Kapitel 27: Vad de borde ha gjort

Han hittade Kaleto först.

Den inbundne unge mannen stod bara tio minuters vandring från Dohrgården. De andra hade förmodligen tröttnat och lämnat honom. 

Om de hade försökt sig på det här när det var kallt ut ute så skulle Kaleto ha frusit ihjäl, tänkte Antonius.

Nu var Kaleto stressad och rädd, och förmodligen hungrig, men inte fysiskt skadad. Han hade förstås pinkat på sig, vilket kanske var anledningen till att de andra övergett honom. Antonius ledde Kaleto tillbaka till Dohrgården och lämnade honom med assistenten att tvätta av och mata.

Han kom lite längre den här gången, men strax innan avtagsvägen mot Pehrsgården fick han syn på något som gjorde honom kall inombords. Ett par fötter stack ut bakom ett träd en liten bit in i skogen. 

Han sprang den sista biten, hoppade över diket och sladdade fram till trädet. 

Det var en av de saknade assistenterna, Gunnar. 

Antonius satte sig ner på knä och la kinden mot hans mun. De tre sekunderna innan han kände en utandning kändes som tre timmar. Gunnar var nerkyld och hade en otäck bula men Antonius hittade inget annat fel på honom, och efter några väckningsförsök slog assistenten upp ögonen.

”Vad hände?” sa han.

”Det är vad jag skulle fråga dig”, sa Antonius. “Och var är Stella?”

Stella var den andra assistenten som borde ha anlänt redan på morgonen. Antonius hjälpte Gunnar upp på fötter.

“Vi var på väg till jobbet”, sa han. “Men vi mötte tokarna på vägen. Jag menar de intagna.” 

Antonius nickade. Det var vad han hade varit rädd för.

“Stella försökte prata med dem, få dem att följa med tillbaka till gården. Hade inte Petoro varit där hade det kanske gått. Men han eggade på de andra och de gick bärsärk. Jag försökte ställa mig emellan och Erkoro slog ner mig.”

Gunnar tittade sig omkring.

“Jag vet inte vad som hände sen.”

“Hur känner du dig?” sa Antonius.

“Ont i huvudet. Och överallt annars också.”

“Jag måste hitta Petoro och de andra innan något värre händer. Kan du ta dig till Dohrgården?” 

Gunnar nickade, och grimaserade sedan illa. Huvudrörelser var uppenbarligen inte någon bra idé.

“Men Stella då?” sa han. 

Antonius var kluven. Ju längre tid han dröjde, desto längre bort kom de intagna, och ju större risk var det att något ännu värre hände. Men assistenterna var också hans ansvar, och Stella kunde ligga och blöda ut eller ännu värre bara några minuter bort.

“Vi letar efter henne”, sa han. “Gå i den riktningen så går jag ditåt. Vänd när du gått 200 meter och kom tillbaks en annan väg. Vi är för få för en riktig skallgång, så om vi inte hittar henne får vi hämta mer människor i Rylander.”

De började leta. Antonius hade inga stora förhoppningar – om hon var medvetslös och låg undangömd kunde de gå förbi henne med bara några meter och ändå missa henne. Han hade nästan gått så långt som han tänkt gå innan det var dags att vända, när han hörde Gunnars rop.

“Antonius! Här borta!”

Antonius vände om och sprang. Han hittade Gunnar och Stella ett par hundra meter från vägen.

“Hej Antonius”, sa Stella. Hon satt lutad mot ett träd, hennes ansiktsfärg oroväckande blek.

“Hon har brutit benet”, sa Gunnar. 

“Jag sprang när de gick loss på Gunnar”, sa Stella. Hon tittade på den andra assistenten. “Förlåt.”

“Jag sa till dig att springa”, sa Gunnar och viftade bort det.

“De gav upp ganska snabbt, men så fastnade jag i det där när jag sprang”, sa Stella och pekade på ett hål i marken några meter därifrån. “Jag tror aldrig jag varit så glad att se någon som er två.”

Antonius letade rätt på en pinne i lagom storlek och spjälkade Stellas ben. Gunnar hittade en längre gren som hon kunde ha som krycka. Tillsammans lyfte de upp henne och hon hängde på dem båda tills de kom fram till vägen. Antonius plockade fram sin matsäck från ryggsäcken och delade den på tre. De åt den snabbt, och sedan ställde sig Antonius upp.

“Klarar ni att ta er tillbaka till byn och doktor Sara?” sa han. “Jag behöver fortsätta till Pehrsgården för att hämta mer hjälp att söka efter rymlingarna.”

Stella nickade. Hon och Gunnar började gå med försiktiga steg mot Rylander. Antonius tittade efter dem ett tag, och vände sig sedan mot vägen till Pehrsgården.

Nu var klockan en bra bit in på eftermiddagen och han höll hög fart för att komma fram innan det blev mörkt. När han svängde runt kröken och såg gården hade solen gått ner. Lottine och hennes kolleger hade redan avslutat dagens utomhussysslor, förmodligen satt skötarna just nu och åt kvällsmål med de intagna som klarade av större sociala sammanhang. 

Antonius knackade på dörren. En hund skällde och någon rörde sig inne i huset. Dörren öppnades.

”Antonius!” 

Den blonda, brunbrända kvinna som öppnat dörren gav honom en hård kram. 

”Underbart att se dig.”

”Hej Annelie.”

Annelie var yngst av de tre syskon som ansvarade för Pehrsgårdens intagna, och hon hade precis som Junia alltid haft en stor vandringslust. Till skillnad från Junia hade hon kunnat följa sina drömmar, eftersom skötarna på Pehrsgården var fler än de på Dohrgården: Lottine hade gift sig tidigt och hade nu tre barn i tonåren. Annelie hade bott flera vändor i Harir, där hon arbetat för ett bayardiskt handelshus. Genom sin arbetsgivare hade hon också rest till Nudduhs huvudstad Rackolov och vidare till öriket Bayard. Där blev hon kvar ett halvår, främst i huvudstaden Sita.

Hon jobbade fortfarande för huset, men delade numera sin tid mellan det och vissa inhopp hemma på gården. Antonius hade inte träffat henne på flera år.

”Säg åt honom att komma in”, ropade Lottine.

Annelie log mot Antonius och visade in honom. Han stängde dörren efter sig.

De gick in i köket. Lottine och hennes son Hermanius stod och diskade. 

”Vi har några av dina intagna här”, sa Lottine och tittade upp. Hon log, men gav honom ingen kram. ”Ni borde hålla bättre koll på dem.”

Antonius suckade.

”Jag vet. Men det är mer komplicerat än du känner till.”

Lottine höjde frågande på ögonbrynen. Antonius satte sig och berättade om hur pengarna slutat komma och Dokaius och Junia begett sig av, om hur först tre och sedan nästan alla andra intagna försvunnit.

”Dokaius borde aldrig ha lämnat gården”, sa Lottine. ”Ni borde ha kommit hit direkt.”

”Vi tänkte inte på det”, sa Antonius. ”Eller jag tänkte inte på det i alla fall. Och ingen av de andra sa något om saken.”

”När de där två får något i huvudet går det inte att resonera med dem”, sa Lottine.

”Dokaius ville bara att Junia inte skulle …”

”Han var rädd att förlora sin syster och tappade bort sin plikt mot sina intagna”, sa Lottine.

”Så vad ska vi göra åt saken?” sa Annelie. ”Oavsett varför de reste så kan vi inte räkna med deras hjälp. Och de tre intagna som varit borta i över en vecka kan ha hunnit hur långt som helst.”

”Linuto, Mikeloto och Joelito är inte det stora problemet, jag är övertygad om att de kommer hem av sig själva förr eller senare”, sa Antonius. ”Det är de andra jag oroar mig för. Vilka intagna har kommit hit?”

”Två kvinnor och en man”, sa Lottine.

”Mannen är storväxt och har barnasinne”, sa Annelie.

”Tohoro, Stino och Elino”, sa Antonius. ”Ungefär vad jag hade gissat.”

Han var tyst en stund.

”Jag antar att ni minns Petoro.”

Lottine nickade, men Annelie skakade på huvudet.

”Storhetsvansinne, tror att han är hertig. Högg nästan ett finger av Stefonius senaste Dohrdagen”, sa Lottine. 

”Ah”, sa Annelie. ”Aj då.”

”Precis”, sa Antonius. ”Och förmodligen har han fortfarande med sig Erkoro och Fredriko, och Joharo och Adamo. Ingen av dem är ofarlig, och med Petoro som ledare …”

Antonius behövde inte säga mer, han visste att de förstod.

”Så vad ska vi göra?” sa Annelie igen. ”Ta alla Antonius intagna hit?”

”Kommer inte på frågan”, sa Lottine. ”Det finns inte plats, ens temporärt.”

”Jag vill vara i Dohrgården när Linuto och de andra kommer tillbaka. Dessutom …”

Antonius ville helst inte säga mer, men visste att han måste.

”… dessutom har jag fortfarande två intagna kvar där.”

”Och du lämnade dem utan tillsyn?”

”Jag hade inget val. En av assistenterna är med dem.”

”Antonius …” började Lottine.

”Vad skulle du ha gjort, Lottine? Bara suttit där med tretton intagna spridda för vinden?”

”Vi har inte tid att bråka”, sa Annelie. ”Hermanius, går du och hämtar din far och Stefonius?”

”Det är lika bra att du hämtar dina systrar också”, sa Lottine.

Hermanius, som stått bortglömd och torkat disken, lämnade rummet.

”Vi har 23 intagna att ta hand om här på Pehrsgården”, sa Lottine. ”Större delen av dem är lätt drabbade, men vi har några riktigt allvarliga fall också .”

”Jag vet det”, sa Antonius.

”Men vi kan inte låta dig försöka lösa den här saken själv”, fortsatte Lottine. ”Våra pengar har kommit som de ska, så det är ingen problem med den saken. Det är antalet skötare som är problemet.”

”Ni är för få även i vanliga fall”, sa Annelie. ”Det är inte bra för er.”

”Inte för de intagna heller”, sa Lottine. ”Oavsett hur många assistenter som Dokaius hyr in.”

Hermanius återvände, följd av sin far Thomonius, sin morbror Stefonius och sina systrar Natalie och Josefine. De hälsade på Antonius. Lottine förklarade snabbt situationen.

”Varken de tre intagna vi har här eller de två som är kvar i Dohrgården är farliga, under normala omständigheter, annat än för sig själva. Detta är visserligen inte normala omständigheter, men jag tror ändå vi kan räkna med att de inte kommer att vara något stort problem”, avslutade hon.

Antonius nickade.

”Men det finns ändå tre saker vi måste fatta beslut om”, sa Lottine. “Vad vi gör åt de intagna som är på fri fot, vad vi gör med de drabbade från Dohrgården som finns här, och vad vi gör med de två i Dohrgården.”

”Vi måste hitta Petoro snabbt”, sa Stefonius. ”Han är en fara både för de intagna han har med sig och för allmänheten.”

”Antonius känner honom bäst och bör leda sökandet”, sa Lottine.

”Jag kan hjälpa honom”, sa Annelie.

Antonius log ett tacksamt leende mot henne.

”Han kan bli våldsam”, sa Thomonius. ”Kanske borde Stefonius eller jag …”

”Du behöver inte oroa dig för mig”, avbröt Annelie, samtidigt som Lottine sa ”Ni behövs här.”

Thomonius såg en smula stött ut, men sa inget mer.

”Hermanius, du har tagit hand om de tre intagna från Dohrgården i dag. Tror du att du klarar av att ta med dem tillbaka hem?” frågade Annelie.

”Visst”, sa Hermanius.

”Och stanna kvar där och ta hand om dem tills du blir avlöst?”

Hermanius nickade.

”Fem intagna är för mycket”, sa Lottine.

”Fem intagna är regeln”, sa Annelie.

”Regeln för det maximala antalet, ja. Och det är för en erfaren skötare.”

”Mamma!” sa Hermanius indignerat. Det hade gått två år sedan han tog skötarprovet.

”Inga men”, sa Lottine. ”Du tar med dig din syster.”

”Vilken av dem?”

”Josefine, så klart.” 

”Mamma!” utbrast Natalie, som var yngst av syskonen, men en blick från Lottine tystade henne.

“Skicka hem alla assistenter utom en”, sa Antonius till Hermanius. “Även om vår ekonomiska situation inte är lika desperat längre har vi inte råd med extra personal som inte behövs.”

Hermanius nickade.

”Då är det bestämt”, sa Lottine. ”Nu sover vi, så att vi är pigga i morgon.”

Antonius hade fått en bit överbliven paj att äta under mötet, och var nu mätt och belåten. Han gick och såg till sina tre intagna, som redan sov, och blev sedan visad till sitt gästrum av Annelie. Han sov bättre den natten än han gjort sedan innan Junia kom tillbaka från posten utan pengar och allt brakade loss.

De lämnade Pehrsgården tidigt följande morgon, Hermanius och Josefine med de tre intagna mot Dohrgården, Antonius och Annelie mot Rylander. Enligt Stino och Elino hade Petoro varit på väg dit när de lämnat honom. 

Efter några timmars vandring var de framme i byn.

”Vart först?” frågade Annelie.

”Herr Rylanders affär.”

”Okej.” 

Byn Rylander hade fått sitt namn efter den första familj som bosatt sig där. En av dess ättlingar hade några generationer senare startat en lanthandel, som fortfarande drevs av släkten. Det var den naturliga knutpunkten för byn och dess omgivning. Herr Rylander var dessutom en god vän till Antonius.

Redan innan de hunnit in i butiken förstod Antonius att de hade kommit rätt. Två av herr Rylanders biträden stod utanför ingången och sopade undan något som en gång i tiden hade varit en stor kruka, förmodligen med mjöl i.

Petoro verkar ha fått smak för att förstöra keramik, tänkte Antonius. 

Förödelsen inne i affären var betydligt värre. Överallt låg skärvor av glas och keramik, blandat med de matvaror som kärlen innehållit: potatis och säd från Ireus, socker och salt från Nalfin, kryddor, godsaker, smör och en hel del annat som Antonius inte kunde identifiera med blotta ögat.

”af Dohrgård!”

Fru Rylanders röst skar genom sorlet i affären, och Antonius såg henne komma gående med bestämda steg mot honom. Hon var en lite och späd kvinna, och vanligtvis vänligheten själv. Hennes blick nu fick Antonius att vilja vända och fly.

Han stod kvar.

”Vad är meningen med det här, Antonius? Jag trodde att ni visste vad ni höll på med där borta.”

”Är de kvar?”

”Nej, mina pojkar var tvungna att jaga bort dem. Vem ska betala för det här?”

”Vet du vart de tog vägen?”

”Nej, men de hade tydligen blivit utkastade från Katten och Grisen innan de kom hit. Titta på mig, Antonius! Vem ska betala för det här?”

”Staten är huvudman för gårdarna”, sa Annelie.

”Blanda dig inte i det här, Pehrsgård.”

”Det är kronans ansvar att ersätta skador orsakade av intagna”, fortsatte Annelie.

”Kronan? Du måste skämta. Min affär är förstörd nu, jag har inte tid att vänta på den kungliga byråkratin.”

All handel i lanthandeln hade upphört och alla tittade på fru Rylander och de två skötarna.

”Tyvärr så har du inget alternativ”, sa Annelie.

”Vi har inte tid med det här”, sa Antonius.

”Jasså? Jasså?”

Fru Rylander var röd i ansiktet av ilska. Antonius och Annelie lämnade butiken innan hon hann börja skrika igen.

”Katten och Grisen?” sa Annelie. 

”Ja”, sa Antonius.

Katten och Grisen var byns enda värdshus, och låg alldeles i närheten av lanthandeln. Allt låg i närheten av lanthandeln, det fanns inte särskilt mycket by.

Här fanns ingen förstörelse som skvallrade om Petoros framfart, men de blickar som mötte Annelie och Antonius visade att de var väntade. Värdshusvärden Pelle vinkade direkt till sig de två skötarna.

”Ni är för sent ute”, sa han.

”Vi vet”, sa Annelie. ”Sa de något om var de tänkte ta vägen?”

”Jag satt inte direkt och lyssnade på dem.”

”Var det någon som gjorde det?”

”Beo. Han försökte lura dem att bjuda honom på öl, precis som han försöker med alla som kommer in här och inte känner honom. Det tog en stund innan han insåg att de inte hade några pengar.”

Pelle pekade på en sliten man i övre medelåldern som satt ensam vid ett bord nära eldstaden.

”Lycka till att få något ur honom, han har inte tittat upp ur sejdeln sedan i går kväll.”

Antonius och Annelie satte sig vid bordet. Beo grymtade till, men gjorde ingen annan ansats att visa att han märkt deras närvaro.

Antonius tittade på honom. De drabbade hade inget val i sin galenskap, men han kunde inte förstå de människor som frivilligt drack sig själva till ansvarslöshet. Och Beo hade uppenbarligen en hel del träning i den saken.

”Beo”, sa han.

Beo tittade upp, mötte hans blick, skakade på huvudet och tittade ner igen.

”Beo, titta på mig.”

”Vaereom?”

”Fem män var inne här i går. En av dem påstod att han var hertig.”

”Jaha?”

”Du pratade med dem.”

”Och?”

”Sa de vart de skulle?”

”Hmpf.”

”Beo”, sa Antonius igen.

”Tänker du bjuda på nåe eller?”

”Nej, jag tänker inte bjuda dig på något, Beo. Sa de vart de skulle?”

Beo sa inget mer.

”Vi kanske borde …” sa Annelie, men Antonius skakade på huvudet.

”Beo”, sa han igen.

”Men för bövelen!” skrek Beo. ”Sluta prata med mig. Sluta se på mig.”

”Jag behöver veta vad de sa, Beo.”

Beo korsade armarna över bröstet och stirrade surt på Antonius, men tittade snart bort.

”Det skulle verkligen hjälpa mig om du kunde berätta, Beo”, sa Antonius.

”Varför skulle jag vilja hjälpa dig?”

Beo lät betydligt mer nykter nu än när de först börjat prata, och det var uppenbart att han inte tyckte om det.

”För att jag kommer att sitta här tills du börjar prata med mig, Beo.”

”Harunte bråttom?”

”Oroa dig inte för det, Beo. Jag kan sitta här och tala med dig tills du berättar vad jag vill veta. Och det vore så enkelt för dig att hjälpa mig, inte sant Beo?”

”Sluta säga Beo!”

”Det är ditt namn.”

”Vet jag väl.”

”Då så, Beo.”

De satt tysta en stund. Annelie skruvade på sig av otålighet.

”Kolla om det är någon annan som vet något”, sa Antonius tyst till henne, mest för att hon skulle sluta stressa honom. Hon nickade och gick bort till några män som hängde i baren.

”Beo …”

”Ja, ja, JA! Han som påstod att han var hertig men inte hade några pengar sa att de skulle till Myrtill, okej! Är du nöjd nu?”

”Bra Beo, nu vet jag att du inte ljuger. Vad mer?”

”En av de andra sa att de behövde pengar, och han hertigen sa att han hade en plan. Men han ville inte berätta när jag var i närheten.”

”Fortsätt.”

”Det var allt.”

Antonius satt kvar och tittade på Beo.

”Vid den Högstes okända namn, kan en man inte få dricka i fred?”

Antonius bestämde sig för att det inte fanns mer att lära sig här, och reste sig.

”Tack, Beo.”

Beo grymtade och återgick till att stirra ner i bordet. Antonius gick bort till Annelie, som precis tagit farväl av två män vid bardisken.

”Någonting?” frågade hon.

”De är på väg till Myrtill. Men de har inga pengar. Petoro påstår att han vet ett sätt att skaffa det, men han ville inte prata framför Beo.”

”De här hörde inget, men de såg de intagna lämna byn efter bråket i affären i går.”

”Vilket håll?”

”Norrut, efter landsvägen.”

Det var logiskt. Om de ville till Myrtill var det bäst att följa Harirvägen tills den delade sig strax söder om Vent.

”Jag tror inte att vi kan få reda på något mer här”, sa Annelie. 

”Nej, förmodligen inte”, sa Antonius.

”Jag bjuder dig på lunch, så beger vi oss av sen.”

Antonius protesterade inte, och efter att ha ätit sig mätta på Katten och Grisen började de sin vandring norrut.


”Junia och Dokaius reste den här vägen”, sa Antonius.

Annelie nickade.

Antonius undrade om det hade hänt dem något. Han tyckte att han borde ha hört något vid det här laget. Men postverket verkade ju inte vara så mycket att lita på längre.

”Har någon av de intagna levt utanför gården?” sa Annelie.

”Ja. Det är bara Petoro som är gårdsfödd. Men Erkoro och Fredriko togs omhand som tonåringar och Adamo hade väldigt överbeskyddande föräldrar. Johoro är den ende som varit tvungen att försörja sig själv.”

”Vad sysslade han med?”

”Tjuvskytte.”

”Aj då.”

”Mm. Han satte upp fällor som skadade flera personer i grannskapet. En av dem överlevde inte. När lagmannen från Eras och hans män skulle gripa honom flydde han till skogs och de kallade in oss. Junia lyckades spåra honom.”

”Hur är du på att följa spår i skogen?”

”Inget vidare. Så länge han har de andra med sig så är det inga problem.”

”Men om han lämnar dem?”

”Jag kan inte tänka på det nu.”

De gick vidare under tystnad några timmar. Både Antonius och Annelie höll utkik efter spår som kunde visa att de intagna passerat. Till en början fann de ingenting, men när det närmade sig middagstid fick Annelie syn på något.

”En grupp av människor har haft sitt nattläger här”, sa hon och pekade på en glänta vid sidan av vägen. ”En eldstad där. Och nedtryckt gräs efter flera personer som sovit.”

Antonius gick runt och tittade. Han behövde ett tecken på att det var just intagna som stannat här och inte några helt andra. Och där är det. Någon hade lämnat en sked efter sig, en sked som han mycket väl kände igen från Dohrgården. Han plockade upp den och visade för Annelie, som satt på huk och undersökte resterna efter elden. 

”Den är fortfarande varm”, sa hon. ”De måste ha varit här för bara några timmar sedan.”

”Bra”, sa Antonius.

”Så vitt jag kan bedöma fortsatte de efter landsvägen”, sa Annelie.

Antonius nickade, och de gick vidare.


När kvällen kom hade de sett ytterligare några tecken som tydde på att de var på rätt väg och att de hämtade in på de intagna. Antonius gjorde upp eld för att laga kvällsmat, och kunde inte låta bli att tänka att Dokaius och Junia kanske hade gjort precis samma sak på den här platsen, kanske gjorde precis samma sak just nu fast längre norrut.

Antonius och Annelie gick och la sig direkt efter maten, de hade bestämt sig för att starta tidigt följande morgon för att förhoppningsvis hinna ikapp de intagna under dagen och slippa vara borta en natt till. Men det det var lite för tidigt för att lyckas somna, så de låg och pratade en stund – om Annelies resor och hur Antonius hade försökt få sina syskon att skicka ett bud i stället för att själva bege sig i väg. Annelie var inte lika snabb att döma ut Dokaius plan som Lottine varit, men hon tyckte också att syskonen borde ha kommit till Pehrsgården först.

Till slut somnade Annelie, och kort därefter Antonius.

Det första han såg när han vaknade var Johoro.


(Foto: Maria Orlova/Pexels.com)