Kapitel 31: Munkar och rebeller

Dokaius vaknade på en brits.

Han satte sig upp. Dumt. Huvudet värkte och rummet snurrade. Någon rusade mot honom. Han försökte se vem. Smärtan blev för mycket. Han föll ner i mörker.


Dokaius vaknade en andra gång. Nu låg han i en säng. Han höll ögonen stängda för att inte bjuda in ljuset och smärtan igen. I stället lyssnade han. Han hörde ljudet av svaga röster – och sång? Inget annat.

Försiktigt öppnade han ögonen. Huvudvärken kom tillbaka, men var en skugga av sitt forna jag. Långsamt såg han sig omkring, utan att lyfta huvudet från kudden.

Först trodde han att han var hemma i Dohrgården, fast inte i sitt eget rum utan i ett av de intagnas. Men nej, symbolen på väggen symboliserade den Högstes närvaro. Han befann sig i en kyrka eller ett kloster.

En man klev in genom dörren.

”Ett kloster, tydligen …” mumlade Dokaius.

”Åh, du är vaken. Bra”, sa munken.

Han bar en bricka med ett glas vatten, en frukt och en tallrik mat. Dokaius kände sig både törstig och hungrig när han såg den. Munken ställde ner maten på ett bord bredvid sängen och lämnade rummet utan att säga något mer.

Dokaius satte sig sakta upp och lutade ryggen mot väggen. Han drack först upp vattnet, åt sedan maten – en köttgryta med potatis – och slutade med att tugga i sig äpplet. När han var klar hade huvudvärken nästan försvunnit, och han började på allvar undra var han befann sig.

Han mindes precis vad som hade hänt, hur han krockat med den blonde mannen medan han handlat varor till Martians ritual, hur mannen dykt upp utanför dörren i huset där de gömde sig, hur han dumt nog släppt in honom och alldeles för sent försökt fly.

Det hade slutat med att något stack honom i nacken, och han hade svimmat.

Hur hängde den blonde mannen samman med en grupp munkar? Han hade inte haft en religiös framtoning direkt. Och vad hade hänt med Martian?

Dokaius satte ner fötterna på golvet. På en stol vid väggen låg hans kläder. De hade blivit tvättade och lagade. Han tog av sig den nattsärk han hade på sig (och som han aldrig sett tidigare) och klädde sig. Han såg inte sin ryggsäck någonstans. Fortfarande hördes inget mer än regnets smatter. Han stod obeslutsam i några minuter och gick sedan ut ur rummet.

En stenlagd korridor ledde åt båda hållen. Han såg flera stängda dörrar, men inget folk. På måfå valde han höger. Korridoren var krökt och han såg inte mer än några meter framför sig. När han gått en stund kom han fram till ett rum, större än det han vaknat i och möblerat som en matsal. Vid ett av borden satt en man, som reste sig när Dokaius kom.

Det var inte den blonda mannen från gränden, även om det fanns vissa likheter: likt honom var den här mannen vältränad, men var något kortare och hade mörkt hår, kortklippt och krulligt. Han tog några steg mot Dokaius och räckte fram handen. Han rörde sig som en soldat. Rent reflexmässigt skakade Dokaius den. Mannen visade att Dokaius skulle slå sig ner och de satte sig på varsin sida om bordet. 

”Jag är glad att du är vaken. Mår du bra? Eftereffekterna av Irebas drog kan vara påfrestande.”

”Jag mår bra”, svarade Dokaius. ”Förvirrad, fortfarande hungrig och på väg att bli arg, men jag mår bra. Vem är du?”

”Jag hoppas att jag kan göra något åt alla de där sakerna”, sa mannen. ”Mitt namn är Olof Khomondur.”

 


Junia hade fått ett nytt sätt att mäta tiden i cellen. Dag och natt hade för länge sedan tappat betydelse i mörkret, men nu hade hon någonting utifrån att förhålla sig till: tiden när hon fick mat.

Efter den första brödskivan hade fler kommit, följt av gröt och torkat kött. Junia visste inte hur lång tid som gick mellan att maten dök upp, men det spelade ingen roll; det var själva matankomsten hon byggde upp sin tideräkning kring. 

Just nu befann hon sig i femte brödtid, vilket motsvarade tredje gröttid. Hon väntade på att tredje kött-tid skulle komma, men den skulle nog dröja ett tag till ännu.

Hon visste inte hur maten dök upp i cellen. I början hade hon inte brytt sig, men nu när hon inte längre förtärdes av hunger hade hennes hjärna börjat fungera mer som vanligt. Tankar på att ta sig ur cellen och på vem som kunde ha satt henne där hade kommit tillbaka. Nästa gång skulle hon hålla sig vaken.


”Säg det där igen.”

”Jag heter Olof Khomondur.”

”Khomondur som i kejsar Khomondur?”

”Det är min förfader, ja.”

”Jag trodde ätten dog ut.”

”Den del som var kungar. Men Khomondur var en stor familj. Min gren utgår från en av kejsarens döttrar och har aldrig suttit på tronen.”

”Hm”, sa Dokaius. Jag verkar ständigt hamna bland kungligheter, tänkte han. Eller dårar. ”Varför är jag här? Varför har du kidnappat mig?”

”Jag förstår att det är så det verkar, men jag lovar att jag inte har något att göra med ditt bortförande. Ireba arbetar för Jon Chartsin, son till magus Eraim Chartsin.”

Olof Khomondurs blick var stadigt fäst vid Dokaius.

”Fortsätt”, sa Dokaius.

”Jag och mina vänner har hållit Jons soldater under bevakning under lång tid, och en av oss upptäckte Ireba när han kallade på förstärkning efter att ha sövt dig och Martian. Han hann föra er till ett av Jons privata fångrum innan vi återvände, men vi följde efter dit och fritog er.”

”Är Martian också här?”

”Ja, han vaknade för några timmar sedan.”

”Får jag prata med honom?”

”Naturligtvis. Men först finns det några andra saker vi behöver diskutera.”

”Min gode herr Khomondur”, sa Dokaius, ”ifall det nu verkligen är ditt namn. Du har inte gett mig någon anledning att tro på ett ord du säger. Om jag inte får träffa Martian, nu, förutsätter jag att det var du som kidnappade mig och agerar därefter.”

Mannen som kallade sig Olof Khomondur blev uppenbarligen stött, och förvånad, men behärskade sig.

”Du är inte i en position att ställa krav”, sa han.

”Ifall jag är din fånge är jag inte det”, sa Dokaius. ”Frågan var ifall jag är fånge eller inte.”

Mannen tittade på honom under tystnad, medan sekunderna blev minuter.

”Då så”, sa Dokaius och reste sig.

Olof var snabbt på fötter, och Dokaius såg att han hade ett svärd och en dolk i bältet. Jag måste vara försiktig med den här. 

”Okej”, sa mannen och höll upp sina tomma händer. ”Okej.”

”Okej?” sa Dokaius.

”Vi går och pratar med Martian.”

”Du går och hämtar Martian. Jag stannar här.”

Olof såg nästan uppgiven ut.

”Prinsen … litar inte på mig. Det vore bättre om du följde med direkt.”

”Varför litar inte Martian på dig?”

”Du är tokskötare”, sa Olof. ”Jag förutsätter att du vet vad han är.”

”Jag vet att han är drabbad av sjukan, ja. Men någon djupare diagnos än så har jag inte hunnit ställa.”

”Martian har förföljelsemani”, sa Olof. ”Det är på grund av honom som Relam var i Hulting när Chartsin tog makten i stället för här där han hade kunnat stoppa det.”

”Vad pratar du om?”

”Martian hatar Relam. Han är helt övertygad om att fältherren bara vill komma åt makten själv”, sa Olof. 

”Och han tror samma sak om dig?” sa Dokaius. 

”Naturligtvis.”

”Har han fel?”

Olof blev ställd, men hämtade sig snabbt.

”Naturligtvis.”

”Okej”, sa Dokaius.

”Okej?”

”Vi går och pratar med Martian.”

”Tack.”

Dokaius nickade.

Olof ledde vägen genom den korridor som Dokaius kommit ifrån. Han stannade utanför en dörr och tog fram en nyckel.

”Du har låst in honom?” sa Dokaius.

”Låser ni inte in tokar med förföljelsemani på Dohrgården?” sa Olof.

”Du är ingen skötare och det här är definitivt ingen gård.”

”Vi gör så gott vi kan. Vill du tala med honom eller inte?”

Dokaius nickade och Olof låste upp dörren. Han öppnade den försiktigt.

”Prins Martian, din vän har vaknat”, sa han.

”Dokaius?”

”Det är jag, Martian.”

”Kom in.”

”Jag skulle föredra att du kom ut.”

Dokaius hörde hur någon, förmodligen Martian, rörde sig inne i rummet.

”Jag vill inte komma i närheten av den där … lögnaren”, sa Martian.

”Han går sin väg nu”, sa Dokaius och tittade uppfordrande på Olof. ”Du har gjort hans sjukdom värre”, viskade han. ”Gå härifrån.”

Olof stod först obeslutsam, men ryckte sedan på axlarna och gick.

Martian klev ut ur rummet, fortfarande med lila hår men utan sin topphatt.

”Är du skadad?” frågade Dokaius.

”Inte fysiskt. Men att tillbringa tid med den där tronpretendenten och hans tama munkar har tärt på mina mentala skyddsväggar.”

”Vad har han sagt till dig?”

”Bara lögner. Att han inte har någon anknytning till den blonde björnen som så effektivt sövde dig och fortsatte med mig, utan att han i stället är den som frälst oss från att hamna i magus Chartsins våld. Att han leder det menlösa motståndet. Att han är kejsar Khomondur född igen.”

”Är det din tolkning eller vad han faktiskt sa?”

”Jag skulle aldrig nedlåta mig till att upprepa den mannens ord.”

”Du har aldrig träffat honom förut, antar jag”, sa Dokaius.

”Aldrig”, sa Martian.

”Är det möjligt att någon gren av Khomondur-släkten överlevt till i dag?”

”Det spelar ingen roll. Ätter och blodsband är bara dravel, det har inget att göra med vem som ska sitta på tronen.”

Dokaius tittade förvånat på Martian, men valde att inte fråga vad han menade. I stället envisades han:

”Men kan släkten ha överlevt?”

”Naturligtvis kan den ha överlevt. Det har funnits rykten, men det finns alltid rykten. Men det här är det viktiga: Olof Khomondur har inget att göra med att störta Chartsin. Det uppdraget faller på oss. Khomondur är antingen Chartsins redskap eller en bedragare som vill använda den här situationen till att skaffa sig makt.”

”Du tror inte på något han säger?”

”Jag behöver inte tro. Jag vet att han inte kan eller kommer att hjälpa oss.”

”Okej.”

”Tror du på vad han säger?”

”Jag har inte hört vad han har att säga än, jag krävde att träffa dig först. Det enda som gör att jag inte redan försöker fly härifrån är att han lät oss prata ostört. Men det är tydligt att han inte tycker om det.”

”Vi måste härifrån, Dokaius.”

”Jag måste tänka. Och jag är intresserad av att höra vad det är han vill berätta för mig.”

Martian suckade.

”Varför då? Mer lögner.”

”Man kan lära sig mycket om en man genom att lyssna på hans lögner”, sa Dokaius. Och oavsett vad du säger är jag inte helt säker på att han inte är den han påstår. ”Har vi blivit av med allt det jag köpte?”

”’Kejsar Khomondur’ har inte låtit mig se det. Inte vår packning heller.” 

”Då kan vi hur som helst inte utföra ritualen, eller hur?”

”Vi kan skaffa nya ingredienser.”

”Har du några pengar?”

För ovanlighets skull blev Martian svarslös.

”Jag går och pratar med vår värd”, sa Dokaius. ”Vill du följa med?”

”Nej tack.”

”Stanna här då. Jag ser till att du inte blir inlåst igen.”

Martian gick in i det rum där han suttit fängslad, men lät dörren stå öppen. Dokaius gick tillbaka till rummet med borden.

”Nå?” sa Olof.

”Säg det du vill säga”, sa Dokaius.

”Martian har inte velat berätta varför ni befinner er i Harir”, sa Olof. ”Vi visste att han flytt staden, om än inte hur. Vi blev mycket förvånade när han återvände med en tokskötare.”

”Du har inte berättat hur du vet vem jag är. Jag antar att Martian inte avslöjat det.”

”På samma sätt som jag visste var ni hade tagits: jag har en man på insidan. Eller flera män, snarare.”

Dokaius nickade.

”Att Martian rymde var ett hårt slag mot magus Chartsin”, sa Olof. ”Han lyckades visserligen hålla det hemligt, men om Martian hade anslutit sig till Relam och proklamerat att magus Chartsin tagit makten, så skulle alla delar av landet vänt sig mot honom. Förmodligen följt av arméer från Ron och Nudduh. Det här kriget skulle vara över innan det börjat. I stället återvänder Martian hit.”

”Du har redan svarat på din egen fråga”, sa Dokaius.

”Om varför Martian inte begav sig till Relam, ja. Men han kunde ha anslutit sig till vilken styrka som helst i landet, Lombard och Maruka är fortfarande självstyrande.”

”Det märks att du inte har någon erfarenhet av drabbade människor och aldrig har träffat Martian förut.”

”Förklara för mig varför ni har återvänt”, sa Olof.

”Till vad behöver du den informationen?” sa Dokaius.

”Jag måste veta vad jag ska göra med er.”

”Du har sagt att vi inte är dina fångar. Det enda du kan göra med oss är att låta oss gå.”

”Det är inte så enkelt.”

”Jaså?”

”Martian är en viktig bit i det här pusslet. Och du är en totalt okänd bit, jag har ingen aning om var du passar in eller vad du kan avslöja.”

Dokaius funderade. Det fanns så här långt ingen anledning att misstro det Olof sa, bortsett från Martians ord. Det fanns heller ingen anledning att tro på det. Så kom han att tänka på en sak.

”Joelito”, sa han.

Nästan omedelbart märkte han hur rummet kändes mindre tomt, fylldes av Joelitos omisstagliga närvaro. Det här var första gången han försökte att kalla till sig den nu kroppslöse unge mannen, och han hade inte varit säker på att det skulle fungera.

”Godmorgon, tokvaktarn.”

”Godmorgon. Kan du hjälpa mig med några saker?” sa Dokaius.

”Kanske det, tokvaktarn”, sa Joelito.

Dokaius vände sig mot Olof, som tittade sig storögt omkring.

”Vad …?”

”Känner någon i Relams armé till dig?” sa Dokaius.

”Hur …?” sa Olof.

”Bry dig inte om det just nu. Är det någon i Relams armé som vet vem du är?”

”Nej”, sa Olof osäkert. ”Men vi har en gemensam vän, Relam och jag.”

”Vem då?” sa Dokaius.

”Den Stilige.”

”Den vadå?”

”Dehres den Stilige. En väring från Vinland. Relam känner honom sen gammalt.”

”Okej. Joelito?” sa Dokaius.

”Väldigt vad du tjatar”, sa Joelito.

Dokaius ignorerade kommentaren.

”Bege dig till Relam och fråga honom om han känner ’Dehres den Stilige’.”

”Jepp.”

Joelitos närvaro lämnade inte rummet.

”Nu, Joelito.”

”Vaddå?”

”Fråga honom nu”, sa Dokaius.

”En gång till?” sa Joelito. 

”Vad då en gång till?”

”Jag har frågat redan.”

Dokaius suckade.

”Och vad sa han?”

”Han sa ’jepp’. Hör du illa?”

Okej, tänkte Dokaius. Det var snabbt.

”Fråga om han litar på honom”, sa han.

Det var tyst några sekunder.

”Han säger att han litar på honom med sitt liv, men att han inte träffat honom på femton år. Han undrar varför du frågar.”

”Säg att jag befinner mig hos en man som påstår att han är vän med Dehres.”

”Bevisa det.”

”Sa han så?”

”Ja. Bevisa att han är vän med Dehres.”

Dokaius tittade på Olof.

”Vad vill du att jag ska göra? Jag förstår inte den här magin som du utför.”

”Det är ingen magi, och inget som jag gör”, sa Dokaius. ”Kan du bevisa att du är vän med Dehres?”

”Jag tror att han är här”, sa Olof.

”Du tror?” sa Dokaius.

”Man vet aldrig med Dehres”, sa Olof.

”Det är sant”, sa Joelito.

”Upprepar du allt vi säger för Relam?” frågade Dokaius.

”Knappast, jag har bättre saker för mig. Han får lyssna själv”, sa Joelito.

”Kan han höra oss?” sa Dokaius. 

”Jepp. Jag lärde mig hur alldeles själv”, sa Joelito. 

”Kan du göra så att vi hör honom också?” sa Dokaius.

”Jepp. En struntsak.”

En ny röst hördes:

”God dag, Dokaius af Dohrgården. Vem är det som säger sig känna Dehres?”

”God dag, fältherre”, sa Dokaius och nickade åt Olof att tala för sig själv.

”Mitt namn är Olof Khomondur. Jag har stridit tillsammans med den Stilige i många år nu”, sa han.

”Jag har länge undrat var Dehres blev av”, sa Relams röst. ”Ta mig till honom.”

Olof vinkade åt Dokaius att följa med och gick bort till en dörr Dokaius inte tänkt på förut. Han öppnade den. På andra sidan fanns ytterligare en korridor som de följde tills de kom till ett rum som påminde om gästgivarrummet i ett värdshus. Ett antal män, minst tjugo, befann sig i rummet, uppdelade kring tre bord. Olof gick fram till den största gruppen, där de som satt spelade tärning, ivrigt påhejade av de stående. När de kom närmare såg Dokaius att de flesta runt bordet var väringar. 

Olof viskade något i örat på en av de stående väringarna, som vände sig om och följde med Olof och Dokaius till ett eget bås vid rummets ena kortsida.

”Dokaius, möt Dehres.”

Dehres hade ett fast handslag och log ett självsäkert leende. Dokaius förstod varför han kallades den Stilige. 

”Vad är det här jag hör om att du kan trolla fram unge Relams röst?”

Dokaius hann inte börja förklara.

”Dehres! Vid den Högste, det är ljuvligt att höra din skrovliga stämma!” sa Relam.

Väringen skrattade, till det yttre oberörd av det underliga i situationen.

”Nog låter det som min skeppspojke allt, om än med lite mer hår på bröstet än sist och med en människas sätt att lägga orden. Vad har du med den här tokskötaren att göra?”

”Det är en lång historia, och jag är inte helt säker på att jag förstår alla bitar själv. Men innan vi går in på det så antar jag att Dokaius vill veta något, eftersom han fört oss samman.”

Dehres tittade på Dokaius, som nickade.

”Två saker, men den första har jag redan fått svaret på: ni känner och litar på varandra. Om du Dehres intygar att Olof är den han påstår och att det han säger är sant, och Relam tror på det, då är jag nöjd.”

”Lätt”, sa Dehres. ”Olof Khomondur är den äkta varan.”

”Det räcker för mig”, sa Relam. ”Vänta ett tag … sa du Khomondur?”

”Jepp.”

”Okej, det här måste jag höra. Varför hänger du med en av kejsarens ättlingar?”

Dehres ryckte på axlarna (totalt i onödan, tänkte Dokaius – Relam lär knappast se honom).

”Det är också en lång och komplicerad historia, där jag visserligen förstår alla delarna, men inte vet om jag kan förklara dem.”

”Och det här är låååångtråkigt”, sa Joelito, som Dokaius nästan hade glömt bort. ”Jag vill reta Mikeloto eller prata med doktor Martini.”

Innan Dokaius hann stoppa Joelito var han försvunnen.

Det tog en bra stund att förklara för Dehres och Olof vad som precis hänt.


Flera matperioder senare (sjunde kött-tid, åttonde gröttid, tolfte brödtid) hade Junia fortfarande inte kommit något närmare ett sätt att ta sig ur cellen. Hon hade inte heller lyckats se hur maten dök upp.

Nu låg hon i stället och föreställde sig saker som hon skulle göra när hon väl blev fri. 

”Det absolut första jag ska göra”, sa hon ut i mörkret, ”är att sluta prata med mig själv. Det skulle inte se bra ut med en tokskötare som pratade med sig själv.”

Hon fnissade till.

”Det andra jag ska göra”, fortsatte hon, ”är att sluta som tokskötare. Jag bryr mig inte om ifall far blir arg eller att det är emot traditionen. Jag kan inte slösa bort mitt liv med att göra något så … fantastiskt … dumt!”

Hon skrattade lite mer. Det var verkligen dumt, att tillbringa all sin tid med att försöka få människor friska som inget hellre ville än att bli lämnade ifred och fortsätta vara sjuka.

”Det tredje jag ska göra är att laga en rejäl rådjursstek med potatis och kantarellsås. Hoppas det är kantarellsäsong.”

Fniss.

”Det är klart det är kantarellsäsong.”

”Och sen ska jag äta upp den, tillsammans med Dokaius och Antonius och …”

Hon tystnade.

”Det fjärde jag ska göra är bege mig av.”

”Det femte, um, det femte att aldrig sitta i ett mörkt rum.”

Fnitter igen.

”Sen ska jag, sen ska jag …”

Hon kom upp i trettiotvå saker innan hon började att upprepa sig.


När Dokaius berättat färdigt om Joelito, fortsatte han med att prata om mötet med Martian och allt de tagit sig för efter det. Någonstans genom förklarandet insåg han att det han sa var minst lika mycket för honom själv som det var för Olof Khomondur och Dehres, för att försöka få rätsida på sin egen situation. I slutändan berättade han långt mer än han hade tänkt, gick tillbaka till hur allt hade börjat: hur pengarna slutat komma till Dohrgården, beslutet att bege sig till huvudstaden, hur Junia försvunnit.

Dehres hade beordrat fram mat och öl, och mer öl allteftersom Dokaius berättat. Han hade inte druckit mycket, det gjorde han aldrig, men tillräckligt mycket för att i alla fall delvis förklara de framrusande orden. 

”Du är medveten om att prinsen är galen?” sa Dehres när Dokaius till sist slutade prata.

”Jag är skötare. Naturligtvis vet jag att han är drabbad av sjukan. Vi använder inte ordet galen.”

”Och ändå …”

”En intagen kan tala sanning, precis som du som är frisk kan ljuga och fabricera. Och Martian vet saker som jag inte kan förklara hur han vet.”

”Men du litar inte på honom.”

”En drabbad är i sin själva natur opålitlig, eftersom han i slutändan bara klarar av att tänka på sig själv. Å andra sidan är Joelito också drabbad, oavsett vad som hänt med honom sedan han lämnade gården, och jag kan inte veta om något han berättat för mig stämmer, eller om den röst ni hörde verkligen tillhörde Relam.”

”Det var Relam”, sa Dehres.

”Det kanske lät som honom”, sa Dokaius. ”Hur vet du att det faktiskt var han som talade, och inte Joelito som stal hans röst?”

”Kan han göra det?”

”Jag har ingen aning om vad han är fysiskt kapabel till i sitt nya tillstånd. Men om det är en sak han skulle kunna tänka sig att göra? Ja, det är det.”

Dehres försökte avbryta honom, men Dokaius höll upp handen.

”Men det spelar ingen roll”, fortsatte han. ”Jag måste välja att lita på någon, annars kommer jag själv att drabbas av sjukan.”

”Och du väljer att lita på oss?” sa Olof.

”Jag väljer att lita på att ni är de ni påstår att ni är. Nu vill jag veta vad ni tänkt göra, och vad era planer är för mig och Martian. Oavsett allt annat så är han mitt ansvar nu.”

”Ta det du”, sa Dehres och tittade på Olof, plötsligt uttråkad. ”Jag måste vidare.”

Olof nickade. Dehres ursäktade sig och lämnade bordet.

”Så var vi tillbaka där vi började”, sa Olof och log. ”Det är hög tid att du får veta vad som händer här.”