Bröstplåt från riddarrustning

Kapitel 28: Krigsråd

”Min uppgift är inte att sätta Evangeline på tronen.”

Edwin hade vaknat med ett starkt behov av att tala med Relam och genast gjort slag i saken. Nu satt han tillsammans med fältherren i dennes hus utanför den inre fästningen. Relam hade sett rejält förvånad ut när Edwin knackat på tidigt på morgonen före det stora krigsrådet.

”Jag vill vara extremt tydlig med att den Högstes kyrka aldrig skulle blanda sig i en sådan typ av inbördes stridigheter.” 

Relam såg inte helt nöjd ut, men Edwin fortsatte. 

”Jag sändes ut från Alovrest med ett mycket klart mandat: se till att Eldsdroppen inte används, och om möjligt återvända med den till valvet. Att jag och min grupp lagt våra resurser till ditt förfogande är för att ditt mål och vårt mål för tillfället är ett.”

”Mitt mål är att störta Eraim Chartsin utan att starta ett fullskaligt inbördeskrig”, sa Relam.

”Och Eldsdroppen är nu, eller kommer väldigt snart att vara, i magus Chartsins hand”, sa Edwin. ”Det ligger i bådas våra intressen att stoppa honom från att använda den.”

”Eftersom du inte vill berätta hur den används kan jag inte säga något om den saken”, sa Relam. ”Men som jag sagt tidigare är jag tacksam över er hjälp.”

Samtalet fortsatte en stund till, innan Edwin ursäktade sig och lämnade fältherrens hem. Han var nu övertygad om att han hade fattat ett riktigt beslut när han bestämt sig för att följa med Nobog och Henko till Hulting. 

Relam var mannen som skulle besegra magus Eraim Chartsin.

Edwin visste vad han måste göra på krigsrådet.

***

”Det funkar inte, ta ut den, ta ut den!”

Röken bolmade från ässjan och Winson drog snabbt ut tången – förmodligen mer av flera års förvärvade instinkter än för att Linuto ropat. Linuto andades in en munfull av den tjocka, svarta röken, och vek sig dubbel i en hostattack. Mäster Stefe, som styrde smedjorna som sitt eget personliga kungarike, kom rusande högljutt svärande. Linuto antog att det var svordomar i alla fall, han hade inte hört några av orden förut.

Stefe hade motvilligt tvingats erkänna att Winson uppenbarligen visste hur man betedde sig i en smedja, men han betraktade Linuto med illa dolt förakt. När han nu hade fått sina misstankar bekräftade var det bara hotet om problem med fältherre Relam som stoppade honom från att kasta ut de två utbölingarna. Han fick istället nöja sig med att ge dem en rejäl utskällning, och stegade sedan bort.

Linuto var irriterad. Han hade varit helt säker på att han förstått processen de måste utföra för att framställa den legering som behövdes för vapnet han ville tillverka. Winson hade varit uppenbart tveksam, men Linuto hade drivit på. 

Smeden var för sympatisk för att säga ”vad var det jag sa”, något Linuto skulle ha fått höra från en annan tok direkt, men Linuto irriterade sig ändå på att han uppenbarligen tolkat något fel.

”Vill du försöka igen?” sa Winson.

Linuto skakade på huvudet.

”Det är ingen vits. Jag vet inte vad som blev fel, så jag kan inte rätta till det.”

Winson släppte ner metallstycket i ett kar, vars vatten började koka och fräsa för att sedan tystna.

”Dessutom ville pastorn att jag skulle vara med på krigsrådet.”

Inte för att jag förstår varför, tänkte han. Visst för att han hade tagit på sig själv att försöka tillverka ett av vapnen han hittat ritningar på i svävaren, men det var långt ifrån säkert att han skulle lyckas. Ärligt talat var chansen för framgång minimal. Och förutom det har jag absolut inget att komma med på ett krigsråd.

Winson och Linuto röjde upp i smedjan – de ville inte komma ännu mer på Stefes dåliga sida – och begav sig ut i borgstaden. Winson lämnade honom vid porten till den inre fästningen och Linuto gick vidare till mötet med de stora och mäktiga. 

***

Relam tittade ut över rummet. Sammansättningen av personer hade förändrats sedan han kallade till krigsråd förra gången. Många officerare hade rest med Tor eller Fredrika när de lämnade för att ta med delar av armén till borgarna Englund och Engwall. I stället satt nu Henko och Nobog där, pastorn Edwin med sitt gåtfulla leende, och token Linuto (som Edwin av någon anledning envisats med att ta med; Relam tyckte inte att det passade sig, men ville inte stöta sig med en ny allierad.)

Henko gjorde två tummar upp mot honom, och Relam var nära att börja skratta. Vinlands mest kände och framgångsrike gladiator hade inte förändrat sig mycket från den märklige, vänlige, ständigt humoristiske pojke och unge man som Relam känt innan han lämnade hemlandet. Henko hade aldrig tagit saker på särskilt stort allvar, men det fanns ingen Relam hellre hade vid sin sida i en krissituation. Hans lugn var orubbligt.

Alla hade satt sig på sina platser och Relam öppnade mötet. Han förklarade vilka nykomlingarna var för sina officerare och de lokala makthavare från Hulting som också deltog.

Ireus armé var ingen demokrati och Relam behövde inte godkännande vare sig från traktens adelsmän eller från borgstadens tjänstemän för att bege sig av. Men båda maktgrupperna kunde sätta käppar i hjulet för honom om de ville – och hade också gjort det mer än en gång sedan kuppen blev känd och nya soldater började strömma till staden. Det var den landägande adeln som försedde den växande truppstyrkan med mat, och med få officerare behövde Relam stadens tjänstemän för att sköta den omfattande administration som truppstyrkor av den här storleken krävde. 

Han förklarade vad som skulle göras. Han väntade sig inte allt för många invändningar; adelsmännen och tjänstemännen ville gärna bli av med honom och de åtskilliga tusen extra munnarna att mätta. Men när han nämnde hur många soldater han planerade att ta med sig började det mumlas.

”Det kommer lämna garnisonen nästan tom”, sa Hultings borgmästare till slut. ”Vad händer om knytten kommer?”

”Jag behöver alla soldater för att snabbt få slut på den här konflikten”, sa Relam. ”Knytten har fortfarande inte återhämtat sig sedan vi slog tillbaka deras anfall 794.”

”Och det vet du?” frågade Christan af Sidenfot, högst ställd bland traktens adelsmän.

”Ingen vet det bättre än jag, greve”, sa Relam. ”Var det inte jag som ledde motattacken som jagade knytten hela vägen till Yhebergens fot? De få av knytten som levde så länge.”

”Det är inte svar på frågan”, sa Gunnar Aspegren, en ålderstigen men mycket skarpsynt man som arbetade i borgstadens förvaltning. 

Jag hade hoppats att ingen skulle inse det, tänkte Relam.

”Om knytten kommer och vi bara har en symbolisk garnison kvar kommer vi inte kunna stoppa dem”, sa borgmästare Berglind. ”Vi kanske klarar oss själva innanför murarna, men vi kommer inte att kunna hindra dem från att sätta landet i lågor.”

Det var en rimlig invändning, och Relam övervägde för ett ögonblick att lämna kvar en större del av styrkorna.

”För att skydda nordliga Ireus behövs flera tusen man. Fältherre Relam skulle vara tvungen att lämna kvar stora delar av sina styrkor, kanske så mycket som hälften. Det är precis vad magus Chartsin önskar”, sa pastor Edwin.

Allas ögon riktades mot honom.

”Utan att vilja förringa kunskapen hos en representant för den Högstes kyrka, måste jag ändå fråga: hur kan ni uttala er om någon av dessa frågor?” sa af Sidenfot efter en stunds tystnad. ”Ni har vad jag vet aldrig varit i nordlandet tidigare och jag har mycket svårt att tro att magus Chartsin meddelat er sina planer.”

Relam mötte Edwins blick. Nu vet du vad jag har att kämpa med.

”Jag har varit i nordlandet ett flertal gånger under de senaste 20 åren, och jag har läst rapporter från de pastorer som spenderat hela sina liv här, i de byar som finns utspridda över markerna. När var ni själv senast längre norrut än Engwall, min herre?”

af Sidenfot såg stött ut, men svarade inte.

”Vad gäller magus Chartsins intentioner är de, tyvärr, plågsamt uppenbara för den som känner till allt som han tagit sig för sedan han tog över makten. Eller känner till ens en liten del av vad han tagit sig för, kanske jag bör säga. Min information är fortfarande bristfällig, men det jag har fått veta pekar allt i samma riktning.”

Tystnaden i rummet var påtaglig när Edwin slutade tala. Trots den motvilja som Relam visste att flera i rummet hyste mot pastorn, mot alla troende, hade han en mäktig närvaro som var mycket svår att ignorera. Och han hade tagit upp ett ämne som fångade allas uppmärksamhet: det fanns ingen här som inte undrade vad Chartsins planer egentligen var. Utom möjligen Henko och Linuto.

”Nå?” sa borgmäster Berglind efter en stunds tystnad. ”Vad är kuppmakarens planer?”

Edwin tittade på Relam, som nickade. Fältherren visste inte vad pastorn tänkte berätta (och han var mycket intresserad av att få höra det), men han visste att om Edwin inte avslöjade vad han kommit fram till efter att ha lagt upp det på det där sättet, så skulle hans tal ha gjort betydligt mer skada än nytta.

”En av de första saker som magus Chartsin gjorde efter att han tog över makten i huvudstaden var att stoppa löneutbetalningarna till en gård för intagna i södra Ireus. Och inte vilken som helst heller, utan Dohrgården, den första av gårdarna. Grundad av Dohr Heli, efter vilken gården är uppkallad. Hans ättlingar i rakt nedstigande led leder fortfarande arbetet där.”

Relam förstod inte vad tokskötare i sydlandet hade med Chartsins kupp att göra, men han avbröt inte Edwin. Förhoppningsvis blir det klarare, annars har han verkligen ställt till det för mig.

”Det enda syftet magus Chartsin kan ha haft för att stoppa utbetalningarna till just den gården, och ingen annan, är att tvinga ut de som ansvarar för den i det öppna.”

”Ursäkta mig”, sa Gunnar Aspegren. ”Även bortsett från att det här inte har något med oss att göra, verkar det väldigt långsökt. Eraim Chartsin genomförde en statskupp. Att pengar slutade flöda från huvudstaden är knappast märkligt. Vi har då inte fått några skatteutbetalningar den senaste månaden.”

Fler av de närvarande skrattade, inklusive några av Relams officerare. Fältherrens blick tystade dem, men Edwin verkade hur som helst inte påverkas.

”Som jag sa: det var bara just den här gården som blev av med sina pengar. Magus Chartsin vet att norden redan är förlorad, men i södern är kunskapen om hans kupp fortfarande inte allmän. 

”Magus Chartsin lyckades med sitt uppsåt, två av gårdens skötare begav sig av. En av dem har därefter försvunnit. Exakt vad som hänt henne kan jag inte svara på, men det troliga är att hon har fängslats av Chartsins underhuggare.”

Relam såg att Linuto höjde ögonbrynen i förvåning här han hörde Edwins ord. Detta var tydligen en nyhet för token också.

”Vad ska magus Chartsin med ett par tokskötare till?” frågade af Sidenfot.

”Är inte det uppenbart? Kom ihåg, det var inte vilka skötare som helst. Nåväl, jag återkommer till det om en stund.

”Redan innan magus Chartsin tog makten hade han sänt tjuvar, mycket skickliga tjuvar ska tilläggas, för att stjäla ett föremål som varit i min kyrkas förvar sedan kejsarens tid. De lyckades, och jag spårade dem till Chartsins trappsteg innan jag bytte strategi och begav mig hit. Föremålet som stals kallas Eldsdroppen. Några av er kanske har hört talas om den.”

Det var uppenbart att vissa i rummet gjort det, medan andra bara såg frågande ut. Relam var en av dem som aldrig hört namnet förut.

”Eldsdroppen?” sa han.

”Eldsdroppen”, sa Edwin.

”Eldsdroppen är en myt”, sa borgmästare Berglind. ”Den är inte mer verklig än den enda Draken eller Xer.”

”Den är precis lika verklig som Draken”, sa Edwin. ”Precis lika verklig som Meishur.”

Ett sorl drog genom rummet. Att Meishur existerat var något som inte kunde förnekas, men människor tyckte inte om att tala om honom.

”Eldsdroppen skapades av Meishur”, fortsatte Edwin. ”Den innehåller en del av den enda Drakens ande. Det var genom den som han kunde kontrollera Draken, och det var tack vare den som kejsarens trollkarlar kunde söva Draken sedan han besegrats.”

Flera i salen skakade på huvudet och muttrade. Det pastorn talade om hade hänt för över 800 år sedan. Kunskapen om den tiden var ytterst bristfällig i Jenis länder, begränsad till sagor och legender. Men Edwin lät sig inte nedslås.

”Magus Chartsin är alltså ute efter Eldsdroppen, och han har fängslat en ättling till Dohr Heli, som i sin tur är ättling till Yrias Heli, den ende av Khomondurs tolv trollkarlar som skaffade familj och fick barn. Han var en av dem som band Draken, och hans blod rinner i Junia af Dohrgårdens ådror.”

Edwin vände sig mot af Sidenfot.

”Behöver jag säga mer?”

”Dumheter”, sa af Sidenfot. ”Du kan inte mena att magus Chartsin vill …”

”Chartsin planerar att väcka Draken”, sa Relam. Det var så uppenbart när han hörde Edwin förklara det. ”Han tänker själv ta kontroll över den.”

”Dumheter”, sa af Sidenfot igen. ”Barnsagor och dumheter.”

”Inte alls, Christan.”

En kvinna stod mitt i rummet. 

Relam visste genast att det här var Alepha, kvinnan som Edwin och Nobog talat om och som Relam fram tills nu inte hade trott på. Hon tittade på fältherren och log.

”Några av er har träffat mig förut.”

Hennes blick föll på Edwin och Linuto, Henko och Nobog.

”Jag kallas Alepha.

”Allt det ni har hört är sant.

”Magus Eraim Chartsin har i dag Eldsdroppen i sin hand.

”Han har en av Helis ättlingar, Junia af Dohrgården.

”Hans plan är att väcka och kontrollera Draken.

”Han är mycket nära att lyckas, det enda som återstår är att knäcka Junia af Dohrgårdens motstånd. Ni måste göra allt i er makt för att stoppa honom, om det här landet och den här kontinenten ska överleva.”

Alepha slutade tala och tittade sig omkring. Hennes blick mötte varje blick i rummet, och ingen protesterade mot hennes ord. Inga ljud av förvåning hördes heller när hon var borta, trots att alla tittat på henne när hon försvann.

Relam kände det som om han vaknat ur en dröm. Men han kvicknade till snabbare än någon annan, och återtog kontrollen över mötet.

Inget krigsråd han varit på hade någonsin gått så smidigt.

***

Vad gör jag här?

Toyie hade ställt sig den frågan åtskilliga gånger de senaste dagarna, medan armén förberedde sitt uppbrott.

Hon hade begett sig ut för ett kort utflykt med Issy och Ellen, som vanligt mest för att de ville ha någon som tog hand om allt praktiskt. Nu befann hon sig i en helt annan del av landet, mitt i upptrappningen till krig. 

Hon hade träffat Linuto och de andra och slagit följe med dem för att hitta tillbaka till Vent i dimman, i stället hade de förts väldigt mycket längre bort, genom magiska vägar och med flygande farkoster. Linuto tillbringade all sin tid med Winson och de två gladiatorerna och satt med på krigsmöten, Joelito var död men ändå inte och Mikeloto och Issy hade blivit ett par (trots att Issy alltid sett ner på människor, och det var ett brott mot hedersreglerna).

Så Toyie återkom till frågan gång på gång: Vad gör jag här?

Det gick absolut ingen nöd på henne. Hon lagade mat till gruppen ibland, och hjälpte till med annat praktiskt, men hon kände sig ändå ytterst överflödig. Hon hade tackat ja till att följa med för att hon inte längre visste om Vent var hemma, men en sak hade blivit väldigt klar under dagarna de tillbringat här – Hulting var definitivt inte hemma. 

Hon hade försökt tala med Ellen om saken. Hon hade trott att Ellen kanske skulle känna något liknande, nu när Issy tillbringade all sin tid med Mikeloto. Men Ellen var totalt oförstående. Hon tyckte att allt var jättespännande, njöt av att bo i dam Cimels flotta hus och av att inte behöva göra något själv. 

Dessutom hade hon spanat in Henko, som förutom att vara väldigt stilig tydligen var en känd krigare och idrottsman hemma på Vinland. Att detta förmodligen betydde att han var rik också var något som gjorde henne ännu mer intresserad.

Toyie förstod sig inte på vare sig Henko eller Nobog, men framför allt inte Henko. Att han var skicklig krigare hade hon sett med egna ögon i Genvägen, men i övrigt tyckte hon mest att han betedde sig som ett stort barn. Han hade inte bytt mer än några få ord med henne sen de först träffades. Hon hade svårt att avgöra om han gillade Ellen eller bara tyckte att hon var snygg, men Toyie förstod inte hur någon kunde tänka på romantik i den situation de befann sig i, i vilket fall som helst.

Så vad gör jag här?

***

I samma sekund som Linuto återvände efter krigsrådet hade han gått och lagt la sig, och somnat direkt. Nu var klockan strax före fem, och han var klarvaken. Joelito hade varit förbi och pratat med honom – den numera kroppslöse token verkade inte behöva sömn längre – men han hade försvunnit igen för någon timme sedan. 

Tankarna snurrade i huvudet på Linuto.

Han var inte säker på att han trodde på allt det som Edwin berättat, effekten av Alephas uppdykande var spektakulär men kortvarig, men det gav honom ändå ökad motivation att lyckas med det han föresatt sig. En minister som kallade sig magus hade tagit makten i huvudstaden med hjälp av magi och tänkte väcka upp en drake. Det lät som en saga. Och med Junia och Dokaius mitt uppe i alltihopa.

Linuto plockade upp boken och bläddrade fram sidan med ritningarna. Det var för mörkt för att läsa, men han tittade på bilderna och funderade.

Legeringen var den enklaste delen, det var därför han hade börjat där. Winson kände väl till de båda ämnen som ingick i blandningen, även om han hade aldrig försökt kombinera dem tidigare. Men sedan blev det komplicerat. Linuto behövde konstruera en kraftkälla och ett stort antal rörliga delar, som alla var ytterst små.

Han misströstade nästan där han låg. Men så satte han sig spikrakt upp. Kan det fungera? Det var i alla fall värt ett försök.

Han tittade ut genom fönstret. Solen skulle snart gå upp. Henko och Nobog skulle verkligen inte uppskatta att bli väckta så här tidigt. Men Linuto var trots allt tok, och efter att ha lyckats hålla sig i en kvart blev det för mycket för honom. Han gick tyst till gladiatorernas rum på nedervåningen. Henkos snarkningar ekade i hallen utanför. Linuto stängde dörren efter sig. Hur skulle han göra det här?

”Joelito”, sa han tyst, och kände genast hur tokens närvaro fyllde rummet.

”Hallå igen Sniluto”, sa Joelito. ”Vad gör du i Slenko och Mokhos rum?”

”Jag behöver prata med dem. Men jag vill helst väcka dem från säkert avstånd. Skulle du vilja …”

Längre hann han inte. Joelito hade stadigt blivit bättre på att kontrollera luften i de rum han befann sig, och nu startade han en högst lokal tornado vid de två gladiatorernas sängar. Deras täcken slets upp och flög omkring i rummet tillsammans med alla andra lösa föremål, och Nobog och Henko var snabbt på fötter, redo att ta itu med vad monster det än var som anföll dem.

Joelito skrattade ondskefullt och stoppade vinden. Täckena föll till golvet. Tokens skratt klingade ut.

”Var så god”, sa han – och försvann.

Nobog tittade på Linuto med en blick som inte var mycket vänligare än den han fått efter att han använt tutan.

”Vad … håller … du … på … med?” sa hon med sin långsammaste röst.

För en sekund övervägde Linuto att överge alltihop och fly hals över huvud.

”Jo”, sa han i stället, ”jag har kommit på hur jag ska kunna tillverka vapnet.”

Henko såg intresserad ut, men Nobog veknade inte.

”Dålig idé. Jag vet inte varför pastorn uppmuntrar dina galenskaper, men jag vill inte ha något med saken att göra. Särskilt inte klockan sex på morgonen.”

”Men vi har inte mycket tid”, sa Linuto. ”Vi måste hämta svävaren.”

Nobog skakade på huvudet, men bakom henne nickade Henko.

”Inte klockan sex på morgonen utan att ha pratat med Relam”, sa Nobog. ”Gå och lägg dig igen. Eller gör i ordning frukost. Vi kan, om du envisas med de här dumheterna, tala om det efter frukost.”

Linuto nickade nedstämt och gick ut ur gladiatorernas rum. Att väcka dem hade inte varit särskilt smart.

Men till frukost hade Henko uppenbarligen bearbetat Nobog. Väringen var fortfarande långt ifrån glad över Linutos vapenexperiment, men hon var tvungen att erkänna att svävaren skulle vara bra att ha. De diskuterade saken med pastor Edwin, Pudas och Winson under frukosten och med  Relam därefter. Fältherren tyckte uppenbart inte om att släppa ifrån sig de båda väringarna så snart efter att de anlänt, men det blev ändå bestämt att Henko, Nobog, Winson, Linuto och en av Relams stigfinnare skulle bege sig av direkt för att hämta svävaren. De tog inga hästar, Henko och Linuto (som studerat boken om svävaren nästan lika noggrant som vapenboken) var båda övertygade om att svävaren skulle fungera igen nu när solen lyst några dagar.

Linuto var mer nöjd än han varit sedan han lyckats öppna porten efter att pastorn gått bet.

Jag får ha något kul för en gångs skull, tänkte han. Och det kommer att gå. Det kommer att fungera.

***

Armén rörde sig som en enda, enorm organism. Den sträckte på sig, gäspade och kastade av sig täcket efter att ha slumrat alltför länge. Disciplinerade soldater fällde tält och packade vagnar och ryggsäckar. Patrull efter patrull, pluton efter pluton, ställde upp i raka led för avmarsch.

Relam gick bland dem, inspekterade och skämtade och berömde och skällde och uppmuntrade. Soldaternas lojalitet var uppenbar.

Framför den enorma folksamling som snart skulle formera om sig till en kolumn när den långa marschen började, hoppade han upp på sin häst och vände den mot sina trupper.

”Vänner!” ropade han. ”Må vår fiende darra, för tiden är inne!”

Han drog sitt svärd – och tiotusen svärd och spjut svarade hans salut.

”För Ireus!” skrek han.

”FÖR IREUS!” svarade tiotusen röster.

”För Borelius!”

”FÖR BORELIUS!”

”För Evangeline!”

Det sista svaret överröstade till och med de tidigare. Relam såg ut över sina trupper och log.

Tiden var inne.


(Foto: Nik Shuliahin/Unsplash)