Kapitel 33: Doktor Martians ritual

Lungorna brände i bröstet. Dokaius stängde försiktigt dörren och sjönk ihop mot väggen. Han ansträngde öronen, försökte stänga ut bultandet av sitt eget hjärta. Han var vältränad och kunde vandra eller jogga långt utan att trötta ut sig, men snabba språngmarscher var inte hans starka sida.

Långsamt vande sig ögonen vid halvdunklet i huset. Två av Dehres väringar stod vid ett övertäckt fönster och tittade försiktigt ut genom gardinerna. De var inte ens andfådda.

”Ingen följer efter”, sa den ene tyst efter ett tag. ”Vi klarade oss.”

”Det var lite för nära”, sa Dokaius.

Väringen som talat tittade på honom och ryckte på axlarna.

Dokaius tog sig samman och reste sig upp. 

”Ska vi fortsätta?”

”Inte än. Det kan fortfarande vara en fälla.”


Olof Khomondur och hans rebeller hade inlett sin förstörelsekampanj en vecka tidigare, efter att ha samrått med fältherre Relam via Joelito. Joelito växlade mellan att tycka att det var kul att vara i centrum och att tröttna på att alla skulle prata genom honom hela tiden.

Dokaius anslöt sig till Olofs styrkor samma dag som han vaknade upp i det dolda kloster som var deras högkvarter. Så snart han hade försäkrat sig om att de talade sanning och fått reda på deras planer fanns inget annat alternativ.

Det gav honom ett nytt mål, ett nytt syfte med sin resa. Men till en början ville Olof Khomondur inte låta honom lämna klostret. Dokaius hade berättat om sin kidnappade syster och vad pastor Edwin och Martian trodde att Eraim Chartsin tänkte använda henne till. Khomondur lovade att försöka befria Junia, men ville under tiden inte att Dokaius utsatte sig för fara.

”Trollkarlens blod flyter i dina ådror också”, sa han. ”Chartsin kan använda dig lika gärna som din syster.”

Och även om Dokaius tänkte att ett sådant byte skulle vara bättre än hur det var nu, förstod han att Khomondur inte skulle köpa det argumentet. Olof var tvungen att se till hela staden, och för det måste han stoppa ritualen, inte bara byta ut personen som skulle offras.

Martian fick ett till utbrott när Dokaius berättade att han beslutat att stanna och hjälpa Khomondur.

”Han har lurat dig!” skrek prinsen. ”Jag hittade dig! Jag räddade dig! Varför vill du stanna här med honom?”

Dokaius lyckades till slut övertyga Martian om att han inte tänkte överge honom, och att de fortfarande skulle genomföra ritualen, att Olof Khomondur kunde hjälpa dem.

”Hmpf”, mumlade Martian när han till slut lugnat sig tillräckligt för att gå att resonera med. ”Han är ute efter tronen, tro mig. Men kanske att han kan vara användbar.”

Dokaius nöjde sig med det erkännandet, han visste att det inte fanns någon chans att få Martian att verkligen lita på Khomondur. Och kanske var det inte helt fel att ha prinsen på alerten. 

Ett tag hade Dokaius funderat på att ta Martian till Haggården, den institution för intagna som låg strax utanför huvudstaden. Men det skulle ha varit att förråda Martians förtroende och Dokaius visste att det troligtvis skulle förstöra allt hopp om att han någonsin skulle bli bättre. Och de behövde Martian, inte bara som en symbol för motståndet – de behövde hans kunskap.

Khomondur var stenhård i att inte låta Dokaius lämna klostret och riskera att bli fångad igen, och allt eftersom tiden gick blev han mer och mer rastlös. Allt han kunde göra var att oroa sig för Junia, Antonius, Linuto och Mikeloto eller dagdrömma om Christine, och han hade gjort mer än tillräckligt av båda de sakerna. När Olof lämnade klostret för några dagar för att ta sig ut ur staden, lämnade han Dehres som högste befälhavare. Väringen visade sig vara betydligt mer lättövertalad.

”Jag har ont om män som det är”, sa Dehres. ”Jag tänker inte neka någon som anmäler sig frivilligt.”

Han gav Dokaius i uppgift att följa med de två väringarna Klint och Lobel, hjälpa dem att hålla utkik när de tände eld på ett förråd med pilar, bågar och spjut nära stadsmuren.

Och det är tur att jag var med, tänkte Dokaius medan han satt och väntade på att Klint skulle försäkra sig om att de kunde lämna huset där de gömde sig.

Allt hade gått bra till en början: den mänskliga vakten vid förrådet var mutad och hjälpte väringarna att snabbt neutralisera den magiska gheolkrigaren som också vaktade dörren. Men på något sätt måste bud ha nått Xersekten, för bara några minuter senare kom en mörkerpräst och tio gheolkrigare springande. Dokaius såg dem direkt och varnade de andra, som precis hann få igång elden innan de var tvungna att fly.

Klint kom ner från övervåningen.

”Det finns inga gheolkrigare i närheten”, sa han. ”Vi kan bege oss tillbaka.”

Dokaius frågade inte hur Klint kunde veta det, eller hur han kunde ha missat den tidigare patrullen om han var så säker nu. Under sin tid i klostret hade han lärt sig att väringar inte tyckte om att ifrågasättas, särskilt inte av människor. 

De lämnade huset. Klint och Lobel gjorde det där märkliga som alla Dehres väringar verkade kunna: de såg plötsligt ut som människor. Fortfarande långa och vältränade visserligen, men uppenbarligen människor. Dokaius hade ingen aning om hur de betedde sig, han kunde inte ens sätta fingret på exakt vad det var i deras utseende som förändrades. Kanske var det bara något i blicken eller i hållningen. Men att något hände var tydligt, ena sekunden var de mer väringska än någon Dokaius träffat tidigare (han hade först sedan han började bo ihop med Dehres krigare insett hur människofierade väringarna i Vent var), nästa sekund såg de ut som vilken människa som helst.

De gick i normal takt och småpratade med varandra och inget mer hände dem på tillbakavägen. Klint hade haft rätt.


”Förbannat!” sa Dehres när de rapporterade till honom. ”Ni är inte de enda som nästan blivit upptäckta. Och Mickris patrull är inte tillbaka än. Chartsin måste ha skapat ett varningssystem som slår till när vi förstör en gheol.”

”Kan ni göra något åt saken?” sa Dokaius.

Dehres tittade på honom.

”Vad menar du att vi skulle göra? Vi är inga magiker.”

Dehres spottade nästan ut ordet.

”Men det ni kan göra …” började Dokaius.

”Har inget med magi att göra”, avbröt Klint.

”Vi använder de gåvor som vi fötts med”, sa Dehres. ”Det Chartsin och andra trollkarlar sysslar med är att tvinga världen att följa deras vilja. Det är en våldtäkt på skapelsen.”

”Xersekten är lika illa, men de har demoner som gör smutsgörat åt dem”, sa Klint.

”Vi kämpar inte med Khomondur för ditt lands skull, lilla människa”, sa Lobel, som tidigare inte sagt mer än två ord till Dokaius. ”Vi gör det för att stoppa dessa svartkonstnärer innan de gör mer skada.”

Ingen av väringarna sa något mer, så Dokaius lämnade dem. Han hade fått mycket att tänka på.


Olof Khomondur återvände följande dag. Han blev inte lycklig när han fick veta att Dehres hade låtit Dokaius delta i ett uppdrag, men han fick snabbt annat att tänka på.

”Det är tid”, sa Martian. ”Magus Eraim Chartsin kommer att genomföra ceremonin för att väcka Draken i kväll. Vi måste förbereda vårt motdrag.”

Det Dokaius köpt dagen då han blev kidnappad hade funnits kvar i den paranoida adelsmannens övergivna hus, visade det sig när Dokaius och Martian övertygad Olof om att skicka en man att undersöka saken. Martian hade fått ett rum tilldelat sig i klostrets källare för att ställa allt i ordning. 

Olof Khomondur och Dehres trodde inte att Martians ritual skulle åstadkomma någonting, det var tydligt, men de hade blivit tvungna att erkänna att prinsen visste väldigt mycket som han rimligtvis inte borde kunna veta. Därför hade de förberett ett annat sätt att möta magus Chartsins hot och stoppa ceremonin: de skulle rädda Junia. Dokaius hade varit med när de planerat. Han kunde inte bidra med mycket och Khomondur hade gjort det mycket klart att han inte skulle följa med till palatset. Men de behövde hans hjälp med hur de skulle övertyga Junia att de var på samma sida. Dokaius hade upplyst dem om saker som bara han, Antonius och Junia kände till, och hoppades att det skulle vara nog. Själv skulle han göra det han hade lovat Martian för vad som kändes som en livstid sedan: han skulle hjälpa till i disruptionsritualen. 

Martians ord utlöste en frenetisk aktivitet i klostret. En timme senare hade en stor del av människorna och väringarna begett sig i väg för att på olika vägar ta sig in i palatset. Olof Khomondur och Dehres den Stilige var med dem, kvar fanns bara en symbolisk styrka krigare, munkarna – och Martian och Dokaius.

De hade dragit sig tillbaka till källarrummet innan rebellerna lämnade klostret. Dels för att förberedelserna tog tid, dels för att Martian inte visste att Khomondur och Dehres planerade att störa magus Chartsin på ett mer handgripligt sätt. Dokaius hade inte vågat riskera att prinsen satte sig på tvären: oavsett om ritualen fungerade eller inte kände han sig betydligt lugnare med väringar och motståndsmän på väg mot Chartsin, på väg för att rädda Junia och föra henne tillbaka.

Nu satt Dokaius och Martian mitt emot varandra, på varsin hög pall. Dokaius tyckte att det var ytterst obekvämt, men var gripen av stundens allvar och klagade inte. Martian var också okaraktäristiskt tyst och hade sina ögon slutna. 

Han öppnade dem.

”Nu”, sa han. ”Det börjar nu.”


När förändringen till slut kom tog den henne helt oförberedd.

Junia låg på britsen och reflekterat över att den här matperioden verkade vara längre än de tidigare – att det definitivt var dags för bröd eller gröt eller kanske till och med kött nu – när cellen fylldes av ljus, så mycket att hon tvingades blunda och hålla händerna för ansiktet.

Det här är en ny sorts mardröm, hann hon tänka innan kalla händer grep tag i henne och slet upp henne ur cellen. Hennes armar tvingades bakom hennes rygg och bands samman, därefter fjättrades hennes ben. Hon slängdes upp på en kall och hård rygg. Bäraren gick med snabba steg och ljuset ersattes raskt av mörker igen, och därefter av det dämpade skenet av facklor när hennes ögon återhämtade sig. Stegen från den som bar henne ekade.

Lika plötsligt som hon hämtats, lika plötsligt dumpades hon på en ny brits. Den här var högre än den förra och gjord av sten. Hennes armar löstes från repen, men innan hon ens hann börja tänka på flykt var hon fastspänd i stenbordet. Inte hårt, men för hårt för att komma loss.

Hon blinkade och en man tornade upp sig över henne. På vardera sida om mannen stod enorma varelser som såg ut som statyer i metall, bortsett från att de rörde sig. 

Mannen var lång och smal, och hade ett skarpt välansat skägg. Han var klädd i lila och svart, förmodligen siden, och hade en lång smal dolk i handen. Junia hade aldrig sett honom förut.


Martian hade ställt två skålar på det bord som stod mellan honom och Dokaius. En liten vass kniv låg mellan dem. Han plockade fram påsarna med de ingredienser som Dokaius köpt. Han räckte en till Dokaius.

”Töm den i skålen. Mosa fröna till pulver.”

Martian hade gått igenom vad han skulle göra flera gånger, men Dokaius tyckte ändå att det var skönt att höra honom säga det igen. Ju närmare ritualen de kommit, desto säkrare hade Dokaius blivit att den inte skulle åstadkomma någonting. Nu var han plötsligt nervös.

Han tog morteln och började pulverisera. Martian gjorde samma sak i sin skål. De fortsatte med att tillsätta ingredienser en efter en. När påsarna var slut tog Martian upp kniven som låg mellan skålarna.

”Din hand.”

Dokaius räckte fram den. Det var inte lätt att se, men den skakade. Det var inte fruktan för smärtan som skulle komma, Dokaius var van vid smärta. Nej, något hade förändrats i rummet medan de arbetat. Lampornas sken var svagare, väggarna kändes närmare. Dokaius hjärta slog snabbare.

Martian tog hans hand i sin vänstra och drog ett snabbt snitt med kniven. Den var vass som ett rakblad och smärtan var kortvarig. Tre droppar blod rann ner i varje skål. 

Rummet blev ännu mindre.


Junia försökte prata med mannen, fråga vad han höll på med, men hon fick inte fram något. Hon kunde inte ens öppna munnen. Mannen pratade däremot, mässade på ett språk Junia inte kände igen. Han gjorde ett tecken och en av metallvarelserna sträckte fram en keramikskål. Mannen doppade vänsterhandens långfinger och pekfinger i den och de blev röda av färg. Han förde fingrarna över Junia huvud och nuddade henne på pannan och båda kinderna, så att Junia kände hur något klibbigt blev kvar på hennes hud.

Någonstans djupt inne i Junia sinne visste hon att hon borde vara skräckslagen, var hon skräckslagen. Men skräcken var väldigt liten och avlägsen, och det hon mest kände var ett milt obehag, som när man har en sten i skon eller har ätit något olämpligt.

Mannen hade inte lagt ner kniven. Nu fattade han den med båda händerna och höll den över Junia hjärta.

Hans händer skakade inte.


Rummet var så mörkt att Dokaius nästan inte kunde urskilja Martian. Det pinglade och väsnades om de fyra vindspel de hängt upp i de fyra väderstrecken. Det gick knappt att andas.

”Redo?” sa Martian.

Det lät som att han var inne i Dokaius huvud.

Dokaius nickade.

Trycket blev ännu lite värre.

”Nu!”

Dokaius andades ut, tog upp sin skål och kastade den i stengolvet. Martian gjorde samma sak med sin. Skärvorna flög ut över rummet.

En tryckvåg slog ut från de trasiga skålarna. Ett ögonblick gick den utåt, bortåt. Rummet skakade som i en jordbävning, men Dokaius kände bara en överväldigande lycka: spänningen var borta och han kunde andas.

Sen vände tryckvågorna.

De slog in i honom från alla håll, pressade honom samman. Det svartnade. Små blixtar spelade bakom hans ögon. Något brast i hans öron. Han kunde inte röra sig, inte andas, inte tänka, inte skrika.


Kraft strömmade ut ur Junia.

Den kom så plötsligt att hon inte hann kämpa emot. Hade hon försökt hade hon förmodligen dött.

Kraften slog undan kniven som mannen höll, slog undan mannens arm. Den slog till och med undan stålvarelserna, fällde dem till marken.

Mannen själv stod kvar längst, men till slut blev det för mycket också för honom och han flög bakåt.

Kraften fortsatte att pumpa ut ur Junia tills hon var helt säker på att den skulle slita sönder henne.

Sen var den borta.


Lika snabbt som det hade hänt tog det slut.

Kvar fanns ringandet i öronen och en overklig tystnad. Kvar fanns något klibbigt som rann från hans näsa, öron, ögon. Han föll av pallen.

Martian rusade fram till honom.

Luft strömmade in i Dokaius lungor och han ville skrika av smärta, men det fanns ingen kraft i honom. Han gnydde när lungorna reflexmässigt pumpade ut luften igen och började fungera som de skulle. Han hostade och spottade blod på golvet bredvid Martian. Prinsen hade någonstans fått tag på en trasa och en skål med vatten. Han tvättade Dokaius ansikte.

”Fungerade det?” frågade Dokaius.

Han hörde inte sin egen röst, bara ringandet.

Martian nickade.

”Bra”, sa Dokaius, och försvann tacksamt ner i mörkret.


Junia hade nästan övertygat sig själv om att det här var en av mardrömsvisionerna, att de gröna ögonen när som helst skulle dyka upp, när hon hörde ljudet av strid.

Sekunden senare slogs en av dörrarna upp och underligt klädda män strömmade in i salen. Två av dem skar loss henne från bordet och hjälpte henne att sitta upp. Hon kunde inte gå själv och en av dem – en man nästan lika stor som de levande statyerna – lade henne över sina axlar.

Mannen i lila och svart hade försvunnit och hon försökte fråga om någon visste vart. Hon fick bara fram ett svagt kraxande.

Männen verkade nöjda med vad de åstadkommit, och sprang ut ur salen. Junia lämnade den nästan sist, på samma sätt som hon hade kommit dit.


Dokaius lungor brände och huvudet värkte när han vaknade. Men det spelade ingen roll.

På britsen bredvid honom låg hans syster.

“Junia.”

Sakta vände hon på huvudet och såg på honom. Hennes blick var långt borta.

“Dokaius?”

“Det är jag.”

Han räckte ut sin hand och hon tog den.