Kapitel 34: Bortrövade

Linuto njöt av farten.

Skogen for förbi, de rörde sig så snabbt att träden inte gick att urskilja. Han stod bredvid Henko vid ratten. Väringen vände sig mot honom.

”Det är ditt eget fel som var vaken mitt i natten”, sa han.

”Vadå?” sa Linuto.

”Jag vet att du är trött, men upp och hoppa.”

”Vad pratar du om?”

Svävaren skakade obehagligt.

”Vad gör du?” skrek Linuto.

”Vakna, Linuto”, sa Henko med samma oberörda röst som tidigare.

Linuto slog upp ögonen. Henko stod lutad över honom.

”Frukost”, sa han.

Mödosamt satte sig Linuto upp.

”Hämnden är ljuv”, sa Nobog, som satt en bit bort och matade en nystartad eld.

Linuto gnuggade sanden ur ögonen och gäspade stort. Morgonen var kall och han huttrade när han steg ur sovfällen. Nobog kokade te och gröt. Tjugo minuter senare var de på väg.


De kom fram vid lunchtid. Henko konstaterade att svävaren fungerade igen och gick sedan för att hjälpa Nobog och stigfinnaren Jarla med maten. Winson och Linuto stannade vid farkosten.

”Tror du på riktigt att delar från svävaren kan hjälpa dig?” sa Winson. 

Det var första gången smeden uttryckt tveksamheter; Linuto visste att pastorn hade bett Winson att hjälpa honom med allt.

Han nickade.

”Ritningarna låg i svävaren. Tekniken kommer härifrån.”

Henko hade erkänt att skjutvapnet han sårat Cavatika med kom från samma ställe som där de fått svävaren, men han och Nobog vägrade fortfarande att berätta vad detta ställe var.

”Vi reser så snart vi ätit”, ropade Nobog. ”Ha inte sönder något.”

”Jag kommer inte ha sönder något”, mumlade Linuto.

”Varför hjälper de inte till?” frågade Winson. ”Är det inte ett vapen från Vinland vi ska bygga?”

”Jag tror inte det är från Vinland”, sa Linuto frånvarande, medan han letade efter den knapp han visste fanns som skulle honom låta se svävarens insida.

”Vad är det då?” sa Winson.

Linuto ryckte på axlarna.

”Något annat”, sa han.

Han hittade knappen och tryckte på den. En lucka fälldes upp i fören.

”Ser du det där?” sa Winson. 

Linuto vände sig irriterat om för att se vad smeden pratade om, men han var borta.

”Winson?” 

Han snurrade ett varv och såg Nobog komma springande, men kunde inte se Winson. 

”Vart tog han vägen?” frågade han Nobog, men nu var gladiatorn också försvunnen. ”Vad i hela …”

Linuto kände sig mer förbryllad än rädd. Han var också en smula yr. Han tog några steg åt det håll där Henko och Jarla borde finnas, men snubblade och föll. I stället för att resa sig låg han kvar och tittade på hur världen gungade. Han blev inte förvånad när någon han inte kunde se tog tag i hans kläder och släpade i väg honom.


När Linuto kom till sina sinnen förstod han inte var han befann sig eller hur han hade hamnat där. Han var inte bunden, men kunde inte röra sig. Winson låg framför honom, med ögonen öppna. Linuto försökte prata, men kunde inte öppna munnen. Han blinkade till Winson, men smeden reagerade inte.

Irriterande.

Linuto knep ihop ögonen och tänkte. Vad hade hänt? Hade de blivit fångade av fienden? Men de var långt norrut och han trodde inte att Relam och Edwin skulle ha låtit dem åka om magus Chartsins arm räckte så här långt.

Han provade att kontakta Joelito, att ropa efter honom inne i sitt huvud. Men det kändes som att något höll honom tillbaka och han fick ingen kontakt. Försöket tröttade ut honom, och han somnade.


Han vaknade igen, och kände omedelbart att han hade blivit flyttad. Hur han visste det kunde han inte säga: han kunde fortfarande bara se Winson, som låg alldeles bredvid honom.

Den här gången kunde han prata.

”Winson”, viskade han.

Winson öppnade ögonen.

”Linuto.”

”Vad händer?”

”Vet inte”, sa Winson.

”Är de andra här?”

”Inte Henko och stigfinnaren vad hon nu hette. Nobog ligger på andra sidan mig, tror jag” sa Winson.

”Kan du röra dig?”

”Lite.”

Winson skakade på huvudet och nickade. Linuto försökte göra samma sak, men det gick inte.

”Kan du kalla hit Joelito?” sa Linuto.

”Jag vet inte hur man gör”, sa Wilson.

”Bara tänk starkt på honom, som om du ropade på honom i tanken.

Winson var tyst i några minuter.

”Hände det något?”

Linuto kände inte Joelitos närvaro.

”Nej.”

”Vad ska vi göra?” sa Winson.

”Frågar du mig?” Linuto skrattade. ”Glöm inte att jag är tok.”

”Jag bryr mig inte om de otroendes diagnoser”, sa Winson. ”Ni beter er som galningar allihop.”

Linuto tystnade. Han hade inte haft en aning om att Winson såg det på det sättet. Undra om det är så alla troende tänker?

”Är Nobog vaken?”

”Jag ska se.”

Winson började att kränga fram och tillbaka, och lyckades till slut rulla över åt andra hållet. Han lät förvånad.

”Hon är vaken. Men hon är bunden och har munkavle.” 


Nobog hade yxan i handen och sprang mot svävaren innan hennes medvetna hjärna registrerat att något var fel.

Tre korta, brunaktiga varelser stod vid den fallna Winson. Två andra var på väg mot Linuto, som inte verkade se dem.

En av de tre fick syn på Nobog och gav upp ett tjut. De andra två hoppade runt och fumlade efter något vid midjan. När de höjde händerna mot munnen insåg Nobog att det var blåsrör. Hon hörde Henko bakom sig samtidigt som hon kände två pilar träffa henne i bröstkorgen. Hennes kropp kändes omedelbart bedövad. Yxan gled ur hennes hand. Hon böjde sig ner för att plocka upp den och var nära att falla. När hon tittade upp var varelserna mycket närmare. Två av dem var beväpnade med påkar. Den tredje kastade ett nät över henne. Hon föll, intrasslad. Slagen mot huvud och kropp kändes avlägsna.

Hon blev dragen. Yxan låg och skavde mot henne, och det blöta som rann ner i ögonen var förmodligen blod. Hon ropade till Henko, eller trodde i alla fall att hon gjorde det. Hon fick inget svar.

De som drog henne stannade. Marken öppnades under henne och hon föll. Något landade på henne, och sedan något till. Hon hörde Henko skrika och försökte svara, men hennes röst var svag. 

Det blev mörkt. Det som låg på henne rullades bort och hon blev dragen igen.

Hon insåg att de två pilarna fortfarande satt i hennes bröst. Hon kämpade mot nätet och giftet och lyckades få dit sin hand. De var små och hon kunde lätt dra ur dem. Blod rann ur såren, men de slöt sig snart.

Någon öppnade nätet och tog hennes yxa. Hon försökte kämpa emot, men var för svag.

Långsamt, långsamt klarnade hennes huvud och hennes krafter återvände. Smärtan blev mer verklig när drogen bröts ner och försvann ur systemet. Tid blev något som gick att mäta. Hennes ögon vande sig vid mörkret, som inte var helt becksvart. Hon kunde räkna sina tillfångatagare: de var minst sju. Tre släpade henne, två drog Winson och två Linuto. Bra, Henko hade kommit undan. Av lukten och ljudet gissade hon att de befann sig i en utgrävd gång, snarare än en naturlig tunnel. Hon drogs över jord, inte sten.

Försiktigt prövade hon sina armar och ben. De kändes fortfarande trötta och klumpiga, men hennes fiender var små. Hon sträckte armen ner till sin stövel och drog kniven hon alltid gömde där.

Hon var redo.


En halvtimme senare kom de ut i ljuset. Linuto och Winson var fortfarande utslagna. Snart nu. Genom halvslutna ögonlock studerade hon varelserna som fångat dem. De var stora som barn, med smala armar och ben men stora huvuden. En av dem gäspade och avslöjade en rad av små spetsiga tänder. De var bleka, nästan kritvita i hyn, men hade mörk hårväxt över hela kroppen. Bortsett från ett brett bälte och ett höftskynke var de nakna. Alla var beväpnade med påkar och flera hade blåsrör. En av dem bar en kortbåge över axeln.

De måste vara uthålligare än de såg ut, för de fortsatte att dra utan uppehåll. De var fler än vad Nobog sett tidigare, men de övriga hjälpte inte till. En av dem, som hade en hjälm av läder, bar Nobogs yxa. Inte länge till.

Till slut stannade de, och knytten – hon var säker på att de var knytt trots att hon aldrig sett några förut – myllrade omkring och gjorde upp läger och lagade mat. Nobog började skära sig igenom trådarna i nätet. Snart var hon loss.

Problemet var Winson och Linuto. De reagerade inte när hon försiktigt sparkade på dem. Hon kunde inte fly utan dem eller få med sig båda två, och om hon stannade och kämpade skulle knytten bara sänka henne med sina pilar.

Nobog tittade på himlen. Mycket tid måste ha gått nere i tunnlarna, för nu var solen på väg ner. Hon bestämde sig för att vänta på mörkret.

Medan skymningen föll lyssnade hon på knyttens tjatter. Hon antog att det måste vara ett språk, men hon kunde varken urskilja enstaka ord eller gissa sig till sinnesstämningar. De lät mer som fåglar än människor eller väringar. En av Nobogs planer, att ta ett knytt gisslan och hota det för att bli fri, sprack. Hon skulle aldrig kunna göra sig förstådd, ifall det inte visade sig att de talade jenis också. Och det var en för stor chansning.

Hon försökte hålla koll på var knyttet med hennes yxa var, men tappade snabbt bort det. Hon kanske skulle bli tvungen att lämna den kvar, något som grämde henne stort.

Knyttens samtal dog ut allt eftersom det blev mörkare. De verkade odisciplinerade och Nobog hoppades att de inte skulle sätta ut vakter. Hon blev besviken. De flesta gick och lade sig, men fyra knytt stod beredda kring lägret, en av dem alldeles vid Nobog, Linuto och Winson.

Nobog testade att sparka till Linuto igen, men ingenting. Hon fick göra det själv. Ljudlöst gled hon ur nätet, som inte längre var mycket till nät. Varken Linuto eller Winson var bundna, vilket borde underlätta saken.

Hon kände efter men kunde inte hitta några pilar på dem. 

Snarkningarna från knytten lugnade henne att de flesta sov. De tre vakterna som stod längre bort var alla vända från henne. Hon krälade sig fram till den fjärde vakten och reste sig tyst. Ett ögonblick var hon osäker: kniven över strupen eller skaftet i huvudet. Hon hade dödat förut förstås, Cavatika hade fallit för hennes yxa. Men knytten var ett av de tänkande folken, även om de alltid varit väringars och människors fiende. Hon vände på kniven, drämde till vakten i huvudet och fångade honom innan han föll. Försiktigt sänkte hon ner knyttet till marken och kröp tillbaka till Linuto och Winson. Hur skulle hon få med dem båda två?

Ett plötsligt tjut tog beslutet ifrån henne. Hon for upp på fötter och vände sig om. En av de andra vakterna kom rusade, skrikande för full hals. Nobog sänkte honom med ett slag mitt i ansiktet, men knyttets vrål hade väckt de andra. De kastade sig över henne, och trots att Nobog var mångdubbelt starkare, och slog och sparkade och slängde i väg alla som kom i närheten, gav de inte upp. 

Till slut blev deras mängd för mycket och de lyckades få ner henne på marken och binda hennes armar bakom ryggen på henne. Med fara för avbitna fingrar tvingade de på henne en munkavle efter att hon börjat vråla ”Henko!” så högt hon kunde.

Hon släpades tillbaka och dumpades bredvid Linuto och Winson som till slut – för sent – började röra sömnigt på sig.


Följande morgon var Nobogs kropp ett lapptäcke av ställen som gjorde ont eller var ömma och stela.

Hon märkte hur först Winson och sedan Linuto vaknade, men trots att de fortfarande inte var bundna försökte de inte fly, och en stund senare hade båda försvunnit ner i medvetslösheten igen. 

Under kvällen hade knytten byggt släpbårar. Nu lyfte de upp Linuto, Winson och Nobog på dem. Det bar av igen. Nobogs mage knorrade, hon hade inte ätit något sedan frukost ett dygn tidigare. Där hon låg på rygg, fastbunden vid sin bår, kunde hon inte se mycket mer än topparna på tallarna och himlen ovanför. 

Knytten drog hela dagen, utan att stanna för mat. När de slutade dra och Nobog släpptes loss från båren (hennes armar och ben var fortfarande bundna) såg hon med viss tillfredsställelse att många av dem haltade i dag, eller hade blåmärken eller armar som hängde slaka efter sidorna.

Ett och ett halvt dygn efter att de fångats började Linuto och Winson till slut att agera. Nobog låg och irriterade sig över deras svammel och att det tog så lång tid innan de vände sig mot henne. 

Winsons paralysering hade släppt tillräckligt för att han skulle kunna dra loss Nobogs munkavle med tänderna. Tyst berättade Nobog allt som hade hänt. Hennes irritation minskade något av att de inte ställde några dumma frågor. Det enda Linuto ville veta var något hon själv också funderat på:

”Vad betyder det att knytten är så här långt söderut?”

Ingen av dem hade något svar.


Linuto såg sitt första knytt morgonen efter, när han fått tillbaka tillräcklig rörelseförmåga för att vrida på huvudet. Winson kunde nu röra på både armar och ben, men hade ingen glädje av det: knytten hade tagit det säkra före det osäkra och bundit honom och Linuto. De hade upptäckt att Nobogs munkavle var borta redan på kvällen, men hade inte gjort något åt det. Förmodligen var de nu så djupt in i skogen att ingen skulle höra oavsett hur högt de skrek.

Trots det utsatta läget kunde inte Linuto annat än fascineras av knytten. Han försökte genast att lära sig att se skillnad på dem och kunde snart koppla ihop flera ansikten med röster. Skadorna Nobog tillfogat gjorde dem lättare att hålla isär. Knyttet med läderhjälmen som bar omkring gladiatorns yxa som en trofé var uppenbarligen deras ledare.

Linuto hade hört hundratals sagor och historier om knytt. Men berättelserna var alltid otydliga med hur knytten egentligen såg ut och betedde sig, bortsett från att de alltid framställdes som elaka, onda och ofta dumma. Att se dem på riktigt var en fantastisk upplevelse.

Han misstänkte att Winson och Nobog inte delade hans synvinkel, och sa inget om det till dem. 

Den här morgonen fick de till slut något att äta. Maten var enkel men mättande, vilket var tur eftersom de inte fick mycket av den. De matades med kokta ägg och salt bröd, uppskuret i små bitar och uppträtt på långa gafflar, följt av kallt vatten från bäcken bredvid vilken de slagit läger. Linuto försökte att tala med deras matare för att se om de förstod vad han sa, men de ignorerade honom.

Efter frukosten tvingade knytten upp Nobog och Winson på fötter. De tog bort repen som band deras ben och fäste i stället ihop gladiatorn och smeden med varandra och med två knytt som gick bakom. Ifall de hade börjat springa skulle knytten förmodligen släpas med utan att kunna göra något, men med hela hopen av blåsrörsbeväpnade varelser runt omkring fanns ingen poäng.

Dessutom kunde Linuto fortfarande inte gå, utan drogs på bår även denna dag. Han undrade vad det var som gjort att Nobog återhämtat sig så snabbt. Väringen hade ju sett knytten när de anföll också, något varken Linuto eller Winson hade gjort. 

Knytten verkade inte ha något emot att de pratade med varandra, så han berättade om sina funderingar för Nobog. 

”Och du försvann”, avslutade han. ”Jag såg dig springa, men när jag vände mig om var du borta. Winson hade redan gått upp i rök.”

”Knytten har tillgång till svartkonst”, sa Nobog. ”Väringar påverkas inte av magi på samma sätt som andra. Vi har större motståndskraft.”

”Speciellt väringar från Vinland”, sa Winson.

”Alla väringar kommer från Vinland”, sa Nobog.

”Från början kanske”, sa Winson. ”Men väringar som föds och växer upp i Jenis är mer lika människor än de som föds i Vinland. Edwin och Pudas pratade om det när vi träffade Toyie, Ellen och Issy första gången.”

”Sant”, sa Nobog.

”Varför är det så?” sa Linuto. ”Det verkar ologiskt.”

”Vet inte”, sa Winson. ”Du får fråga Edwin när vi träffar honom nästa gång.”

Nobog skrattade.

”Jag tycker om din optimism”, sa hon. ”Den påminner mig om Henko.”

”Vad tror du har hänt honom och Jarla?” sa Linuto.

”De kom undan”, sa Nobog. ”Antingen letar de efter oss fortfarande eller så har de tagit svävaren till Relam för att berätta vad som har hänt.”

”Men de vet ju inte vad som hänt”, sa Linuto. ”Hann Henko se vad som anföll oss?”

Nobog svarade först inte.

”Jag tror inte det”, sa hon sen.

”Vi måste få fram ett meddelande till dem”, sa Linuto.

”Hur?”

”Joelito.”

”Det fungerade ju inte.”

”Jag har en ny idé. Vänta lite.”

Linuto slöt ögonen och tänkte igenom vad han skulle försöka göra. I stället för att kalla Joelito till sig ville han ropa till honom på avstånd. Om det var något som höll Joelito borta så kanske det kunde fungera.

Innan han hann testa stannade knytten och dumpade honom på marken. Det var tydligen dags för middag.

Maten var densamma som frukosten, men med tillskott av ett äpple till efterrätt. Om knytten försökte svälta dem eller om de helt enkelt inte förstod att det var för lite mat var svårt att veta.

Senare på kvällen förklarade Linuto för de andra vad han ville göra.

”Det skadar inte”, sa Nobog. ”Försök.”

Linuto samlade sig och ropade sedan på Joelito i sitt sinne. Han kände genast kontakt och skyndade att stoppa Joelito från att manifestera sig. Trots det måste någon ha märkt vad han gjorde, för plötsligt var Linuto inte ensam i sitt huvud längre.

Han hann skrika en varning till Joelito innan det främmande medvetandet slungade ner honom i mörker.


Nobog såg hur Linuto blundade och rörde på läpparna, men utan att säga något. Sedan vred token ihop sitt ansikte i smärta, vrålade ”Knytt!” – och sjönk ihop. Hans ögon öppnades, men bara vitorna syntes. Nobog blev rädd att han råkat ut för någon typ av anfall, men kunde inte hjälpa honom.

Något hände borta i lägret och knytten som tidigare tjattrat på i sitt underliga språk tystnade. Nobog vände sig om. En man kom gående med stora steg med knytten runtomkring sig. Han tornade över dem, men var förmodligen ganska kort för att vara människa. Om det nu var människa han var; när han kom närmare kände Nobog kraft strömma från honom.

Bara en annan person Nobog träffat hade samma utstrålning.