur den här förbannade grottan.”

Hon lyckades inte hålla rösten stadig, vilket gjorde henne arg.

”Nu!” skrek hon.

Mannen och kvinnan vände sig genast och gick ner för trappan och försvann i folkmängden. En kvinna som såg betydligt yngre ut, yngre än Maivi själv, kom upp på scenen. Folkmassan skingrades bland husen.

”Mitt namn är Aiola Meiloh”, sa kvinnan. ”Om ni önskar ska jag ge er en förklaring.”

En vakt räckte fram Maivis ryggsäck. Hon ryckte åt sig den. Vakten gick därifrån.

”Inte här”, sa Maivi. ”Någon annanstans.”

Kvinnan svarade inte, utan vände sig och gick. När hon märkte att Maivi inte följde efter henne, vände hon sig om och vinkade diskret att hon skulle komma. Maivi tvekade, men började sedan gå. Hon skakade av ilska och adrenalin. 

De kom in bland de hus som omgärdade torget. Maivi kunde inte låta bli att beundra dem, trots att hon fortfarande var både arg och rädd. Aiola stannade framför en dörr. Maivi skulle precis fråga varför de inte gick in, när dörren öppnades av sig själv och Aiola steg in. Maivi följde efter henne. Till hennes förvåning fanns inga tecken på att någon öppnat dörren från insidan, och när hon kommit in stängde den sig bakom henne, fortfarande utan att någon rört vid den.

De gick vidare och kom in i ett stort luftigt rum med flera fåtöljer. Kvinnan visade att Maivi kunde sätta sig i en av dem. Själv satte hon sig mitt emot. På bordet i rummets mitt stod en stor skål med frukter av alla de slag, flera som Maivi inte kände till. 

De som fångat henne var uppenbarligen mycket skickliga stenarbetare. Allting hon sett så här långt var graciöst och vackert. Hon tittade på kvinnan. Hon var också vacker, men samtidigt avlägsen, kylig. Maivi rös när hon tänkte på vad som nästan hänt för bara några minuter sedan.

”Vem räddade mig?” sa hon.

”Det är svårt att förklara”, började Aiola.

”Jag har fått mer än nog av ’ditt folks’ underliga tal och gåtor”, utbrast Maivi. ”Jag ställde en enkel fråga. Nu vill jag ha ett rakt svar. Ett namn. Vem räddade mig?”

”Det är inte lätt att …” började kvinnan, men ångrade sig då hon såg Maivis ansikte. ”Det var vår ledare.”

”Er ledare?” sa Maivi. ”Jag tyckte kvinnan påstod att hon var er ledare.”

”Temora är vår ledare”, sa Aiola. ”Men inte i allt. Det är svårt …”

”Jag vill inte höra att det är svårt något mer”, sa Maivi, och hon försökte inte längre hålla tillbaka tårarna. ”Jag var sekunder ifrån att bli avrättad. För ett brott jag aldrig visste att jag begick. Det är det enda som är svårt. Berätta för mig, vid den Högstes okända namn!”

Det sista skrek hon nästan. Aiola verkade inte beröras.

”Vår ledare är inte med oss”, sa hon. ”Han finns inte här. Vi behöver någon som styr det dagliga. Det gör Temora.”

”Och var är er ledare?” sa Maivi. ”Om han inte är här, hur kunde han då se och stoppa er?”

”Han ser allt som sker i staden. Han finns på bergets topp. Det är därför det är förbjudet att bege sig dit.”

”Varför är er ledare på bergets topp?”

”För att komma närmare Skaparen. Vi är alla av de äldsta, men han är den ende av oss som vandrade över marken samman med Skaparen.”

”Vad menar du? Den Högste? Gick han tillsammans med den Högste? Men det är ju över tre tusen år sedan den Högste vandrade på Jenis mark.” Hon insåg att hon plötsligt antagit kyrkans lära som sanning, och rättade sig själv. ”Och det är bara legender.”

”Många tidsåldrar har passerat sedan Skaparen planterade trädet”, sa Aiola. ”Men mitt folk är de äldsta på mer än ett sätt. Vi lever längre än något annat folk. Vi drabbas inte av sjukdomar. Vår kropp slits inte på samma sätt som de förlorades. Vi är ett med denna plats. Vi kommer aldrig att lämna den.”

Maivi skrattade till.

”Menar du att ni är odödliga?” sa hon. ”Det är omöjligt.”

”Vi dör också vi. Allting som har en kropp dör”, sa Aiola. ”Men vi lever länge. Och när en av oss dör återföds hans eller hennes ande i en senare generation. Jag räknas som mycket ung bland mitt folk. Men min ande är äldre än den här kontinenten.”

Det gick runt i huvudet på Maivi. Så kom hon att tänka på sagorna hon hört på värdshusen i Vent.

”Är ni alver?” sa hon tveksamt.

”De förlorade kallar oss så”, sa Aiola. ”Vi kallar oss inget annat än de äldsta. Eller folket.”

***

Hela folket var upprymt. Lång tid hade gått sedan deras ledare senast talat till dem. Kvinnan, som alltså var en kvinna trots allt, var en budbärare om nya tider. Men vad dessa nya tider innebar var det ingen som kunde förutse.

Det talades om uppbrott. Om att åter träda ut i den övergivna världen. Om att Skaparen åter såg till de förlorade folken. Men de som såg klart manade till tålamod. Ännu var det alldeles för tidigt att dra några slutsatser om vad kvinnans besök betydde. Hon hade deras ledares beskydd, och hon skulle klättra upp för att träffa honom. Ingen hade någonsin givits en sådan ynnest. 

De spejare som först sett henne, som tagit henne för en av deras egna, var inte längre fyllda av skam. Det var de som hade sett sanningen, sanningen som nu bekräftades av deras ledare. Det var de andra som sett fel, som inte förstått.

Spejarna förstod att kvinnan hade kommit för att förändra deras liv för alltid.

***

Maivi stod åter vid bergets fot. Hon hade lämnat staden i grottan, fortfarande med en stark känsla av att inte förstå vad som hade hänt. Hon hade stött på ett folk som inte skulle existera. Som inte var verkligare än kentaurer eller drakar.

Hon slog det åt sidan. Hon kunde inte tillåta sig att tänka på det, inte nu, inte när hela hennes uppmärksamhet krävdes till klättringen.

Hon hade inte stannat länge hos kvinnan som kallade sig Aiola. Tveksamt hade hon ätit av den mat som erbjudits henne. Den hade varit mycket god, och efteråt hade hon känt sig märkligt uppfriskad. Aiola hade egentligen inte kunnat ge henne några flera svar på hennes frågor. Folket, som de alltså kallade sig själva, hade levt i sin gömda stad sedan tiden före kejsar Khomondur. Nästan lika länge hade deras ledare, som hon fortfarande inte visste namnet på, levt på bergets topp. 

Att hon nästan blivit avrättad hade hon fått en ursäkt för, som hon inte accepterade, och en förklaring, som hon tyckte var alldeles för svag: hon skulle ha kunnat avslöja att folket fanns där. Och hon hade beträtt berget. 

Maivi hade fått ett raseriutbrott, men det hade inte gjort någon som helst skillnad. Så hon hade givit upp att bli klok på folket, och begärt att bli förd ut ur staden. Den var betydligt större än hon trott, många gånger större än Vent, om än betydligt mindre än Harir. Allt i den verkade ha byggts inte bara för sin funktion, utan också för sin skönhet. Hon undrade om befolkningen var betydligt större än den grupp hon sett från scenen, eller om antalet invånare minskat sedan staden konstruerades.

När hon kom fram till de stora portar som ledde ut ur grottan kunde hon först inte förstå att ingen upptäckt dem tidigare. Men när hon stod på utsidan och de slog igen bakom henne, insåg hon snabbt varför. De massiva portarna av ek och mässing försvann för hennes blick så fort de slutits. Berget såg lika massivt ut där som väl någon annanstans. Återigen hade hon blivit rasande när hon tänkte på hur folket behandlat henne innan deras ledare räddat henne. Även om hon hade velat avslöja dem skulle hon aldrig ha kunnat finna portarna, ens nu när hon sett var de var.

Maivi försökte åter skjuta undan tankarna för att börja sin klättring. Hon stod framför den klippvägg som hon hade börjat bestiga när hon stoppats av de tre männen. Långsamt började hon för andra gången klättra uppför branten.

Många timmar senare slutade hon klättra, utmattad, medan mörkret la sig runt omkring henne. Det blev mörkt snabbare och mera totalt här nere i söder än i Vent. Hon hittade ett stort flackt område där hon slog läger. Hon krängde av sig ryggsäcken för att plocka fram något att äta. Till hennes stora förvåning var den proviant hon skaffat i Rovby försvunnen, ersatt av mat påminnande om den hon fått hos folket. Liksom då kände hon sig uppfriskad sedan hon ätit av den.

Det hade blivit ordentligt kallt, och hon var glad för sina varma kläder. Hon rullade ut sin sovsäck och liggunderlag där det var som jämnast, la manteln över den och buffade till ryggsäcken som huvudkudde. Men som hon skulle gå och lägga sig fick hon syn på något som låg i ett tiotal meter bort. Det var så mörkt att hon inte såg vad det var, och hon gick försiktigt närmare. Det var först när hon böjde sig ner vid det hon sett som hon förstod. Liggande på bergssluttningen var kroppen av en gammal kvinna. Av hennes utseende att döma var hon människa.

Maivi rös. Kvinnan måste ha frusit ihjäl här uppe, och den höga luften och det ständigt kalla klimatet hade bevarat henne intakt. Med tanke på vad Aiola berättat för henne måste det ha varit väldigt länge sedan kvinnan hamnat där.

Hon övervägde vad hon skulle göra med kroppen, men insåg att det inte fanns något att göra. Kanske var berget sin egen gravplats, precis som havet. Långsamt och med vaksamma steg, då mörkret nu var nästan totalt, gick hon tillbaka till sin sovfäll och la sig att sova.


Den natten drömde hon om Stephlin. 

Hon var 19 år igen, på pilgrimsfärd med fader Tomlin till kyrkostaden Cebea. Resan hade varit lång och det hade funnits mycket att se, men nu var de äntligen framme och hade fått sina rum. Maivi placerades i de kvinnliga novisernas avdelning. Hon var inte novis själv, inte än. Men hon hoppades. Kyrkan hade tagit hand om henne när igen annan brydde sig, och nu ville hon börja betala tillbaka. Bli en del av den fullt ut. 

De blev väl mottagna. Pastor Tomlin var omtyckt och han hade inte varit tillbaka i Cebea på många år. Många ville träffa honom, och Maivi tillbringade större delen av sin tid med den unga novis som utsetts till deras guide. Stephlin. Han var charmig och vältalig. Hon föll för honom direkt, och han för henne.

I drömmen såg hon honom för första gången igen och igen, och varje gång svällde hennes hjärta så det var nära att spricka. Sen spelades allt upp i snabb takt, och nu var hon en utomstående åskådare som bara kunde se på utan att påverka: hur han tog hennes hand första gången, alla blickar de delat, deras första kyss i en mörk korridor, hemliga möten som alltid riskerade att upptäckas men aldrig gjorde det. 

”Jag älskar dig”, sa han efter en vecka. 

”Jag älskar dig också”, sa hon några dagar senare. 

Som förälskade tonåringar i alla tider trodde de att deras kärlek var speciell, att deras kärlek skulle skydda dem. Maivi visste var allt skulle sluta, men hon var maktlös att stoppa den yngre versionen av sig själv. 

När de delade säng första gången kändes det mer rätt än något annat hon varit med om i sitt liv.

Dagen efter hittade hon honom kyssandes någon annan och hennes värld föll samman. 

Drömmen slutade där, innan han börjat förklara, innan han fick henne att förlåta och hon föll på nytt.

Hon sov resten av natten utan drömmar. 


Maivi vaknade av att det hade snöat på henne. När hon lagt sig för att sova kvällen innan hade det varit på barmark, men nu var det vitt överallt. Hon kom snabbt upp på fötter och packade ihop sin utrustning. Hon hoppades att klättringen inte skulle ta många dagar till. Om vädret blev mycket dåligt skulle hon få problem med sina nattläger, eftersom hon reste lätt och inte hade något att bygga vind- och snöskydd av.

Hon började klättra. Ansträngningen gjorde henne varm, men hon kände av den höga, tunna luften. Hon visste att högre upp skulle hon få kämpa mot isen och snön på ett helt annat sätt än nu. Himlen var igenmulen, men det snöade inte, vilket var en liten välsignelse.

Den längsta klättring hon genomfört hittills hade varat i sex dagar, tre upp och tre ner. Här hoppades hon få någon sorts vila tillsammans med folkets ledare på toppen av berget, men själva uppklättringen skulle med all säkerhet ta mer än tre dagar. Om det visade sig att det inte fanns något skydd att få på bergets topp skulle hon aldrig komma ner igen.

Dessa tankar störde henne inte. De bara passerade genom hennes huvud medan hon systematiskt arbetade sig uppför branta och mindre branta partier. Luften blev tunnare och tunnare, och hon kände hur hennes styrka och snabbhet långsamt försämrades, men det oroade henne inte. När snön till slut kom, tätt följd av nattens mörker, slog hon läger så långt in som möjligt i en klippskreva och sov snart, trots kylan och vinden. Hennes sömn var lugn och när hon vaknade mindes hon inga drömmar.

Det var svårare att komma igång följande morgon. Maivi kände hur kroppen helst ville ligga kvar där, hur den försökte övertyga henne om att en dags vila var en bra idé. Hon visste att det inte var det, och med en enorm kraftansträngning började hon klättra.

Hon kom inte ens hälften så långt som dagen före, innan kraften rann ur henne helt och hon blev tvungen att stanna. Utan den mättande färdkosten från folket hade hon inte kommit ens så långt. 

Snön föll tätare nu, luften var tunnare, och vinden hade tilltagit. Kylan bet igenom hennes klädsel, och hon hade allt svårare att behålla känseln i fingrar och tår. Med en sista kraftansträngning drog hon sin mantel över sig och stack in händerna i armhålorna, innan hon sjönk in i vad som närmast kunde liknas vid dvala.


Tredje morgonen vaknade hon inte alls. Det var först när solen stod som högst på himlen som hon till slut slog upp ögonen. Hon var på inget sätt utvilad, men tvingade sig själv att fortsätta. Hon tänkte frånvarande att hon inte skulle leva mycket längre till, men det spelade på något underligt sätt ingen roll, så länge som hon fortsatte att kämpa. Toppen var fortfarande avlägsen, det kändes inte som om hon kommit något närmare sedan snön börjat falla. 

Hon klättrade nu med stegjärn fastspända i kängorna, och med ishackan i handen. Sten hade ersatts av glaciär, och hon kämpade sig uppför den slippriga isen med allt trögare huvud. Ett felsteg här skulle med säkerhet leda till döden, men som om den Högste själv vakat över henne tog hon sig vidare uppåt utan att någon gång tappa greppet.

Hennes problem med att andas blev allt värre. Oavsett hur mycket luft hon sög in kändes det aldrig tillräckligt. Hennes huvud värkte ständigt. Hon var helt säker på att hennes näsa och öron var frostbitna. Hon fick svårt att se, och när snöröken blev värre gick det inte längre att med bara ögonen avgöra vad som var is och vad som var flygande snö. Allt var vitt, och det var endast med sin kraftigt begränsade känsel i fingrar och tår som hon fortsatte att kämpa sig uppåt.

Vindar slet i henne. Flera gånger var hon tvungen att stanna och bara hålla i sig för att inte blåsas bort och slungas ner för branten. 

Det blev allt svårare att tänka. Hennes kropp handlade bara på instinkt. Något drev henne vidare.

När mörkret föll fortsatte hon att klättra. Det fanns ingen möjlighet att stanna, ingen avsatts stor nog att sova på utan att riskera att falla så fort hon slöt ögonen. Dessutom förstod hon, på något plan som var mycket mer instinkt, mycket djupare och mer grundläggande än vanlig intellektuell förståelse, att om hon stannade så skulle hon dö. Nu var det bara att klättra och nå toppen, eller att dö under försöket. Allt annat försvann. 


Det var omöjligt att avgöra hur lång tid som gått, det var knappt att hon förstod hur hon hamnat där, men plötsligt stod hon på plan mark. Vindarna ylade omkring henne, svepte med sig snön som föll och den som låg på berget så att allting var vitt, vitt och mera vitt. På något sätt hade hon nått toppen. 

Det var nära att hon föll där och då, föll bakåt, ut över kanten och nerför berget. Men i sista stund väckte något hennes slumrande sinne till liv, och hon tog ett reflexmässigt steg framåt. Någonstans i snömassorna anade hon, mer än såg, ett ljus. 

Hon började gå, sjönk ner i snön och föll omkull, tvingade sig själv upp igen och fortsatte. Nu såg hon ljuset, såg vad det var för något. Det var ett fönster, ett fönster i ett hus, ett hus på bergets topp. Så övergav hennes lungor henne, och hon rasade samman, kippandes efter luft. Det skulle ta slut här, några meter från räddningen. Hon hade nått toppen, och det hade tömt henne på hennes sista krafter. Det fanns absolut inget kvar, ingen sista reserv att sätta in, ingen viljestyrka som kunde få henne att resa sig. Hennes ögonlock var redan slutna, men hon tyckte sig se snön genom dem, det virvlande vita som varit hela hennes värld i en evighet av ögonblick.

Hon drev bort. Hennes kropp blev något avlägset, något som inte berörde henne. Hon frös inte längre, besvärades inte av sin korta, hackiga andhämtning. Smärtan i huvud och händer hade försvunnit, och hon seglade längre och längre upp på vindarna.

Svagt kände hon hur starka händer lyfte henne, bar henne in, hörde hur dörren slogs igen bakom henne. Sedan var hennes kropp helt borta, och allt blev mörkt, varmt och nära.

Berget var enormt, och det hade nästan dödat henne.


(Foto: Will Li/Unsplash)