Fallande droppar mot svart bakgrund

Kapitel 22: Den gamle och berget

Maivi hade varit säker på att hennes liv var över.

Hon hade lämnat Vent och vandrat ner till Ron, där hon hittat en mystisk by där alla byborna trodde att hon var sänd av den Högste, och sedan hade hon träffat alver, som ju alla visste bara fanns i sagorna, och sedan hade hon klättrat upp för Orneberg, men hon hade nästan inte klarat det för snön hade kommit och hon hade inte trott att berget skulle vara så högt, och när hon kom upp så föll hon med sitt mål för ögonen och kunde inte resa sig igen.

Efter det mindes hon inget mer.

Nu satt hon i en säng. Hon var fortfarande påklädd, vilket kändes som en lättnad, trots att kläderna var vridna och skrynkliga. Rummet påminde om dem som pastorerna hade i kyrkan hemma i Vent. Det hade något asketiskt över sig, som om den som byggt och inrett det levde enligt någon sorts munkideal.

Inte hemma, rättade hon sig själv. Vent var inte hemma längre. Vent skulle aldrig mer vara hemma. Men vad som var hemma i stället, det visste hon inte.

Maivi satte ner fötterna på golvet och reste sig försiktigt. Hela hon värkte och hon var yr. Någon måste ha räddat henne sedan hon rasat ihop uppe på bergets topp, och vem kunde det vara om inte den än så länge namnlöse ledaren för de äldsta. ”Folket” som de kallade sig själva. Alverna.

Det kändes konstigt att tänka på det. Om nu alver fanns, kunde då fler av de varelser som befolkat hennes sagovärld vara sanna? Utvann vättar guld och ädla stenar under Yhebergen? Flög drakarna fortfarande i österländerna? Ringlade sig världsormen på havets botten, långt utanför Jenis kust?

Hon sköt undan tankarna. Allt var underligt nog som det var. 

I stället såg hon sig omkring i rummet. Hennes första intryck höll i sig, det kändes som en munkcell. Det enda som egentligen bröt av var en tavla på en av väggarna, föreställande en timmerstuga med gräsbevuxet tak. I bakgrunden sträckte skogen ut sig, och solen sken bakom tunna moln. Det kändes som om hon hade sett målningen förut, eller kanske huset som den föreställde, men hon visste inte när så hon släppte det också. 

I övrigt var rummet kalt. På en stol vid väggen låg hennes ytterkläder. Hon förvånades av att det var så varmt, med tanke på snöstormen hon hörde yla utanför. Det fanns inga fönster, utan ljuset kom från hallen. Med tveksamma steg gick hon ut dit. 

Hela huset verkade bestå av sten; väggar och golv såväl som tak. Någon sorts glober satt längs väggen, och spred ett varmt ljus. Kanske inneslöt de vaxljus.

Rummet som Maivi vaknat i låg i slutet på hallen, och hon gick mot husets mitt. Fortfarande hade hon inte sett eller hört något som visade var husets ägare höll hus och hon var nervös. Vad skulle hända när hon träffade mannen som räddat henne nere i alvernas grottstad, räddat henne igen på bergets topp? 

En ton ljöd. Den påminde om de horn som kyrkan använde i sina ceremonier, men hade en djupare klang. Tonen tystnade, men ögonblicket senare kom instrumentet tillbaka. Det blev en melodi. Hon följde ljudet av musiken, och stod snart i ett rum både större och vackrare än det hon vaknat i. Det var fullt med böcker, och en brasa brann i den öppna spisen. Två stora fåtöljer stod framför eldstaden. 

Mitt i rummet stod en man. Han var kortare än henne och hade lång korpsvart hår. Han höll i ett instrument som såg ut att vara tillverkat av silver. Det var ett horn, men en av byglarna kunde dras ut och in, och på det sättet skapade han olika toner.

De stod så länge, Maivi i dörröppningen, mannen mitt i rummet. Musiken grep tag i henne, och trots att hon borde göra honom uppmärksam på att hon stod där, ville hon inte avbryta, rädd att han då skulle sluta spela.

Musiken förde henne igenom hennes egen historia, genom bergen och lågländerna, genom barndom och vuxen ålder. Den gav en kontrapunkt till det hon upplevt på berget, där hon varit nära att dö. Den öppnade dörrar i hennes hjärta till rum hon inte ens visste fanns där, och snart rann tårar ner för hennes kinder. 

Musiken fortsatte och fortsatte. Den rev fram känslor hon gjort allt för att förtränga, gjort allt för att stänga in längst nere i den undermedvetna. Ensamheten hon känt hela sitt liv. Hur hon övergivits igen och igen tills hon inte längre vågade släppa någon nära. Musiken öppnade sår sedan länge slutna, och luftade ur det var som legat däri och ruttnat. När det kändes som om hon inte kunde ta något mer fortsatte den att komma, och hon kände hur hon bröt samman bit för bit.

Maivi sjönk ner på knä. Tårarna droppade från hennes kinder och träffade det blankpolerade stengolvet, och hennes hjärta slog i takt med musiken, eller om det var tvärt om. Allt det hon hade trott att hon lärt sig kändes på något sätt ihåligt, men samtidigt såg hon klarare än någonsin på sitt liv. Hon insåg att hon sprungit alltför länge, att hon flytt från sig själv och det hon upplevt. 

Mannen slutade att spela. Han vände sig om och såg på henne. Som om han hela tiden vetat att hon var där.

***

Kvinnan som var av folket måste ha nått toppen nu, viskades det i staden. Vad som väntade henne där uppe var det ingen som visste. Deras ledare hade aldrig tagit emot någon på bergets topp. 

Det fanns de som muttrade, det ska inte döljas.

Att hon, en utomstående, även om hon nu visat sig vara av de äldsta, skulle visas en sådan ynnest, som inte ens de främsta bland de egna visats. Men det muttrades väldigt tyst, för ledaren var älskad och respekterad av folket, och de som talade emot honom skulle inte längre räknas bland de egna.

Aiola Meiloh, som hade fått äran att tala med kvinnan som deras ledare upphöjt, tillbringade mycket tid med Temora och folkets andra ledare, som försökte förstå. Vad hade hon och kvinnan som var en kvinna talat om, hur hade kvinnan betett sig, kunde hon förstå varför deras ledare hade upphöjt henne på ett sätt som ingen annan blivit upphöjd?

Aiola Meiloh hade inga svar. Hon visste att kvinnan som var av folket var speciell. Hon visste bara inte varför.

***

Maivis första tanke var att han var vacker. Den andra var: Det är en väldigt underlig tanke att tänka om en tusenårig ledare av ett annat folkslag. Och den tredje var: Det är det inte alls. Han är vacker. Han såg också mycket yngre ut än vad Maivi väntat sig, yngre än Temora hade gjort.

”Du är vaken”, sa han, och ställde ifrån sig instrumentet. 

Hans röst var mindre överväldigande än den varit i grottstaden, men den innehöll fortfarande ett djup som gjorde att hon nästan fick svindel.

”Ja”, sa hon.

”Bra. Är du hungrig?”

Maivi insåg att hon var väldigt hungrig.

”Mycket”, sa hon.

”Bra”, sa mannen igen. ”Det finns mat åt oss i matsalen. Följ mig.”

Han gick ut genom en dörr, och hon följde efter honom. De kom in i ett rum dominerat av ett stort runt bord, kring vilket ett flertal stolar stod. Maivi kunde inte låta bli att fundera på vilka de andra stolarna var till, om mannen levde här uppe helt själv.

”Det händer att jag får besök av vandrarna. Och någon gång har jag delat bröd med Milaus och hans syskon.”

Maivi tittade förundrat på honom.

”Hur visste du vad jag tänkte?”

Han svarade inte. 

På bordet stod uppdukat flera rätter, bröd, frukt, dryck. Två tallrikar stod framme, vid stolar bredvid varandra. De satte sig.

Maivi tittade på honom. Det var något märkligt med hans utseende, som inte kunde förklaras bara med att han tillhörde ett folkslag hon för bara en vecka sedan inte trodde existerade. Det verkade som om han gav ifrån sig ett svagt ljus, som om han glödde.

”Vad kan jag kalla dig?” frågade hon.

”Jag förlorade mitt namn i den stund jag gav mitt liv till Skaparen”, sa mannen. ”Sedan dess har jag gjort anspråk på varken namn eller titel, även om folket kallar mig sin ledare.”

”Något måste jag kalla dig”, sa Maivi.

”Kalla mig då hjälpare”, sa mannen. ”För det är vad jag är till mitt folk och till min gud.”

”Hjälpare”, sa Maivi.

”Ja.”

”Jag antar att det får gå.”

Folkets ledare slöt ögonen, och började tala på ett språk som Maivi inte kände igen. Det var mycket melodiskt, och påminde henne om det musikstycke som mannen spelat tidigare. Hon slöt ögonen hon också, och när han slutade tala tittade hon upp på honom.

”Var så god”, sa han.

De åt under tystnad. Maten smakade som den Maivi fått nere i staden. Det var både gott och mättande, och underligt svalkande. Hon behövde knappt dricka någonting. 

När Maivi till slut blivit mätt var all mat uppäten, vilket hon aldrig hade trott när hon sett hur mycket som var uppställt på bordet. Folkets ledare hade inte tagit mycket, så det mesta hade hon fått äta själv.

”Var det ert eget språk som du bad på förut?” sa Maivi.

”Det var det gamla språket”, sa mannen.

De satt tysta en stund igen.

”Hur säger man hjälpare på ert språk?” frågade Maivi.

Mannen log.

”Du försöker ge mig ett namn”, sa han. ”Alla folkets namn betyder någonting. Hjälpare är inte ett vanligt namn, men det finns de som har hetat det. Du ska få som du vill. ’Teihvar’ är hjälpare på det gamla språket.”

”Teihvar”, sa Maivi.

”Precis så”, sa Teihvar. ”Ditt arv är verksamt inom dig.”

”Vad var det för instrument som du spelade?”

”Det har inget namn. Det är det enda i sitt slag. Det fanns här tillsammans med huset när jag nådde toppen på berget.”

”Du har inte byggt huset själv?”

”Nej.”

”Vem har gjort det?”

”Den som står över alla namn. Skaparen av denna och alla andra världar. Som ni kortlivade med rätta kallar den Högste.”

”Hade den Högste byggt ett hus åt dig?”

”Ja.”

Det uppstod en tystnad som drogs ut till Maivi kände att hon måste säga något. Då talade i stället Teihvar.

”Det finns ingen anledning att tala för att fylla tomrummet. Tystnad har sin tid, och kan läka och lära på samma sätt som talet kan. Det är något som ni kortlivade har glömt.”

Maivi andades förvånat ut den luft hon dragit in. Teihvar reste sig.

”Måltiden som vi ätit är också den en gåva. Hela mitt liv på detta berg är till för att lära mig att allt vi har och allt vi är är en gåva ifrån Skaparen. Det fanns en tid när denna kunskap var långt ifrån mig, trots att jag borde ha sett den klarare än någon annan.”

Han började duka undan.

”Här uppe måste jag sätta all min tillit till Skaparen. Utan honom skulle jag inte överleva. Varje önskan att vara min egen herre ersätts av det nödvändiga behovet av tillit till den som står över allt.”

Maivi reste sig hon också.

”Jag har växt upp i kyrkan”, sa hon. ”Jag känner till den Högste. Men jag …” 

Hon tystnade. Tvekade.

”Fortsätt.”

”Jag kan inte acceptera det du säger. Om inte varje individ är ansvarig för sig själv, för sitt eget liv, för sitt eget handlande, vad gör det då oss till? Djur som bara följer sin instinkt? Hundar som följer packledaren, för att det är så det ska vara? Om man i varje situation i sitt liv måste vara helt beroende av Skaparen, helt underställd den Högste, vad gör det med den fria viljan?”

Teihvar svarade inte, men visade på att hon skulle fortsätta. De lämnade matsalen och gick genom huset medan hon pratade. 

”Om jag har förolämpat dig och det du tror på ber jag om ursäkt”, sa Maivi. ”Men jag kan inte följa en gud som kräver total underkastelse, som straffar varje form av stolthet över en själv och vilja att lyckas och förbättra sitt eget liv av egen kraft.”

Teihvar var fortfarande tyst.

”Till den Högste all ära, visst”, fortsatte Maivi, förvånad över sin egen upprördhet. ”Men allt som går dåligt då? Om allt bra som händer beror på att Skaparen planerat det, att han påverkar och hjälper folk att göra goda saker, om allt gott är en gåva från honom – vad är då allt dåligt som händer? Han tar åt sig all ära, men vem tar på sig skulden för det som går snett? Han är som ett barn, som vill få beröm för allt bra det gör, men som skyller ifrån sig när det gör något elakt.”

Teihvar fortsatte att tiga.

”Jag menar, om det är som du säger så kan jag förstå att du är helt beroende av honom här uppe. Du skulle inte ha överlevt att klättra upp och ner igen kanske, jag vet att jag inte skulle ha gjort det. Du skulle inte ha något att äta, inget tak över huvudet, om det inte vore för honom. Men där nere är det annorlunda. Där nere är det ytterst sällan som han ingriper så att det märks, ska jag tala om för dig. På kejsar Khomondurs tid kanske. Men inte nu.”

De satte sig mitt emot varandra i varsin fåtölj i biblioteket. Teihvar tittade på henne, men sa inte ett ord.

”Är du arg på mig?” sa Maivi. ”Har jag förolämpat dig? Vill du att jag ger mig av?”

Teihvar skakade på huvudet, men öppnade inte munnen.

”Men säg något då, vid den Högstes okända namn!” 

Maivi reste sig upp. 

”Varför svarar du inte på det jag säger?”

Men Teihvar fortsatte att tiga, och det blev för mycket för Maivi som stegade ut ur rummet.

***

En förändringens vind svepte genom staden.

Folket, som levt på samma sätt i sekel på sekel, började förändras. För de äldsta var det en uppfriskande vårfläkt. För de yngsta var det en spännande högsommarbris. För dem däremellan var det en skrämmande höststorm, som de helst ville vänta ut i säkerheten i sina hem.

Att det var kvinnan som var av de äldsta som åstadkommit förändringarna var det ingen som tvivlade på. Eller snarare, som det skulle komma att uttryckas senare, var hon fröet som fick allt att börja gro, stenen som fick raset att börja rulla.

Folket hade inte fått besök från den övergivna världen på århundraden, och även om år inte betyder mycket för de äldsta betyder de ändå något. En av vandrarna hade det varit då, och hon var av de äldsta och hennes besök hade inte förändrat någonting.

Kvinnan som var en kvinnas besök förändrade allt.

***

”Jag har tänkt på det du sagt.”

Teihvar stod framför henne där hon satt i en av fåtöljerna med en bok i knät. Det hade gått två dagar sedan Teihvar senast talat, förutom när han bad för maten på de äldstas melodiska språk.

”Jag har konsulterat skrifterna, och jag har samtalat med den som de kortlivade folken kallar den Högste”, fortsatte han.

Maivi la ifrån sig boken. Hon hade nästan gett upp hoppet att han skulle prata med henne igen. Sedan hon fått sitt utbrott hade hon flera gånger försökt få honom att tala, till ingen nytta. För att fördriva tiden började hon i stället läsa en av de många böcker som fanns i husets bibliotek. Hon hade också gått runt i huset och undersökt alla rum. Det fanns flera sovrum liknande hennes eget, och hon lyckades aldrig lista ut vilket av dem som var Teihvars. Ingenstans fann hon något som förklarade hur huset värmdes upp, eller var Teihvar lagade den mat som han på fasta tider serverade i matsalen. 

”Och?”

”Och … jag fann svar i mitt inre, men svar du inte skulle acceptera. Jag fann svar i skrifterna, men svar som du inte skulle tro på, eller vilja kännas vid. Och jag fann svar hos Skaparen: 

Mitt barn, min älskade, i varje stund är du i mina tankar. I varje stund finns jag där om du räcker ut handen. Men om du inte vill leva med mig så som jag vill leva med dig så finns det ingen makt i världen som kan tvinga dig. 

Varje stund du är ifrån mig smärtar mig, men att tvinga dig nära skulle smärta mig än mer. Jag är din skapare och din gud och allt du har har jag gett dig, men jag kräver inget av det tillbaka. Jag är den Högste och min är all ära, men det du gör av dina gåvor är ditt allena. 

Så ge mig inte dina hyllningar, ge mig inte dina händers verk. Ge mig inte underkastelse, ge mig inte pengar eller vapen eller makt. Nej, ge mig din kärlek, på samma sätt som jag har och alltid kommer att älska dig.”

Teihvar tystnade. Hans röst hade förändrats medan han talat, och blivit något mer än vad den varit. Maivi lyssnade förstummat.

”Så … så har jag aldrig hört det predikas”, sa hon.

”Det har du”, sa Teihvar. ”Men du har aldrig lyssnat på det sättet. Din ilska och dina sårigheter har förblindad dig från ordets sanna mening.”

”Men, det du pratade om? Total underkastelse inför den Högste? All tillit till honom?”

”Min tillit är inte beroendet hos en slav, som är i sin herres hand i varje stund. Min tillit är hustruns till sin man, och mannens till sin hustru. Mannen vet att han kan lita på att hans hustru i allt vill honom väl, och alltid kommer vara där för honom. Eftersom han älskar henne, och hon älskar honom. Min tillit är barnets tillit till sina föräldrar, som i varje stund ser till hans bästa.”

”Men föräldrarna tar inte ifrån barnet dess teckningar och säger att det inte ska vara stolt, eftersom det är de som har uppfostrat det. De uppmuntrar och ger beröm när barnet är duktigt”, sa Maivi.

”Sant. Men om barnet tar sin fars tavla och på den kladdar några egna streck – och försöker få beröm för det. Tillrättavisar då inte föräldrarna barnet, så att det förstår att skilja på vad som är dess eget verk och vad som är föräldrarnas? Min situation är på många vis speciell, men inte så speciell som du tror. Om Skaparen inte uppenbarat sig för två familjer i Bergsvall för länge sedan, hade du inte stått här i dag. Hade inte Skaparens sändebud varnat mig för vad mitt folk höll på att göra hade du inte stått här i dag. Hade inte kyrkan funnits i den stad där du vuxit upp, skulle du inte ha stått här i dag.

”Var stolt över att du tog dig upp för berget, bergsklättrerska. Men kom ihåg, berget självt är inte ditt att vara stolt över.”

Maivi satt tyst ett tag.

”Jag ska följa ditt exempel och tänka på vad du har sagt”, sa hon.

”Gör så”, sa Teihvar. ”Om skrifterna och böckerna i detta hus kan hjälpa dig i dina tankar, tveka inte att använda dem. Om berget utanför, himlen ovanför eller snön runtomkring dig kan hjälpa dig, tveka inte att använda dem. Om du vill tala mer med mig, tveka inte att göra det. Och om du vill tala med Skaparen, vet då att han ständigt är nära.”


(Foto: Gaspar Zaldo/Unsplash)