Kapitel 35: Förlorade platser

Maivi hade tagit sig in i Harir sex dagar tidigare, men hennes sökande efter Serena hade varit utan framgång. Att bland de hundratusentals människorna i huvudstaden lyckas hitta en specifik kvinna skulle även i vanliga fall vara stort sett utsiktslöst. Nu måste hon dessutom kämpa mot den misstänksamhet som magus Chartsins maktövertagande hade fört med sig.

Hon var en utomstående, och ingen litade på henne.

Tack vare Rovbybornas generositet hade hon kvar en del av sina besparingar, men att bo i huvudstaden var dyrt.

Och hennes uppgift var omöjlig.

Medan hon varit på berget eller svävat fram på älvdraken Hannas rygg hade den Högstes ord genom Teihvar varit lätta att minnas och tro på, men tyngden av gråa byggnader och människors förakt överallt runtomkring henne gjorde dem allt svårare att nå.

Maivi tittade sig omkring. Hon drog åt sig misstänksamma blickar där hon stod, så hon tog sig samman och gick till närmaste taverna med uteservering. Sen satt hon där och petade i maten medan tankarna snurrade i hennes huvud.

”Ska du äta det där?”

Maivi tittade upp. En pojke i tolvårsåldern med svart hår och slitna kläder stod vid hennes bord. Hon tittade ner på måltiden som hon knappt hade rört.

”Nej.”

Hon sköt den ifrån sig. Pojken satte sig ner mitt emot henne och började äta. Han lastade in maten så snabbt att hon blev rädd att han skulle sätta i halsen.

”Vad heter du?” frågade hon.

Pojken tittade på henne, orädd.

”Wärn.”

”Jag heter Maivi.”

Pojken nickade, torkade av handen på sina byxor och sträckte fram den. Maivi tänkte att den förmodligen blev skitigare av att torkas av på de byxorna, men hon tog hans hand och skakade den.

”Angenämt”, sa han och fortsatte att äta.

”Jag letar efter en kvinna”, sa Maivi.

”Prova Ekorrstaden”, sa pojken. ”Där finns alltid någon i behov av pengar. Särskilt nu.”

Maivi rodnade när hon förstod vad han menade.

”Jag letar efter en speciell kvinna”, sa hon. ”Hennes namn är Serena, och hon …”

Pojken slutade äta och stirrade på henne.

”Vet du vem jag pratar om?”

Pojken nickade, stum.

”Kan du ta mig till henne?”

Pojken skakade på huvudet. Naturligtvis. Det hade varit för enkelt.

”Om jag betalar …”

Pojken skakade på huvudet igen, irriterat den här gången.

”Kan du ta mig till någon som kan hjälpa mig att hitta henne?” sa Maivi.

”Det finns ingen som kan hjälpa dig”, sa Wärn. ”Ingen vet var Serena bor. Ibland finns hon bara här.”

Maivi nickade. 

”Det låter precis som hennes syster Sylvia.”

”Känner du Serenas syster?”

”Jag tror inte att någon kan känna Sylvia. Men jag har träffat henne några gånger, hjälpt henne. Det är därför jag letar efter Serena.”

”Serena brukar veta när man vill träffa henne”, sa Wärn. ”Men ingen har sett henne sedan Chartsin tog makten.”

Maivi hade förstås tänkt tanken att statskuppen och det troliga inbördeskriget kunde ha fått Serena att lämna huvudstaden. Men att höra det uttalat var ett hårt slag.

”Finns det ingen som vet mer än du, som kan hjälpa mig till en plats att börja leta?”

Pojken tvekade.

”Det finns några ställen där hon oftast dyker upp”, sa han sen. ”Jag skulle kunna visa dem.”

”Det vore vänligt”, sa Maivi.

Hon undvek att nämna betalning igen. Wärn åt upp det sista på tallriken. Utan att fråga beställde hon in ett till glas mjölk och gav det till honom. Han drack i stora klunkar och reste sig sedan med ett leende på läpparna. Han sträckte ut handen och Maivi tog den.

”Följ mig.”

De lämnade tavernan.


Folket rörde sig utåt.

Den första kontakten med de förlorade ägde rum när sommaren nästan var över. Tre spejare (inte de som först såg bergsklättrerskan, som hon nu kallades) fick syn på dem nordväst om berget, och i stället för att gömma sig, som de alltid gjort tidigare, lät de människorna se dem.

De var två: en ung och en gammal man, enligt de förlorades sätt att mäta år. De hade båda påverkats av bergsklättrerskans väsen, och de dolde sin förvåning väl.

Spejarna talade inte med dem, utan gjorde sig osedda när de närmade sig – det var ännu för tidigt för faktiskt kommunikation.

Men de såg och de lät sig ses. Allt följde på det.


De började med Ekorrstaden, precis som Wärn hade föreslagit innan han fått veta vem Maivi egentligen letade efter. Det var väldigt sällan rika och mäktiga personer såg och fick hjälp av Serena, berättade pojken. Och i Ekorrstaden fanns det många maktlösa och fattiga människor.

De gick genom de förfallna kvarteren. Maivi visste inte var hon skulle fästa blicken. Överallt omkring henne levde människor i misär. De stenlagda gator som i övriga staden hölls rena var här täckta av bråte, skräp och avföring. Många hus hade hål i väggar eller tak, saknade dörrar, hade rasat samman helt. Människorna var klädda i trasiga kläder och bara en av tio hade skor på fötterna. Många var uppenbart sjuka, med bölder eller tumörer i ansiktet och på kroppen. Andra saknade kroppsdelar.

”Har det alltid varit så här?” frågade Maivi.

”Så länge jag vet”, sa Wärn.

För Ekorrstaden spelar det ingen roll vem som härskar i palatset, tänkte Maivi. Oavsett vem det är så är det ingen som bryr sig om vad som händer här.

”Vart är vi på väg?” frågade hon.

”Hamnen, Fiskartorget, fängelset”, sa Wärn.


Att kalla det för en hamn var en överdrift. Floden som rann genom Harir var inte stor, och det var bara Ekorrstadens egna fiskare som använde hamnen här; handelsmännen från Bayard och Nudduh lastade och lossade sina varor i köpmannastaden. 

Stanken av fisk var fruktansvärd. Wärn gav Maivi en tygtrasa som hon tacksamt band över näsa och mun.

”Det blir värre”, sa han ”Vänta tills vi kommer till Fiskartorget.”

Wärn berättade att hans far hade varit fiskare och hans mor hade sålt det fadern fångat. När Maivi frågade vad föräldrarna gjorde nu ville han inte svara.

Kommersen vid Fiskartorget var stor, men också här var människorna slitna och trötta.

”De finare klasserna äter inte flodfisk”, förklarade Wärn. ”Inte ens nu, när det knappt finns något annat. Fiskartorget är bara till för Ekorrstaden.”

De såg inte Serena, utan gick vidare.


”Jag trodde att fängelsehålorna låg under slottet”, sa Maivi.

”De är bara för viktiga fångar”, sa Wärn. ”Tjuvar, rånare, våldtäktsmän, falskmyntare, mördare som bara dödat fattigt folk, de hamnar här.”

De stod utanför en stor fyrkantig byggnad med fyra meter höga tegelväggar. De få fönstren satt långt upp på väggen och var så små att inte ens den undernärde Wärn skulle kunnat ta sig igenom dem. Maivi tyckte ändå det var märkligt att ha ett fängelse mitt i bebyggelsen. 

”Magus präster har börjat hämta folk härifrån”, fortsatte Wärn. ”De kommer inte tillbaka. En del dyker upp som soldater i den nya armén, men de flesta syns inte till igen.”

”Och Serena brukar vara här?”

”Hon brukar inte vara någonstans, men jag har hört att hon har varit här flera gånger.”

Men inte den här gången, och de lämnade Ekorrstaden.


Nästa stopp var södra stadsporten. Det var mycket trafik, men Wärn berättade att det bara var en bråkdel av hur det sett ut innan magus Chartsin tog över.

”Men det är mer än första veckorna”, sa han. ”Då släpptes nästan ingen in eller ut.”

”Tur att jag inte kom hit då”, sa Maivi.

”Mm”, sa Wärn frånvarande. Hans blick och uppmärksamhet var riktad mot porten och de som passerade genom den.

”Jag är hungrig”, sa Maivi.

”Jag förstår det”, sa Wärn. ”Jag åt ju upp din lunch.”

”Kom, jag bjuder dig på middag också”, sa Maivi.

De hittade ett bord för sig själva vid ett värdshus i närheten. Wärn satte sig så att han kunde fortsätta att hålla koll på folkströmmen.

”Är du säker på att Serena vill att du ska hitta henne?” sa han när han hade ätit upp sin mat. Maivi var bara halvvägs igenom sin.

”Vad menar du?”

”När någon letar efter Serena och hon vill bli hittad så brukar det gå fort. Men om hon inte vill träffa personen som letar efter henne … det kan vara magus patruller förstås, men jag tycker att hon borde ha hittat oss nu.”

”Du menar att vi borde ha hittat henne?”

”Nej, det är alltid hon som hittar dig.”

Maivi kände sig osäker. Sylvia hade lovat att Serena skulle hjälpa henne om hon behövde det, men det var länge sedan. Hade systrarna glömt löftet? Glömt henne?

Maivi hade vuxit upp i den Högstes kyrka, med kyrkliga fosterföräldrar. Det fanns en tid i hennes liv då hon hade tänkt på sig själv som troende, tänkt sig en framtid som missionär eller diakon.

Allt det hade tagit slut för åtta år sedan, efter resan till kyrkstaden Cebea i Alovrest. Hon hade varit så stolt, men hon hade inte vetat vad som väntade henne. Hur kunde hon ha gjort det? Att hon träffat Stephlin hade varit en slump.

När hon återvände till Vent, mer än ett år senare, var hon en annan person. Det var först på berget med Teihvar som hon fullt ut hade hittat sig själv igen. Men det var också där som hon åter hade börjat tänka på Stephlin, och i förlängningen på Sylvia och Serena. Kunde allt det bara ha varit en slump? Hade hon lämnat berget och friden i onödan? Fanns inget hopp om förståelse och förlåtelse här ute i den värld som Teihvars folk kallade förlorad?

Maivi vaknade upp från sina tankar av höjda röster från vägen. En köpman fick sin vagn genomsökt av vakterna, och han tyckte uppenbarligen inte om det. 

”Finns det några fler platser du kan visa mig?” sa hon.

Wärn nickade.

”Men jag tror inte att det är någon idé”, sa han. 

”Visa mig ändå.”


Det var en lättnad när solen gick ner och hon till slut kunde ge upp. Även om inget hade varit så illa som Ekorrstaden hade Wärn visat henne alla Harirs värsta platser, och hon kände att hon inte klarade något mer. Hon kunde inte förstå att det fanns sådan smärta i världen, sådan fattigdom och svält. Hur den Högste kunde tillåta något sådant.

Hon betalade Wärn trots pojkens protester, och bad honom att fortsätta hålla ögonen öppna efter Serena. Kanske hade han bättre tur utan henne.

Nu låg hon i en obekväm säng i en halvtom sovsal. Det här var hennes sista natt i Harir, hon hade inte pengar att stanna längre. Kanske att hon hade kunnat arbeta för kyrkan ett tag, men Wärn hade berättat att det fanns få kyrkor i huvudstaden och att de som fanns var fyllda till brädden av nyfattiga efter magus Chartsin kupp. Hon kunde inte göra anspråk på deras resurser, inte efter vad hon hade sett i dag. Hon skulle bli tvungen att resa tillbaka till Vent och försöka hitta något annat sätt att leta efter Stephlin. Kanske pastor Tomlin kunde hjälpa henne till kyrkstaden, moderkyrkan där hade register över alla sina arbetare. Men att återvända dit var det sista hon ville. Och hon skulle inte vara välkommen.

Hon bad till den Högste, inte på det sätt hon lärt sig som ung utan som hon hade gjort på berget: utan välformulerade ord och klara tankar, bara ett försök till samtal och ett rop på hjälp. Hon undrade hur det var att ha det som Teihvar, att faktiskt höra Skaparens svar.

Till slut somnade hon, och om hon drömde någonting så mindes hon det hur som helst inte följande morgon.


Hon träffade Wärn igen och sa farväl. Pojken blev förvånad när hon kramade om honom, men efter några sekunder kramade han henne tillbaka. Ett ögonblick ville hon be honom följa med, men hennes framtid var osäker och Wärn visste uppenbarligen hur han tog hand om sig själv. 

Han hade inte träffat Serena i dag heller.

Maivi ställde sig i kön vid södra stadsporten, uppgiven. Ett gammalt par som också var på väg ut började prata med henne.

”Har du hört, flicka?” sa mannen. ”Armén är på väg. Det här är förmodligen sista dagen som portarna är öppna.”

”Lyssna inte på honom”, sa kvinnan. ”Det är bara rykten. Ingen vet något, ingen har vetat något sedan magus Chartsin … blev vår härskare.”

”Armén kommer”, sa mannen envist. ”Relam är snart här. Jag hörde det från en karavanvakt.”

”Och alla vet hur sanningsenliga sådana är”, sa kvinnan och skakade på huvudet.

”Vart är ni på väg?” frågade Maivi.

”Vår son äger en bondgård utanför Eras”, sa kvinnan. ”Vi har inte hört från honom på länge, men vi hoppas att vi kan bo där.”

”Det är klart att vi kan bo där”, sa mannen. ”Han är vår son, eller hur?”

”Ja, ja”, sa kvinnan.

Himlen hade blivit mörk medan de stod där, och nu började regnet falla. Många sprang och gömde sig under tak från det plötsliga skyfallet, men andra stod kvar i kön och fortsatte framåt. Femton minuter senare, när det äldre paret var framme vid vakterna och Maivi alldeles efter, slutade det.

Maivi vände sig om för att se hur kön fylldes på med folk, och det var då hon upptäckte henne. En kort kvinna med långt rödbrunt hår stod och tittade på henne från en gränd hundra meter bort. Bortsett från håret och en lite kraftigare kroppsbyggnad såg hon precis ut som Sylvia.

Det gamla paret var igenom och folket bakom Maivi gruffade om att hon skulle röra på sig och inte hålla uppe kön. Hon tittade mot vakterna en sekund, och när hon vände sig tillbaka mot gränden var kvinnan borta.

”Hur blir det?” sa en av vakterna otåligt. ”Ut eller in? Du kan inte stå här och …”

Solen bröt igenom molnen ovanför och Maivi bestämde sig. Hon lämnade kön och sprang mot gränden. 


Tid hade passerat och en andra kontakt togs. Lemuel, Edander och Aiola, som blivit de som i bergsklättrerskans frånvaro förkroppsligade förändringen, väntade länge på rätt tillfälle. De visste vid det här laget väl hur de två männen som kände bergsklättrerskan rörde sig över högländerna, och placerade sig där ett möte skulle bli oundvikligt.

Männen var inte förvånade att se dem igen, och deras första frågor handlade om bergsklättrerskan.


Maivi kom fram till gränden och såg hur kvinnan svängde runt ett hörn längre fram. Hon jagade efter. När hon själv svängde gick kvinnan in i ett hus.

Utanför dörren tvekade Maivi. Huset såg fallfärdigt ut och bistra män satt i fönstren på övervåningen och tittade ner på henne. Men hon kunde inte ge upp nu.

Dörren ledde till en mörk hall utan fönster. Maivi såg ett fladdrande ljussken längre fram och följde efter det. Hon passerade stängda dörrar och kom till en trappa som ledde nedåt. Det var nära att hon halkade på de våta trappstegen, och hon höll sig sedan hårt i trappstången, trots att den var gammal och murken och obehaglig att röra vid.

Ljuset som hon var på väg mot måste vara en fackla eller lykta i någons hand, för det fortsatte att vara lika långt borta.

Hon kom ner i en korridor. Golvet var trampad jord medan väggar och tak var i sten. Luften luktade fukt och mögel. Maivi tänkte att det var tur att hon inte led av cellskräck.

Hon övervägde att ropa, men bestämde sig för att det var bäst att låta bli. Hon måste hur som helst snart komma ikapp kvinnan, gången kunde inte fortsätta hur långt som helst.

Till slut verkade ljuskällan stanna och hon kom närmare. Återigen tvekade hon. Tänk om det inte alls var Serena som hon följde efter. Hur skulle hon förklara sig?

”Du är uthållig”, sa en road röst alldeles inpå henne.

Maivis ögon fokuserade på mörkret och hon kunde precis urskilja den korta kvinnans siluett.

”Jag heter Maivi”, sa hon, men kvinnan avbröt henne.

”Jag vet vem du är och varför du har kommit. Följ mig in i ljuset.”

De gick vidare fram till ett rum i slutet av korridoren. En lykta hängde i en krok i taket. Några stolar stod vid ett bord mitt i rummet. De satte sig ner.

”Är du Serena?” frågade Maivi.

”Jag har kallats det”, sa kvinnan.

”Sylvias syster?”

Hon nickade.

”Är Sylvia …”

”I norr. Inte långt borta, numera, men inte här heller. Hon tycker inte om att vara i Harir.”

Maivi satt tyst. Kvinnan hade sagt att hon visste varför Maivi var där, men betydde det att hon redan bestämt sig för om hon skulle hjälpa till eller inte?

”Sylvia har berättat om dig”, sa Serena. ”När ni möttes så var du inte medveten om ditt arv. Men nu vet du.”

Det var ingen fråga, men Maivi nickade ändå. 

”Och du kommer till Harir för att bestämma om du ska stanna i den här världen eller färdas vidare.”

”Vad menar du?”

”Du har fått frågan, inte sant? Det långa men ändliga livet som väring eller det eviga livet som en av de äldsta.”

”Du och Sylvia – ni är vandrarna”, sa Maivi. ”Dem som Teihvar talade om.”

Serena skrattade.

”Teihvar, är det vad han kallar sig nu för tiden!”

Maivi kände hur hon rodnade, vilket gjorde henne arg. Serena var visserligen en av de äldsta, men Maivi tyckte inte om att höra henne tala om Teihvar med sådan nedlåtenhet i tonfallet.

”Det är jag som kallar honom för det”, sa hon. ”Han gör inte anspråk på något namn.”

Serena skrattade igen.

”Det låter som vår vän på berget”, sa hon. ”Jag hoppas att du vänder tillbaka dit, sällskapet kan bara göra honom gott.”

Maivi visste inte vad hon skulle svara, eller ens tänka, om den kommentaren.

”Men det har jag förstås inget med att göra”, sa Serena. ”Du är här för att du söker efter pastorn.”

”Stephlin”, sa Maivi. “Och mina föräldrar.”

”Stephlin, ja”, sa Serena. ”Och du har tur. Fast tur har egentligen inget med saken att göra. Som Sylvia brukar säga: Stigarna har gjorts raka för dig.”

”Vad menar du?”

”Han är här.”

”Stephlin är här?”

”Ja. Han kom till Harir för en månad sedan.”

Om jag hade letat efter honom direkt, i stället för efter Serena … tänkte Maivi.

”Kan du berätta var han finns?”

”Jag kan göra bättre än så”, sa Serena. ”Jag kan få honom att komma till dig. Med tanke på hur det slutade sist är det passande.”

Efter att allt rasat samman och Maivi flytt seminariet hade hon väntat på Stephlin, väntat på att han skulle komma till henne så som han hade lovat. Men hon hade väntat förgäves. Så visst, det var passande att han skulle komma till henne nu, men Maivi tyckte inte om att Serena visste så mycket av det som ingen annan än hon och Stephlin borde veta. Hon gillade inte heller att kvinnan verkade tycka om att visa upp vad hon kände till.

Dessutom, om hon var ärlig mot sig själv, litade hon inte på att Stephlin skulle komma oavsett vad Serena sa eller gjorde. Och hon visste att hon aldrig ville vänta på honom i osäkerhet igen.

”Nej tack”, sa hon. ”Om du bara berättar var han finns så är vi kvitt sedan, jag och Sylvia.”

Serena skrattade.

”Jag gör inte det här för någon skulds skull. Men du ska få som du vill.”

Hon rotade runt i en hög med papper som låg på bordet, hittade ett som var nästan tomt och skrev en adress och en vägbeskrivning. Maivi tog emot den och tackade.

”Jag är inte mycket för att ge råd, och jag ser att du har bråttom i väg och inte har mycket till övers för mig, men låt mig säga en sak”, sa Serena.

Maivi brydde sig inte om att förneka det Serena sa. Det var sant att Sylvias syster irriterande henne. Både Sylvia och Teihvar hade en stillhet, en tystlåten visdom som Maivi hade kommit att associera med de äldsta. Serena var helt annorlunda, och det störde henne.

”Stephlin har sett och varit med om mycket sedan ni skildes åt”, sa Serena. ”Till och med jämfört med dig. Men oavsett vad han säger och hur mycket han har förändrats: glöm inte vad han har gjort mot dig.”

Maivi hade aldrig hört ett mer onödigt råd i hela sitt liv.

”Varför tror du att jag är här? Varför tror du att jag vill veta var han är, inte vänta på att han ska komma till mig? Det är för att jag inte kunde glömma vad han gjort mot mig som jag var tvungen att lämna berget!”

Serena höll upp händerna, men hon log fortfarande.

”Bra, bra”, sa hon.

Maivi började vända sig om.

“Du nämnde dina föräldrar”, sa Serena.

Maivi stannade mitt i rörelsen. Hur hade hon kunnat glömma det hon främst kommit för att fråga Serena om?

Hon vände sig tillbaka igen.

“Är min far en av vandrarna?” sa hon.

Serena skrattade.

“Fel fråga. Alla vandrarna är kvinnor”, sa hon. 

“Vet du vem min far är?” sa Maivi.

Serena nickade. 

“Men fråga mig inte. Det är inte min plats att berätta.” 

Jag förstår varför bara fattiga och desperata får hjälp av den där kvinnan, tänkte Maivi när hon gick därifrån. Hon hade inte ens försökt övertala Serena att avslöja det hon visste. Bara den som inte har några andra alternativ orkar med henne.

Hon kom ut på gatan och tittade på vägbeskrivningen. Frustrationen efter mötet med Sylvias syster rann ur henne och hon kände sig i stället nervös. Platsen hon skulle till var bara några kvarter bort. Om Stephlin verkligen var där skulle hon snart stå öga mot öga med honom.

Maivi försökte samla sig själv, finna det lugn hon hade på berget. 

Men det var lönlöst – och hon gick ändå.