Kapitel 26: Stanna eller fara

Maivi hade fått mer att tänka på. 

Hon visste inte hur lång tid som gått sedan hon kom upp på berget. Dagarna verkade passera på ett annat sätt än vad de gjorde på andra platser. Hon samtalade med Teihvar, läste i hans böcker. Hon gick ut på berget när vädret var fint och såg ut över landet omkring. Den tunna luften störde henne inte längre som den hade gjort under klättringen. 

Ibland spelade Teihvar på sitt instrument, och hon lyssnade och levde och förändrades av musiken – om än aldrig så mycket som första gången. Hon tänkte och funderade. Hon tänkte mer än hon gjort i hela sitt liv. 

Trots det hade hon inte kunnat komma till klarhet i vad hon tyckte om det som Teihvar sagt, om det som Skaparen hade sagt genom honom. Hon tvivlade inte på att det var den Högste som hade talat. Ändå visste hon inte hur hon skulle reagera.

Hon hade burit på så mycket ilska så länge, ilska mot världen som övergett henne så många gånger, ilska mot den Högste som tillåtit det att ske. Resan till berget hade varit ett första steg att ta sig igenom vreden och tiden med Teihvar gjorde mycket för att riva ner de murar hon byggt upp kring sitt innersta. Men hon var fortfarande inte redo att förlåta, inte än. Kanske aldrig. 

De satt i biblioteket, den del av huset som hade blivit hennes favoritplats. Hon la ner boken hon läst och upptäckte att Teihvar tittade på henne. Hon mötte hans blick och log. 

”Du har två stora beslut att fatta”, sa han. 

”Har jag?” sa Maivi. 

”Om du ska stanna på berget eller återvända till världen”, sa Teihvar. 

Hon hade på något sätt förväntat sig att den frågan skulle komma och våndats över den, eftersom hon inte visste hur hon skulle svara. Hon var mer tillfreds här än hon varit på någon annan plats, men var hon beredd att släppa resten av sitt liv och stanna här?

Vänta, han sa två stora beslut. Det är bara ett. 

”Och om du ska gå väringar och människors väg när ditt liv är slut, eller välja ditt andra arv och knyta ditt liv och din ande till denna plats som en av de äldsta.”

Maivi förstod inte. Hon gick igenom det han sagt i sitt huvud. Hon förstod fortfarande inte. 

”Vad menar du?” sa hon. 

”Vill du leva för alltid här i Jenis som en av de äldsta, eller dö när din tid är inne och färdas vidare bortom denna värld som väringar, människor och knytt?”

Det var för mycket. Maivi reste sig upp. Utan att säga något gick hon ut ur huset. Kylan störde henne inte. Hon gick fram till bergets kant och stirrat ut över vidderna, hennes inre ett virrvarr av tankar och känslor. 

Efter en tid, hon visste inte hur lång, kom Teihvar och ställde sig bredvid henne. Lågmält började han att förklara.

”Du har alltid vetat att din mor är en väring, men att din far inte är det.”

”Han är människa”, sa Maivi tyst, nästan en viskning. ”Mamma var väring och pappa var människa. Det var därför de inte kunde behålla mig.”

Teihvar la handen på hennes axel. Det var första gången han rörde vid henne, och trots att hon stod på södra Jenis högsta berg var det hans beröring som gav henne svindel, inte utsikten. 

”Din mor var väring”, sa han igen. ”Och din far var en av de äldsta.”

”Menar du att …” började hon. 

”En av de äldsta, men inte en av folket”, fortsatte Teihvar. 

I ett ögonblick hade hon trott att Teihvar var hennes far, men det var förstås totalt ologiskt. Han hade inte lämnat berget på ett millennium. 

”Hur?” sa hon. 

”Det är inte första gången som det har skett, att en av de äldsta fått barn med en av de kortlivade”, sa Teihvar. ”Men det har inte hänt sedan före Trollnatta. Världen var en mycket annorlunda plats förra gången någon ställdes inför detta val.”

”Hur?” sa Maivi igen. 

”De flesta av de äldsta i Jenis finns här, i berget”, sa Teihvar. ”Men några finns också gömda bland de kortlivade folken. Vandrarna förstås, men också andra.”

Maivi hade svårt att formulera tankar, och ännu mindre kunde hon få fram fullständiga meningar. 

”Hur?” sa hon en tredje gång.

”Sök inom dig”, sa Teihvar. ”Du vet att vad jag säger är sant.”

När Maivi träffat alverna, klättrat upp på berget och räddats av Teihvar, hade hon förstått att hennes liv skulle förändras, men hon hade aldrig trott att det skulle kunna förändras på det här sättet. Att inte bara hennes framtid skulle förändras, utan också hennes förflutna. Att allt hon trott var sant var en lögn.

Men långsamt började det att sjunka in. Att det Teihvar sa på något underligt sett stämde.

”Du har fått mycket att tänka på”, sa Teihvar. ”Jag behöver inte svar nu, men jag kommer att behöva det inom kort.”

”Svar?”

”Om du stannar på berget. Om ditt öde ska vara de äldstas, eller om du vill omfamna de kortlivades gåva.”

”Ah. De svaren.”

Teihvar nickade och lämnade henne.

Hon stod kvar länge, tills mörkret föll och kylan till slut bröt igenom vad det nu varit som hållit den borta. Hon gick in i huset och direkt till sitt rum och sin säng. Men hon kunde inte sova. 

Medan ögonblick lades till ögonblick låg hon och vred och vände på sig, samtidigt som hennes hjärna vred och vände på det hon fått reda på.

***

Folket viskade, och viskningen blev en susning, en susning som svepte genom staden.

Kanske var den övergivna världen inte längre övergiven. Kanske var de förlorade inte så förlorade som folket alltid trott sig veta. Om deras ledare umgicks med en av dem, kallade en av dem för en av de äldsta, hur kunde de då fortsätta att tänka i samma banor som de alltid tänkt?

Det finns sägner som påstår att inget någonsin förändras i bergakungens sal. 

Det är inte sant. 

När folket väl börjar förändras, då förändras det snabbt.

***

Hon måste ha somnat till slut, för det här var definitivt en dröm.

Hon var tillbaka i kyrkstaden. Tillbaka hos Stephlin, tillbaka i rummet där allt hänt, på gott och på ont. Tillbaka vid tidpunkten för hans första svek – inte kyssarna, hon var äldre och visare nu även i drömmen och såg dem för vad de var – utan att han övertygade henne att stanna. Att ge honom en chans till. 

Tiden efter det var på många sätt bättre än den första tiden. De hade överlevt frestelsen, stått emot den ondes försök att splittra dem, det måste väl betyda att det som hände var menat att hända? Att han var hennes äkta kärlek, att hon var hans. Att det alltid skulle vara de två. 

De tillbringade all tid de kunde tillsammans. Och sådana planer de hade! Men nu när hon såg allt igen, var det inte alltid Stephlins planer det handlade om, inte hennes eller deras?

“Jag ska förändra kyrkan”, sa han. “Göra den bättre. Göra den till vad den borde vara.”

“Jag ska återfinna den förlorade kunskapen”, sa han. “Det är så mycket vi inte längre vet eller förstår. Men det finns platser där kunskapen är bevarad, och jag kommer att hitta dem.”

“Alla kommer att se sanningen”, sa han. “Även väringarna. Du kommer inte att behöva vara splittrad längre.”

Men de var oförsiktiga, vårdslösa, säkra att deras öde skulle skydda dem. Och för andra gången hittade hon honom med någon annan i hans rum när hon smög dit, och den här gången var å så mycket värre än den första. För nu var det pastor Tomlin som satt där och såg på henne med besvikna ögon, och vicerektorn som stod vid den lilla fönstergluggen och vände sig om med illa återhållen vrede, och Stephlin … Stephlin vågade inte ens möta hennes blick. 

“Vi vet allt”, sa vicerektorn. “Det tar slut nu.” 

All kraft gick ur henne, och om hon inte haft en vägg att luta sig mot hade hon fallit till golvet.

Vicerektorn stirrade på henne med förakt.

“Jag borde ha vetat bättre, men jag lät mig övertygas.”

För en sekund skiftade hans blick till pastor Tomlin, och det var på något sätt ännu värre. Han behövde inte förklara vad han menade. Hon förstod. Han borde ha vetat bättre än att släppa in en väring, en oäkting, ett halvblod. Allt var hennes fel, hennes och pastor Tomlins som tagit med henne hit.

“Nå?” fortsatte han. “Har du ingenting att säga?”

“Maivi”, sa pastor Tomlin, hans ton mjuk. “Vad tänkte du?”

Maivi tittade på Stephlin. Han tittade ner i mattan, som om hans liv hängde på det. 

“Jag älskar honom”, sa hon tyst. “Vi älskar varandra.”

“Ha!” sa vicerektorn. 

Pastor Tomlin skakade långsamt på huvudet. 

Maivi hade dock bara ögon för Stephlin, och när hon sa att hon älskade honom ryckte det till i honom, som om någon hakat fast en krok i hans hjärta och dragit till. 

Men han höjde aldrig blicken. Han höjde aldrig blicken igen. 

Tiden efter det var ett töcken. Hon fick se den mörka sidan av kyrkan, vad den gjorde med syndare. Det fanns ingen förlåtelse för henne. Ingen plats för henne längre i det som alltid hade varit hennes hem. Hon sändes tillbaka till Vent utan någonting, och även om kyrkan där inte kastade ut henne, även om pastor Tomlin fortfarande tog hand om henne, blev det aldrig detsamma igen. Hon hade varit en del av något och nu var hon bara en av de trasiga personer som kyrkan huserade för att det var dess plikt. 

Det knäckte henne, och det tog år innan hon gjorde ett försök att lita på någon igen. Men drömmen slutade där, hon vaknade i rummet, snurrade runt i det svaga ljuset från korridoren och somnade om igen, utan några fler drömmar.


Maivi stod utanför huset igen, med blicken fäst i fjärran, tankarna långt borta. Den här gången var hon klädd för kylan. Hon var inte ett dugg närmare ett beslut än hon varit då hon fått erbjudandet dagen innan. Hon visste inte vad hon skulle göra. 

Hon hade ingen aning om vad hon skulle göra. 

Hur skulle hon kunna veta vad hon skulle göra?

Maivi kände plötsligt att hon inte var ensam, och vände sig om.

Bakom henne stod Teihvar.

”Är det tid?”

”Ja.”

”Och om jag inte har några svar?”

”Det har du. Svaren finns inom dig. De fanns inom dig innan jag ställde frågorna.”

”Om det är så, varför känner jag det inte? Varför känner jag mig lika vilsen som när jag som barn gick bort mig i tunnlarna under kyrkan i Vent?”

”Du gömmer svaren för dig själv. För att du är rädd. För att du är trasig, och inte törs visa det. Men så länge som skadan döljs kan den inte lagas.”

Maivi tittade på honom. Och förstod vad han menade.

Det fanns för mycket ouppklarat i hennes liv för att hon någonsin skulle få ro om hon stannade här nu. Vilka hennes föräldrar var och varför de hade övergivit henne. Om de hade förstått vilken liv hon skulle få. Om de brydde sig. Hon måste hitta svaret på de frågorna. 

Och Stephlin. Hon måste tala med Stephlin igen. 

”Ja”, sa Teihvar. ”Du har förstått.”

”Jag lämnar berget”, sa Maivi.

”Ja”, sa Teihvar.

”Men jag kommer tillbaka.”

”Jag vet.”

”Jag måste packa mina saker.”

”Jag har redan gjort det.”

Teihvar sträckte henne hennes ryggsäck. Hon tog emot den och satte den på sig.

”Nu?” frågade hon.

”Det finns ingen annan tid än nu”, sa Teihvar. ”Lycka till, Maivi bergsklättrerska. Och adjö.”

”Inte adjö”, sa Maivi. ”På återseende.”

Hon tog ett steg framåt och gav Teihvar en kyss på kinden. För första gången sedan hon kommit upp på berget verkade han bli förvånad av hennes handlande, och hon log mot honom. 

Vädret var fint. Klättringen ner skulle gå betydligt lättare än vad uppklättringen gått. Hon satte på sig selen, spikade fast en säkringspunkt för repet och surrade fast stegjärnen på skorna. När allt var redo satte hon på sig ryggsäcken igen. 

Hon hävde sig ut över kanten och fortsatte nedåt, tillbaka mot ett liv hon trott att hon lämnat för alltid.


(Foto: M. Marlowe/Unsplash)