Stentrappa upp längs yttermur på slott

Kapitel 25: ”Förlorade son, du har funnits skyldig”

”Förlorade son, du har funnits skyldig.”

Magus Eraim Chartsin satte sig upp med ett ryck. Rösten hade ljudit klart och tydligt, men han visste att det bara var i hans eget huvud.

”Förlorade son, du har rört dig bort från den sanna vägen.”

Där! Eraim hade snabbt vaknat helt, och när rösten kom tillbaka lyckades han lokalisera var den kom ifrån. Den yttre stadsmuren. En präst i Xersekten, en av de högsta. Han klädde sig hastigt, och spände på sig sina sablar. Han gick och ställde sig i cirkeln av silver mitt i rummet och slöt sina ögon.

Sekunden senare stod han på yttermuren, och den friska nattvinden gjorde honom än mer klarvaken. Fem meter därifrån stod mannen som kallat honom.

”Förlorade son, du kommer inte längre att få leda förberedelserna för min återkomst.”

Rösten som fortfarande hördes i Eraims huvud kom uppenbarligen från prästen, och Eraim såg hur dennes mun rörde sig. Eraim tog några steg mot honom. Prästen var uppenbarligen galen. Det var något som hände med dem som steg i graderna för snabbt i Xersekten, och Eraim hade varit med om det förut. Han samlade kraft och lyfte prästen av muren, och höll honom svävande en meter utanför den. Tjugo meter nedanför lovade den steniga marken om en snabb död.

”Förlorade son …”

Eraim släppte, och vad prästen sa efter det försvann när han krossades av sin egen tyngd mot klipporna.

”Tokiga sate”, sa Eraim för sig själv. ”Som om jag någonsin vandrat på ’den sanna vägen’.”

Han skrattade för sig själv. Xersekten var ett nödvändigt verktyg för honom, en dolk med vilken han höll Jenis mäktigaste stad gisslan. Men han delade inte deras underliga världsbild, satte ingen tilltro till deras profetior. Något han naturligtvis dolde för dem, annars skulle de aldrig hjälpt honom att ta över.

Fortfarande behövde han dem, och därför var han tvungen att låta dem ha stor makt i staden. De var ett gott verktyg, men ett han inte alltid hade full kontroll över. Med Herman ute på jakt efter Martian hade han dessutom förlorat sin naturliga kommunikations- och maktlänk till den mörka kyrkan. Så länge han var borta kände Eraim att han inte riktigt visste vem som bestämde i sekten. 

Så fort bud kom att Herman avlidit, vilket han väntade på att få när som helst, skulle han se till att den som upphöjdes till ny överstepräst var någon som var lättare för honom att kontrollera, någon som han kunde knyta till sig själv på ett annat sätt än vad han kunnat göra med Herman, som varit för mäktig redan från början för att kunna rucka på. Men Uhvor skulle utföra sitt uppdrag lika klanderfritt som alltid, om han inte till och med redan utfört det, och Herman skulle inte få någon mer chans att ställa till med problem.

Eraim bestämde sig för att vandra tillbaka till palatset, för att få tid att tänka över sina planer för den närmaste tiden. Hans kontroll över huvudstaden och dess omkringliggande landsbygd var nu komplett, och han hade skaffat sig det offer som han behövde. Det var snart dags att dra igång nästa steg i den omsorgsfullt tecknade plan han börjat förbereda redan innan han lämnade östern.

De tjuvar som sänts västerut för att stjäla Eldsdroppen av kyrkan hade inte återkommit än, vilket gjorde honom betydligt mer orolig än om alla Xersektens präster skulle ha börjat profetera mot honom. De borde ha anlänt för flera dagar sedan. Han visste att de hade lyckats i sitt uppsåt, ringarna i verklighetens väv som dådet orsakat hade nått honom veckor tidigare. Men de hade inte anlänt, och det gjorde honom rastlös. Så länge droppen inte var i hans hand var han alltför beroende av andra för att behålla sin makt. Beroende av sekten, beroende av Uhvor. 

Han gick längs de nästan folktomma gatorna mot stadens finare kvarter. Harir var en stor stad, men han kände den som sin egen ficka. Många dagar och nätter hade han vandrat den när han först anlänt, nitton år tidigare. Varje hemlighet hade han sökt upp. Han hade gått längs alla gränder, besökt alla parker, gravplatser, torg och tempel. Han hade färdats genom katakomberna och rört sig längs tjuvarnas landsväg, uppe på hustaken. 

Det fanns ingen som kände staden bättre än vad han gjorde. Eller det hade han i alla fall trott innan Martian försvunnit under nästan på honom. Tydligen hade prinsen känt till en gång han inte kände till, och flytt genom den. 

Eraim tyckte inte om att ha Martian springande lös i riket. Dels var han en del av kungafamiljen, och hade därför ett betydligt starkare anspråk på tronen än vad Jon hade, speciellt som den förbannade prinsessan fortfarande vägrade att gifta sig. Dels hade han alldeles för stor kunskap om vad som egentligen stod på spel.

Eraim nådde fram till palatset. Vakterna släppte in honom utan ett ord.

***

21 AUGUSTI, 802 e D

Jag vet inte varför jag skriver det här. Det spelar ingen roll. 

Inget spelar någon roll.

Pappa är död.

Pappa är död!

PAPPA ÄR DÖD!

Pappa är död

Om jag skriver det säger det SKRIKER DET tillräckligt många gånger, kanske det slutar att betyda något. Kanske avgrunden sluter sig. Kanske det blir möjligt att andas igen.

Jag lät honom inte se mig falla. Det är allt jag har nu, att inte låta dem knäcka mig. Att inte låta dem SE mig falla samman.

Jon berättade det. Han blev arg på mig, och han berättade det. 

Jag tror att det var ett misstag. Han försökte låtsas som att det inte var ett misstag, men jag märkte. Det var inte meningen att berätta det för mig. Inte på det sättet. 

De har förstås hotat att döda pappa. Att skada honom.

Jag trodde att jag hade förberett mig på det här. 

Jag hade FEL!

INGET kunde ha förberett mig.

Han har varit död hela tiden. Det skulle Jon inte heller avslöja.

Oavsett vad jag gjort, om jag sagt ja till Jon direkt, hade det inte spelat någon roll.

Han har varit död hela tiden.

Det gör INGEN skillnad.

Det borde göra det hela lättare, göra avgrunden mindre.

Det gör INGEN skillnad.

Han är DÖD.

Och jag är drottning.

***

Eraim slog ihop händerna. Tronsalens portar öppnades, och folk strömmade in. Det var adelsmän som ville få tillbaka sina privilegier, köpmän som var tvungna att lämna staden om inte deras affärer skulle gå omkull, män som ville svära honom trohet. Det var människor som kom till honom för att han skulle stå till doms över dem, så som kungen hade gjort.

Han lyssnade på var och en av dem, uttalade sig, och sände i väg dem.

Eraim hade varit kungens högra hand i många år. Han visste hur ett rike fungerade. Om han inte lyssnat på dessa män och kvinnor, i dag så skulle de ha börjat nära ett än djupare hat än det de redan kände mot honom, eftersom det skulle vara personligt. Han hade inte råd att skapa rebeller i onödan. Fruktan höll det stora flertalet i schack, men dessa män och kvinnor var sådana som inte var rädda för honom. Eller i alla fall inte tillräckligt rädda. Och de behövdes för att staden inte skulle falla samman i kaos.

Det tog längre än vad han kände att han hade tid med, men en gång varje vecka tvingade han sig att höra alla som kommit för att tala med honom innan han åter stängde tronsalens portar. 

Om Jon hade varit den son han önskat och hade lyckats övertyga Evangeline om vad hon behövde göra hade de kunnat sitta här i stället, men nu var han tvingad att använda sin tid till sådana här oväsentligheter.

”Magus, jag behöver komma i kontakt med mina leverantörer i norr …”

”Nej.”

Mannen framför honom tystnade.

”Ingen handel med de nordliga delarna av riket”, sa Eraim.

”Men, magus …”

Eraim reste sig upp och tog ett par steg ner för den upphöjda platå där tronen stod.

”Alla försök att kommunicera med Maruka eller någon av borgstäderna i norr kommer att stoppas skoningslöst, och de ansvariga lämnas över till Xersektens präster.”

Han stod nu bara några decimeter från handelsmannen.

”Är det ett svar som är tydligt nog för dig?”

Mannen som för några minuter sedan varit uppfylld av sin egen viktighet skakade nu av skräck.

”Ja, magus”, lyckades han få fram och vände sig om och mer eller mindre flydde ut ur salen.

Eraim gick upp för trappan igenom och satte sig på tronen.

”Nästa.”

Antalet ärenden minskade kraftigt efter det, och de som vågade stanna kvar var betydligt snabbare att komma till saken.


Eraim hade andra plikter han måste utföra för att hålla kontrollen över staden i sin hand. När det till slut blev tomt i tronsalen gick han till Katedralen. Kontakten med Xerprästerna var extra viktig nu, när Herman var borta, men det fanns en annan anledning till att hans steg bar honom dit: han ville personligen se till att processen där nya gheolkrigare skapades löpte på smärtfritt. Till dess droppen kom och ritualen hade genomförts var de magiska varelserna ytterst viktiga för att säkerställa hans makt.

Eraim och Xersekten hade skapat strax över hundra gheolkrigare när han genomförde sin kupp. Sedan dess hade de ökat snabbt i antal och nu hade Eraim någonstans runt tvåtusen askmän under sin kontroll. Vissa dagar kunde Xerprästerna skapa över hundra nya gheoler, men de flesta dagarna gick det betydligt långsammare. Med sin nuvarande styrka av gheolkrigare, stålgolems och den armé av människor han rekryterat var en attack från städerna Lombard och Maruka inte längre något han behövde oroa sig för. Bara Relam hade nu tillräckligt med soldater för att hota honom, och Relam var kvar i Hulting.

Eraim steg in på katedralens gårdsplan. De stora eldarna brann ständigt och Xernoviser fraktade den glödande askan till katedralens två uthus. En äldre präst kom och mötte Eraim.

”Magus Chartsin, välkommen.”

Eraim nickade mot mannen, som hälsat honom välkommen åtskilliga gånger förut.

”Arbetet går bra, antar jag?”

”Utan uppehåll och utan problem, magus.”

”Bra.”

”Har ni några nya instruktioner, magus?”

”Nej.”

Prästen bugade sig och drog sig tillbaka. Eraim gick in i ett av uthusen, som gjorts om till något som mest påminde om en konstnärs verkstad. Ett tjugotal statyer, eller vad som såg ut som statyer i alla fall, stod uppställda i ena änden på rummet. I den andra höll tolv Xerpräster på att konstruera ytterligare kroppar: några gjorde lera av askan som noviserna lämnade av, andra formade den till lemmar, huvud, torso, runt ett skelett av trä och rep. En tredje grupp, vars huvudbonader visade att de tillhörde sektens övre skikt, övervakade det hela. De upptäckte genast Eraim när han kom in.

Eraim visste att de inte tyckte om att han var där. Det var han som hade lärt sektens präster att skapa gheolkrigare, när han först tagit kontakt med den för nästan ett decennium sedan, som del av det utbyte av tjänster som lett till deras nuvarande samarbete. Men prästerskapet tyckte inte om att bli påminda om den saken.

De fyra männen gick och ställde sig på tydligt markerade platser i varje hörn av den del av huset där de färdiga lerkropparna stod. Det var tid för uppväckningsritualen.

Prästerna började mässa. De förstod inte orden de sa, såg dem endast som en formel att uttala rätt. Eraim däremot, visste precis vad de betydde.

Yhe, väck dessa varelser vi skapat i ditt namn. Ta emot själarna som askan fångat, låt ande och kropp bli ett. Yhe, ge oss kontroll över lera, aska, trä. Yhe, mottag vårt offer.

Männen tystnade, och för sitt inre öga såg Eraim hur ett litet blått ljus tändes mitt i varje gheols kropp. Uppvaknandet var komplett och Eraim återvände till palatset. Han hade fortfarande mycket kvar att göra.

***

22 AUGUSTI 802 e D

Jag är drottning.

Jag har varit svag för länge. Nu måste jag bli stark. Nu måste jag VARA stark.

Fysisk styrka är enklast. Allt jag har är tid, här i mina rum, mina celler. 

Jag behöver bli starkare, snabbare, smidigare.

Jag kan fäktas, jag kan dansa. Jag vet hur jag ska träna, vad jag är bra och dålig på.

Min värld är inte stor, begränsad av sten som den är på alla sidor. Men den är TILLRÄCKLIGT stor. 

Mental styrka är svårare. Jag har alltid varit envis, men jag har också alltid fått min vilja igenom. Nu måste jag lära mig TÅLAMOD, lära mig VISDOM, lära mig att VÄNTA på ett tillfälle och ta det. Lära mig att offra mig själv för att vinna allt.

Jag bad till kyrkans gud i går. Jag har inte bett till den Högste sedan jag var barn. Det kändes, jag vet inte. Saker blev klarare. Kanske.

Det första är hur jag ska komma ut härifrån. Det andra vad jag ska göra när jag tagit mig ut härifrån. Nej. Det FÖRSTA är att ta reda på så mycket som möjligt om vad som hänt medan jag suttit här. Är det krig? Var är Relam? Vad gör Jenis kungar? Vad gör folket? Kyrkan? Hur stor makt har Chartsin utanför Harir? 

Jag vet ingenting. 

Det första är information. 

Det andra är flykt. 

Det tredje är motstånd.

Evangeline

***

För andra natten i rad väcktes Eraim av en röst inne i sitt huvud. Ett ögonblick övervägde han att skärma av den och sova vidare, men sen insåg han vem rösten tillhörde.

”Vaken till slut? Jag står utanför murarna.”

Det var Herman! Hur vågade prästen tilltala honom på sådant sätt?

Eraim klädde sig snabbt, med en stark känsla av déjà vu. 

”Det var förbannat vilken tid det tar för herr stor och mäktig att få ändan ur sängen och ta sig hit.”

Eraim kunde knappt tro att det var Herman som talade. Han kunde knappt tro att Herman var i livet. Han hade skickat Uhvor efter honom. Eller egentligen efter samma byte som Herman var ute efter, Martian. Men det brukade betyda samma sak.

Eraim tog sina sablar, och förflyttade sig omedelbart till platsen utanför stadsmuren där han identifierat Herman.

Och visst var det Herman. Men så fort Eraim fick syn på honom, så fort han såg hans ansikte, förstod han att Herman var lika galen som den präst som väckt honom natten innan. Men betydligt farligare.

”Det var vid Bövelen på tiden.”

Herman skrattade. Eraim tog ett steg mot honom.

”Varför har du kommit tillbaka? Och varför kallar du på mig mitt i natten, utanför murarna?”

Herman fortsatte skratta.

”Det var något du ’glömde’ berätta för mig, förlorade son.”

Eraim ryckte till. Hur kunde Herman veta vad den galna prästen kallat honom för?

”Jag dränkte min far i hans eget blod. Han förtjänade det. Jag har svårt att ta förlorad son som någon förolämpning, präst.”

Herman slutade skratta.

”Och jag har svårt för dig, magiker! Du sände din demonhund efter mig. Efter mig, Xers överstepräst, den mäktigaste bland svartkonstnärer och alltid i min mästares öga. Du sände din demonvalp efter mig, och trodde att den skulle besegra mig.” 

Eraim visste inte vad han skulle säga. Även om han knappt låtit ens sig själv veta om det hade han fruktat Uhvors makt. De ickefödda var inte att leka med. Trots att han hade slutit ett förbund med Uhvors tidigare mästare hade han alltid behandlat varelsen väl, så att den inte skulle göra allt för att motverka honom.

Och Herman, som tidigare inte ens känt till Eraims förbindelse med den gamle, annat än genom de rykten som florerade i staden alltsedan Eraim och Uhvor anlänt nästan två decennier tidigare, kallade honom valp!

”Ordlös för en gångs skull, storskrävlare? Jodå, jag vet att det var din djävulsslav som angrep mig. Jag vet det, eftersom den var lika full av skit som du. Lika uppblåst, lika säker på sin egen storhet. Det var den enklaste saken i världen att döda det lilla satansynglet.”

”Du ljuger!”

Eraim kände att han skakade. Skakade av vrede över Hermans ord. Men också, någonstans, av rädsla. Var Herman så mäktig som han påstod? Hade han dödat Uhvor?

”Fått tillbaka tungan? Nej, jag ljuger inte. Men jag förstod att du skulle påstå det.”

Herman slängde åt Eraim en säck han haft liggande bakom sig. 

”Vad är det där?”

”Titta efter själv. Jag vill inte förstöra överraskningen för dig.”

Herman skrattade igen. Eraim hade redan innan han lämnat sitt eget rum börjat samla ihop krafterna för försvar eller angrepp. Nu började han manipulera kraftfälten som gjorde att säcken hölls samman; den löstes upp i intet och dess innehåll rullade fram och la sig vid Eraims fötter.

Det var ett huvud. Uhvors huvud. 

Eraim tappade andan, och för ett ögonblick släppte han koncentrationen. Han kände kraftansamlingen och grep efter skydd för det angrepp han trodde skulle komma – men det kom inte. I stället försvann Herman. Uhvors huvud lyfte från marken och svävade upp alldeles framför ögonen på Eraim.

”Förlorade son, du har funnits skyldig”, sa det med Hermans röst.

Och skrattade vansinnigt, tills Eraim tog sig samman och förintade det.


(Foto: Larah Vidotto/Pixabay)