Kapitel 21: Att träna en spion

“Igen.”

De tre soldaterna anföll samtidigt, inte en efter en. Relam, väring från Vinland och Ireus högste befälhavare sedan mer än femton år, parerade ett svärd, duckade under ett och backade undan från det tredje.

Kung Borelius var död. 

Relam visste att det var så – hade fått veta det av säkra källor. Prinsessan Evangeline var nu rätteligen drottning Evangeline, eller skulle vara om hon bara blev krönt.

Relam visste det, visste att det var hans uppgift att se till att det hände, och han hade en lojal armé på snart femtontusen man beredda att gå i döden för att se det gjort.

Soldaterna fortsatte att anfalla, drev sin befälhavare framför sig. Relam fortsatte att backa, långsamt, i en cirkel för att inte fastna mot en vägg. Då skulle kampen vara över.

Vad han skulle göra borde ha varit helt klart. Befria prinsessan. Gör henne till drottning. Besegra kuppmakaren. Ändå tvekade han.

Problemet var detta: 

Harir.

Eraim Chartsin kontrollerade den enda platsen i södra Ireus som hade möjlighet att stå emot en belägring av femtontusen soldater, i alla fall under en begränsad tid. Och värre: dess hundratusentals invånare var helt utelämnade till svartkonstnären som regerade över dem.

Hur intar man en stad när man bryr sig mer om dess befolkning än vad de som kontrollerar den gör?

Relam tog plötsligt ett steg framåt och befann sig så nära en av sina angripare att soldatens svärd blev meningslöst, och hans två kollegor inte kunde anfalla utan att skada sin allierade. Innan soldaten hunnit reagera hade Relam använt kortändan på sitt eget svärd för att avväpna honom och knuffat honom in i en av de andra.

Han visste att Evangeline levde och var inspärrad i sina rum. Han visste att Eraim Chartsin försökte tvinga henne att gifta sig med hans son Jon.

Han visste inte hur länge hon skulle hålla ut. Och han visste inte vad han skulle göra om hon gav med sig.

Makten i Ireus utgick från kungen, inte från mäktiga adelshus som i Nalfin, från folket som i Vinland eller från kyrkan som i Alovrest. Och när kungen plötsligt inte regerade i huvudstaden längre och ingen ny kung eller drottning utropats, blev hela statsapparaten i ett slag instabil. Eraim Chartsin hade vetat vad han gjorde när han valde Ireus för sin statskupp. 

Soldaten till höger hann inte undan när hans avväpnade kollega dråsade in i honom, och båda föll till marken i en hög. Relam snurrade mot sin återstående motståndare och log. 

Fältherrens makt utgick också den från kungen, och med kungen borta var alla Relams befogenheter ytterst skakiga, både juridiskt och traditionellt. Kungar hade störtats tidigare i Ireus, men då alltid snabbt ersatts av nya kungar, ofta någon av den störtade kungens släktingar. Det maktvakuum som fanns nu var något nytt för landet. 

Oavsett vem som rätteligen härskade stod Relam som ledare för fyratusen beridna soldater och över elvatusen fotsoldater, mer än två tredjedelar av Ireus kungliga armé. Ingen annan ledare i landet hade en styrka i närheten av det. 

Men om Jon Chartsin utropade sig till kung genom giftemål med Evangeline? Vem skulle soldaterna lyssna på då?

Den enda beväpnade soldaten visste att det var över nu, men lät inte det avskräcka honom utan anföll sin befälhavare med förnyad kraft. Relam duckade, steg åt sidan, hoppade över en låg attack och gjorde sedan ett enda utfall. Soldatens svärd ramlade i marken.

Relam visste inte heller hur långt Chartsins inflytande sträckte sig; varken borgmästaren i Maruka eller i den Lombard hade svarat på hans bud, och inga trupper från någondera av städerna hade anslutit sig till hans växande armé i Hulting. Lombard låg söder om Harir och var inte något som han behövde oroa sig över, men den stående garnisonen i Maruka räknade tusen häst och nästan tretusen fot och leddes av en general som var bror till borgmästaren. 

Marukas borgmästare hade alltid varit ett osäkert kort. Relam hade svårt att tro att af Reutermo skulle stödja Chartsins maktövertag, men det betydde inte automatiskt att han skulle ställa sina trupper till Relams förfogande.

Relam undrade om breven han hade låtit skicka till Minova och Henko kommit fram. Ifall armadan var på väg. Det var inte något han kunde vänta på, men han skulle onekligen känna sig betydligt bättre till mods med Vinlands krigsmakt bakom sig.

Han vände sig mot nästa grupp av tre som stod redo att göra sitt försök.

“Igen.”


Relam satt vid skrivbordet i sitt sovrum och läste igenom en av de få rapporter hans ende kvarvarande spanare i Harir lyckats få fram till honom, en vecka efter att kuppen ägt rum. Han hade läst den ett tiotal gånger redan, och för varje gång blev han mer övertygad om att kvinnan som skrivit den avslöjats och tvingats att skicka felaktiga uppgifter. Det fanns inget i rapporten som tydde på det, men ändå blev han säkrare och säkrare. Det understöddes dessutom av att inga flera rapporter kommit efter denna.

Han suckade och la den ifrån sig.

”Vad pustar du över?”

På sängen låg Andrelia. Hon var överste och en av hans högsta officerare – och hans livskamrat sedan snart sex år.

“Du vet.”

“Rapporten igen?”

“Rapporten och vad den betyder. Jag måste skicka nya spioner till Harir, men Chartsin har hittat och förmodligen torterat och dödat alla dem han inte borde haft en aning om redan fanns där.”

“Så om du skickar någon av dina spejare är du rädd att han kommer döda den också.”

Det var inte en fråga, och Relam bara suckade igen till svar. 

“Skicka någon annan.”

“Vad menar du?”

“Skicka någon han inte kan känna till. Någon som aldrig gjort det förut.”

“Så nu ska jag sända amatörer i döden också?”

“Inte amatörer. Ta tiden och träna upp någon. Du har över tio tusen soldater till ditt förfogande, välj någon som visar talang. Lär upp den själv, som bara du kan, utan att berätta för någon.”

“Inte ens för dig?”

Andrelia log. 

“Inte ens för mig.”

Relam nickade. 

“Kan du lägga ifrån dig den där rapporten, sluta sucka och komma och lägga dig nu?”

“Ja, frun.”

Andrelia skrattade och kastade en kudde på honom. Han lade ifrån sig rapporten och gick och lade sig. 

Nästa morgon började letandet efter en lämplig kandidat. Men det var inte helt enkelt. Dels behövde det ske diskret, dels hade Relam mycket annat på sitt bord som tog upp hans tid och fokus. Han hittade några som verkade lovande, men valde bort dem en efter en av olika anledningar: för försiktig, för oförsiktig, för osäker lojalitet, för stor familj att ta hand om. Dagarna gick och han började oroa sig för att han aldrig skulle hitta rätt person, när plötsligt en kandidat ramlade i knät på honom.

Relam hade förutom sitt rum i den inre fästningen ett litet hus i Hultings handelskvarter. Det var den plats han drog sig tillbaka till när han verkligen behövde en stund för sig själv. Han satt där och slumrade i sin favoritfåtölj, när någon bultade på dörren. Relam vaknade genast. Det var inte många som kände till hans vana att ta igen sig här; det var inte mer än några få som ens kände till att Relam ägde huset.

Bultandet tilltog. Relam reste sig och gick fram till ett fönster. Från det kunde han se trappan upp till dörren utan att själv bli sedd. Utanför stod en ung man han mycket väl kände igen. Nu hade bultandet övergått till slag och sparkar.

”Jag vet att du är där inne! Öppna!”

Relam gick fram till dörren, öppnade den snabbt, tog tag i kragen på mannen som bankat och slet in honom i huset. Han knuffade ynglingen inåt rummet och stängde dörren.

”Ulder. Så trevligt att du kommer på besök.” 

Andrelias bror trillade nästan av knuffen. Han vände sig om och stirrade på Relam. Relam log ett ansträngt leende. 

”Jag hoppas du har en anledning till att misshandla min dörr och störa mina grannar – för att inte tala om mig.”

”Varför gjorde du så där?”

”Ulder. Jag har det här huset av en anledning: för att jag någon gång ska slippa bli störd. Om någon kommer och bankar mitt under min middagslur förstör det hela min dag. Om du inte genast börjar förklara varför du är här så slänger jag ut dig.”

Relam såg hur Ulder var på väg att fortsätta bråka, men något i hans blick måste ha fått ynglingen på bättre tankar. Hela hans framtoning förändrades.

“Hon hoppade över mig igen”, sa han, nu med lugn röst.

”Vad pratar du om?”

Relam ledde Ulder in i huset. De satte sig på soffan.

”Andrelia. Hon hoppade över mig när det var dags att befordra någon i min enhet. Igen.”

Bitarna föll på plats. Han borde ha förstått att Ulder skulle vilja bli officer.

”Och förklaringen var?”

”Jag är hennes bror. Det skulle ’inte se bra ut’ om jag blev befordrad.”

Relam suckade inombords. Han visste vad Andrelias beslut berodde på. 

Andrelia och Ulders far hade varit en högt uppsatt officer i kungliga armén under sina sista tjugo år i livet. Det var han som hade befordrat Andrelia till överste, och det hade talats en hel del vid tillfället om att han bara gjort det för att hon var hans dotter. Andrelia hade bevisat åtskilliga gånger efter det att hon förtjänade sin post, men de kommentarer och blickar hon fått då hade påverkat henne. Att hon nu hade ett förhållande med arméns högsta ledare gjorde förstås inte saken bättre.

”Jag har viktigare saker att ta hand om än att ändra mina underordnades beslut när det gäller vilka soldater de befordrar. Vi kommer snart att befinna oss i krig, om du har glömt det.”

Ulder gjorde ett gott jobb med att dölja sin ilska och besvikelse, men Relam hade levt tillräckligt länge med Andrelia för att känna igen tecknen som var gemensamma för syskonen. 

Men kanske har jag något där.

”Så då är det så alltså? Jag blir förbisedd igen, bara för att hon säger det.”

”Jag kommer inte ändra Andrelias beslut. Men om du är beredd att arbeta hårt och göra det jag säger har jag ett annat uppdrag åt dig. Och i sådana fall kommer jag träna dig själv.”

Ulder var nästan lika skicklig på att dölja sin förvåning som han varit att dölja sin ilska. Det gjorde Relam än säkrare på att han hittat sin kandidat.

”Hur länge sedan var det du var i Harir?”

Ulder tänkte efter.

”Minst tio år sedan. Jag har inte varit där sen jag var barn.”

”Så det finns inga där som känner igen dig?”

”Inte som jag vet. Vad planerar du?”

Relam ignorerade frågan.

”Men du hittar i staden, och i palatset?”

”Klart jag hittar, jag växte upp där. Vad planerar du?”

Relam log och började förklara. Ulder var genast med på noterna. 


Relam riktade ett slag mot Ulders huvud. Ulder hoppade undan och riposterade. Det var inga stora fel på ynglingens svärdskonst. Men han var lite för förutsägbar. Relam parerade enkelt och gick på nytt till anfall. Han hade övat Ulder i mer än en vecka nu, och hade fått en bra känsla för den unge mannens styrkor och svagheter, både i strid och utanför. 

Utan förvarning höjde han tempot i sina anfall ytterligare några steg (men var fortfarande långt från sin toppkapacitet) och avväpnade snabbt Ulder. 

”Det är därför, min vän, som du aldrig ska ge dig in i öppen strid med en riktig soldat.” 

“Jag är en riktig soldat.”

Relam skrattade.

“Det är en definitionsfråga. Men jag börjar tro att din syster hade mer än en anledning att inte befordra dig.”

Ulder lyckades nästan dölja hur arg han blev – men bara nästan.

“Bättre”, sa Relam. “Men du behöver fortfarande träna på att kontrollera och gömma dina känslor.”

“Ja, fältherre”, sa Ulder och bugade sarkastiskt.

Det hade varit så uppenbart för Relam när en arg Ulder stört hans middagslur tio dagar tidigare att han hittat den som skulle bli hans spion. En uppgift utanför Andrelias inflytande, en uppgift han hade stort behov av att utföras och en uppgift där lojalitet och list var nödvändiga. Ulder hade visat gott om prov på det senare, och Relam räknade med att blodsbanden till Andrelia skulle vara nog för att försäkra det förra, om Ulder någonsin hamnade i fiendens händer.

Det han oroade sig mest för var Ulders temperament. En stor del av tiden han lagt ner för att träna den blivande spionen hade varit fokuserad på att lära honom tålamod och kontroll. De var inte där än, men hade gjort stora framsteg.

Han böjde sig ner och tog upp Ulders svärd. När han reste sig hade Ulder kommit närmare. Andrelias bror tog två snabba steg framåt och åt sidan och rörde sig därmed innanför det utrymme Relam lätt kunde komma åt med sitt svärd, speciellt som han just nu höll Ulders svärd i andra handen i syfte att lämna över det. Relam kände hur något smalt och vasst trycktes i sidan på honom.

“Bra!” Relam hade lämnat sig avsiktligt öppen och hade lätt kunnat stoppa Ulder innan han kom nära nog att göra någon skada med sin lilla kniv, men det var inte poängen. Poängen var att lära den unge soldaten att en spion inte kan slåss med heder, när allt som betyder något är att överleva och slutföra sitt uppdrag. “Du lär dig.”

Ulder bugade sig igen, något mindre sarkastiskt den här gången.

Relam övergick från stridsträning till att lära Ulder grunderna i att skaffa fram dold kunskap: att hålla sig gömd både bland folk och i ensamhet, att röra sig ljudlöst, att beräkna vaktposters rutter och skift, att öppna låsta dörrar och fönster utan att dra uppmärksamheten till sig, att med enkla medel förändra sitt utseende – sitt ansikte, sitt hår, sina kläder, sin röst och sin kroppshållning. 

Ulder var redan en skicklig bågskytt, men Relam lärde honom skjuta armborst och blåsrör, att kasta änterhake och kniv. De rabblade namnen på Harirs gator, adelsmän, palats och krogar tills Ulder kunde dem utan att tänka.   

Två veckor efter att han först börjat träna Ulder, tog han med honom djupt under innerborgen, till ett källarrum som i mörkare tider använts till tortyrkammare, och lärde honom vissa saker där som det är bäst att inte sprida vidare, om hur information kan fås fram även ur den mest ovilliga källa.

Till sist lärde han Ulder något han själv lärt sig av sin föregångare på posten som fältherre, som i sin tur lärt sig det av en av de sista lärarna på Tankens skola, den av Jenis magikerakademier från svunna tider som överlevt längst. Den hade försvunnit nu förstås, som så mycket annan av människornas magi.

”Jag vet inte varför eller hur det fungerar”, sa han till Ulder. ”Men det fungerar.”

De stod i skuggan av innerborgen. Relam tömde sitt sinne på allt, och började sedan tänka på skuggan de stod i, och på sig själv. Snabbt hade han en kristallklar bild av skuggan och sig själv i huvudet, och fortsatte med att sudda ut sig själv ur bilden.

”Va…”

Ulder gapade, men hämtade sig snabbt.

”Vart tog du vägen? Hur gjorde du det där?”

”Jag är fortfarande här.”

När Relam bröt tystnaden bröts också förtrollningen. Hans företrädare hade kunnat göra flera saker samtidigt som han var gömd i skuggan, men Relam klarade inte av något mer än att gå omkring eller hålla sig still. Så fort han försökte göra något som tog ytterligare tankemöda blev han synlig. Kanske berodde det på att han var väring, magi hade en tendens att rinna av väringar. Eller så hade han bara ingen fallenhet för det. 

Ulder lärde sig snabbt, och kunde snart smälta in i skuggorna minst lika bra som Relam själv.

Det var dags för ett test.


Relam behövde inte bara få veta mer om vad som hände i Harir, han behövde också minimera hur mycket Chartsin visste om vad som hände i Hulting och vad han och armén gjorde. Det arbetet leddes av hans kunskapare Vollmar, och när Vollmar meddelade att han hittat en möjlig spion såg Relam det som ett tillfälle att testa sin unge rekryt på en plats där han själv snabbt kunde komma till undsättning om något gick galet. Så han meddelade Vollmar att han själv skulle ta hand om den misstänkta spionen. Vollmar var van vid att Relam ibland tog saker i egna händer och protesterade inte.

Släkten von Zool hade en gång varit en av de ledande familjerna i Ed Aleh, det minsta av Jenis länder, ett område rikt på naturresurser, främst guld och koppar. Men någon typ av kupp hade ägt rum för femtio år sedan, och nu var släkten utspridd över hela kontinenten, de flesta i någon av de andra gränsländerna. Sakta men säkert hade dess stora förmögenhet försvunnit.

Ingman von Zool levde i Hulting sedan många år tillbaka. Han var arrogant, tillgjord och hade inte arbetat en dag i hela sitt liv. Han levde på kredit och på de vänner hans namn och släkt gjorde att han fortfarande hade kvar. Och på att sälja ut arméns hemligheter till högstbjudande, enligt vad Vollmar hade fått reda på. 

Det var sen kväll när Relam skickade i väg Ulder till den krog där han visste att von Zool brukade hålla till. Vädret var grått och dimmigt, så som sensommaren ofta var så här långt norrut. Perfekt för det han hade i tankarna. 

Några minuter efter att Ulder lämnat honom klev Relam ut genom dörrarna och började ljudlöst att skugga sin spion och medhjälpare.

***

Ingman von Zool satt på sin stamkrog. Fram till för några minuter sedan hade han haft sällskap av flera av de dårar som faktiskt trodde att hans poesi och konst var på allvar. Ingman hade alltid svårt att hålla sig för skratt när han pratade med dem, all den energi de la på att tolka in de mest bisarra motiv och meningar i ord och bilder han slängt ihop utan tanke eller annat syfte än att upprätthålla sin täckmantel. 

Han behövde dem för att behålla sin trovärdighet, men trots att de som regel var söner till adelsmän eller framträdande borgare var inga av hans världsfrånvända vänner själva rika, och efter att han lurat av dem deras dagliga tilldelning av familjens resurser låtsades han som regel antingen få inspiration eller hamna i djup depression och sända bort dem, för att sedan fortsätta dricka så snart han var ensam. 

Han förde ölsejdeln till munnen, bara för att finna att den var tom.

”Kypare! Hallå, vad är det för service på det här stället egentligen?” 

En grov orakad karl kom fram till hans bord och satte sig vid en av de två lediga stolarna. Det var värdshusvärden.

”Zool, du vet mycket väl att du redan överskridit din kredit. Du får inget mera förrän du betalat dina skulder.”

”Jag betalar hans skulder.” 

En yngling i tjugoårsåldern satte sig vid bordet och slängde upp två silvermynt på bordet. Värdshusvärden grymtade till och plockade snabbt på sig dem.

”Man tackar, bäste herre. Värdshusvärd! Ett stop öl till mig och ett till min nye vän här, på min nya kredit.” 

Muttrande gick den orakade mannen bort från bordet. Ingman vände sig mot ynglingen, som han aldrig sett förut. Mannen var klädd i en fotsida mantel med huva som dolde det mesta av hans ansikte.

”Och vem kan denne unge herre vara, som är så vänlig att han betalar skulder åt en total främling.”

”Åh, alla känner väl till den berömde Ingman von Zool.” 

Ingman bugade sig där han satt, samtidigt som han log inombords. Han hade hört det sarkastiska tonfallet. Ynglingen var inte intresserad av hans konst, så mycket var klart. Men frågan var vad han visste, och vem som hade skickat honom. 

”Då har ni en fördel gentemot mig, min vän, då jag inte vet ert namn.” 

Den unge mannen fällde ner sin huva och avslöjade ett mörkbrunt hårsvall, som uppenbarligen hade klippts enligt senaste modet bland ireusk adel för några månader sedan, men därefter fått växa vilt.

”Jag kallas Eskemyr.” 

Jovisst du. Och jag tillbringar dagarna med att nålbinda halsdukar åt föräldralösa barn. Det var inte särskilt förvånande att mannen inte ville ge sitt rätta namn. Men en sak måste Ingman veta innan han gick vidare. 

Värdshusvärden kom med sejdlarna. Ingman svepte sin. Eskemyr rörde knappt sin.

”Och vad kan en herr Eskemyr vilja den berömde poeten von Zool, förutom att betala hans skulder?”

Du ser, jag kan spela det här spelet också. Jag har gjort det betydligt längre än du, lille adelsman.

”Jag har ett uppdrag åt dig som kan hålla dig skuldfri en lång tid framåt.”

”Och vem är det som skickat dig till mig? Någon vän vars liv jag förgyllt med ett stycke poesi eller en tavla att pryda hans utsökta kammare?”

”Min uppdragsgivare har visst samröre med Gadelius af Hogland. Han var mycket nöjd med ditt arbete.”

von Zools tavlor prydde flera rum i af Hoglands boning i Hulting, men nu visste Ingman med säkerhet att det inte var konst som ynglingen talade om. Gadelius af Hogland var generalagent för Seife von Juggins, en av de mäktigaste männen i Ireus östliga granland Nalfin. von Zool hade sålt hemligheter till honom i åratal.

”Herr Gadelius har utmärkt smak. Låt höra vad ert uppdrag går ut på.”

”Inte här. Väggarna har öron.” 

Ingman nickade.

”Var? Och när?”

”I lagerhuset vid korsningen mellan Östra allén och Kungsgatan en timme från nu.”

”Jag kommer att vara där.”

”Se till att du inte blir skuggad.” 

Ingman skrattade och lutade sig bakåt i stolen. Ynglingen som kallade sig Eskemyr reste sig och gick. 

***

Relam betraktade Ulder på avstånd. Han hade suttit på värdshuset, ett bord bort från Ulder, och hade hört samtalet som ägt rum. Ulder hade skött sig bra, och om han upptäckt härföraren så hade inte en min förrått honom. 

Relam misstänkte att det snarare var så att Ulder inte hade sett honom, men han var inte säker. Om det visade sig vara så, skulle nästa lektion vara att hela tiden vara medveten om sin omgivning. En spion måste ha ett sjätte sinne för när något inte är vad det utger sig för att vara för att kunna hålla sig vid liv någon längre tid. Och Relam hade inte planerat att låta Ulder bli dödad; Andrelia skulle aldrig förlåta honom.

Han övervägde att följa efter Ulder, men bestämde sig i stället för att gå före honom. Ingen större vits att skugga någon när han ändå visste vart han var på väg, och Relam var säker på att hinna fram till lagerlokalen före Ulder. Han kände dessutom till en ingång han inte berättat för Ulder om, och som den unge spionen inte sökt rätt på själv – en annan lektion till senare. Ta alltid reda på alla vägar in och ut, och ha alltid en flyktplan. Det fanns en hel del kvar att lära Ulder.

Relam smet in bakvägen och ställde sig i skuggan och väntade, dold för alla utom dem som kunde motverka Tankeskolans trolldom, vilket denna tid i Jenis historia var ytterst få. Några minuter senare klev Ulder in. Nu, när han trodde att ingen såg honom, märktes det hur nervös han var. Han gick fram och tillbaka i rummet, drog i sina ovana kläder och muttrade tyst för sig själv. 

Relam hade hyrt lagerlokalen av en bayardisk köpman och noga sett till att den inte gick att spåra till honom själv. Han trodde inte att von Zool skulle göra sig besväret, men att använda en av kronans lokaler skulle ha varit väl högmodigt. Tydligen förvarades här nötter från södra Nalfin för tillfället. Relam tyckte det var lite märkligt att handelsmän från ön Bayard långt ute i Västra världshavet stod för handeln mellan en borgstad i norra Ireus och savannerna i södra Nalfin. Men så hade han aldrig varit särskilt intresserad av ekonomi heller.

Både Ulder och Relam var i god tid vid mötesplatsen, och de fick vänta länge innan von Zool dök upp. En god stund innan den utsatta tiden slutade Ulder vanka av och an och satt sig ner på några lådor inte långt ifrån platsen där Relam stod gömd. När spionen inte dök upp reste han sig. Relam hörde honom muttra om adelsmän som inte kan passa tiderna, men så tystnade han och lyssnade. Relam spände också öronen, och visst, någon var på väg in.

Ulder klev fram ur skuggorna, och von Zool såg honom. De gick varandra till mötes.

”Jaha, min vän. Vad är ert välbetalda uppdrag?”

”Jag har förstått att ni kan få tag på en viss typ av information.”

”Du kan sluta väva ordlekar nu. Vi vet båda två vilken sorts jobb du vill att jag ska utföra. Vad behöver du veta?”

“Min uppdragsgivare behöver veta när Relam Eff planerar att lämna Hulting nästa gång och var han beger sig.”

von Zool såg förvånad ut.

“Att ta sig nära fältherren är ytterst riskabelt, det finns inte många han litar på.”

“Så du kan inte göra det?”

“Det beror på hur djupa fickor din uppdragsgivare har.”

Ulder stack ner handen i den påse som hängde i hans bälte och plockade fram en rubin stor som en persikokärna. Han kastade den till von Zool, som fångade den och höll upp den mot ljuset från den halvstängda dörren. Han flämtade till när han insåg vad han fått.

”Dess tvilling väntar dig om du utför uppdraget.”

Ädelstenar var ytterst ovanliga på Jenis fastland. Kyrkan bröt dem i gruvor i Alovrests berg, och såg till att hålla tillgången lägre än efterfrågan. Tack vare juvelhandeln var kyrkan rikare än något av människornas länder. Det von Zool höll i sin hand var en förmögenhet.

Relam såg från sin plats i skuggan hur girighet och försiktighet kämpade om herraväldet över spionen, och hur girigheten snart tog överhanden. Hoppas jag lyckas återställa juvelen till skattkammaren. Det var den enda av sitt slag i den här delen av Ireus, en gåva från en ireusk kung till en tidigare hertig av Hulting, som räddat södra delen av kungariket genom att stoppa en här från norr om Yhebergen. Hertigtiteln fanns inte längre kvar, men stadens borgmästare skulle inte bli glad om han upptäckte att stenen var borta.

“Nå”, sa Ulder. “Antar du uppdraget?”

von Zool tittade på honom.

“Jag vet vem du arbetar för”, sa han.

Ulder stelande till. Relam likaså. 

Vad hade avslöjat dem?

Han förberedde sig för att snabbt bryta in om saker tog en våldsam vändning, men ville ge Ulder en chans att ta sig ur situationen.

“Jag hade fått intrycket att du är professionell”, sa Ulder efter en stunds tystnad. “Diskret. Jag hoppas jag inte misstagit mig.”

“Åh, din hemlighet är trygg hos mig”, sa von Zool. “Så länge juvelerna fortsätter komma är jag din man. Jag antar att det finns gott om dem.”

Spionen nickade mot Ulder, vände sig om och försvann på tysta steg ut ur lagerlokalen.

Relam förstod nu. Han hade varit nära att göra ett stort misstag: von Zool hade inte avslöjat dem, han hade bara dragit en slutsats som Relam borde ha förutsett. Utanför kyrkan så fanns det bara en person som var känd för att ha en förmögenhet bestående av juveler. 

Eraim Chartsin. 

von Zool trodde att han skulle sälja arméns hemligheter till Eraim Chartsin, och han hade inga problem med det. Relam hade fått reda på det han behövde veta, och Ulder hade skött sig bra. Vollmar kunde hand om von Zool från och med nu, medan Ulder fortsatte sin utbildning på annan ort.


Relam och Ulder befann sig i barrskogen som omgärdade Hulting. Ulder var ett stadsbarn, vilket till stora delar var en fördel för det uppdrag Relam planerade för honom, men det betydde också att han var bortkommen i vildmarken. 

”Du kan inte ta dig till Harir utan att märkas om du färdas från värdshus till värdshus, det finns för många som kan tänkas känna igen dig”, sa Relam. ”Du måste kunna klara dig av det naturen ger.”

”Jag förstår”, sa Ulder. ”Vad behöver jag veta?”

Relam gav honom en snabbkurs med de viktigaste färdigheterna för att överleva i vildmarken och Ulder lärde sig snabbt.

”Vad ska jag göra när jag kommer fram till Harir?” sa Ulder medan han försökte få eld på fuktig ved. 

”Allt tyder på att Eraim fortfarande tillåter resande in och ut ur staden, så du bör inte ha några problem att ta dig in”, sa Relam. ”Men jag har en tanke om hur du ska göra om staden är stängd eller om du tror att du kommer att bli avslöjad i porten. Vi återkommer till det. När du är inne i staden är ditt första uppdrag att kontakta motståndsrörelsen.”

”Vet du att det finns en motståndsrörelse?” sa Ulder.

”Jag känner Harirs befolkning”, sa Relam. ”Det finns en motståndsrörelse.”

”Du är säker?”

”Jag är säker på att den finns, men inte hur stor den är eller vilka som ingår i den.”

Han gav Ulder ett antal namn på personer han misstänkte var del av motståndet. Personer som var tillräckligt försiktiga och rutinerade att ligga lågt och som Chartsin förhoppningsvis inte kände till och kunde göra sig av med.

”Och om motståndsrörelsen inte finns är det här namn som kan starta den”, avslutade han. ”Om de får veta att de har en uppgift.”

Ulder nickade. 

”Detta är förmodligen den farligaste delen av ditt uppdrag”, sa Relam. ”För att vinna deras förtroende kommer du till slut sannolikt tvingas lämna dig helt öppen i en situation där du inte har någon möjlighet att fly.”

”Jag förstår farorna”, sa Ulder. ”Jag vill göra min plikt för Ireus.”

”Bra. Men ta inga onödiga risker, det kommer finnas nödvändiga risker så det räcker och blir över.”


Uppdraget Ulder skulle vidarebefordra till motståndsrörelsen var skenbart enkelt: När armén anlände skulle de se till att de norra portarna öppnades för den och på så sätt förhindra en utdragen belägring som skulle gå hårt åt huvudstadens oskyldiga befolkning. 

Det fanns en hel del osäkra kort, även om Ulder fick kontakt med rebellerna. Xersekten var det största. Relam visste inget om den, annat än att det var en obskyr kult som hållit till i avlägsna delar av landet med sin demondyrkan. Av de rapporter som han fått innan de slutat komma stod det klart att sektens präster hade makt som stod utöver det vanliga, tydligast manifesterat i de magiska varelser som satts att vakta staden och stoppa upplopp. Vem vet vad de kunde göra om de blev pressade?

Chartsin själv var ett mer känt hot, hans krafter hade varit tydliga för alla som vistades i hans närhet – något Relam gjort många gånger i kungens lilla råd. Men hur långt sträckte de sig, och vad var han beredd att göra för att behålla makten?

”Nu fick du det där uttrycket i ansiktet igen.”

Andrelia och Relam hade dragit sig tillbaka för en privat måltid, och han antog att han tappat tråden i samtalet.

”Jag har inget uttryck”, sa han. Men det var inte mycket han kunde gömma för henne.

”Det var ett typiskt uttryck. Något tynger dig”, sa hon.

”Det här kriget har varit blodlöst än så länge. Jag har ingen … ”

Relam sökte efter ordet, men fann det inte. Han försökte igen.

”Jag har ingen … vilja att göra det blodigt, men vi kan inte vänta längre.”

Andrelia log ett sorgset leende.

”Blod är vad som gör krig till krig”, sa hon. ”Det är tid.”

Relam kunde inte säga emot.


En vecka senare och Relam hade lärt Ulder allt han kunde på den begränsade tid som fanns tillgänglig, och det var dags för den unge mannen att bege sig av söderut. De väntade till sent på kvällen, efter att Hultings huvudport var stängd. Det fanns en annan mindre dörr, och genom den tog de sig ut. Ulder hade lärt sig snabbt, han gick lika tyst som Relam själv, och hade full kontroll över skuggbesvärjelsen.

Väl utanför muren gick de till skogskanten där Relam sett till att två uthålliga hästar lämnats tidigare under dagen.

”Rid snabbt om dagarna på vägen tills båda hästarna är utmattade. Lämna dem när de inte klarar mer och fortsätt till fots. Då har du kommit så långt att det är bäst om du håller dig gömd om dagarna, och färdas nattetid. När du närmar dig Harir är det bäst om du överger vägen helt och hållet …”

”Relam.”

”Ja?”

”Jag vet allt det här redan. Vi har gått igenom det flera gånger.”

”Sant. Men nu är det på allvar. Och din syster skulle aldrig förlåta mig om du blev fångad.”

Ulder skrattade till, men Relam märkte att talet om Andrelia gjorde honom illa till mods.

”Nåja, nu är det bäst att du ger dig i väg. Må den Högste vaka över dig.”

Ulder log.

”Farväl, Relam. Tills vi ses igen.”

De skakade hand, och Ulder klättrade upp på hästen och red i väg. Relam stod kvar och tittade tills han försvunnit utom synhåll. 


(Foto: Jonathan Kemper/Unsplash)