Kapitel 30: Eldsdroppen

Magus Eraim Chartsin sov inte längre på nätterna.

Han sov inte på dagarna heller. Sedan hans möte med Herman utanför murarna sov han aldrig mer än en timme per dygn, alltid i skymningen eller gryningen, alltid tungt bevakad av sina fullt lojala stålvarelser. 

Saker och ting hade börjat rasa samman för honom den natten. 

Droppen, som borde ha varit framme för två veckor sedan, saknades fortfarande. Han hade förlorat kontakten med sin sista spion i Hulting, med största sannolikhet var han fängslad eller död. Vilket innebar att han inte kunde lita på de sista rapporter han faktiskt skickat – all information i dem kunde vara falsk.

Jon påstod visserligen att han gjorde vissa framsteg, men Evangeline vägrade fortfarande att gifta sig med honom.

Uhvor var död. Eraim hade aldrig velat inse hur beroende han varit av demonen. 

Herman hade inte hörts eller synts till, och Eraim levde i ständig skräck att han skulle göra det. Sekten lydde ännu hans order när det gällde kontrollen av huvudstaden och arbetet med att utöka hans makt över landsbygden runtomkring, men den hade inte valt någon ny ledare trots att han pressat på så mycket han vågade.

Det gick rykten om att motståndsrörelsen i staden, som vägrade att dö ut trots alla hans ansträngningar och sektens bränningar, leddes av en ättling till kejsar Khomondur. Bara strunt uppenbarligen, ätten hade dött ut trehundra år efter att den förste kung Khomondur enat Jenis och utropat sig till kejsare. Men det var farligt strunt – för folket var namnet Khomondur fortfarande synonymt med kungamakt och storhet.

Om han inte gjorde något skulle allt det han hade planerat under de långa åren i Harir och tidigare, alltsedan han tvingats i exil, gå om intet. Eraim knappade med naglarna på tronens armstöd. Han måste göra något, alldeles för länge hade han väntat på att situationen skulle lösa sig själv.


Efter att Martian rymt hade Eraim känt behovet att ge någon som inte var knuten till Xersekten ansvaret för fängelsehålorna. Han hade utsett en av de lägre fångvaktarna från Borelius tid. 

Eraim föredrog att inte träffa honom mer än nödvändigt. 

Mannen var urstark och omåttligt fet. Han stank av svett, fukt från fånghålorna, rök från den gräsliga tobak han rökte, och något annat som Eraim helst inte ville veta vad det var. Lukten efter honom hängde kvar i tronsalen länge efter varje besök. Eraim hade bara gjort misstaget att ta emot honom i sin egen kammare en gång. 

Fångvaktaren hade haft ett rykte om sig att vara grym och samvetslös, och var snabb att skifta lojalitet när maktbasen i slottet förändrades. Eraim trodde sig kunna lita på honom så länge som han hade kontroll över skattkammaren. Och han hade vissa … kvaliteter … som var till nytta.

”Fången har inte gett upp”, sa han, efter en minimal bugning mot Eraim. ”Om något har hon fått nytt hopp. Jag kan ta det ur henne, om du låter mig.”

Fångvaktarens viktigaste uppgift var att bevaka tokskötaren Junia af Dohrgården, ännu en kugge i Eraims stora plan som vägrade att snurra som den skulle. Eraim behövde tokskötaren nedbruten till kropp och själ, men Junia vägrade att bryta ihop. 

De hade börjat med att svälta henne, medan Eraim utnyttjade en besvärjelse från österlandets tortyrkammare för att tvinga tokskötaren in i ständiga mardrömsvisioner. Men han hade nyligen tvingats beordra fram mat till fången – om Junia dog skulle det vara mycket svårt att ersätta henne – och tokskötaren hade på något sätt sett igenom synerna som besvärjelsen gav henne och påverkades inte längre av dem.

”Jag vet vad du syftar på”, sa Eraim. ”Jag ska överväga saken.”

Han var inte säker på om han vågade låta den sadistiske fångvaktaren gå över till fysisk tortyr – i alla fall inte än. 

För fortfarande var tokskötarens brist på galenskap inte det stora problemet. Problemet var droppen. Utan den var det meningslöst att offra Junia af Dohrgården.

Nej, det var droppen som Eraim måste göra något åt.

Han sände bort fångvaktaren.


Eraim var tillbaka i sin kammare. Den stålgolem som stod på vakt utanför hade instruerats att inte släppa igenom någon. Han låste dörrarna för fysisk och magisk påverkan och öppnade en sliten resekista han dragit fram ur ett skåp. Kistan såg tom ut, men Eraim sträckte ner armen i den, och när han drog upp den hade han en döskalle i handen. Skallen var mycket gammal och hade mörknat till djupt brun. Käkbenet var borta och tänderna i överkäken saknades. En stor spricka i kraniet skvallrade om att personen som skallen kom ifrån hade dött en våldsam död.

Eraim sa några ord på de ickeföddas språk och skallen svävade upp från hans hand, med ett svagt orange-gult ljus omkring sig. Eraim tyckte inte om associationerna det gav till Uhvors huvud, som svävat på samma sätt innan han förintat det, men han trängde undan de tankarna.

Olevande fader, hör mig”, mässade han. ”Vägled min blick i de undre sfärerna. Led mig till Eldsdroppen, Drakens ande bunden av Meishur, den ende varelse som är av två andar.

Ett grönt ljus framträdde i skallens tomma ögonhålor och den talade, ryckigt och raspigt, på det språk som användes i Sho-Eresso, Eraims hemland.

Minfe”, sa den, ”hädiske son, låt mig vila i frid. I tjugo år har du bundit mig här utan att kalla mig eller låta mig fortsätta till den plats som är avdelad för mig. I tjugo år före det utnyttjade du mig ständigt. Låt mig vila.

Tystnad!” röt Eraim. ”Lyd min befallning. Led mig till droppen. Nu!

Skallen snurrade, snabbare och snabbare. Det gula ljuset blev starkare. I det såg Eraim en väg, himmel, skog. På vägen stod tre män och en kvinna: de fyra tjuvar han sänt ut för att stjäla droppen av kyrkan. De verkade vara osams.

Ljud!” beordrade han, och hörde genast två röster som talade i mun på varandra.

”… det finns ingen ursäkt”, sa en röst han kände igen som Douglas, tjuvarnas ledare. ”Vi har tagit det här uppdraget …”

”Utan att veta vad droppen kunde göra!” skrek kvinnan. ”Draken tillbaka, i magus Chartsins kontroll. Vill ni leva i en sån värld?”

Hon vände sig till de två andra tjuvarna, men det var Douglas som svarade.

”Jag säger inte det här någon mer gång. Vi har antagit magus Chartsins uppdrag och vi kommer att leverera. Chartsin är inte en man som man sviker, oavsett om han har en drake eller inte.”

Eraim hade sett nog.

Olevande fader, bär min röst”, beordrade han, och visste att det han sa nu skulle höras på den plats där tjuvarna befann sig.

”Douglas har rätt”, sa han, och såg med kall glädje hur de såg sig skräckslagna omkring. ”Jag är inte en man som det är klokt att svika.”

En efter en fäste sig tjuvarnas blick på den uppenbarelse av dödskallen som lyste på platsen där de befann sig.

”Oavsett var ni är följer mina ögon er”, fortsatte Eraim. ”Och jag är inte nöjd. Droppen borde redan vara i min hand.”

”Vi var tvungna att ligga lågt och dölja våra spår, herre”, sa Douglas. “Kyrkan skickade Edwin efter oss. Vi lyckades inte skaka av oss honom förrän strax norr om Vent.”

Edwin. Eraim kände till pastorn, kyrkan brukade sända ut honom för att ta hand om sina värsta problem. Douglas var bra, men han var inte så bra: om Edwin varit honom på spåren, så var han det fortfarande.

”Hastighet är viktigare än försiktighet”, sa Eraim. ”Skaffa hästar. Jag sänder gheolkrigare för att möta er.”

Han väntade inte på Douglas svar, utan bröt kontakten med platsen och skallen, som föll hårt i golvet. Eraim plockade upp den och slängde den vårdslöst i kistan.

Om man vill ha något gjort får man göra det själv.


”Det här kom med bud i morse, magus.” 

Den unga kvinnan log självsäkert. 

”Jag tror att du vill läsa det.”

Eraim hade hållit postverket igång sedan han tog över makten, men satt präster från Xersekten att övervaka de brev som strömmade ut och in. Kvinnan framför honom var en av dem Herman utsett till att sköta det uppdraget, och Eraim förutsatte att han inte kunde lita på henne. Han tog emot brevet hon höll fram. Avsändare var Lottine af Pehrsgården. Det var adresserat till ”Huvudstaden, hovet”, och skulle levereras till …

”Dokaius af Dohrgården!”

Kvinnan fortsatte att le.

Eraim öppnade brevet. Förrymda intagna, förmaningar, lämnat en skötare ensam. Eraim var nära att slå sig för pannan. Två tokskötare hade begett sig från Dohrgården, inte en. Två ättlingar till Heli. Och en av dem var fortfarande på väg hit, borde under normala omständigheter redan vara här. Varför hade inte Uhvor sagt att de var två?

Men det var, egentligen, inte förvånande. De onämnbara gör ingenting gratis, och Eraim hade bett om en av Helis ättlingar. Att Uhvor skulle fånga två, eller ens nämna den andra, skulle ha varit helt mot varelsens natur.

Det här förändrade allting.

Eraim tittade på kvinnan som kommit med brevet. Hon hade kort svart hår, var i tjugoårsåldern och bar den svarta dräkt som alla Xernoviser hade.

”Vad heter du?”

”Mala, magus.”

”Har du visat det här för någon annan i sekten?”

”Nej, magus.”

Eraim stannade till. Mala hade inte rättat honom när han kallade det som medlemmarna själva döpt till mörka kyrkan för ”sekten”. Han tittade på henne igen. Hon log fortfarande.

”Hur länge har du tillhört Xer, Mala?”

”Mina föräldrar gick med i sekten när jag var liten. De såg till att jag blev novis, och vill att jag blir präst …”

Hon tystnade, men fortsatte att möta hans blick.

”Jag gick direkt till dig med brevet, Eraim.”

Ingen i sekten tilltalade honom så intimt, kallade honom vid hans första namn.

”Har du läst det?” frågade han.

”Det var obrutet när jag gav det till dig.”

”Lek inte lekar med mig. Har du läst det?”

Till slut sänkte hon blicken.

”Ja.”

”Varför kom du till mig, novis Mala?”

Hon tittade upp igen, trotsigt.

”Du följer inte de gamla vägarna. Du är inte en av de äldste och är inte utsedd av dem. Ändå lyder sekten dig. Du har makt de bara drömmer om. Sekten tillber och förödmjukar sig för att få del av andevärldens kraft, men du tar den utan att fråga.”

Hon tystnade, plötsligt medveten om att hon sagt mer än hon tänkt säga.

”Fortsätt.”

Mala var tyst en stund.

”Xersekten består av idioter. Hur kan någon vilja att Xer ska komma tillbaka? En galen demongud behöver inga mänskliga tjänare. Men du, magus, även om du lyckas med det du vill och blir den mäktigaste mannen i världen, behöver du dem som är lojala mot dig.”

Hennes självsäkerhet var borta och hon mötte inte hans blick. Eraim visste att hon inte planerat att berätta allt det här, visste det eftersom han använt sin magi för att få henne att fortsätta att tala. Han sträckte ut sin hand, la den under hennes haka och lyfte hennes ansikte mot sitt.

”Du har gett mig två goda nyheter i dag, Mala. Vad vill du ha i belöning?”

Något av självsäkerheten återvände till henne.

”Om jag ska vara novis, vill jag vara din novis. Om det finns någon som kan lära mig är det du.”

Eraim log. En lärling? Tveksamt. Men någon som var lojal till honom och som var intelligent nog att fatta egna beslut kunde komma till användning.

”Finns det fler inom sekten som känner som du?”

Ett ögonblick tyckte han sig se svartsjuka i hennes blick.

”Jag vet inte.”

”Ta reda på det, men låt dig inte avslöjas. Kom inte till mig igen förrän jag kallar på dig, och återvänd till ditt uppdrag på postverket.”

Hon såg besviken ut, men protesterade inte.

”Mala, det finns ingen i sekten och ytterst få i världen som jag litar på. Om dina ord är mer än bara ord, kommer du aldrig att behöva ångra dem.”

Eraim hade fortfarande sin hand under Malas haka, och nu använde han andekraft för att lyfta upp henne tills hennes ansikte var i jämnhöjd med hans.

”Men om det bara är ord …”

Han grep tag om hennes hals och tryckte till. Ett svagt gny undslapp henne, men hon såg honom rakt i ögonen. Han släppte greppet och lät henne sjunka till marken.

***

1 SEPTEMBER 802 e D

Jag är redo.

Jag har tränat, jag har bett, jag har mjölkat Jon på information.

Det KRYPER i mig när jag tänker på hur jag gjort mig till för att få Jon att berätta saker för mig.

Så jag tänker inte på det.

Jag offrar mig själv för att vinna allt.

Men oavsett vad jag SÄGER till Jon, oavsett vad jag GÖR för Jon och med Jon, kommer han inte att släppa ut mig härifrån utan Eraims tillstånd. Utan Eraims övervakning.

Jag måste offra mig själv för att vinna allt, men om jag dör är ALLTING förlorat.

Hur ska jag göra för att komma ut härifrån?

Oh gud, hjälp mig …

Evangeline

***

Dokaius af Dohrgården var i Harir, i sällskap med Martian. Eraim förstod inte hur det kunde ha gått till, men på något sätt måste kungens brorson ha fått nys om att tokskötaren var på väg, förklarat vad som hänt för honom och fört honom in i staden genom någon av de otaliga gångar och hemliga dörrar som förband Harir med landskapet utanför.

Jag visste att den där lille prinslingen skulle bli problem.

Det här måste åtgärdas, omedelbart. 

När Eraim fått veta att Dokaius var på väg till staden hade han bara sett möjligheterna: om Junia nu vägrade att knäckas, kanske hennes bror skulle visa sig lättare. Om inte annat brukar tortyr av en familjemedlem vara betydligt effektivare än tortyr av själva personen, när man vill få någon att göra det man vill. Men om Martian berättat allt det han visste om Eraim och hans planer för Dokaius, om Martian på något sätt förstått vad Eraim behövde Helis ättlingar till …

Eraim hade använt skallen igen för att lokalisera Dokaius, men han ville inte använda sig av sina magiska varelser för att gripa tokskötaren och kungens brorson. Martian hade tagit sig förbi en stålgolem förut, och gheolkrigarna väckte alldeles för mycket uppmärksamhet och behövde en mörkerpräst som ledde dem. Han kallade till sig sin son.

”Evangeline är snart redo”, sa Jon. ”Hon stänger inte mig ute längre.”

”Bra”, sa Eraim, även fast han tvivlade på sanningshalten i det Jon sa. “Just nu har jag en annan uppgift åt dig.”

”Jasså?”

Jon såg både förvånad och stolt ut. 

”En adelsman vid namn Dokaius af Dohrgården gömmer sig för tillfället tillsammans med kungens brorson Martian i ett övergivet hus i närheten av västra muren. Jag behöver dem båda gripna, utan att någon uppmärksamhet väcks, och förda hit.”

”Ja, far”, sa Jon.

”Välj ut de män du behöver från den nya stadsvakten. Se till att inte använda någon av de som bytte sida efter kuppen, bara nya namn.”

”Ja, far.”

”Martian är hal och han vet vem du är, så se till att han inte ser dig.”

”Ja, far.”


Magus Eraim Chartsin satt i tronsalen igen. Jon hade rapporterat att Dokaius och Martian var i hans förvar i ett hus i västra staden, och Eraim hade sänt en gheolpatrull för att hämta dem till fängelset. Men nu var det något annat som helt behärskade hans sinne.

Eldsdroppen var framme. Douglas och de andra stod framför honom och hade precis bugat sig djupt. Douglas höll fram en låda mot honom, en trälåda Eraim själv hade konstruerat för att skydda droppen under färden och hindra att den spårades på magisk väg.

Eraim var tvungen att koncentrera sig för att tvinga sina händer att inte skaka när han vinkade Douglas närmare och tog emot lådan. Den var gjord i mahogny, ett mörkt träslag som var vanligt i skogarna runt Konikos och hade utmärkta egenskaper för att leda och lagra magi. Dess utsida var prydd med sniderier som band Eraims besvärjelse till träet.

Han öppnade försiktigt lådan. Dess insida var klädd i krossad sammet – Eldsdroppen var visserligen ytterst tålig, men Eraim ville inte se minsta skada på föremålet.

Han tog droppen i sin hand. Den var varm, precis som legenderna sa, och en eld lekte i dess inre.

Eldsdroppen, till slut. Frukten av allt hans arbete under så lång tid. Föremålet som skulle säkerställa hans makt, göra hans kontroll över Jenis total och utplåna alla hot mot honom. Ingen skulle våga stå i vägen när Draken var hans att kontrollera. Ett efter ett skulle kontinentens länder böja knä inför honom. Och därefter …

Han fick inte gå händelserna i förväg. En av Helis ättlingar skulle knäckas och ritualen skulle förberedas. Men alla hinder, som verkat så stora för bara några dagar sedan, bleknade när han höll upp droppen framför sitt ansikte, följde dess låga med blicken och kände dess värme i sin hand.

Han tvingade sig själv att rikta uppmärksamheten mot de tre tjuvarna som fortfarande stod framför honom.

”Jag sände ut fyra, men tre återvänder. Var är Mona?”

”Hon är inte längre bland oss, herre. Efter att du talat till oss förstod hon att det inte gick att övertyga mig att svika vårt uppdrag. I stället försökte hon stjäla stenen från mig när hon trodde att jag sov.”

Eraim behövde ingen förklaring av vad som hänt den kvinnliga tjuven efter det.

”Ni är senare än jag önskat, men ni har gjort mig en stor tjänst. Er belöning väntar på er i nästa rum. Lämna mig.”

De tre tjuvarna försvann och Eraim återgick till att betrakta droppen. Den sjöng för honom, sjöng om stordåd och återvunnen heder. Den sjöng om krossade fiender, om gamla oförrätter som blev hämnade och att återvända hem efter lång tid i mörker. Han kände sig mer vaken än någonsin tidigare.

Eldsdroppen sjöng, och Eraims själ sjöng med den.