Sjö mellan berg i högländerna en solig dag.

Kapitel 29: Buren av vindarna

Tillbaka på marken.

Maivi satte sig ner en stund och pustade ut. Hon hade kommit ner på andra sidan berget mot där hon klättrat upp, och förberedde sig därför för att runda det, när hon insåg att någon betraktade henne. Hon vände sig om, och där stod tre av de äldstas spejare.

”Dina sinnen har förbättrats av din vistelse på berget”, sa en av dem.

”Likaså min förmåga att förlåta”, svarade hon.

De tre männen rörde inte en min.

”Vad vill ni?” fortsatte hon.

”Vi är här för att erbjuda dig passage genom staden och en möjlighet att förkorta din resa.”

Maivi övervägde i ett ögonblick, och nickade sedan.

”Visa mig.”

Mannen som hade talat vände sig mot berget, sa några ord på det språk hon nu kände igen som folkets, och en port likadan som den hon lämnat tidigare framträdde i bergssidan. Mannen vände sig mot henne och visade på att hon skulle följa honom. De gick in genom porten, med de två andra spejarna efter sig.

Den här gången kändes staden levande på ett helt annat sätt än när hon gått igenom den tidigare. Folket rörde sig på gatorna och i fönstren och på taken till sina underliga, vackra hus; hon hörde ett sorl av röster och skratt. I övrigt var den här delen av staden identisk med den hon gått igenom tidigare, och hon fick en känsla av att gatuplanen och husen var helt symmetriska. 

Många ur folket stannade upp när hon gick förbi, men deras blickar var inte fientliga och Maivi fann det svårt att koppla samman dessa leende varelser med den tysta mobb som bara stått och tittat på medan hon nästan avrättats. Hon visste inte hur lång tid som passerat medan hon var uppe på bergets topp, men även om det var längre än hon trodde kändes förändringen både plötslig och stor.

Hon fick syn på Aiola Meiloh och vinkade till henne. Aiola vinkade tillbaka, och även om hennes ansiktsuttryck inte förändrades tyckte sig Maivi ändå känna en förvåning hos den unga alven. Tiden med Teihvar hade inte bara skärpt hennes sinnen utan också gjort henne betydligt mer samstämd med folkets arkaiska sätt att bete sig.

De nådde fram till torget där hon hade varit sekunder från att dra sitt sista andetag. Temora, kvinnan som Aiola identifierat som folkets ledare i Teihvars frånvaro, stod där, men inga vakter fanns så vitt Maivi kunde se. Temora vände sig mot henne och bugade.

”Du har återigen vår ursäkt, Maivi av de äldsta.”

Maivi tittade på henne i några sekunder. Sedan nickade hon.

”Och du har min förlåtelse, Temora av folket.”

Temora kom bara av sig för ett ögonblick, men även denna gång kände, snarare än såg, Maivi de små tecknen på förvåning.

”Vi har förberett för din återkomst. Allt du behöver för din resa finns här, men vi har också ett erbjudande att ge dig.”

Maivi väntade, tyst.

”Det skulle innebära att du måste stanna i staden en tid, men du kommer ändå att komma fram till ditt mål snabbare än om du begav dig av direkt.” 

Maivi fortsatte att vänta.

”Har du ridit en älvdrake någon gång, Maivi av de äldsta?”

Maivi bara stirrade på Temora, som var uppenbart nöjd med att till slut ha tagit sig igenom bergsklättrerskans yttre lugn.

***

Folket hade förvånats, när det berättades att kvinnan som fått träffa deras ledare åter skulle gå ibland dem. 

För vissa, de som tidigare viskat ”hädelse” och muttrat tyst om utomstående på den heligaste av platser, var det ett klart tecken på att kvinnan hade varit ovärdig, att de hade haft rätt hela tiden.

För de unga, för spejarna som sett henne först, var det ett mysterium som bara gjorde kvinnan, bergsklättrerskan, mer spännande, mer ny.

Och för Aiola Meiloh, som talat med kvinnan som fått bestiga berget innan hon börjat sin klättring, var det inte förvånande alls.

Folket hade i alla tider haft en nära relation med bergets andra varelser, med fåglar och rovdjur och betesdjur. Så också med de vilda älvdrakar som levde i sin egen stad i grottans tak.

Älvdrakarna var självständiga och kloka, och nästan lika långlivade som folket. Och precis som folket hade de minskat i antal medan de förlorade bredde ut sig över världen.

Det var inte ovanligt att en älvdrake tillät någon av folket att rida honom eller henne, men de stannade alltid i de mest otillgängliga högländerna, så att inte någon av de övergivna skulle se och förstå.

Det som drakarnas drottning och de äldsta kommit överens om var något som inte hänt på århundraden. Men älvdrakarnas var den Namnlöses skapelser, precis som folket, och de såg Hans hand i den senaste tidens händelser minst lika tydligt som de äldsta gjorde.

***

Maivi stod i utkanten av staden, på en öppen plats större än torget där hon blivit dömd och räddad. Rakt över henne fanns den öppning i bergssidan som släppte in luft och ljus till staden. Den var högt upp, ett par hundra meter minst. Trots avståndet var varelserna som flög genom öppningen imponerande stora. 

När två av dem, en större och en lite mindre, plötsligt dök ner mot platsen där hon och Temora stod tillsammans med två av spejarna Maivi mött utanför staden, var hon tvungen att ta till all sin viljestyrka för att inte kasta sig raklång eller springa till närmsta hus. När det var mindre än tio meter kvar till marken avbröt de båda flygarna sina fall, och trycket från de pumpande vingslagen var nära att slå omkull Maivi. De landade framför henne.

”Jag trodde drakar var onda varelser.”

För ett ögonblick glömde hon att hon aldrig egentligen trott på drakar.

”Älvdrake är en felvisande översättning av halerih, som är folkets namn på dem. De har inget släktskap med dihmitros, den sanna draken.”

”Ah …”

Maivi var överväldigad av varelserna. De påminde lite om ormar, lite om ödlor. Men oerhört mycket större naturligtvis, och med vingar som måste vara minst sex meter från vingspets till vingspets. När hon tänkte efter såg de inte ut som sagans drake. De hade inga ben, inga horn på huvudet, ingen egentlig kropp utan bara en lång hals som gick över till svans. I luften var de graciösa, men nu när de låg på marken såg de mest otympliga ut, med de stora vingarna indragna längs kroppen.

De två spejarna gick fram till den större av älvdrakarna och spände fast en sadel strax under vingarna, och ett brett läderband med två handtag strax över dem. Inte bara storleken skilde de båda varelserna åt. Den som hon tydligen skulle flyga med var grönspräcklig och hade bärnstensfärgade ögon. Den andra var röd, och hade ögon som var helt svarta.

”Det här är Hanna och Nina. Hanna kommer bära dig dit du är på väg, och Nina se till att inget händer er längs vägen.”

Maivi bugade sig inför älvdrakarna. Hon visste inte vad annat hon kunde göra, och det kändes rätt. Försiktigt tog hon några steg framåt.

”Hur gör jag?”

”En älvdrakes sadel är gjord för att hålla kvar dig i luften, inte för att du lätt ska kunna sätta dig i den på marken. Edander och Lemuel visar dig.”

De båda spejarna hjälpte henne i sadeln och demonstrerade hur hon skulle hålla i handtagen när draken lyfte. Ändå var det nära att hon föll av när Hanna först reste upp framdelen av sin kropp från marken och sedan flaxade med vingarna. Edander gick försiktigt fram mellan vingslagen och spände fast henne i sadeln. Han förklarade hur hon kunde kommunicera med Hanna genom att dra i handtagen på olika sätt.

”Flyg väl, Maivi av folket”, sa han innan han klev tillbaka.

Älvdraken lyfte från marken. Maivi blundade och tittade igen. De var redan tio meter upp. Hon klarade inte av att slappna av, men märkte ändå att sadeln var mycket väl konstruerad för sitt syfte: att inte låta en ryttare falla av när älvdraken var uppe i luften. Hon testade att dra i handtagen, och Hanna reagerade ögonblickligen. De flög i en vid cirkel över staden, några få meter över hustaken, och folket tittade upp på dem. 

De landade på samma plats där de lyft. På skakiga ben tog sig Maivi loss från sadeln. Edander försökte hjälpa henne, men hon insisterade på att hon måste lära sig själv, om hon skulle kunna göra det efter att hon lämnat staden. 

Hon hade trott att själva flygandet skulle vara det största problemet, men älvdrakarna var uppenbarligen intelligenta och visste vad de gjorde. Hon behövde bara använda handtagen för att berätta vad hon själv ville, inte för något annat. Det svåraste var att sätta sig i sadeln när älvdraken låg på marken och att ta sig ur när den höll på att landa, men när kvällen kom behärskade hon det på egen hand. 

Hon sov den natten i Aiolas hus. Temora hade erbjudit henne ett rum, men även om Maivi förlåtit alvkvinnan så kunde hon fortfarande inte känna sig helt avslappnad i hennes närhet. Och hon tyckte om Aiola, som även om hon var över hundra år gammal kändes ung. Maivi lyckades till och med få henne att skratta, när hon återberättade anekdoter som Tekt och Nisse delat med henne under deras resa.


Hon drömde om Stephlin igen, om Stephlin och om mötet med Sylvia.  

De hade lämnat kyrkstaden för en dag, efter att hans vackra ord hade fått henne att glömma och förlåta, innan allt avslöjats och hon kastades ut. De hade hittat på någon ursäkt som hon inte länge kom ihåg och begett sig ut på utflykt i skogarna runt kyrkstaden. Som alltid andades hon lättare i naturen, kände ett lugn hon aldrig kom i närheten av när hon var omgiven av människor och sten. 

De gick hand i hand, något de inte vågat göra så öppet förut. De var inte klädda som noviser; om någon mot förmodan såg dem skulle de bara se två förälskade ungdomar, inte två regelbrytare. 

Maivi hade aldrig varit så lycklig som hon var i den stunden. Hon hade inte ögon för någon annan än Stephlin, så när han stannade förstod hon först inte varför. 

De befann sig i en liten glänta. Solens strålar filtrerades genom lövträdens kronor så att allt glittrade i grönt och guld. Mitt i gläntan stod en kort kvinna med långt brunt hår. Ögonblicket av oro över att de inte var ensamma försvann omedelbart när Maivi mötte kvinnans varma blick.

”Stephlin”, sa kvinnan. ”Maivi.”

”Vet du vem jag är?” sa Maivi förvånat. 

”Det här är skogskvinnan jag pratade om”, sa Stephlin. ”Hon vet mycket som är fördolt för andra.”

”Jag kallas Sylvia”, sa kvinnan. ”Stephlin och jag känner varandra sedan gammalt.”

Hon räckte fram sin hand och Maivi tog den. 

Kraften som strömmat ut ur Sylvias händer gjorde henne knäsvag, på ett sätt som inte ens Stephlins kyssar kom nära. 19-åriga Maivi hade inte haft något att jämföra med, men 26-åriga Maivi visste direkt vad som hände och plötsligt var hon klarvaken. 

Sylvia är en av de äldsta. Hon måste ha vetat vad jag var så fort hon såg mig. 

Varför sa hon ingenting?

Det tog en lång stund innan Maivi kunde somna om igen. 


”Är Sylvia en av er?” var det första hon sa när Aiola kom in i hennes rum följande morgon. 

”Du har träffat en av vandrarna”, sa Aiola utan en sekunds tvekan. “Det är ett av hennes namn.”

”Vandrarna?” sa Maivi. Hon mindes att Teihvar också nämnt dem, men hon hade inte frågat något mer. 

”De är av de äldsta, men inte av folket”, sa Aiola. ”De har vandrat denna jord lika länge som vår ledare.”

Det förklarade varför närkontakten med Sylvia i hennes dröm hade känts på samma sätt som när Teihvar lagt sin hand på hennes axel. Men inte varför Sylvia inte hade sagt något. 

Hon måste tänka mer på det här, men Maivi lade det åt sidan för nu.

Aiola var med när Maivi spände fast sig på Hannas rygg morgonen därpå, och spejarna Lemuel och Edander, som tydligen var de två som först sett Maivi innan hon kom till berget. Temora var också där.

”Farväl, Maivi av de äldsta”, sa Temora.

Hanna hade rest sig upp och flaxade med de stora vingarna. Nina var redan uppe i luften.

”På återseende, Temora, Lemuel och Edander av folket. På återseende, Aiola”, ropade Maivi till dem medan de båda drakarna steg högre och högre. I höjd med bergsöppningen var staden inte mer än en samling vita fyrkanter, och de fyra alverna prickar som snabbt försvann ur Maivis syn. 

De andra älvdrakarna hälsade på dem med höga skrin och Hanna och Nina ropade till svar. När de gled ut genom öppningen och Maivi såg högländerna breda ut sig under dem skrattade hon av lycka. Det här var till och med bättre än att klättra!

***

Kvinnan som var en kvinna lämnade dem igen, men förändringen hon hade startat slutade inte.

Aiola Meiloh, som återigen var den som varit mest med kvinnan, fick många besök under de dagar och veckor och månader som följde. Ingen frågade om kvinnan, för det var inte folkets sätt. Många besökare talade inte ens om kvinnan, om hennes tid på berget, om återkomsten, om hur halerih ur drottningens blodslinje bar henne ut över den förlorade världen, om förändringen hon startat. De frågade inte om kvinnan och de talade inte om kvinnan, men de besökte Aiola och de besökte Lemuel och de besökte Edander.

Förändringen fortsatte, förändringen hade fått en riktning och förändringen hade fått ett nav.

***

Världen svepte förbi. Maivi hade fått en läderhuva av Lemuel, och ett par tätt sittande glasögon (som hon skulle ha haft stor nytta av när hon besteg berget). Hon hade sina egna handskar och kläder, de som hon klättrade i. Det behövdes. 

De var fortfarande i högländerna, men rörde sig med en hastighet som hon knappt trott var möjlig. Ett galopperande nalfinskt fullblod skulle inte kunna hålla en sådan fart ens för en liten stund, men Hanna och Nina hade varit i luften i flera timmar utan att visa några tecken på att tröttna eller sänka farten. De utnyttjade vindarna, steg och dök och gled fram utan att Maivi gjorde något mer än att hålla sig kvar och försöka ta in allt hon såg.

De flög över samma ställen som hon passerat på vägen till berget, bortsett från att de inte tog omvägen förbi Rovbo. Hon kände igen vissa saker, men världen var helt annorlunda från det här perspektivet. Det kunde inte ens jämföras med att sitta högst upp på Orneberg, eftersom hon här bara hade Hanna under sig. 

Dvärgbjörkar byttes ut mot barrträd, hon såg vattendrag och sjöar, och en björn som lufsade fram i blåbärsriset. Oftast flög Hanna högt över marken, men ibland gled hon neråt, för att sväva bara ett tiotal meter över de stigar som Maivi vandrat i andra riktningen.

Maivi tänkte på resan mot berget. Hon hade varit tillfreds då, hon hade till och med varit lycklig en tid, men hon förstod nu att det hade funnits ett mörker under lycka. Hon hade varit på väg mot Orneberg, men hon hade inte räknat med att komma tillbaka. Det var inte förtröstan hon känt, för den tillit hon nu – nästan mot sin vilja – hade börjat känna till den Högste, fanns inte då. Den frid som funnits i henne under hennes vandringar berodde i stället på att hon trodde att hon var på väg mot sin egen död. Avresan från Vent hade inte varit det ställningstagande hon i sitt medvetna sinne hade byggt upp det till, inte något hon gjort för att utvecklas eller ta sig vidare. Avresan hade varit hennes sätt att ge upp. Hon hade inte velat vara med längre, och vetskapen om att allt snart skulle ta slut hade gett henne ro.

Allt som hänt efter det – Rovbo, folket, klättringen, Teihvars musik och böcker och visdom och närhet, budskapet från den Högste, erbjudandet – inget av det var hennes förtjänst. Hon hade lämnat Vent för att dö, men nu levde hon för första gången fullt ut.


Hanna och Nina landade, och Maivi åt en snabb måltid. Efter att ha sträckt ut sina ben ordentligt och tömt blåsan satte hon upp på Hanna igen och färden fortsatte. När intrycken och farten blev för mycket för henne lutade hon sig framåt och la kinden mot Hannas hals. Älvdrakens fjälliga skinn var förvånande lent. Maivi blundade, och under några timmar sov hon nästan. Flygturen fortsatte också efter att solen hade gått ner, men till slut fick Maivi åter känna marken under sina fötter, medan de två halerih jagade. Maivi hade redan somnat när de kom tillbaka. 

De höll sig på marken större delen av följande dag. Eftersom de nu närmade sig bebodda trakter skulle resten av färden ske nattetid. När kvällen kom begav de sig av, och efter några timmar i sadeln var Maivi så van med vinden, ljudet av vingarna och den underliga känslan i öronen när drakarna steg och sjönk att hon somnade. Hon vaknade av soluppgången. Hon såg in i den himmel som färgades i otaliga färger och nyanser av den uppgående solen, och förundrades. Världen nedanför henne fick färg och djup i det allt starkare ljuset, och Hanna landade.

Temora hade förklarat att varelserna kunde bära henne ut ur Ron och hela vägen till Vent, där Maivi hade bestämt sig för att göra sitt första stopp på vägen till Harir. Hon hade ingen aning om hur hon skulle hitta sina föräldrar, men hennes dröm i bergstaden hade påmint henne om något hon hade glömt bort:

Sylvia hade en syster, Serena. Maivi hade aldrig träffat henne, men Sylvia hade nämnt att hon befann sig i Harir, och att om Maivi eller Stephlin någonsin behövde hjälp kunde de hitta henne där.

Maivi visste inte vad Stephlin hade gjort för att förtjäna sådan lojalitet från en av av de äldsta varelserna i Jenis, men om Sylvia var alv och en av vandrarna så måste rimligtvis hennes syster också vara det. Kanske visste hon något om Maivis föräldrar. Eller var Stephlin befann sig.


Världen svepte förbi och dagarna svepte förbi. Resan genom Rons högländer och södra Ireus gick snabbare än hon hade kunnat föreställa sig. Maivi hade lämnat Vent när vintern var som kallast och återvände när sommaren var som hetast. Hon skildes från Hanna och Nina, och stoppade ett brev till Aiola och ett till Temora i den ficka som var insydd i sadeln. 

Det kändes märkligt att se älvdrakarna lyfta och flyga sin väg, märkligt att åter vara bunden till marken och röra sig framåt i snigelfart. I sommarnattens halvmörker gick hon den korta biten som var kvar till staden hon lämnat i vrede och sorg.

***

De två halerih som burit kvinnan som var en kvinna återvände, fulla av ny nyfikenhet och kunskap. De var båda unga och hade aldrig tidigare lämnat bergets skugga, och de delade med sig av sin nyfikenhet och kunskap till alla de unga som liksom de fötts och levt gömda för de förlorade. 

En vandringslust väcktes hos många halerih, och det var endast drottningens visdom och styrka som höll samman stammarna, som hindrade de unga att flyga fullt synliga långt bort från det skyddade och säkra.

Den förändring som kvinnans ankomst startat hos folket spred sig också hos älvdrakarna som levde högt ovanför dem, och drottningen visste att hennes tid snart var förbi.

***

Tillbaka i Vent kändes det för ett ögonblick som att inget hade förändrats. Under en kort sekund kunde Maivi föreställa sig att inget av det som hon hade varit med om var verkligt, att allt bara var något hon hört sagoberättaren på värdshuset berätta eller läst i en bok.

Pastor Tomlin, sken upp som en sol när han såg vem som stod utanför hans dörr, trots att det fortfarande var gryning och hon visste att han hatade att bli väckt före sin vanliga tid. Hon berättade inte allt för honom, långt ifrån allt. Men det hon berättade fick honom att häpna. 

Efter det gick hon till sin gamla värdfamilj, och samma sak hände igen. Hon förstod inte hur hon kunde ha varit så saknad av dessa kyrkans folk, hon som inte känt sig som en av dem på många många år. Nu undrade hon varför hon inte sett den omtanke som fanns här. Mötet med Teihvar hade förändrat henne på fler sätt än hon förstått, gett henne en helt annan klarsyn.

Men oavsett hur mycket hon nu visste att hon skulle sakna pastorn och de andra, så måste hon vidare. Även om det fanns personer som älskade henne i Vent så kunde hon aldrig finna frid där. Det fanns för mycket ont blod, för många minnen. 

Strax före lunch såg hon tre väringar gå förbi, klädda för att bege sig ut i naturen och med ryggsäckar på ryggen. Hon kände igen dem som Ellen och Issy, två av hennes gamla plågoandar från sin ungdom, och Toyie, en kvinna i deras inre cirkel. De hade aldrig varit intresserade av skogen tidigare, så hon undrade förstrött var de var på väg, innan hon återgick till sitt och inte skänkte dem någon mer tanke. 

Hon tillbringade resten av dagen med att proviantera och förbereda sig för den vidare resan, och sov den natten i sin gamla säng. Morgonen därpå gav hon sig av igen.


Resan längs den ireuska landsvägen gick plågsamt långsamt. Så länge hon flugit fram på Hannas rygg eller umgåtts med gamla vänner i Vent hade hon kunnat hålla ifrån sig det enorma hon hade framför sig, hålla ifrån sig hur långt hon hade kommit från Teihvar. Men vandrandets monotoni gav henne gott om tid att tänka.

Stephlin kunde befinna sig var som helst. Det var inte säkert att han var kvar i Jenis. Det var inte ens säkert att han var vid liv. Hon hoppades att Serena kunde ge henne en plats att börja leta, men även om skogskvinnans syster visste var Stephlin var, så kunde det vara en plats det skulle ta år att ta sig till. Han hade alltid talat om att resa, alltid varit rastlös precis som hon.

Hon sköt det åt sidan. Hon visste att hon måste tänka på Stephlin, på vad hon egentligen ville säga honom, varför hon sökte honom. Men det kunde vänta. 

Nu var Harir målet, och även om Ireus huvudstad inte låg långt ifrån Vent så låg den långt nog. 

Dessutom var det något märkligt med vägarna. Hon mötte inte alls så många människor som hon hade förväntat sig, och få var på väg i samma riktning som henne. Det blev mer och mer uppenbart ju närmare hon kom huvudstaden, och till slut bestämde hon sig för att försöka fråga någon vad som hade hänt. Att få upplysningar visade sig dock vara svårare än hon trott; de flesta ville inte prata med henne alls.

Till slut hittade hon någon som ville.

”Det är slutet för det här landet”, sa han. ”En utlänning på tronen, och ingen gör något.”

Han tittade på henne.

”Det skulle inte förvåna mig om han är halvblod också.”

Maivi svarade inte, utan gick vidare. Hon hade velat fråga vem det var som satt på tronen, vad som hade hänt kung Borelius. Men mannen hon pratat med var uppenbarligen en idiot, och hon skulle hur som helst inte ha litat på något han sa.

Nu hade hon i alla fall något att utgå ifrån, och under de följande dagarna lyckades hon pussla ihop vad som hänt: statskuppen, kungens fängslande, frånvaron av trupper och, framför allt, magus Chartsin och Xersekten.

I hennes tidigare liv skulle sådana nyheter ha gjort henne rädd. Nu var hon bara orolig för att stridigheterna hade skrämt bort Serena, eller skulle göra det omöjligt att ta sig in i staden.


Sista natten innan hon kom fram till Harir drömde hon igen, men inte om saker i hennes förflutna den här gången. Hon hade varit tillbaka på berget, och Teihvar hade varnat henne för vad som komma skulle. Uppmanat henne att vara fokuserad på sitt mål, att inte låta världens händelser distrahera henne. 

Hon hade nästan blivit irriterad på honom, vilket fick henne att le nu när hon tänkte på drömmen. 

Allt hon ville var ju att knyta upp de sista lösa trådar som band henne vid hennes tidigare liv.

Sen tillbaka till Teihvar.

Tillbaka till berget.


(Foto: Murilo Gomes/Unsplash)