Drakarna dansar och vintern närmar sig

Det här är en återpostning av min recension av A Dance with Dragons från avsomnade nördbloggen Bookmeup. Spoilervarning om du är en av de fem–sex personer som inte sett Game of Thrones – som i sina senare säsonger baseras på och därefter passerar händelserna i A Dance with Dragons. Publicerades ursprungligen i juli 2011.

Jag hade någon slags tanke att försöka dra ut lite på A Dance with Dragons, vis av erfarenheten att väntan på nästa del kan bli lång. Men: boken släpptes och jag slukade den. Att det är en bladvändare behöver ingen fundera på, den går i princip inte att lägga ifrån sig.

Var det då värt att vänta i sex år på A Dance with Dragons?

Ja, och nej. Det går egentligen inte att svara på förrän hela serien är skriven; A Song of Ice and Fire är inte som Harry Potter-böckerna, där varje del är en avslutad berättelse i sig, utan det här är Sagan om Ringen-stuket, eller ännu mer Tad Williams Minne, sorg & törne – alla tusentals sidor är en enda lång historia.

Och A Dance with Dragons är en mellanbok. Inte fullt så mycket en mellanbok som A Feast for Crows, men definitivt en mellanbok, och den lider av alla mellanböckers dilemma: Ingenting får sin avslutning.

I tre böcker tog George RR Martin oss med till Westeros och lät oss genomleva intrigerna i spelet om tronen och galenskapen som är ett fullskaligt inbördeskrig, med ständigt ökande insatser. Samtidigt fanns ett hot mot mänskligheten och en räddning: the Others (i tv-serien alltid kallade the White walkers) norr om the Wall och Danaerys Targaryen och hennes drakar i öst. För varje bok som gick tog drakarna och det övernaturliga hotet från norr större och större plats – tills A Feast for Crows, där de inte var med alls och vi plötsligt fick nöja oss med bara intriger igen.

I A Dance with Dragons är drakarna tillbaka (fattas bara annat), men ändå mestadels frånvarande. Det gäller ännu mer för the White walkers, trots att säkert en fjärdedel av boken tillbringas vid the Wall.

Ingenting får sin avslutning.

Det är underbart att återknyta bekantskapen med Jon Snow, Tyrion och Dany, som tillsammans står för merparten av bokens kapitel. Men precis som A Feast for Crows lider ADWD av för många perspektiv, för många nya personer som jag aldrig riktigt hinner lära känna och bry mig om. Framför allt tar de plats och tid från Davos, Bran och Arya (som dock som tur var fick åtskilliga kapitel i AFFC), som vi knappt hinner träffa alls här.

Jag förstår heller inte riktigt syftet med den snabba återblicken i King’s Landing (ett par Cersei-kapitel och en epilog), då inte heller händelserna där kommer något närmare en upplösning. Jamie får ett enda kapitel, där han avslutar kriget i the Riverlands (en väldigt liten spoiler, han hade i princip gjort det redan i bok 4).

Ett genomgående tema i boken är slaveri och slavhandel, en fortsättning från Danys befrielsekrig i A Storm of Swords. Ett annat är problemet med att genomföra nödvändiga men svåra förändringar, ett tredje religionskonflikter. Westeros olika gudar, gamla som nya, har tagit mer och mer plats allt eftersom, så också här. Det ska bli intressant att se hur röda R’hllor, the Old gods, the Drowned god och alla de andra ska kunna samsas i slutändan.

Att George RR Martin vet hur man skriver trovärdiga karaktärer, svindlande äventyr och blodiga överraskningar vet alla som läst någonting han gjort. Även ADWD har sina chock-moment, sina motsvarigheter till the Red wedding i bok tre, Littlefingers förräderi i Kings Landing eller avrättningen av Ned Stark i bok ett. Och i de sista kapitlen staplas cliffhanger på cliffhanger.

Ingenting får sin avslutning.

Slutomdöme: A Dance with Dragons är betydligt bättre än A Feast for Crows, men inte lika bra som de tre första böckerna i serien. Min tro på en storstilad avslutning är intakt, och nu hoppas jag bara att Martin håller farten uppe – så att vi slipper vänta till 2017 på del 6 (och till 2023 på sista delen).

Fotnot: Nästan elva år senare, och vi väntar fortfarande på The Winds of Winter. Sista delen, A Dream of Spring, är inte mer än just en dröm någonstans långt borta. Det närmaste vi har att se fram emot är en vithårig the Doctor som Dameon Targaryen i HBO:s prequel-serie House of the Dragon – förutsett att inte Game of Thrones usla säsong 8 och det fruktansvärda sista avsnittet tagit död på all förväntan på framtida samarbeten mellan HBO och Martin.