Kapitel 24: Ett kärt återseende

Relam kunde inte sova längre.

Han hade vant sig vid att gå upp tidigt på morgonen sedan han börjat träna Ulder, och trots att Ulder nu var långt borta vaknade han samma tid som vanligt, ett par timmar före solen gick upp. Känslan av rastlöshet gjorde det omöjligt att somna om. Han klev upp och klädde sig.

En timme senare var han ute i skogen igen. Den kyliga nattluften gjorde honom kristallklar i huvudet, och gryningsljuset gav allt en overklig prägel. Han såg varken djurliv eller människor, endast någon enstaka fågel. Hundra strategier och planer for igenom hans huvud, de flesta snabbt förkastade. Från andra sparade han bitar och fragment. Han var fullt medveten om att en plan aldrig överlever kontakt med fienden, men gick trots det igenom alla variabler igen och igen och igen. 

Tills han fattade ett beslut: Inom en vecka skulle de ge sig av. 

Hur själva anfallet på huvudstaden skulle se ut gick inte att planera än, med den knapphändiga information han hade om hur det såg ut där nere, och vilket försvar Chartsin kunde uppbåda. De historier om magiska varelser han hört var skrämmande, men Relam var van vid att kämpa mot omänskliga varelser efter femton års strider med de nordliga knytten. 

Att ha fattat beslutet var en enorm lättnad, och Relam visste att nu skulle han kunna sova ordentligt. Med naturligt lätta steg vandrade han genom borgstaden. Den uppgående solens strålar bländade honom. Natten hade övergått till morgon, och det var hög tid att få sig lite sömn.

Han väcktes av att någon körde fingrarna genom hans hår, och när det inte gav någon reaktion nöp honom i näsan.

”God morgon” sa Andrelia. “Jag trodde du var uppe tidigt. Tyckte jag hörde dig gå ut.”

“Jag kom tillbaks”, sa Relam. 

Andrelia klädde sig. Relam tittade på. De åt en stadig frukost. Han berättade för henne om sitt beslut att lämna Hulting inom kort.

“Det var på tiden”, sa hon.

“Jag antar det”, sa Relam.

“Hur har det gått med spioneriet? Jag antar att du hittade din kandidat eftersom du varit borta så mycket.”

“Det gjorde jag. Vill du att jag berättar för dig?” sa Relam.

“Nej”, sa Andrelia.

De började planera för arméns avfärd. Överstemajor Fredrika af Arnbrandt och major Tor Jotum, befälhavare för trupperna i de närliggande fästningarna Engwall och Englund, behövde snabbt få meddelandet om Relams beslut, för att kunna ansluta till huvudstyrkan från Hulting. Relam gick för att ta hand om den saken, medan Andrelia informerade övriga officersstaben.

Efter att han pratat med Volmar om budet till Fredrika och Tor Jotum stötte Relam på Kamilla, den person han satt som ansvarig att samla in personuppgifter på alla nya soldater som anlände till Hulting. Hon var som vanligt ett yrväder av skvaller och nyheter, men efter några minuter tystnade hon och slog sig själv i pannan.

”Här står jag och babblar på, när jag har viktiga saker att berätta.”

”Om vad?”

”Om gruppen av väringar som anlände i går. Och de har en pastor med sig.”

Relam blev så paff att han inte sa någonting på en lång stund.

”Säg det där igen”, sa han sen.

”Det anlände en grupp väringar och utsända från kyrkan i går. Fem väringar och fem människor för att vara precis, men inte alla människorna var från kyrkan.” Hon bläddrade i sina papper. ”Henko Llen och Nobog Euros hette två av väringarna, jag har de andras namn här någonstans …”

Relam kunde inte stå stilla längre. Han brast ut i ett glädjetjut, lyfte upp Kamilla och snurrade runt med henne flera varv, så att papper flög omkring dem som överdimensionerade snöflingor.

”Men snälla Relam”, sa hon andfådd när han satte ner henne igen.

”Du förstår inte hur lycklig du har gjort mig.”

Hans leende gick från öra till öra, i alla fall kändes det så. Han förhörde sig om var gruppen placerats i lägret och namnen på de övriga. Han trodde att han hört pastorns namn förut, men de andra var inga han kände till. Han visste inte vem Nobog Euros var heller, men att de anlänt tillsammans med Henko kunde bara båda gott.

Han kunde knappt hålla sig från att snurra Kamilla några varv till, men hjälpte henne istället att plocka upp hennes papper och skyndade sedan i väg.

Henko Llen. Det hade gått så många år sedan han träffat honom senast. Så mycket hade förändrats. Han undrade om hans gamle vän var sig lik. Det var osannolikt, men han trodde ändå det. Henko var inte den sorten som ändrade sig i första taget.

Han undrade vem Nobog var, och varför de färdades tillsammans med människor från kyrkan. 

En budbärares rop avbröt hans tankar. 

”Fältherre Relam … era gäster har anlänt till riddarrummet.”

”Mina gäster?”

”Två väringar, en pastor, en kyrkosmed och en ung man som inte presenterade sig närmare.”

Den här dagen blir bara konstigare och konstigare.

”Henko Llen och Nobog Euros?”

Budbäraren nickade.

”Som ni beordrat hämtades de från sin bostad i borgstaden.”

”I borgstaden? Du menar i armélägret.”

Budbäraren såg nervös ut.

”Jag hämtade dem i borgstaden. De bor i dam Cimels hus. De har väntat i riddarrummet i en timme medan jag har letat efter er.”

När budbäraren sagt det verkade han inse att det lät som att han beskyllde Relam för att ha gömt sig och låtit gäster vänta, och han blev röd i hela ansiktet. Relam ignorerade honom och gick mot salen där de han tänkt hämta tydligen redan fanns. 


Han hann knappt stiga innanför dörren förrän någon flög på honom och brottade ner honom under högljudda rop. Henko hade uppenbarligen inte förändrats ett dugg. De rullade runt på golvet ett tag utan att någon av dem fick övertaget, men sen hamnade Relam på topp och kittlade Henko, som snart gav upp. Flämtande och skrattande reste Relam på sig och drog upp Henko på fötter. Han såg sig omkring. Någon som bara kunde vara Nobog Euros tittade på honom och Henko och skakade på huvudet. De övriga i rummet verkade inte veta vart de skulle titta eller vad de skulle göra.

Relam pustade ut och samlade sig. Det var helt klart för sent att göra ett propert första intryck, men även om Henko inte hade förändrats hade han själv gjort det, och situationens allvar tyngde honom.

”Välkomna”, sa han. ”Jag är ledsen att ni har fått vänta, det blev ett missförstånd.”

En av människorna, en svartklädd man med hatt och en pastors krage, kom fram och räckte fram handen. Relam skakade den.

”Vi har full förståelse att du är en upptagen man. Jag är pastor Edwin. Det här är Winson, en av mina följeslagare. Pojken är Linuto, en intagen från Dohrgården. Henko känner du.”

En tok, tänkte Relam. Varför har de en tok med sig?

”Och jag heter Nobog Euros”, sa den andra väringen. 

Relam hälsade på henne och de övriga, och bad dem slå sig ner runt bordet.

”Jag vill börja med att säga att jag är oerhört glad att se er, både Henko som jag känner sedan gammalt och er andra. Jag har några frågor som jag hoppas att ni kan besvara.”

Gruppen runt bordet nickade.

”För att få det självklara ur vägen först”, sa Relam och vände sig mot Henko och Nobog. ”Ni båda är här för att Henko fick brevet jag sände, korrekt?”

”Jepp”, sa Henko.

”Och det kommer inte att komma någon mer hjälp från Vinland?”

”Minova bearbetade fortfarande kongressen när vi reste, men nej knappast”, sa Nobog.

Relam nickade. Han hade inte vågat hoppas på något annat. Henko stoppade handen innanför sin skjorta och tog ut ett brev. Han räckte det till Relam.

”Från Minova?”

Henko nickade. Relam tackade honom och vände sedan uppmärksamheten mot de två äldre människorna.

”En pastor, en paladin och en smed från Alovrest, tillsammans med två unga män från Ireus. Jag kan inte ens gissa vad ni har för ärende här, men jag hoppas att det har med kungarikets problem att göra.”

”På ett högst påtagligt sätt”, sa pastor Edwin. ”Men inte så som du tror.”

Han började berätta om en artefakt som stulits från kyrkans kassavalv, om jakten på tjuvarna och om insikten att föremålet var på väg till Eraim Chartsin, om hur de träffat tokar och väringar från Vent, färdats genom Genvägen, mött Cavatika och räddats av Henko och Nobog.

”Genom det du meddelat Henko i det brev du sände honom fick också vi vetskap om magus Chartsins kupp och bestämde oss för att följa med norrut och ansluta oss till motståndet. För även om Alovrest alltid varit neutral i människors krig så står något annat för dörren om inte artefakten kan återbördas dit den kom ifrån, och detta ansvar vilar tungt på våra axlar”, avslutade pastorn.

Relam satt tyst en lång stund.

”Jag är … tacksam för all hjälp jag kan få”, sa han sedan. ”Det du berättar är oroande, och ger tyngd åt det beslut jag fattat redan tidigare i dag. Armén tågar från Hulting om fem dagar. I morgon kommer ett krigsråd att hållas med min stab, de kungliga tjänstemännen i Hulting och traktens adelsmän. Henko och Nobog, jag räknar med att ni deltar.”

De nickade.

”Pastor Edwin, ni är mycket välkommen ni också, med dem i er grupp ni anser ha något att tillföra.”

”Vi kommer”, sa Edwin.

”Lysande.”

Relam log. Han hade fått mycket att tänka på.

”Så var det bara en sista sak: Hur kom ni in i min borg?”

Något märkligt dök upp i blicken på både väringar och människor. Relam kunde inte tolka det. Till slut var det Edwin som tog till orda:

”En kvinna hjälpte oss.”

”Kamilla?”

”Fast ’kvinna’ är inte rätt ord”, fortsatte Edwin som om Relam inte sagt något, ”och inte ’hjälpte oss’ heller. De är för små. Vad hon var och vad hon gjorde var … större än så.”

Han hade suttit med huvudet böjt, men tittade nu upp och mötte Relams blick.

”Hon kallade sig Alepha, och hon var inte en kvinna, hon var kvinnan. Jag kan inte förklara det bättre än så.”

”Hon kände till en väg in genom muren”, sa Nobog. ”Eller så skapade hon en väg in genom muren. Jag är inte helt säker på vilket.”

Relam skakade på huvudet. 

”Det finns inga vägar in i Hulting som inte jag känner till. Inte sedan portarna stängts om natten. Och efter att portarna stängts finns inget sätt att öppna dem förrän följande morgon. Det ni säger är omöjligt.”

Pastor Edwin nickade.

”Omöjligt, det är sant. Men det är ändå vad som hände.”

Relam lyckades inte få ur gruppen något mer om hur de tagit sig in; han trodde inte ett ögonblick på att någon mytisk urkvinna dykt upp och trollat dem genom murarna, men kom snart fram till att de faktiskt trodde på det och gav upp sin utfrågning. Edwins följeslagare Winson och Linuto bad att få tillgång till en av Hultings smedjor, så han skickade dem till mäster Stefe. Pastor Edwin återvände till dam Cimels hus för att samråda med resten av sin grupp, men Henko och Nobog stannade kvar. 

De berättade om sin resa över havet, stormen som nästan sänkt dem, resan fram till genvägen och striden mot Cavatika. Relam misstänkte att det var något de utelämnade, något som kunde förklara hur de tagit sig så fort genom Genvägen och till Hulting med två tokar i släptåg, men Relam kände sig redan som en åklagare för att ha gått så hårt åt dem om hur de kommit in i staden och han sa ingenting. Nu ville han bara slappna av med en vän från förr.

”Jag trodde de tre andra väringarna var med er”, sa han.

”Nej, de är Vent-väringar, och unga”, sa Nobog.

”Inte för unga”, sa Henko.

”Jag pratar mental ålder”, sa Nobog.

Henko nickade. Han vände sig till Relam.

”En av dem sover med en av människorna.”

Relam förstod att det var något som var svårt att förstå för Henko och Nobog, nyanlända från Vinland som de var. Själv hade han under de senaste sex åren levt ihop med Andrelia, och kunde knappast uppröra sig över ett blandförhållande. 

”Hur som helst har de levt på kontinenten i flera generationer”, sa Nobog. ”De är stort sett människor själva.”

 Relam nickade. Ingen hjälp därifrån alltså.

”Bortsett från utseendet”, sa Henko.

”Ja, du har hållit koll på deras utseende du”, sa Nobog.

”Var ska jag annars titta när du inte låter mig köra?”

”Du tittade när du körde också.”

”Bara när det inte var något i vägen.”

Relam log. Det var som att höra ett samtal mellan honom själv och Henko från mer än trettio år tillbaka, innan han lämnat Vinland med den Stilige och hans äventyrare.

”Jag är hur som helst glad att ha er här”, avbröt han dem.

”Självklart”, sa Henko.

”Vi hade gärna tagit med oss fler”, sa Nobog. ”Men väringarna har tappat intresset för Jenis.”

De satt och samtalade en lång stund till, men sen hade Relam annat han var tvungen att ta itu med. Henko och Nobog följde med honom och han presenterade dem för alla. Det var uppenbart att ryktet om väringarna hade hunnit före dem, det var ingen som verkade förvånad av att det bland dem helt plötsligt fanns två krigare från ett land en halv värld bort. 


”Det här om något kan kallas ett gott omen”, sa Relam till Andrelia när de var tillbaka i deras kammare, sent samma kväll. ”Samma dag som jag bestämmer mig för avmarsch kommer bud från både Vinland och Alovrest.”

”Jag hade föredragit om det kommit trupper från Alovrest och Vinland, inte bara bud”, sa Andrelia.

”Ja”, sa Relam. ”Men ändå … gott omen.”

Han log. Han hade två vänner från sitt hemland med sig, en klok pastor vid sin sida och tydligen till och med hopp om någon typ av nytt vapen. Livet var på väg åt rätt håll. 

Relam kom att tänka på en sak.

”Varför sa du inget om Henko och Nobog i morse?”

”Hm?”

”Jag fick reda på det först när jag stötte ihop med Kamilla. Var det du som bjöd in dem till mötet?”

”Nej, jag visste inte ens om att de var inne i borgen. Hur kom de in egentligen?”

Relam ryckte på axlarna.

”Jag förstår det inte”, sa han. ”Jag tänkte att du kanske ordnat så att de blev insläppta, för att överraska mig.”

”Jag tycker inte om överraskningar”, sa Andrelia. ”Om vi kan ta oss igenom de närmaste månaderna utan att få några överraskningar är jag mycket lycklig.”

Relam log. Rastlösheten hade runnit av honom och han var på ett strålande humör.

”Låt överraskningarna komma”, sa han. ”Just nu kan jag klara vad som helst.”


(Foto: Marcel Kessler/Pixabay)