Kapitel 32: Toyies uppgift

De drog fram som en svärm gräshoppor.

Där den kungliga armén passerat fanns ingenting att äta eller dricka på flera kilometer i vardera riktning. Tystnaden var total, alla djur och fåglar hade flytt långt från den plötsliga invasionen av människor. En så stor truppstyrka hade inte rört sig söderut sedan slutet på tredje knyttkriget.

Relam red med sina trupper. Fredrika af Arnbrandt, en av hans högsta officerare, red bredvid honom. Det hade gått fyra dagar sedan avfärden. Klockan var så lite att många skulle kalla det för natt snarare än morgon. Solen hade knappt orkat upp över horisonten, och tupparna gal från bondgårdarna de passerade. 

Fredrika kvävde en gäspning. Han blinkade till henne och log när hon upptäckte att han sett igenom hennes försök att vara diskret.

”Du vet att människor behöver sova för att kunna fungera?” sa hon, humor och irritation i lika blandning i hennes röst. 

”Sömn är överskattat”, svarade han. ”Det finns för mycket att göra.”

I morgon förväntade han sig att de återstående beridna trupperna som varit stationerade i andra mindre borgar längre norrut skulle komma ikapp den långsammare infanteristyrkan från Hulting som han själv ledde. Henko och Nobog, som han sänt med token Linuto, smeden Winson och en av hans stigfinnare, borde också hinna ifatt dem vilken dag som helst. I alla fall om den märkliga farkost Henko beskrivit för honom fungerade och var så snabb som hans vän påstod.

Några timmar senare var det dags för lunch, och Relam skickade bud om att armén skulle stanna. Fältköken kokade snart, och soldater och hästar fick något i magen för att orka hålla uppe det höga tempo som Relam krävde av dem. 

Han kände en enorm lättnad av att vara på väg. Han visste att blod snart skulle flyta, att han snart skulle vara mitt i det sinnesförstörande våldet av fullt krig. Men just nu var det skönt att ha fattat ett beslut.

Armén bröt lägret och resan söderut fortsatte. Pastor Edwin red upp bredvid honom. Relam slutade omedelbart att tänka på annat. För att samtala med pastorn krävdes full uppmärksamhet; pastorn var skärpt och verkade förutsätta att Relam var på samma nivå.

”Har du återhämtat dig från Dokaius överraskning?” sa Edwin. ”Jag hade planerat att berätta om Joelito för dig när tiden tillät, men jag antar att det inte längre är nödvändigt.”

”Du får väldigt gärna förklara för mig vad Joelito är”, sa Relam. ”Jag vet att det är ett toknamn, men så vitt jag förstått är tokar bara människor som inte har alla tekoppar diskade.”

Pastorn log.

”Det är ett sätt att uttrycka saken. Men ingen av de tre människor jag har med mig är vad man kan kalla ’vanliga’ intagna. Jag visste direkt att Linuto var speciell, men jag har kommit att inse att ingen av dem är exakt vad han synes vara.”

”Börja med Joelito”, sa Relam. ”Efteråt får du gärna berätta vad som är så speciellt med Linuto, men nu behöver jag veta: vad är Joelito?”

Edwin förklarade hur Joelito hade träffats av Cavatikas eld, hur hans medvetande på något sätt överlevt i röken från hans uppbrända kropp och spritts över hela världen och hur han nu kunde prata med vem som helst, var som helst, när som helst. Och tydligen också göra det möjligt för andra att tala med varandra över långa sträckor.

”Jag sände en spion till Harir före ni kom”, sa Relam. ”Kan Joelito kontakta honom?”

”Nej, förmodligen inte”, sa Edwin. ”Han kan bara hitta personer som han känner eller som han vet var de är.”

”Han visste inte var jag var.”

”Han visste att du var i närheten av mig och Mikeloto. Det var tydligen tillräckligt. Kan du säga var din spion befinner sig?”

”Han borde vara framme i Harir nu.”

”Harir är stort och fullt av människor. Bortsett från Henko och Nobog, som han redan träffat, är du den enda väringen i armén, vilket troligen gjorde dig lättare att hitta.”

”Men jag kan använda honom för att prata med Dehres och Olof Khomondur … kan det verkligen vara en Khomondur?”

”Ja och ja. Nu när han har träffat dem kan han hitta dem igen. Och Khomondur var en stor ätt. Att delar av den överlevde är något som kyrkan vetat länge.”

Att höra namnet Khomondur hade varit en överraskning, men inte i närheten lika förvånande som att höra Dehres röst efter alla dessa år. Relam kunde inte förstå att den Stilige inte berättat för honom att han befann sig i huvudstaden. Men Dehres hade alltid gått sina egna vägar, så det kanske inte var så konstigt.

”Hur mycket av det här kände du till?” sa han.

”Om att Dehres och Khomondur leder motståndsrörelsen? Ingenting. Att Dokaius träffat Martian fick jag veta av Joelito häromdagen, men …”

”Vänta ett tag! Martian?” sa Relam.

”Ja.”

”Kungens brorson?”

”Ja.”

Relam svor. Edwin tittade förvånat på honom.

”Det är prins Martians fel att jag befann mig i Hulting när Eraim Chartsin utförde sin kupp, i stället för i Harir.”

”I sådana fall har du troligen honom att tacka för ditt liv”, sa Edwin.

”Jag är inte rädd för den där österländske mystikern.”

”Jag vet mycket väl att väringar har motståndskraft mot människors magi”, sa Edwin. ”Men inte ens väringar överlever en dolk i bröstet eller fel sorts gift i maten.”

Relam grymtade till svar. Han tyckte inte alls om tanken att han skulle vara skyldig prinsen någonting, ens indirekt.

”Han är drabbad av sjukan”, sa Edwin.

”Jag vet”, sa Relam. ”Kungen berättade för mig. Jag försökte få Borelius att sätta honom i Haggården, eller i alla fall be tokskötarna där om hjälp att kontrollera honom.”

Edwin nickade.

”Det är därför han hatar dig”, sa han.

”För att jag ville att han skulle få behandling?”

”För att du vet att han är sjuk.”

Det var förmodligen sant, men det betydde inte att Relam tyckte bättre om honom.

”Han är med Helis ättling?” sa han.

”Den äldre, ja. Den yngre är fortfarande fängslad, men när Joelito satte mig i kontakt med Dokaius tidigare i dag berättade han att han lyckats övertyga Olof Khomondur om vikten av att befria hans syster.”

”Jag skulle gärna prata med Dehres om saken också. Ifall det är som du tror, och det är det förmodligen, finns ingen tid att förlora.”

Edwin nickade.

”Jag ska försöka få Joelito att hjälpa dig. Tyvärr varken förstår han eller bryr sig om hur allvarligt det här är. Bortsett från hans nuvarande tillstånd är han den mest ’normala’ token av dem jag mötte i Vicariat”, sa Edwin.

“Jag förstår”, sa Relam. “Gör ditt bästa.”


”Jag vill också hem nu”, sa Ellen.

Toyie tittade förvånat på henne. 

”Henko är inte här, vi måste sova på marken igen och vi är på väg mot ett krig”, sa Ellen. ”Jag vet att du inte har höga tankar om mig, men jag förstår faktiskt vad som håller på att hända. Och jag vill inte vara med längre.”

Toyie nickade. 

”Vad tycker du att vi ska göra då?” frågade hon.

”Jag vet inte”, sa Ellen. ”Återvända hem?”

”Vi är på väg”, sa Toyie.

”Vi är på väg till Harir.”

”Man kan inte resa till Vent härifrån utan att passera Harir.”

”Det är klart man kan. Hur kom vi hit?”

”Via Genvägen, men vi kan inte ta den tillbaka.”

”Varför inte? Det var bara rakt på, och den där skräcködlan är död nu.”

”Pastorn menade inte bara Cavatika när han sa att Genvägarna är farliga”, sa Toyie. ”Och vi vet inte hur man öppnar portarna.”

”Linuto gjorde det”, sa Ellen. ”Hur svårt kan det vara?”

Om Ellen talat så nedlåtande om Linuto för en vecka sedan hade Toyie skällt på henne för det. Men nu var Toyie sur på Linuto och kände inget behov av att försvara honom. Sedan de träffat Nobog och Henko hade han knappt sagt två ord till henne.

”Jag vet inte”, sa hon.

”Vi kan inte göra något här ändå”, sa Ellen.

”Jag måste tänka”, sa Toyie. ”Men jag tror inte att Genvägen är någon bra idé.”


”Kommer inte på frågan”, sa Edwin. ”Jag är förvånad att du ens föreslår saken.”

”Det var Ellens idé”, sa Toyie. ”Men, jag menar, det finns ju egentligen ingen anledning för oss att vara här.”

”Jag är övertygad om att du har fel när det gäller den saken”, sa Edwin. ”Men oavsett det så är Genvägen ingen säker plats för två unga väringar.”

”Men en armé på väg till ett krig är säker?” sa Toyie.

”Naturligtvis inte, men de två situationerna är knappast jämförbara, som jag är säker på att du förstår.”

Toyie nickade. Motvilligt.

”Vad säger Issy om er plan?” sa Edwin.

”Vi har inte frågat henne”, sa Toyie. ”Hon har ju Mikeloto nu, och …”

”Ett förhållande med en intagen är inget att bygga en framtid på”, sa Edwin.

”Men just nu”, sa Toyie irriterat.

”Just nu är allt i rörelse”, sa Edwin. ”Och du är precis där du ska vara.”

”Hur kan du säga det?”

”För att jag vet”, sa Edwin. ”Ännu en tid är alla våra stigar raka, och alla är där de ska vara.”

Toyie suckade.

”Varför känner jag mig då så överflödig?”

”Vi måste alla gå igenom en tid av prövning”, sa Edwin. ”Stigarna är raka, men de leder genom ett mörkt land.”

”Jag tycker mindre och mindre om de här stigarna som du fört oss in på”, sa Toyie. ”Oss och Linuto och Mikeloto.”

”Det är inte jag som valt vägen, eller vilka som ska vandra den”, sa Edwin. ”Men låt mig säga så här: Om du fortfarande vill lämna oss när armén närmar sig Harir kan du följa med när jag sänder Winson med Mikeloto till Dohrgården.”

”Inte Linuto?”

Edwin var tyst en lång stund.

”Linuto kommer troligen aldrig mer att sätta sin fot på en gård”, sa han seda n.

”Vad menar du?”

”När magus Chartsin tog makten i Harir och stal Eldsdroppen satte han händelser i rörelse som han inte kan kontrollera, och som kan leda till slutet inte bara för Ireus och Jenis, utan för hela vår planet. Men de mörka krafterna härskar inte över den här världen – därför finns det personer utsedda av den Högste att stoppa förödelsen.” 

”Och Linuto är en av dem?”

”Vi är alla ’en av dem’. Men jag blir allt mer övertygad om att Linuto är en nyckelperson, en hörnsten.”

Toyie visste inte vad hon skulle säga.

”Jag skulle uppskatta om du inte berättar det här för honom”, sa Edwin.

Toyie nickade, men hon var inte så säker på att hon tänkte göra som Edwin ville. Om Linuto var en ”hörnsten” så förtjänade han att få veta det.


Ett sus gick genom den marscherande armén. Relam tittade sig omkring, och log när han såg vad det berodde på: Något som måste vara svävaren kom farande med väldig fart över åkrarna vid sidan av kungliga landsvägen. Henko stod vid rodret.

Svävaren närmade sig den del av processionen där Relam och Edwin befann sig och saktade ner. Relam klev ut från den marscherande armén för att inte hålla uppe trupperna. Henko hoppade ner från farkosten, och först nu började Relam ana att något hade gått fel.

”Var är Linuto?” sa Edwin. ”Och Winson?”

Relams stigfinnare klev något försiktigare ner från svävaren, som sedan var tom. Ingen Linuto, ingen Winson och ingen Nobog.

Henko stod nu alldeles framför Relam och Edwin.

”Vad har hänt?” sa Relam.

”De är borta”, sa Henko.

”Jag kan se det”, sa Relam irriterat. ”Var är de?”

Stigfinnaren hade nu hunnit fram till honom. Hon gjorde honnör.

”De försvann utan ett spår, fältherre”, sa hon. ”Jag och kapten Henko slog läger medan Winson och Linuto undersökte farkosten. Vi hörde ett rop och såg kapten Nobog springa mot svävaren. När vi kom fram fanns varken Winson, Linuto eller Nobog där.”

”Det tog en sekund”, sa Henko. ”Jag var alldeles bakom henne. Släppte henne bara med blicken i några …”

Han tystnade.

Relam tittade på Edwin.

”Jag har ingen förklaring”, sa pastorn.

”Det berättas om att människor försvinner från de norra skogarna”, sa stigfinnaren. ”Jag har alltid trott att det var sagor, eller möjligen stråtrövare.”

”Det var inga stråtrövare”, sa Henko.

Hans blick mötte Relams.

”Jag kan inte överge henne”, sa han. ”Jag drog in henne i det här. Jag åkte hit bara för att ni skulle veta vad som har hänt.”

”Jag förstår”, sa Relam, även fast det skar i honom att behöva säga det, att riskera att förlora Henko igen så snart.

”Vänta lite”, sa Edwin. ”Joelito?”

”Jepp”, sa Joelito.

Relam hade långt ifrån vant sig vid röster som plötsligt dök upp ur tomma intet, trots att han pratat med Joelito flera gånger nu. Pastorn hade lyckats övertygat token om att hjälpa honom att kommunicera med Dehres och Olof Khomondur.

”Kan du kontakta Linuto åt mig?”

Joelito var tyst en lång stund.

”Märkligt”, sa han sedan, med en betydligt mer behärskad ton än han vanligtvis använde.

”Vad?” sa Edwin.

”Det går inte.”

”På vilket sätt går det inte?”

”Det går bara inte”, sa Joelito. Han lät frustrerad. ”Jag brukar bara behöva tänka på Linuto så är jag där, han är den som är lättast att hitta.”

”Och nu?”

”Ingenting.”

”Är han död?” sa Relam.

”Relam Eff!” sa Edwin.

”Vi har inte tid att vara känsliga”, sa Relam.

”Han är inte död”, sa Joelito. 

Relam tänkte fråga hur token kunde veta det, men Edwin avbröt honom.

”Kan du nå fram till Winson? Eller Nobog?”

En ny period av tystnad.

”Nej”, sa Joelito. ”Men det finns något där när jag försöker prata med Nobog. Äh! Det här är tråkigt, prata med folk som inte är där.”

Med det var token borta. Edwin försökte kalla tillbaka honom, men utan framgång.

”Det är dags”, sa Henko.

”Stanna och ät något”, sa Relam. ”Vi behöver diskutera framtiden.”

Henko nickade motvilligt.


Kvällen kom och armén slog läger. Officerarna skötte sina uppdrag kvickt och disciplinerat. Relam kunde snart dra sig tillbaka till sitt tält med Henko, Andrelia, Edwin och Pudas. 

”Kommer svävaren att sluta fungera igen?” sa Relam.

”Nej”, sa Henko.

”Vill du ha någon med dig …”

”Nej”, avbröt Henko.

”Det kan vara bra med någon som känner skogarna”, sa Relam.

”Jag hade med någon som kan skogarna”, sa Henko. ”Hon kunde inte hjälpa mig.”

”Det här faller inte bara på dig”, sa Edwin. ”Linuto är mitt ansvar och Winson min följeslagare.”

”Nobog är min vän”, sa Henko.

”Om någon kan hitta dem så är det Henko”, sa Relam.

Edwin sa ingenting.

”Vänta till i morgon”, sa Relam. ”Du måste sova.”

Henko erkände motvilligt att det var sant. De började prata om andra saker. Efter ett tag ursäktade Edwin och Pudas sig och gick till sitt eget tält.

”Hur träffade du Nobog?” frågade Andrelia.

Henko log.

”Hon kunde inte slå mig”, sa han. ”Och jag kunde inte slå henne.”

”Ni var fiender?”

”Vi är gladiatorer. Motståndare först, men ingen var bättre än den andra.”

”Ni började samarbeta?” sa Relam. Han hade inte heller hört den här historien.

”Obesegrade”, sa Henko. ”Tills nu.”

”Du vet inte vad som hänt henne”, sa Andrelia.

Henko grymtade.

”Jag nådde fram!” skrek Joelito.

Alla i tältet var på fötter med sina vapen dragna innan de hann inse att det bara var token som var tillbaka.

”Berätta”, sa Henko.

”Jag höll på att reta Mikeloto och Issy när jag hörde Linuto ropa på mig. Jag tänkte ta mig till honom, men han sa att jag skulle hålla mig borta. Sen restes det upp som en mur runt honom, men han hann ropa ett ord till: knytt.”

”Jag hämtar Edwin”, sa Andrelia.

Hon lämnade tältet.

”Du kan inte kontakta honom nu?” sa Relam.

”Nepp”, sa Joelito. ”Muren är för hög.”

”Och de andra …”

”Samma mur.”

Andrelia kom tillbaka med Edwin.

”Vad kan vi göra?” sa Relam när Joelito förklarat igen vad som hänt, och sedan lämnade dem för att berätta för Mikeloto.

”Om de hade hittats av nordknytten som du kämpat mot i så många år, hade de då fortfarande varit vid liv?” sa Edwin.

”Nej”, sa Relam utan att tveka. ”De hatar människor och de hatar väringar ännu mer.”

”Det är min erfarenhet också”, sa Edwin. ”Alltså måste vi förutsätta att de rövats bort av andra knytt.”

”Finns det andra knytt?” sa Andrelia. 

Relam nickade.

”Det är inte många som vet”, sa han. ”Men det finns väldigt många olika stammar av knytt. Långt ifrån alla bor norr om Yhebergen.”

”De flesta gör det”, sa Edwin. ”Andra bor undangömda i Jenis skogar och i de roniska högländerna. De har inte heller mycket till övers för människor, men de är inte aggressiva.” 

”Vanligtvis”, sa Relam.

”Det är förmodligen arméns rörelse som gör dem nervösa”, sa Edwin.

Henko tittade från den ene till den andre av dem.

”Oändligt fascinerande”, sa han. ”Vad betyder det?”

”Två saker”, sa Edwin. ”Det första är att varken Nobog, Linuto eller Winson är i någon direkt livsfara. Det andra är att vi inte kan ge oss av efter dem.”

”Jag måste göra någonting”, sa Henko.

”Det finns inget du kan göra”, sa Edwin. ”När skogsknytten gömmer sig finns det ingen som kan hitta dem. Inte ens jag. Och även om vi visste var de befann sig skulle vi bara riskera deras liv, och våra egna, genom att försöka rädda dem. Knytten skulle döda dem och sedan försvinna.”

”Jag måste göra något”, upprepade Henko.

”Det enda vi kan göra nu är att vänta och hoppas”, sa Relam.

”Och be”, sa Edwin.

Henko skakade på huvudet.

”Det räcker inte”, sa han.

”Jag ber Joelito fortsätta att försöka kontakta Linuto och Nobog”, sa Edwin. ”Han kanske kan komma igenom. Nu får ni ursäkta mig, jag måste diskutera den här situationen med min grupp.”

Han lade en hand på Henkos axel.

”Hoppas och be”, sa han. ”Även detta är en del av den Högstes plan.”

Han lämnade tältet. En kort stund senare sa Andrelia att hon skulle inspektera lägret och Relam blev ensam med Henko.

Henko tittade på sin gamle vän.

”Det räcker inte”, sa han.

”Jag vet”, sa Relam. ”Jag förstår. Men det måste räcka. Det finns inget annat.”

Henko sänkte blicken och skakade på huvudet.

”Det räcker inte”, sa han en tredje gång.

Relam tog hans hand.

När Andrelia kom tillbaka satt de fortfarande så.


Ellen hade inte tagit pastor Edwins besked särskilt väl. Inte blev det bättre av att Henko abrupt avbröt hennes försök att förföra honom.

”Jag menar, vad är det med honom?” beklagade hon sig för Toyie. ”Jag ville bara ge honom något annat att tänka på, och han kastar nästan ut mig ur tältet.”

Toyie tyckte också att det var förvånande. Hon hade trott att Henko var en sån som inte tog någonting på allvar, inklusive vänskap, och som aldrig tackade nej till sex när det erbjöds. Hon hade tydligen felbedömt honom. 

Hon höll Ellen sällskap i någon timme, men lyssnade inte mer än för att kunna nicka och humma instämmande på de rätta ställena. Ellen hade förmodligen kunnat fortsätta i flera timmar, men så hörde hon pastor Edwins röst utanför tältet. 

”Toyie”, sa han. ”Har du möjlighet att komma ut?”

Toyie tittade på Ellen, som irriterat vinkade att hon kunde gå. Toyie undrade vad det var nu, om pastorn hade fler dåliga nyheter. Hon hade inte fullt återhämtat sig från beskedet att Linuto och de andra var kidnappade av knytt. 

”Det är någon här som du måste träffa”, sa pastorn när hon kom ut. 

”Vem?” frågade Toyie, samtidigt som hon insåg att en kort kvinna stod bredvid pastorn.

Alepha.

Toyie gick ned på knä framför den kortväxta kvinnan. Det var inget medvetet beslut, det bara hände.

Alepha log mot henne.

”Tack, min vän, men bara den Oändliga är värd att knäböja inför.”

Alepha tog Toyies hand och drog upp henne på fötter. Hennes grepp var varmt och starkt och hon höll kvar Toyies hand i sin en stund efter att Toyie rest på sig. 

”Följ med mig”, sa hon.

De gick genom lägret. Ingen stoppade dem eller talade med dem. När de kom fram till de yttre vaktposterna märkte Toyie att pastor Edwin inte var med. Alepha fortsatte in i skogen som landsvägen gick igenom och Toyie följde efter.

En kvinnlig väring stod och väntade på dem. Hon hade långt, rödblont hår och var klädd i ljusa färger. Toyie trodde först att hon var i 30-årsåldern, inte så mycket äldre än hon själv var, men när hon mötte kvinnans blick förstod hon att hon hade haft fel. Det fanns vishet där, och tid.

”Det här är Inessa”, sa Alepha.

Toyie sträckte fram handen och Inessa tog den.

”Hon ville träffa dig”, sa Alepha.

”Jag kan tala för mig själv”, sa Inessa. ”Och Toyie kan prata för sig själv.”

Alepha log och bugade sig mot Inessa.

”Naturligtvis”, sa hon.

Och var borta.

Inessa vände sig mot Toyie.

”Tyckte du att jag var otrevlig mot henne?”

Toyie nickade försiktigt.

”Vi är gamla vänner, Sylvia och jag”, sa Inessa. ”Men ibland glömmer hon sig och behandlar mig som om jag var en av dem hon ska ge vägledning.”

”Varför vill du träffa mig?” sa Toyie.

”För att du har potential”, sa Inessa. ”Och för att du snart kommer att behöva dina gåvor.”

”Vilka gåvor?”

”Du är väring, Toyie. Har du aldrig funderat över vad det innebär?”

Toyie förstod inte vad Inessa menade. Att hon var väring betydde inget mer än att hon var väring.

”Du kommer att leva nästan dubbelt så länge som en människa”, sa Inessa. ”Du är motståndskraftig mot sjukdomar och gifter. Din kropp tål mer och är starkare än en människas, och kan klara sig längre utan vatten och föda. Det här vet du, men det är långt ifrån allt.”

Toyie hade aldrig tänkt på saken på det sättet. Hon visste naturligtvis att människor blev gamla tidigare än väringar, men att de också var känsligare för gift och sjukdom hade hon inte känt till.

”Du har också tillgång till krafter som ingen människa eller knytt kan använda”, fortsatte Inessa.

”Vad?” sa Toyie.

”Det är det jag ska lära dig”, sa Inessa. ”Om du är beredd att lyssna.”

”Jag är beredd”, sa Toyie. ”Men vad betyder allt det här?”

”Jag har lovat mig själv att inte vara mystisk och hemlighetsfull, jag minns hur mycket jag hatade det när jag var lärling. Men vissa saker är lättare att visa än att säga”, sa Inessa. ”Titta noga.”

Hon plockade fram ett frö ur en påse hon hade fastknuten i sitt bälte. Hon planterade det i marken och reste sig upp.

”Vad är det meningen att jag ska se?” sa Toyie.

”Se på marken, inte på mig.”

Toyie tittade ner. En trädplanta, nästan en meter hög, hade trängt upp ur jorden där fröet planterades. Den fortsatte att växa medan Toyie såg på. Snart var den högre än hon var. Det var ett körsbärsträd. Alla dess blommor knoppades, slog ut och förvandlades till körsbär på några minuter.

”Hur gjorde du det där?” sa Toyie.

Inessa plockade några körsbär och stoppade ett av dem i munnen. Trädet hade slutat att utvecklas i superfart.

”Prova ett bär”, sa hon.

Toyie gjorde det. De smakade precis som körsbär ska göra.

”Vi är knutna till den här världen, du och jag”, sa Inessa. ”Hårdare knutna än de flesta. Det gör att vi kan uppmuntra de naturliga processerna runt omkring oss.”

”Magi?” sa Toyie.

”Du är uppväxt i människornas värld, så jag låter dig komma undan med den frågan”, sa Inessa. ”Magi är något människor gör för att sätta sig över världen, och de gör det genom att åkalla mörka makter. Väringar har aldrig haft någonting med magi att göra, annat än de som levt länge bland människor – vi föds med de gåvor vi använder.”

”Vi kan få saker att växa snabbare?”

”Vissa av oss. Men det är inte allt. Hela kretsloppet av liv kan påverkas för den som vet hur. Du kan använda dina muskler både till att bygga upp och till att riva ner. Det här är samma sak.”

Med en kvick rörelse fångade Inessa en fluga som satt på det nya körsbärsträdet. Hon höll upp handen så att Toyie kunde höra den surra. Efter en kort stund tystnade den. Inessa öppnade handen och flugan låg stilla. Död.


Edwin lade ner pennan och vek ihop brevet. En av Relams spejare var redo att ta det till Vent, där en vanlig budbärare kunde ta över. Edwin skämdes lite att han inte försökt kontakta Antonius af Dohrgården tidigare, men saker hade hänt så fort efter att han stött ihop med Linuto och de andra.

”Ibland undrar jag om jag gjorde rätt”, sa han till Pudas.

Paladinen tittade frågande på honom.

”Joelito blev dödad, Linuto är bortrövad och Mikeloto är involverad i ett förhållande som bara kan sluta i sorg eller vrede.” Edwin suckade. ”Kanske jag borde ha skickat hem dem direkt med Winson.”

Pudas fnös men sa inget.

”Alepha varnade mig att stigarna inte skulle vara raka för alltid. Jag antar att vi kommit till de första krokarna.” Edwin skrattade till. ”Inget är särskilt klart längre, min vän. Men vi följer den kurs som lagts ut för oss precis som alltid. Kom, det är dags för kvällsbön.”

Efter bönestunden kände sig Edwin som alltid bättre till mods, trots att ingenting egentligen lösts eller blivit klarare. Ofta var det nog bara att tala med den Högste, och Edwin somnade med ett leende på läpparna.


Inessa tränade Toyie, och dagarna flög förbi. Toyie hade trott, i den mån hon alls haft några förväntningar, att det skulle handla om mental träning, om att sätta sig själv i rätt sinnesstämning.

Så var det inte.

När Inessa hade talat om muskler hade det inte bara varit bildligt. Hon ledde Toyie genom gymnastiska övningar som lämnade Toyie förtärd av träningsvärk. Hon visste att Inessa förväntade sig att hon skulle klaga eller ifrågasätta poängen med träningen, men hon lydde i tystnad. Hon hade sagt att hon var beredd, och nu var det upp till henne att bevisa att det var sant.

Den tredje kvällen talade de för första gången om ande.

”Människan har blivit skild från sin andevarelse”, sa Inessa. ”Många av oss tror att det är därför hon är så rotlös.”

”Många av oss?” sa Toyie.

”Väringar”, sa Inessa. ”Och kyrkans pastorer också. Vandrarna vet förmodligen, men de säger inget. Knytten har fullt upp med sina egna problem.”

”Vilka är vandrarna?”

”Sylvia och hennes systrar.”

”Sylvia?” Toyie tänkte tillbaka på när hon först blivit introducerad för Inessa och vad hon då sagt. ”Menar du Alepha?”

Inessa nickade, och återvände till ämnet:

”Varje levande varelse med hjärta och lungor består av ande, kropp och själ.”

”Utom människorna?” sa Toyie.

”Åh, de har en ande”, sa Inessa. ”Annars skulle de inte kunna leva. De har bara blivit separerade från den. De förstår den inte, och den förstår inte dem. Men nog om människor nu. Du är en väring, inte en människa, och din ande är i allra högsta grad en del av dig.”

”Vad betyder det?” sa Toyie.

”Det betyder många saker”, sa Inessa. ”Att du inte är bunden till den fysiska världen, men att du samtidigt är mer i samklang med naturen runtomkring dig än vad du vet om. Att du kan påverka andras sinnesstämning och deras hälsa …”

”Varför då?” avbröt Toyie. ”Och hur kan jag göra det?”

”Du ställer många frågor.”

”Ja.”

”Jag försöker att vara öppen mot dig, men det här kommer att gå fortare om du låter mig förklara saker i min egen ordning.”

Toyie nickade och Inessa fortsatte att förklara.


Toyie snubblade tillbaka mot lägret efter ännu ett pass. Hon fick inte träningsvärk längre, men var fortfarande helt slutkörd varje kväll.

Klockan var mycket och solen skulle precis gå ner. I halvmörkret såg hon hur någon stod och lutade sig mot ett träd i utkanten av lägret. När hon kom närmare kände hon igen hållningen och kroppsformen: Henko.

Hon vinkade åt honom, men han reagerade inte. Av någon anledning gjorde det henne irriterad.

”Hallå där!” sa hon.

Henko vände långsamt på huvudet. Hon vinkade igen. Den här gången vinkade han tillbaka, men det fanns en tröghet i hans rörelser som inte stämde överens med den Henko hon kände. 

”Hallå”, sa han, och det lät nästan som att han sluddrade.

”Är du full?” frågade Toyie innan hon hann stoppa sig själv.

Henko skakade på huvudet. Toyie klev närmare, och i den nedgående solens sista strålar såg hon hur tårarna rann nerför hans kinder.

”Henko …” sa hon.

Han tittade upp på henne.

”Hur är det?”

”Jag klarar inte det här”, sa Henko, och nu var det uppenbart att det var med minsta marginal behärskade känslor som gjorde hans röst sluddrig och hans rörelser långsamma. 

Utan att tänka tog Toyie de sista stegen fram till Henko och kramade honom. Först reagerade han inte alls, men sen lade han armarna runt henne och sin kind mot hennes hår. De stod så i några minuter, tysta, innan Henko varsamt klev ur hennes omfamning. Hans kinder var fuktiga, men hans ögon var torra. Han höll hennes blick.

”Tack.”

Han log. Toyie ryckte på axlarna.

”Du behövde det.”

”Mm.”

”Joelito har inte lyckats få kontakt igen?”

”Ingenting.”

”Hur länge?”

”Sex dagar.”

”Hon är stark. Och hon har Linuto och Winson med sig.”

”Mm.”

Toyie gäspade stort. Hon ursäktade sig, men det gick inte att förneka att hennes kropp krävde sömn. Henko erbjöd sig att följa henne till hennes tält, och de promenerade genom lägret sida vid sida. När de hade femtio meter kvar stannade Toyie.

”Tack för sällskapet, men det är bäst om vi skiljs åt här.”

”Jaså?”

”Om Ellen ser oss tillsammans kommer hon att tro saker, och jag kommer att få försvara mig tills jag dör.”

Henko log och bugade sig lätt mot Toyie.

”Då säger jag god natt här. Och tack.”

”God natt.”

Henko vände och gick innan Toyie hann bestämma sig för om hon skulle krama honom igen. Hon tittade efter honom tills han försvann i natten.


”Du får inte använda det jag har lärt dig i striderna som kommer”, sa Inessa.

Toyie stannade förvånat upp. Hon var halvvägs igenom en av Inessas övningar och stod på ett ben med det andra rakt ut. I en allt annat än graciös rörelse lyckades hon undvika att falla. Med återvunnen balans och båda fötterna i marken vände hon sig mot sin lärare.

”Jag trodde att det var därför du tränade mig”, sa hon.

”Nej.”

”Varför gör du det då? Och varför får jag inte hjälpa till?”

”Du får hjälpa till”, sa Inessa. ”Oavsett vad som händer kommer det att finnas många sårade att hela. Det är din uppgift.

”Och din?”

”Jag kommer att finnas i närheten, men du kommer inte att se mig.”

”Varför får jag inte berätta för någon om dig?”

”Det är bäst om så få som möjligt känner till att jag är här. Allt annat kan bara komplicera situationen.”

”Du känner Relam, eller hur?”

Det var egentligen ingen fråga, Toyie var helt säker på att hon hade rätt. Inessa nickade.

”Bra. Jag måste börja vakta mina tankar bättre.”

”Läste jag dina tankar?”

”Inget så aktivt. Men du lyckades ändå snappa upp vad som låg överst i mitt sinne. Och innan du frågar: jag vill inte träffa Relam eftersom han tror att jag är död. Och jag vill att han ska fortsätta att tro det.”

Inessa log.

”Jag tänker inte berätta, inte ens tänka, varför jag vill det, så du behöver inte fråga det heller.”

”Ditt löfte om att inte vara hemlighetsfull blir allt tunnare”, sa Toyie.

”Var inte näsvis”, sa Inessa, men utan skärpa i rösten. ”Låt oss säga så här: jag förstår mina gamla läromästare mycket bättre sedan jag började träna dig.”


Relams krig hade till slut blivit blodigt.

Spejare red framför armén för att varna om fiender närmade sig. Fem dagar före arméns ankomst till Harir återvände bara en tredjedel av dem när det var tid för avlösning. Relam red ut med en större styrka, inklusive Henko, Edwin och deras följeslagare Toyie (som insisterat på att följa med). De hittade snart den första patrullen, som av spåren att döma hade varit på väg tillbaka till lägret.

Alla hästar hade fått frambenen avhuggna. Några av dem levde fortfarande. 

Männen var döda. En av dem krossad av sin fallande häst. De andra hade fått huvudena inslagna av släggor. Relam avsatte soldater att avliva hästarna och begrava männen. Han red vidare.

Varje scen efter det var en repris av den första. Ingenstans kunde han eller hans stigfinnare hitta några spår efter dem som dödat hans män.

”Det är gheolkrigare”, sa Edwin. ”Ledda av en människa.”

”Hur kan du veta?” sa Relam.

”Jag ser mycket som ni andra inte kan”, sa Edwin. ”Få saker är fördolda för mig.”

”Om du ser så mycket, hur kunde det här hända?”

”De rörde sig snabbt. Och det var olika gheolkrigare för varje patrull – min gissning är att det var en koordinerad attack. Alla dödades samtidigt.”

Han lade sin hand på Relams axel.

”Inte ens jag kan se in i framtiden. Det finns inget vi kunde ha gjort.”

Relam svor och manade på hästen att rida snabbare. Han lämnade de andra bakom sig. Han hade förstås vetat att något sådant här skulle hända. Men han hade intalat sig själv att det fanns tid, att de skulle ha några dagar till av fred. Han började galoppera, men vände snart om och återvände till armén. Allvaret hade börjat, nu fanns ingen tid för att gömma sig med sina känslor. Minst av allt för honom.

På väg tillbaka hittade han den sista saknade patrullen. Här fanns för första gången tecken på att hans spejare hade försökt försvara sig. Svärd var dragna. Armar var brutna efter att ha försökt skydda kropp och huvud. 

En av männen hade sprungit och hunnit hundra meter från de andra innan han slagits till marken. Bakhuvudet var krossat, men när Relam vände på honom var hans ansikte oskadat. De döda ögonen stirrade på Relam och den svärm av flugor som skrämts upp av hans ankomst flög omkring hans huvud. 

Kriget hade blivit verkligt.