Kapitel 38: Att rädda en prinsessa

De återvann sin styrka tillsammans.

Junia var utmärglad efter veckorna i den mörka cellen utan mat, och hennes muskler hade förtvinat av att vara stillasittande, stillaliggande.

Martians ritual hade spräckt båda Dokaius trumhinnor, han hade svårt att andas och han började väldigt lätt att blöda näsblod. Hela hans kropp värkte.

Den första tiden sa de lite, båda var för utmattade. Men allt eftersom dagarna gick blev det lättare. Dokaius hals sved mindre och han kunde vara vaken timmar i taget utan att huvudvärken kom tillbaka. Junia ville inte berätta vad hon varit med om i cellen, så det var mest Dokaius som pratade. Han berättade om vad som hänt honom sedan hon försvann, om hur han träffat Martian och om hur han fått veta att Linuto, Mikeloto och Joelito rymt och var med pastor Edwin i Hulting. 

Han sa ingenting om Christine. 

Fortfarande sov båda större delen av dygnet. Tysta munkar skötte om dem. Massage och träning byggde upp Junias muskler igen. Ångande teer höll tillbaka Dokaius smärta och feber.

Efter några dagar tillät munkarna besök. Martian var först, i sällskap med den kroppslöse Joelito. Olof Khomondur var förbi, Dehres den stilige och de två väringar som Dokaius varit på patrull med likaså.

”Jag var tvungen att använda blodsbanden mellan dig och din syster”, sa Martian som förklaring till varför ritualen inte påverkat honom på samma sätt som Dokaius.

”Du hade kunnat förvarna mig”, sa Dokaius.

”Hade du gjort det då?”

Dokaius tittade på Junia, som låg och sov, och nickade.

Martian hade inte sagt något om att Dokaius inte hade litat på att ritualen i sig skulle vara nog för att rädda Junia, och Dokaius hade inte tagit upp det heller. En bräcklig fred verkade ha uppstått mellan Martian och Olof Khomondur, och Dokaius ville inte göra något som kunde störa prinsens lugn. Martian var inte lika energisk längre nu när hans uppdrag var slutfört, och han verkade lite vilsen. Dokaius övervägde återigen att föra honom till Haggården, men kunde aldrig göra allvar av tankarna; innan han återhämtat sin styrka fullt ut anlände Relams armé och det blev omöjligt att lämna staden.


Junia och Dokaius satt i matsalen tillsammans med Olof Khomondur, Dehres och ett flertal andra motståndsmän. Det hade gått knappt två veckor sedan Junia fritogs och fyra dagar sedan belägringen inleddes. Dokaius var nästan sitt vanliga jag igen, men Junia var fortfarande betydligt smalare än hon varit innan hennes påtvingade fasteperiod, och hon föredrog att sova med dörren öppen i rum som inte var helt mörklagda.

”Vår räddningsoperation för fjorton dagar sedan, följt av en sabotagekampanj, har försvagat Chartsin”, sa Dehres till de samlade rebellerna. ”Och ankomsten av kungliga armén har gjort hans styrkor splittrade. Troligen hade han räknat med att bryta belägringen genom sin gheolfälla, men det misslyckades. Chartsin är fast i en rävsax.”

Junia hade fått förklarat för sig både en och två gånger vem det var som hade kidnappat henne – och varför. Hon hade fortfarande svårt att riktigt ta in att hon hade varit nära att offras i en ceremoni som skulle ha väckt den enda Draken; en varelse som alla vettiga människor ansåg bara var en legend.

Eraim Chartsin. Det var mannen som rövat bort henne, mannen som sänt visioner för att göra henne galen, mannen som svultit henne. Mannen som nästan dödat henne.

Alla blev plötsligt väldigt tysta, och Junia insåg att hon missat vad Olof sagt efter att Dehres slutat tala. Hon böjde sig mot Dokaius.

”Vad sa han?”

”Han sa att det är hög tid att befria prinsessan”, viskade Dokaius.

Det var märkligt. Medan Junia varit fängslad hade världen förändrats och blivit precis så full av äventyr och spänning som hon alltid önskat att den skulle vara. Hon lyssnade intresserat när Olof fortsatte.

”Tack vare de nya kommunikationsvägar som våra vänner Dokaius och Junia öppnat till Relam kan vi samordna vår fritagning med en attack från armén.”

Han blinkade mot Junia och Dokaius. Kommunikationsvägar, tänkte Junia. Han har lyssnat för mycket på hur Martian pratar. Junia förstod inte hälften av orden som Martian använde, men hon gillade prinsen – trots att han var drabbad av sjukan. Hans roll i Junias räddning gjorde sitt till. Och sättet han hade att driva med Dokaius var mycket underhållande.

”Trots alla dessa omständigheter är det här ett riskabelt företag”, sa Olof. ”Vi kan inte räkna med att överraska Chartsin som förra gången. Nu vet han vilka resurser vi har, vad han kan vänta sig. Flera av våra infiltratörer i palatset har slutat rapportera.”

Han behövde inte förklara vad det förmodligen betydde.

”Därför vill vi i första hand ha frivilliga på det här uppdraget. Anmäl dig till mig eller Dehres.”

Junia hade gärna varit frivillig, men hon hade fått kämpa flera timmar med sin munkläkare bara för att få lämna sängen för det här mötet.

”Jag är frivillig”, sa Dokaius.

Junia tittade på sin bror. Hon kunde inte tro på vad hon just hört.

”Det är ingen bra idé”, sa Olof. ”Vi har befriat en av Helis ättlingar, vi vill inte ge Chartsin en ny.”

Dokaius vände sig till Dehres, men väringen skakade på huvudet.

”Som Olof sa, vi kan inte överraska Chartsin igen. Han vet att vi kommer, förr eller senare, så vi måste slå oss igenom hans försvar. Folk kommer att dö, och vi kan inte fokusera på två saker samtidigt: rädda Evangeline och se till att du inte blir fångad.”

Dokaius ryckte på axlarna.

”Jag är frivillig”, sa han igen. ”Ifall ni inte har någon uppgift till mig är det er sak.”

Junia hade inte tagit ögonen från sin bror under hela meningsutbytet. Vad har flugit i honom? Rebeller och väringar anmälde sig, och Junia sparkade till Dokaius under bordet.

”Vad sysslar du med? Du är ingen soldat”, viskade hon.

Dokaius ryckte på axlarna igen.

”Vi är adelsmän”, sa han. ”Vi har ett ansvar mot kronan.”

”Vi har ett ansvar mot våra intagna”, sa Junia, innan hon hann stoppa sig själv.

Dokaius stirrade på Junia och brast sedan ut i ett gapskratt. Alla blickar i rummet riktades mot honom. Junia försökte lugna sin bror, men hade själv svårt att hålla sig för skratt.

Vi har ett ansvar för våra intagna”, fick Dokaius fram, i något som skulle föreställa en imitation av Junias röst.

Han skrattade igen, skrattade så hårt att han nästan föll av stolen.


Alla väringar och nästan alla rebeller anmälde sig som frivilliga att frita prinsessan. Eftersom varken Junia eller Dokaius skulle medverka i räddningsaktionen fick de inte heller höra hur det hela skulle gå till. Olof trodde starkt på att inte sprida information till fler än de som absolut behövde veta.

I stället satt syskonen i Martians rum. Junia hade ingen aning om var prinsen hade fått tag på allt, men han hade verkligen lyckats göra den kala munkcellen till sin egen: På en vägg hängde en stor griffeltavla fylld av obegripliga, matematiska formler (Junia antog i alla fall att det var vad det var). På en annan hängde två tavlor, den ena föreställande en våg med en fjäder i ena vågskålen och blyvikter i den andra; vågen var i jämvikt. Den andra tavlan visade ett surrealistiskt landskap med träd och byggnader som inte liknade något ur denna värld. Skrivpulpeten i hörnet och det lilla bordet vid sängen var belamrade med böcker, skriftrullar och anteckningsblock.

Dokaius satt på en stol medan Junia och Martian satt på sängen.

”Så Khomondur bestämde sig för att jag inte var tillräcklig som galjonsfigur”, sa Martian efter att Junia berättat om planen att befria hans kusin Evangeline.

”Vad menar du?”

”Sen vi kom hit har tronpretendenten försökt hitta ett sätt att utnyttja mitt kungliga blod till att få massorna att följa honom”, sa Martian. ”Men jag är för stark för honom, jag låter mig inte kontrolleras.”

”Ingen skulle låta sig styras av dig ändå”, sa Dokaius. ”Folket tycker inte om dig.”

”Dokaius!” sa Junia.

”Vad?” sa Dokaius. ”Det är sant.”

Vad är det som har hänt med honom? tänkte Junia. Så här skulle han aldrig bete sig mot en intagen hemma på Dohrgården.

”Mycket lustigt, Dokaius”, sa Martian. ”Hur skulle du kunna veta något om vad ’folk’ tycker, du som aldrig hade satt din fot i Harir innan kriget bröt ut.”

”Det är inte bara du som kan ta reda på saker som ligger bortom din egen erfarenhet”, sa Dokaius.

”Oväsentligheter”, sa Martian och vände sig till Junia igen. ”Vad jag skulle säga, innan det lilla utbrottet från storebror här avbröt mig …”

Dokaius reste sig upp och gick ut ur rummet. Martian visade inte med en min att något hänt, utan fortsatte prata.

”… var att Khomondur behöver Evangeline för att få folket att resa sig. Så länge hon är fängslad och ingen vet vad som hänt med kungen kommer invånarna i Harir bara att vänta och hoppas.”

Junia nickade. Hon var intresserad av vad Martian hade att säga, prinsen hade alltid många insikter om livet i huvudstaden. Men samtidigt ville hon följa efter Dokaius. Junia hade aldrig sett sin bror så här.


Dokaius hatade att känna sig oanvändbar. Så länge han varit svag efter påfrestningarna i Martians ritual hade det varit acceptabelt, men nu gick han omkring som på nålar i det gömda klostret.

Han borde vara hemma på Dohrgården. Han kunde bara hoppas att hans brev kommit fram, att Antonius hade fått hjälp av skötarna på Pehrsgården. Och om han inte kunde vara där och inte kunde bege sig dit, då borde han i alla fall kunna hjälpa till att återställa huvudstaden i kungafamiljens händer. Hans dumma plan att bege sig till Harir för att få mer pengar hade nästan slungat Ireus tillbaka till tiden före delningen, med ondskefulla magiker och en drake som kunde döda tusentals, tiotusentals.

Han klarade inte av att bara sitta här och göra ingenting. Det var något som Junia, om någon, borde förstå.

Dokaius syster hade förändrats av sin tid i fångenskap. Kanske skulle den äventyrslystna, viljestarka Junia komma tillbaka, men för tillfället verkade hon väldigt nöjd med sin lott. Hon satt i timmar och pratade med Martian eller munkarna. Hon hjälpte till i köket och lagade fantastiska måltider med små resurser. Det var allt hon gjorde.

Dokaius suckade. Han visste att han hade betett sig illa mot Martian. Att han som skötare borde ta större ansvar för att prinsen inte föll djupare ner i sin sjukdom. Men det var för sent att göra något åt saken nu.


”Han har inte droppen längre”, sa Junia. 

Dokaius tittade undrande på henne.

”Vem pratar vi om? Vad pratar vi om?”

”Chartsin. Han har inte Eldsdroppen längre. Martian påpekade det när jag berättade om att du, mot allt vett och sans, anmälde dig frivillig i går, men inte får följa med.”

”Jag förstår inte.”

”Magus Chartsin behövde två saker för att väcka och ta kontroll över Draken. Ett blodsoffer, det var jag, och en magisk artefakt: Eldsdroppen. När er ritual slog ut honom och väringarna anföll flydde han, men lämnade droppen kvar. Olof har den nu.”

Till slut gick ett ljus upp för Dokaius.

”Så då kan han inte kontrollera Draken, även om han skulle fånga någon av oss.”

”Precis.”

”Tack, Junia.”

”Därmed inte sagt att jag tycker att det är en bra idé för dig att springa omkring och leka räddare i nöden. Jag tycker att det är en ytterst dålig idé.”

”Ja, ja.”

Dokaius log mot Junia, som log tillbaka. Att de på något sätt hade bytt roller hade inte undgått någon av dem.


”Du håller dig i bakgrunden tills ni får kontakt med prinsessan.”

Dokaius nickade. Det hade tagit åtskilligt argumenterande för att Olof Khomondur skulle släppa med honom. Enda anledningen till att rebellernas ledare till slut gett med sig var att en av hans egna krigare precis skadat sig i strid med en av magus Chartsins gheoler, och att han därför snabbt behövde en ersättare.

”Du är adelsman, men inte från huvudstaden. Kanske gör det att hon har lättare att lita på dig än på mina soldater och Dehres väringar.”

Dokaius nickade igen. Han hade trott att Khomondur själv skulle följa med och sköta samtalet med prinsessan Evangeline, men Olof hade andra planer.

”Dehres leder den här operationen, lyd honom i allt. Och hamna inte i strid, du är ingen krigare.”

”Jag kan ta hand om mig själv.”

”Inga dumheter, af Dohrgård. Jag vill inte behöva berätta för din syster att du inte kommer tillbaka.”

”Jag ska vara försiktig.”

”Bra.”

Dokaius stod kvar och mötte Khomondurs blick. Det var uppenbart att Olof inte tyckte om det här.

”Vad väntar du på? I väg!”

Dokaius nickade en tredje gång och gick för att ansluta sig till de andra i fritagningspatrullen.

Bortsett från munkarna, några få skadade rebeller samt Martian och Junia var alla som bodde i klostret inblandade i operationen. Några skulle färdas genom kloakerna för att ta sig in i palatset; de andra skulle orsaka så mycket kaos som möjligt för att sprida ut Chartsins styrkor.

En efter en begav sig grupperna i väg. Dokaius hade redan tidigare tagit farväl av Junia och Martian, och de kom inte ut för att se honom lämna klostret.

Den patrull han tillhörde bestod av tolv väringar och åtta människor. Den leddes av Dehres. 

De rörde sig snabbt genom staden, ibland under och ibland över jord. Dokaius hade ingen aning om hur Dehres kände till alla de vägar han ledde dem på, han verkade kunna huvudstaden lika bra som Martian. Medan de färdades hörde Dokaius ljudet av strid från stadsmuren. När stenblocken från Relams kastmaskiner landade lät det som åska. Avledningsmanövern verkade fungera, det var först när de nådde palatset som de stötte på sina fiender.

Dokaius hade aldrig sett gheolkrigare på så nära håll tidigare. När han och Martian gömt sig för dem utanför murarna hade de varit långt borta och när han hjälpt Klint och Lobel att hålla utkik hade han flytt så fort han fick syn på dem.

På det avstånd han befann sig nu fanns det inget mänskligt över dem, bortsett från en viss likhet i kroppsbyggnad. De hade inga ansiktsdrag – nej, stryk det. De hade inga ansikten. Deras hy var askgrå eller brun som lera. De hade vanliga vapen, men yxorna, svärden och spjuten satt fast i slutet på deras armar där det borde ha funnits händer. Och de var helt tysta, även när Dehres väringar högg dem i småbitar.

Nu fanns ingen återvändo. De senaste veckornas kampanj hade lärt rebellerna att Chartsins styrkor visste så snart en gheolkrigare förstördes. Dehres och Khomondurs förhoppning var att alla skenmanövrar och arméns anfall skulle tunna ut fiendens krigare så mycket att han inte kunde avvara en tillräckligt stor styrka för att stoppa dem.

Den sidoport där de befann sig var naturligtvis stängd och reglad, men det dröjde bara sekunder efter att gheolkrigarna nedgjorts tills den öppnades inifrån. Chartsin hade inte lyckats hitta alla sympatisörer till motståndsrörelsen, även om han hittat många. 

Dehres krigare rörde sig målmedvetet genom korridorerna. Ytterligare två gheolpatruller korsade deras väg och Dokaius höll sig undan, som han hade lovat. Det var inte svårt, de vältränade väringarna och rebellsoldaterna var aldrig hårt ansatta. Och ärligt talat ville han inte komma i närheten av de onaturliga varelserna, de fyllde honom med avsmak. Hans tekniker för att hantera intagna skulle hur som helst vara värdelösa mot dessa monster som inte kände någon smärta och inte blev trötta.


Fram till för några dagar sedan hade prinsessan Evangeline suttit i husarrest i sina egna rum i palatset. Chartsin hade därefter flyttat henne till en cell under marknivå. När Dehres, Dokaius och de andra kom fram till den delen av fängelsehålorna stötte de på sitt första riktiga problem: vakterna utanför var inte gheolkrigare. De var stålgolems.

Fyra metallmonster stod posterade i korridoren. De rörde sig snabbare än Dokaius trott var möjligt för så stora varelser. Innan han egentligen förstått vad som hänt låg flera väringar och människor döda eller sårade. Den enda som kunde stå emot var Dehres, som stred ensam mot en golem. Med ett enormt vrål slängde han sig framåt och lyckades knuffa omkull sin motståndare.

”Dokaius! Dörren!”

Dokaius såg vart Dehres pekade. Golemvarelserna hade lämnat vägen fri till prinsessans cell. Han rusade mellan de döende rebellerna och kastade sig mot dörren. Den var massiv och stod lätt emot hans angrepp. Han såg sig förtvivlat om och plötsligt var Dehres där och tryckte en nyckel i hans hand.

”Rädda henne, Dokaius.”

Dehres vände sig mot de magiska varelserna. Av de tjugo krigare som lämnat klostret tillsammans med Dokaius stod åtta fortfarande på benen. Han visste inte hur många som var döda och han kunde inte tänka på saken.

Han låste upp dörren.


”Tror du det går bra?”

Junia och Martian satt i rummet som Junia vanligtvis delade med Dokaius. Martian svarade först inte.

”Jag tror ingenting”, sa han sedan.

”Nej, det är kanske klokt”, sa Junia. ”Men jag kan inte låta bli att oroa …”

”Jag vet att det inte går bra”, sa Martian.

Tystnad.

”Det är sant att mycket av min kunskap om den omkringliggande världen i detta och framtida nu minskade efter ritualen. Men jag är inte helt utan perception ännu, även om jag – återigen med sanningen i åtanke – måste erkänna att jag förutser en tid då jag kommer att vara inget mer än det personer av din yrkeskategori så klarsynt kallar ’drabbad’”, fortsatte Martian.

Dokaius hade berättat om Martians märkliga förmåga att veta saker han inte borde, men det här var första gången prinsen nämnt något om det för Junia.

”Vad menar du med att din kunskap minskat?”

”Det konceptet kan knappast vara någon novation för en kvinna med din bakgrund. Och det är inte det som du egentligen vill fråga.”

”Hur kan du veta så mycket?”

”Jag har försökt förklara för din bror utan framgång, något jag vet att han vidarebefordrat till dig. Och det är fortfarande inte rätt fråga.”

Sant.

”Har de misslyckats befria prinsessan? Lever de? … Lever Dokaius?”

Martian tittade ner på sina händer.

”Min kusin och din bror lever än så länge. När det gäller de andra … det går inte bra.”


”Vem är du?”

Dokaius svarade inte. Synen av prinsessan efter så lång tid i den i stort sett helt manliga miljön på klostret och vandringen med Martian gjorde honom mållös. 

Att hon var vacker var inte förvånande. I Ireus kallades hon Jenis ros, vilket tydligt inte bara var nationell stolthet. Men det som stoppade honom i steget, som gjorde att hennes skönhet hade sådan effekt på honom, var den styrka och självmedvetenhet hon utstrålade även efter månader inspärrad. 

Han visste att han stirrade, att han stod och gapade som en tonårspojke medan människor dog på andra sidan dörren och hans tid rann ut. Men det fanns inget han kunde göra åt saken.

Prinsessan hade inga sådana problem. Efter att ha tittat uppfordrande på honom i några sekunder tog hon ett steg framåt och gav honom en örfil. Smärtan i kinden gav Dokaius tillbaka hans självbevarelsedrift och handlingskraft.

”Dokaius af Dohrgården”, sa han och bugade sig hastigt. ”Vi är här för att rädda dig.”

”Bra. Det var på tiden.”

Evangeline gick mot dörren. Dokaius tog tag i hennes arm.

”Vänta …”

Hon stannade. Hennes ögon blixtrade och Dokaius släppte henne snabbt, som om den korta kontakten hade bränt honom.

”Vad?” sa hon otåligt.

”Det är inte säkert.”

Dokaius öppnade försiktigt dörren. Ljudet av strid förstärktes omedelbart. Ytterligare tre rebeller hade fallit, nu återstod bara Dehres och fyra av hans väringar. Dokaius stålsatte sig och tog prinsessans hand.

”Följ mig.”

Han slog upp dörren och sprang. Evangeline höll lätt jämna steg med honom. Golemvarelserna tappade omedelbart allt intresse för strid och jagade efter dem. Dehres försökte stoppa dem, men lyckades bara fälla ett av vidundren.

Dokaius sprang fortare. De tre metallmonstren var inte tillräckligt snabba … men Dokaius lungor brände redan som eld och mjölksyran sprängde i benen. Han kunde inte hålla den här farten. Det var bara vilja som gjorde att han alls fortsatte att springa, men vilja räckte inte.

De klampande stegen kom närmare. Nu var prinsessan i ledningen och hon slet honom med sig. Han försökte säga åt henne att släppa taget, att lämna honom att försöka sinka förföljarna. Men han hade inte luft nog att tala och hon höll hans hand som om livet hängde på det.

En hög krasch hördes bakom dem och stegen från golemkrigarna blev färre – Dehres hade lyckats att sänka en till. Dokaius var inte längre säker på vart han var på väg, de noggrant instuderade kartorna hade försvunnit ur hans huvud. Men Evangeline verkade veta och han följde henne som ett lamm, följde henne som en dåre.

Hon stannade tvärt och det var nära att han föll över henne.

”Nej, nej, nej!” skrek hon och sjönk ner på knä. Hon släppte taget om Dokaius hand.

En lång och smal man med välansat skägg, klädd i lila och svart, blockerade deras väg.

”Prinsessa”, sa han och bugade sig.

Evangeline svarade inte.

”Vem …” sa Dokaius.

”Chartsin”, sa Evangeline.

Naturligtvis. Mannen som kidnappat och torterat Junia. Som planerat att avrätta henne.

Att Chartsin dessutom var ute efter honom själv var något som Dokaius inte tänkte just då.

Evangeline hade släppt hans hand och han var glad för det. Med två steg ställde han sig framför henne.

”Och vem är denne lille beskyddare som du har skaffat dig?” sa Chartsin.

Han växte framför deras ögon. Snart tornade han upp sig över dem, men Dokaius lät sig inte avskräckas. Chartsin gick närmare. Dokaius sänkte sin blick som om han var rädd – men när Chartsin var tillräckligt nära kastade han sig över honom. Chartsin föll handlöst till golvet med Dokaius över sig. Dokaius bankade hans huvud mot stengolvet två gånger innan en osynlig kraft slungade honom genom korridoren. En vägg stoppade flygturen och all luft slogs ur hans lungor. När han tittade upp stod två stålvarelser över honom.

Chartsin reste sig.

”Det borde lära mig att inte ta något för givet”, sa han, men det var uppenbart att han talade till sig själv.

Han vände sig mot Evangeline och Dokaius trodde för ett ögonblick att allt var över. Sedan såg han att någonting hade förändrats. Den styrka som så trollbundit honom när han först mött prinsessan var tillbaka, och hon backade inte när magikern gick mot henne.

Dokaius försökte ställa sig upp.

”Döda rebellen”, sa magus Chartsin, utan att ta ögonen ifrån Evangeline.

Dokaius hann hoppas att Dehres hunnit ifatt dem, men när golemkrigarna vände sig mot honom förstod han bättre. Det var han som var rebellen. Det var han som måste kämpa mot två av de metallmonster som redan dödat ett dussin vältränade krigare.

En kyla sänkte sig över honom. Han tänkte klarare än han någonsin gjort förut. Jag kommer att dö. Allt har varit förgäves. Om inte …

Det fanns ingen tid att tveka.

”Jag är Helis ättling”, sa han.

Chartsin vände sig omedelbart om. De magiska varelserna stannade, den ena med sin järnnäve bara centimeter från Dokaius huvud.

”Dumheter”, sa Chartsin. ”Varför skulle Helis ättling riskera …”

”Titta på mig”, sa Dokaius, och lyckades till slut att resa sig. ”Du försökte offra min syster för bara några veckor sedan. Jag antar att du såg henne tillräckligt väl för att se likheten.”

Chartsin studerade honom.

Jag har fått hans uppmärksamhet i alla fall. Vad nu?

Men Dokaius visste redan vad han måste göra. Han backade undan från Chartsins stålvidunder samtidigt som han drog den dolk Khomondur envisats med att ge honom. Ett leende spred sig i Chartsin ansikte, men stelnade när Dokaius placerade dolkens spets mot sitt eget hjärta.

”Låt henne gå och jag följer med dig frivilligt”, sa han. ”Annars kommer du inte ha något blodsoffer kvar. Helis andra ättlingar är bortom din räckvidd.”

”Intressant”, sa Chartsin. ”Men inte särskilt intelligent, är jag rädd. Jag blev av med min artefakt när dina vänner avbröt min ceremoni och fritog min första helit. Om det är som du säger och hon inte längre finns tillgänglig för mig, kan jag bara anta att även droppen förts dit jag inte kan nå den. Troligare är att båda fortfarande finns här i staden. Oavsett vilket så behöver jag inte dig, varken levande eller död.”

”Men du behöver mig, Eraim.”

Chartsin svängde blixtsnabbt runt. Evangeline hade kommit upp bakom honom, och när han vände sig om sparkade hon honom mellan benen. Han stöp i backen, blå i ansiktet och kippandes efter andan.

Prinsessan vände sig mot Dokaius.

”Kom”, sa hon och tog hans hand. ”Innan han återhämtar sig.”

Deras ögon möttes. Dokaius styrka återvände tack vare hennes styrka.

De sprang.