Kapitel 23: En övergiven skötare

Antonius suckade. Det här var den värsta veckan i hans liv. Inte nog med att hans bror och syster hade lämnat honom ensam att ta hand om allting och att han knappt hade några pengar kvar – bara några dagar efter deras avfärd hade Linuto, Mikeloto och Joelito försvunnit. Varken han eller någon av assistenterna hade märkt något förrän det var dags att låsa gården för natten.

Och nu hade dessutom Petoro bestämt sig för att det här var en bra dag att kasta tallrikar i golvet. Inte bara sina egna tallrikar, utan alla andras också. Antonius hade ännu tio intagna att ta hand om, och snart skulle ingen av dem ha något att äta på.

”Jag vill inte”, skrek Petoro. ”Jag vill ha Mikeloto. Ge mig Mikeloto!”

Men Mikeloto hade försvunnit, och Antonius kunde inte göra annat än att se på när ännu en tallrik åkte i golvet.

Han borde ha förstått att en måltid med alla de intagna samtidigt inte skulle fungera. Men han hade varit så hungrig, så trött, och haft så ont om tid, om han skulle hinna innan alla assistenterna skulle gå hem. Han hade aldrig tyckt om att laga mat, det var vanligtvis Dokaius och Junia uppgift. Han hade tänkt att det skulle fungera om han placerade rätt intagna bredvid varandra, hade de kvarvarande assistenterna stå redo och själv var snabb att gripa in vid bråk.

Jag borde ha förstått bättre.

Han gav upp att försöka resonera med den nu rasande och skrikande Petoro, och beordrade i stället assistenterna att eskortera de övriga intagna till deras rum innan de också fick utbrott. Själv stannade han och väntade på att Petoro skulle lugna sig, men utan framgång. Till slut blev han tvungen att fånga in Petoro och släpa honom till hans rum.

Det här är inte bra, tänkte han. Det är inte rätt att behandla de intagna på det här sättet.

Utmattad satte han sig på en stol i matsalen och tittade på den förstörda maten och skärvorna efter tallrikarna. Han hade fortfarande inte ätit något själv, och det var tveksamt om någon annan än möjligen Stino, som åt väldigt lite, hade hunnit bli mätt innan Petoro fick sitt utbrott.

Antonius suckade igen.

Ska jag göra ny mat eller städa?

Båda alternativen gjorde honom lika nedstämd, men han satte assistenterna att städa medan han själv försökte göra en snabb måltid. 


Antonius var på många sätt den perfekta skötaren. Han tyckte om sitt jobb, han var vanligtvis outtröttlig och han klagade aldrig. Men han var inte flexibel och tyckte inte om att behöva improvisera och handskas med nya situationer. Det var därför han inte hade varit ett dugg intresserad av att resa till Harir, utan stannade hemma när hans syskon åkte. Men situationen på Dohrgården hade blivit nästan lika ny den.

Att pengarna från kronan slutat komma hade gjort situationen desperat. Donationer kom oregelbundet, och ingen av Dohrgårdens nuvarande intagna hade välbärgade släktingar. De pengar som trots allt fanns kvar gick åt till att betala assistenternas löner. Det lämnade Antonius med de råvaror som gården själv kunde producera när maten skulle göras i ordning. Det fanns fortfarande mat kvar att plocka och skörda, men förlusten av Linuto, Mikeloto och Joelito gjorde det svårare att hinna. Det var få av de kvarvarande intagna som var självständiga och pålitliga nog att sätta i arbete. Antonius och assistenterna var oftast fullt upptagna att ta hand om de intagna och hann inte jobba i trädgården själva. Han visste inte hur länge till det här skulle gå.

Dokaius och Junia återvänder snart, tänkte han, som alltid när han fastnade i oron. Vad som skulle hända om de inte gjorde det, föredrog han också att inte tänka på.


Det fanns en intagen som Antonius kunde sätta i arbete, även om arbetet måste vara väldigt väl avgränsat och inte inbegripa för komplicerade moment. Leseto tyckte mest om att städa, han hade lagts in på Dohrgården efter att han börjat bryta sig in hos sina grannar för att städa deras hus, men det gick också att få honom att rensa ogräs, och i viss mån att plantera och skörda säd, potatis och grönsaker. Antonius vågade till och med lämna honom utomhus utan tillsyn, men tyckte inte om det. 

En annan intagen som inte heller krävde särskilt mycket bevakning var Kaleto, som inte talade och sällan rörde sig på eget initiativ. Han behövde matas och tas till dasset på jämna tider, men Antonius visste i alla fall var han hade honom. Det skar i hans skötarhjärta att behöva lämna Kaleto ensam större delarna av dagen, men han insåg snabbt att han var tvungen.

De andra åtta intagna behövde nämligen betydligt mer stöd. Bröderna Erkoro och Fredriko var visserligen lugna ibland, men måste då ses efter så att de inte skadade sig själva. Större delen av tiden var de ständigt i luven på varandra, gärna tills blodet flöt. Dokaius hade planerat att sära på dem, men det hade blivit uppskjutet eftersom det varit svårt att hitta plats på någon annan gård. Tohoro var 54 år, men betedde sig som om han var fyra. Johoro hade förföljelsemani, Adamo hörde röster, Stino och Elino klarade inte av minsta förändring. Alla kunde de bli farliga för sig själva, varandra – och Antonius.

Och sedan var det Petoro.

Med Petoro var det inte så att han kunde vara farlig, han var farlig. Hela tiden. Han hade vuxit upp på gården, och Antonius far och senare Dokaius hade försökt behandla honom på alla de sätt som skötare kände till, utan något märkbart resultat. 

Petoro var övertygad om att han var hertig Peterius af Myrtill, ett område i västra Ireus som numera stod under borgmästaren av Lombard, men som för omkring hundra år sedan hade varit mycket inflytelserikt. Myrtill hade haft ett antal hertigar genom åren med namnet Peterius, men Petoro hade ingen som helst koppling till dem. Men om någon på minsta sätt antydde att Petoro inte var en hertig så fick han ett vredesutbrott. Detta hindrade inte de andra intagna, särskilt Joelito, från att ta upp det.

Petoro växlade mellan att tro att Dohrgården var hans jaktslott, där de övriga intagna och skötarna var hans tjänare, och att tro att han var kidnappad av Antonius och hans syskon. Oavsett vilket var han omöjlig att tas med, den ende som alls kunde prata med honom var Mikeloto – och det var bara när Petoro trodde sig vara kidnappad. Mikeloto hade anlänt till Dohrgården efter Petoro, och Petoro var ibland övertygad om att Mikeloto också var en adelsman som hölls fången mot sin vilja. Detta tilltalade i sin tur Mikelotos storhetsvansinne, så han spelade gärna med.

Antonius hade ingen aning om vad han skulle göra med Petoro, annat än att hålla honom inspärrad dygnet runt tills Dokaius och Junia kom tillbaka. Men det talade mot all skötaretik, och Antonius tyckte inte om det alls.


Fem dagar gick, utan en skymt av vare sig syskon eller Linuto, Joelito och Mikeloto. Antonius hade vid det här laget nästan slutat att bekymra sig om etik. Petoro var totalt okontrollerbar under hela perioden, och Antonius var om möjligt än mer slutkörd än tidigare. Han släppte ut de andra intagna i skift och försökte få dem att arbeta, med varierande framgång, men Petoro fick helt enkelt sitta i sitt rum.

Antonius hade låst in Stino och precis stängt dörren till det rum som Erkoro delade med Tohoro, när något brakade till i andra delen av huset. 

Han rusade genast dit.

Petoro hade vält sin säng mot dörren och försökte nu slita bort de galler som satt på fönstret ut mot gården. Han måste har förberett det här länge, sängen var fastspikad i golvet och bara någon med lika mycket fysisk styrka som envishet kunde ha fått upp spikarna. Men hans rum var säkrast i hela Dohrgården, och Antonius var inte orolig för att han skulle kunna ta sig ut. Däremot visste han inte vad han skulle göra nu. Om han öppnade dörren skulle Petoro ge sig på honom, och i hans uttröttade tillstånd var han inte säker på att han skulle kunna neutralisera den intagne utan att skada honom – och så mycket etik hade han inte lyckats förtränga än att han ville göra det.

Dessutom hade han ingenstans att göra av Petoro medan han städade, alla de tomma rummen var lätta att bryta sig ut ur för någon med Petoros envetenhet. Till slut fick han helt enkelt vänta tills den intagne somnade. Då smög han sig in, bakband Petoro för säkerhets skull, och återställde sängen och fönstret. Han lyfte försiktigt upp Petoro och la honom i hans säng, efter att ha släppt honom fri. Han visste att den intagne som tur var alltid sov tungt.

När detta var avklarat var klockan en bra bit efter midnatt, och Antonius stupade i säng.

***

Det var tyst i Dohrgården, tystare än det varit sedan Dohr Heli först gjorde om sin herrgård för att ta hand om drabbade för över 700 år sedan. Endast en diskret snarkning störde friden.

Om man denna morgon hade gått in genom dörren på framsidan av det breda tvåvåningshuset, hade man förmodligen blivit förvånad över hur välstädat det var. Det såg ut som om det aldrig varit någon där som kunnat skräpa ner, bara någon som dammat av med jämna mellanrum. Vilket var en enorm skillnad mot hur gården brukade se ut – mot hur den sett ut bara dagen före.

Om man följt ljudet av snarkningar hade man kommit fram till en stängd dörr på första våningen. Innanför dörren, som inte var låst, låg en man i 35-årsåldern och sov. Det var han som snarkade. Om man hade varit i gården tidigare (och låt oss anta det – vi har ju redan reflekterat över skillnaden i städning, vilket kräver tidigare kunskap) hade man kunnat känna igen mannen som Leseto, en av de intagna på gården. Han sov fridfullt. Om man för att inte störa honom hade gått tillbaka ut i korridoren, hade man sett att alla dörrar utom den här och en till var vidöppna. Ytterligare en underlig omständighet på denna plats, där säkerhet och rutiner var a och o.

Två av rummen man hade gått förbi på väg mot den stängda dörren var annorlunda än de övriga. Deras dörrar var mindre bastanta och utan gallerförsedda fönsteröppningar. ”Dokaius” stod det på den ena, ”Junia” på den andra. 

Om man hade passat på att gå in i det första rummet, nu när ingen fanns där som kunde stoppa ens nyfikenhet, hade man sett att det hade en helt annan karaktär än det cell-liknande rum där Leseto låg och snarkade. Här var en plats där någon bodde alldeles frivilligt.

Det var uppenbart gjort för ett par: sängen var bred, det fanns dubbla uppsättningar byråer, garderober och nattduksbord. Lika uppenbart var att personen som för tillfället kallade rummet för sitt var ungkarl. Det var visserligen lika välstädat som resten av gården den här morgonen, men det märktes ändå att det bara var en sida av sängen som vanligtvis användes, bara ett nattduksbord som var belamrat med böcker, bara en garderob där kläder hängde. Tavlorna på väggarna talade visserligen om flera smaker, men de var alla gamla nog att kunna komma från rummets tidigare ägare genom flera generationer. En vägg togs nästan helt upp av en karta över Ireus med omnejd, som hängt där sedan syskonens far Vennis bodde i rummet. Några bokhyllor överlastade med välskötta böcker kompletterade bilden av någon som levde för sig själv.

Om man passerat förbi nästa rum i ordningen (det med ”Junia” skrivet på dörren och diverse jakttroféer på väggarna) hade man kommit fram till den andra dörr som var stängd i Dohrgården denna morgon. Antonius dörr. Innanför den Antonius rum, där Antonius fortfarande låg och sov.

Något var väldigt fel här.

***

Antonius vaknade med huvudvärk. Hela hans säng badade i ljus från sensommarsolen, och värmen hade väckt honom. Fortfarande till hälften kvar i sin sista dröm (något om gröna ögon och pilbågar), tog det en stund innan han insåg varför det var så varmt och ljust. Solen sken bara in i hans rum de morgnar Dokaius och Junia hade morgonpasset. Men Dokaius och Junia hade gett sig av, vilket betydde …

Antonius var uppe ur sängen och ute i korridoren innan han hade hunnit tänka färdigt tanken. De öppna dörrarna var som spikar som drevs in i hans hjärta. Än värre var tystnaden.

Petoro!

Antonius rusade till hans rum. Dörren stod öppen, precis som alla andra. Petoro var borta.

Utan något egentligt hopp sökte Antonius igenom de övriga rummen. Inga intagna.

Han hade svikit Dokaius, svikit Vennis, svikit de intagna, svikit sig själv.

Ett tondövt visslande utifrån väckte honom ur hans förtvivlan. Han sprang till fönstret och såg Leseto fullt sysselsatt med att skörda potatis. Ingen av de andra intagna fanns inom synhåll. 

Saker föll på plats. Någon gång när han stängt in de intagna i går måste han ha glömt att låsa ett rum. Och efter Petoros utbrott och timmarna det tagit att städa upp efter det hade han varit så trött att han inte hört något när en av de intagna, förmodligen Fredriko eller Erkoro, smög sig in i hans rum och stal nycklarna till de andra rummen, inte hört något när de intagna rymde, inte hört något när Leseto vaknat och metodiskt städat hela huset.

Hur långt kan de ha hunnit?

En del av de intagna borde inte ha hunnit långt alls, men det var feltänkt. För egen maskin skulle aldrig Stino och Elino, för att inte tala om Kaleto, bege sig från Dohrgården. Att de ändå var borta kunde bara betyda en sak: Petoro hade tagit dem med sig. Han kunde vara mycket manipulativ när han var på det humöret.

Den korta stunden av hopplöshet var glömd. Antonius hade kanske svikit sina ideal och sitt ansvar, men han hade inte tid att sitta och skämmas när det fanns intagna att leta rätt på och föra hem.

Han slängde ihop en sen frukost och insåg något annat märkligt – ingen av assistenterna hade dykt upp än. Dokaius hade visserligen varit tvungen att minska deras pass innan han och Junia åkte, för att inte pengarna att betala dem med skulle ta slut för snabbt och Antonius stå helt utan hjälp. Men med tanke på vad klockan var nu borde två assistenter redan ha dykt upp. Vart hade de tagit vägen? 

Lagom till Antonius var färdig med frukosten kom Leseto in. Han hade inte mycket att berätta om var de andra intagna var, han hade inte ens tänkt på att de var borta förrän Antonius tog upp saken. 

Medan de åt klart dök äntligen den första assistenten upp. Hon tittade förvånat på dem där de satt.

“Var är alla andra?”

“De rymde i natt. Jag kommer att leta rätt på dem”, sa Antonius. “Stanna här med Leseto så länge.”

“Okej.”

“Hade du morgonpasset i dag?”

“Nej, jag börjar vid lunch, jag är tidig.”

“Det var det jag trodde”, sa Antonius. “Två av dina kollegor saknas också.”

“Så märkligt.”

“Om ingen annan kommer, kan du stanna här över natten?”

“Så länge jag får betalt för det.”

Antonius kvävde en suck.

“Naturligtvis får du betalt för det.”

Assistenten sken upp.

Antonius visste att han behövde hjälp, och hade bestämt sig för vart han skulle bege sig för att få den. Dokaius och Junia hade tagit gårdens enda häst, men resan tog hur som helst bara några timmar till fots.

Det var så självklart egentligen, att han skulle söka hjälp hos sina kusiner i Pehrsgården. Deras gård var mycket modernare och bättre anpassad för intagna, och de var många skötare, i alla fall i jämförelse med syskonen af Dohrgård. Dessutom var det långt ifrån omöjligt att hans egna förrymda drabbade hade begett sig dit: för dem som levt hela sitt liv i Dohrgården var Pehrsgården en av ytterst få andra platser som de kände till.

Antonius packade ryggsäcken, sa hejdå till Leseto och assistenten och gick.

Nu fick det vara slut med dumheter.


(Foto: Zoltan Tasi/Unsplash)