Kapitel 36: Brevet från Mikeloto

”Godmorgon, fångvaktarn.”

Antonius tittade från Johoro, som stod alldeles ovanför honom, till Petoro. Erkoro och Fredriko var också där och de höll en bunden och – som det såg ut – väldigt arg Annelie mellan sig.

Förbannat! 

Antonius hade inte ens tänkt tanken att de intagna skulle vända och ge sig på honom.

”Upp och hoppa”, sa Johoro. ”Men inga dumheter, vi är fler än du.”

Antonius reste sig. Han såg inte till Adamo.

”Gör inget dumt nu”, sa Johoro.

”Jag brukar inte göra dumma saker”, sa Antonius.

”Du och dina bröder höll mig, höll oss, fångna mot vår vilja”, sa Petoro. ”Det är väldigt dumt.”

”Mot er vilja? Vad jag vet var Erkoro och Fredriko på gården frivilligt.”

”Ha!” sa Petoro. ”Vem skulle sätta sig i fängelse frivilligt?”

”Och Adamo var också på gården av eget val”, sa Antonius. ”Är det därför han inte är med er längre?”

”Adamo är en förrädare”, sa Petoro. ”Precis som de svaga kvinnorna och de två idioterna.”

”Vad har du gjort med honom, Petoro?”

”Jag heter inte Petoro!” skrek Petoro. ”Det är mitt fångnamn. Jag heter Peterius af Myrtill!”

Antonius sa ingenting.

”Bind honom”, sa Petoro till Johoro.

Antonius visste att han måste agera nu. Om han lät Johoro binda honom lämnade han över all kontroll till Petoro, och då kunde vad som helst hända. 

Han kunde förmodligen övermanna Johoro, neutralisera Petoro och skrämma bort Erkoro och Fredriko. Han visste alla de intagnas styrkor och svagheter. Det hade varit ett stort misstag av Petoro att låta honom resa sig. 

Men Antonius tyckte inte om att använda våld mot intagna. Det var hans ansvar att ta hand om dem och han hade misslyckats. Att de befann sig i den har situationen var kanske inte helt och hållet hans fel, men det var hans ansvar att reda ut den. Det var hans främsta plikt att ta hand om de intagna, viktigare än att inte utsätta sig själv för fara, viktigare än att inte utsätta Annelie (som ju också var skötare) för fara. Våld var en absolut sista lösning, men om han inte kunde hitta ett annat sätt på några sekunder var det den enda lösning han hade kvar.

”Du kommer inte att binda mig”, sa han till Johoro.

Johoro stannade av gammal vana och av förvåning.

”Bind honom!” röt Petoro.

”Du kommer inte att binda mig, Johoro”, sa Antonius.

Johoro tittade på Petoro, som var högröd av ilska och viftade åt honom att fortsätta.

”Du vet vad som händer om du försöker binda mig, Johoro. Kom ihåg vad Junia gjorde med dig.”

Johoro stannade igen.

”Meishur!” skrek Petoro. ”Allt måste man göra.”

Han stormade fram, ryckte repet ur Johoros hand och gick fram till Antonius.

”Vänd dig om.”

”Nej.” 

”Du bestämmer inte här. Vänd dig om.”

Att bli bunden av Petoro var inte lika illa som att bli bunden av Johoro – han kunde inga knopar och Antonius skulle förmodligen kunna ta sig loss. Men att låta sig bindas gav Petoro en auktoritet Antonius inte ville ge honom, och han bestämde sig för att våld trots allt var nödvändigt.

Han vände sig om. Petoros leende var triumferande. Den intagne tog några steg närmare och sträckte ut händerna med repet för att binda Antonius armar.

När beslutet väl var fattat fanns ingen tid att tveka. Antonius grep tag i Petoros ena arm, snurrade runt med den i ett fast grepp och hörde hur något knakade. Petoro skrek och föll ihop. På ett ögonblick hade Antonius tagit repet ifrån honom och bundit hans hela arm bakom ryggen. Han drog upp Petoro på fötter och tittade på de andra intagna.

”Kom ihåg vad som händer.”

Annelie ryckte sig loss från Erkoros halvhjärtade grepp (Fredriko hade redan släppt henne) och gick fram till Antonius. Han löste upp knutarna som band henne och tog av munkaveln.

”God morgon”, sa han.

”Trevliga intagna du har”, sa hon och masserade sina handleder.

”Mm”, sa Antonius. ”Var är Adamo?”

”Han ville inte följa med till Myrtill”, sa Erkoro.

”Är han kvar i Rylander?” frågade Annelie.

Erkoro ryckte på axlarna.

”Madelene sa åt honom att inte följa med oss.”

Madelene var en av de röster som Adamo hörde.

Annelie ställde sig alldeles bredvid Antonius.

”Vad gör vi nu?” sa hon med en röst som knappt översteg en viskning.

Antonius övervägde innan han svarade.

”Adamo är inte farlig för en av oss, men han kan vara en fara för andra människor – och definitivt för sig själv.”

Annelie nickade.

”Klarar du att föra de här fyra hem själv?”

Annelie skakade på huvudet.

”Det är nog dumt. Det är sån uppdelning som lett till den här röran från början.”

”Mm.”

”Vi går tillbaka till Rylander. Kanske är han kvar där och vi kan få med honom samtidigt som de andra.”

Antonius trodde inte att det var troligt, men de måste hur som helst till Rylander för att kunna hitta spåret efter honom. De gick hemåt, Petoro fortfarande bunden och de andra tre intagna några steg framför Antonius och Annelie.


De hittade ingen Adamo i Rylander och inga spår heller. Antonius ville hem till Dohrgården och se hur Leseto och Kaleto klarat sig och om det gick bra för hans kusinbarn. Samtidigt tyckte han inte alls om att lämna Adamo kvar i det fria längre än absolut nödvändigt. Som så ofta på senare tid tvingades han välja mellan två onda ting och gå mot sin skötaretik. De fortsatte hemåt.

Junia skulle verkligen ha behövts nu, det var inte bara i skogen hon var en bra spårare. Att söka rätt på drabbade som inte ville komma till en gård var en av den yngsta skötarens favoritsysselsättningar. I alla fall så länge ingen påminde henne om att hon skulle vara tvungen att ta hand om dem som hon hittade.

Framme i Dohrgården blev Antonius glad och lättad av att få veta att Leseto och Kaleto klarat sig bra sedan han lämnat dem. Hermanius och Josefine hade så vitt han kunde bedöma skött sig exemplariskt, och deras dagar hade varit oproblematiska.

Efter att ha ätit middag och låst in de intagna satte han sig med Annelie, Hermanius och Josefine för att bestämma vad de skulle göra.

”Jag måste hitta Adamo”, sa han. ”Det är en självklarhet.”

De andra nickade.

”Men jag vet inte vad jag ska göra med Linuto, Mikeloto och Joelito. De har varit borta så länge. Helst skulle jag vänta på att Dokaius kommer tillbaka.” Han tittade på de tre skötarna från Pehrsgården. ”Hur länge kan jag räkna med er hjälp?”

”Jag stannar tills dina syskon kommer tillbaka”, sa Annelie. ”Lottine har lärt sig att klara sig utan mig.”

Antonius hade räknat med det svaret, men det var ändå en lättnad att höra det uttalat.

”Vi måste snart tillbaka”, sa Hermanius.

”Men några dagar går bra”, sa Josefine.

Antonius nickade, tacksam.

”Då letar jag efter Adamo direkt i morgon”, sa Antonius.

De diskuterade praktiska detaljer i en halvtimme, sen skickade Annelie sina syskonbarn i säng. Antonius reste sig för att följa deras exempel, men Annelie stoppade honom.

”Jag vet inte om det är en bra idé att du beger dig ut igen”, sa hon.

”Jag måste hitta Adamo”, sa Antonius förvånat.

”Adamo måste hittas”, sa Annelie. ”Det behöver inte vara du som letar efter honom.”

Antonius visste inte vad han skulle säga.

”Dina intagna här på gården behöver dig. Du vet hur förändringar påverkar vissa av dem, och de senaste dagarna har varit fulla av det som det är.”

”Och vad menar du att jag ska göra?”

”Stanna här med Hermanius och Josefine. Jag letar rätt på Adamo.”

”Och hur ska du få honom att följa med tillbaka? Vet du ens hur han ser ut?”

”Svarthårig, runt ansikte, utstående öron. Jag minns honom från Nerhamspelen. Och jag är skötare, du kan lita på mig.”

Antonius tvekade. Adamo var hans ansvar. Men det var å andra sidan Kaleto, Leseto, Petoro och de andra också.

”Tänk på saken”, sa Annelie. ”Vi behöver inte bestämma förrän i morgon bitti.”

Trots att det var skönt att vara tillbaka i sin egen säng sov Antonius inte särskilt gott den natten. Hans kvot för svåra beslut borde ha varit uppfylld sedan länge. Kanske var det här ett straff för att han vanligtvis med varm hand lämnade över alla sådana till Dokaius.

Han låg och vred sig fram och tillbaka, kunde inte komma till ro. Slutligen, efter vad som kändes som timmar, somnade han. 


”Okej”, sa Antonius så fort han såg Annelie följande morgon.

Hon nickade till svar. Tillsammans gjorde de i ordning frukost och matsäck. Hon frågade om Adamo, och Antonius försökte berätta allt hon kunde tänkas behöva veta. När Hermanius och Josefine kom för att göra de intagnas morgonmål hade hon redan gett sig av.

Under dagarna som följde försökte Antonius övertyga sig själv om att allt var som vanligt, eller i alla fall nästan. Det gick inte bra. De var visserligen tre skötare på gården igen, men det var han som var äldst nu, som antogs veta bäst. Och han saknade fortfarande Joelito, Mikeloto och Linuto, förutom Adamo. 

Han försökte att inte oroa sig för Annelie och Adamo, på samma sätt som han tidigare försökt att inte oroa sig för sina bröder och för Linuto och de andra.

Det gick inte heller bra.

Det enda positiva var att Hermanius och Josefine stortrivdes. De fick ta mycket större ansvar här än hemma på Pehrsgården, där Lottine höll dem under strama tyglar. Josefine var så ung att hon ännu inte valt om hon skulle fortsätta som skötare eller söka sig till något annat yrke, och Antonius berömde henne mycket. Hon var väldigt duktig och handskades naturligt med alla de intagna, till och med Petoro.

Efter tre dagar kom Annelie tillbaka med Adamo i släptåg.

”Han hade gömt sig i ett uthus hemma hos familjen Mannisto”, sa hon.

Antonius nickade.

”De förstod att något inte var som det ska när han vägrade att komma ut efter att de upptäckt honom. Som tur var blev det aldrig hotfullt, utan de sände efter lagmannen i Rylander. Han förstod direkt vad det handlade om och sände bud hit och till Pehrsgården. Jag mötte budet efter vägen.”

Antonius tog över Adamo och förde honom till hans rum. Han verkade inte ha något emot att vara tillbaka.

”Det tog tid att locka ut honom”, sa Antonius.

”Ja”, svarade Annelie. ”Till slut var jag tvungen att använda mig av hans sjukdom.”

”Jag förstod det.”

När Adamos röster övertygat honom om något var det ibland omöjligt att få honom att ändra sig, om man inte själv antog en av rösternas personlighet. Det var en av sakerna som Antonius lärt Annelie om den intagne. Skötare föredrog att inte använda den tekniken om de inte måste: den låste fast den intagne i hans sjukdom. Men ibland fanns det inga alternativ.

”Jaha”, sa Antonius, när han satt med de andra skötarna i Dohrgårdens kök. ”Då saknar jag bara tre intagna nu då. Och två syskon.”

Hermanius och Josefine lämnade dem följande morgon, med ett brev från Antonius och Annelie i ryggsäcken.

”Jag har sett alldeles för många bege sig härifrån på sistone”, sa Antonius.

Annelie log och lade en hand på hans axel.

”Du har alltid mig.”


Två skötare på tio intagna var ett ansvar som inte lämnade mycket fritid, och dagarna flög förbli. En vecka efter att Annelie hämtade hem Adamo kom ett brev från Dokaius, där han föreslog att Antonius skulle söka hjälp från Pehrsgården. Annelie skrattade gott när Antonius läste upp det för henne.

”Och han skickade ett till Lottine, säger du? Hon hade nog ett och annat att säga om att tänka efter innan man ger sig i väg!”

Tiden fortsatte att gå fort och Antonius förträngde oron för Linuto, Mikeloto, Joelito, Dokaius och Junia så gott han kunde. Inget var som vanligt, men allt fungerade och det fungerade över förväntan. Till stora delar var det Annelies förtjänst. Antonius hade inget emot att jobba hårt, han till och med föredrog det. Men han behövde någon att prata med, någon som kunde dela dagens bördor, någon som brydde sig på ett annat sätt än assistenterna gjorde.

Annelie var en god samtalspartner, hon förstod när det var bäst att bara lyssna och när hon skulle babbla på, när hon skulle ställa frågor, när hon skulle vara allvarlig och när hon skulle skratta.

Till slut var det Antonius som tog upp frågan som väckt hans oro igen.

”Hur lång tid tar det till Harir och tillbaka egentligen?” sa han en kväll när de satt och åt efterrätt som de intagna märkligt nog lämnat.

”Ungefär en månad om man vandrar”, sa Annelie. ”Kortare till häst, förstås.”

Det hade vid det här laget gått sex veckor sedan Dokaius och Junia begav sig av.

De satt tysta en stund.

”Jag har inte velat oroa dig, men det är en sak jag måste berätta”, sa Annelie.

Aj då, tänkte Antonius.

”När jag var i Rylander och letade efter Adamo, passade jag på att skicka brev till de vänner jag har i Harir. De flesta brukar vara snabba att svara, men jag har inte fått ett enda brev.”

Hon tystnade och tittade på honom.

”Jag tycker inte om det alls. Antingen har något brutit postgången eller så har något hänt i Harir.”

”Vad för något, menar du?”

Annelie tvekade innan hon svarade.

”Strejk, kanske. Det har hänt förut. Eller kravaller. Det är osannolikt, men inte omöjligt.”

”Spelar det någon roll? För oss här menar jag.”

”Det kan vara förklaringen till att Dokaius och Junia dröjer. Om huvudstaden drabbats av någon sorts svåra problem kommer inte två skötare från obygden att ranka särskilt högt när knappa resurser ska fördelas.”


Ytterligare en vecka gick. Antonius märkte att Annelie var rastlös. Bristen på brevsvar hade gjort henne nästan lika orolig som brödernas frånvaro gjorde honom. När ett brev till slut anlände, sent en torsdagskväll, var det adresserat till Antonius. Förvånat tackade han budet som kom med det, utan att reflektera över att hon inte bar postverkets uniform. 

”Till Antonius af Dohrgården, från Edwin, son av Riknus, pastor från Cebea”, började brevet. Antonius gick och hämtade Annelie innan han läste vidare.

”Utan tvivel undrar ni varför ni får detta brev, och jag beklagar att det tagit så lång tid att nå er.

Sedan en tid tillbaka har jag och mina medhjälpare tagit ansvaret för tre intagna som rymt ur er vård: Linuto, Mikeloto och Joelito. Vår avsikt var att föra dem till gården i Harir och be skötarna där att meddela er, men yttre omständigheter har gjort detta omöjligt.”

När han läst så långt var Antonius tvungen att lägga ner brevet. Han tittade på Annelie.

”Fortsätt”, sa hon.

”Det finns mycket som jag behöver berätta för er, men detta är det viktigaste: ni behöver inte längre undra var era intagna är. Var också lugna i att kyrkan tar vårt ansvar för våra minsta bröder på mycket stort allvar.

Det andra som ni behöver veta är att jag känner till vad som har hänt era syskon. De befinner sig i Harir, men staden kommer snart att vara belägrad. Ett krig har startat i Ireus, ett krig som landets södra delar inte ännu påverkats av. Kungen har avsatts i en statskupp och hovmagikern Eraim Chartsin, kallad magus, är ny härskare. Den kungliga armén under fältherre Relam Eff, som är kungen trogen, är på väg söderut för att återta huvudstaden.

Tyvärr kommer det att dröja innan era syskon kan återvända till er, oavsett hur kriget utvecklar sig.

Jag har ett råd och en önskan. Tills ni får ett nytt brev från mig eller era syskon återvänder, ber jag att ni ska hålla er i eller så nära Dohrgården som möjligt. Det finns, och jag är medveten om att detta låter mycket märkligt i era öron, de som vill utnyttja er för sina egna syften i hänsyn till detta krig, men så länge ni befinner er i Dohrgården är ni säker.

Jag kommer nu att skriva ner ett meddelande till er från er intagne Mikeloto.”

”Mikeloto?” sa Antonius. ”Varför ett meddelande från Mikeloto?”

”Varför inte?”

”Han är inte direkt den typen som skriver brev. Jag hade blivit mindre förvånad om det kommit från Joelito, till och med.”

”Hm”, sa Annelie.

”Linuto kan ju skriva, varför har inte han skickat ett meddelande?”

”Läs vidare. Det kanske står.”

Antonius gjorde som hon sa.

”Tjena tokväktarn.

Jag hoppas pastorn skriver som jag pratar och inte ljuger ihop nått.

Pastorn säger att jag borde be om ursäkt för att vi rymde, men du vet hur det är.

Mycket har hänt här. Joelito har blivit ännu mindre och Linuto ännu konstigare.

Pastorn är okej, antar jag, men jag hänger mest med Issy och Ellen, när hon inte försöker flörta med Henko.

Det är massor med soldater här, men jag har inte sett något krig än. Trist.

Mikeloto”

”Vi kan vara ganska säkra på att pastorn skrev som Mikeloto sa”, sa Antonius.

”Står det mer?” sa Annelie.

”Bara att Edwin inte lyckades få Mikeloto intresserad av att skriva något mer, och att han ska skicka några medhjälpare med de intagna till oss så fort det är möjligt. Men att vi inte ska vänta dem snart.”

”Han döljer något”, sa Annelie.

”Ja”, sa Antonius. ”Men vad?”

Annelie ryckte på axlarna.

”Jag har kollat alla dörrar och nycklar”, sa hon sen.

Efter de intagnas rymning hade Antonius hittat en reservnyckel bland Erkoros kläder. Nuförtiden höll han och Annelie ständigt reda på var nycklarna till de intagnas rum fanns och såg till att alla dörrar var låsta innan de drog sig tillbaka för natten.

”Jättebra”, sa Antonius.

Annelie reste sig för att gå.

”Det var konstigt att inte Linuto skrev något”, sa Antonius. ”Om någon skulle skriva hade jag trott att …” 

Han tittade på Annelie, som ryckte på axlarna igen.

”Det är du som känner honom”, sa hon. ”God natt, kusin.”

”God natt, Annelie.”