Kapitel 41: ”Mörkret följer dem”

”De är på väg. Mörkret följer dem.”

Junia tittade förvånat på Martian.

”Vad pratar du om?”

Martian såg irriterad ut.

”Jag vet inte”, sa han. ”Tidigare har jag kunnat sammanfoga de insikter jag får i en större helhet. Men nu är allt utan kontext.”

Han suckade.

”Det är som att jag håller på att bli blind.”

Junia blundade. Hon visste att det Martian sa var viktigt, att det var något hon som skötare måste minnas. Men det var svårt att fokusera på det när hennes bror var ute och riskerade livet som en annan galning.

”Tror du att det handlar om Dokaius?” sa hon.

”Såklart det handlar om Dokaius”, fräste Martian. ”Allt handlar om Dokaius.”

”Men då …”

”Jag vet inte vad det betyder!” avbröt Martian. ”Vem är med honom, vart är de på väg, vad är mörkret som följer efter dem? Jag kan gissa, ännu kan jag gissa. Men jag borde veta.”

Junia kunde också gissa. Något hade gått fel. Dokaius var på väg hem, men något hade gått fel.


”Är han efter oss?”

”Jag ser ingen”, sa Evangeline. 

”Jag måste stanna”, sa Dokaius. 

Han lutade sig mot en vägg och försökte få sin andhämtning under kontroll. Han och prinsessan Evangeline hade tagit sig ut genom palatset, han förstod inte hur. Nu stod de på en av bakgatorna i Övre staden.

”Vi måste vidare”, sa Evangeline. 

”Jag vet.”

”Vart?”

”Khomondurs patrull är här någonstans. Men jag vet inte var vi är”, sa Dokaius.

”Sa du Khomondur?” sa Evangeline. 

Dokaius nickade. 

”Men nu är inte bästa tillfället att förklara”, sa han.

Prinsessan verkade nöja sig med det. Hon tittade sig omkring.

”Vi är söder om palatset”, sa hon. ”Ardastatyn är ett kvarter i den riktningen.”

Khomondur och tjugo av hans rebeller fanns i Övre staden för att kunna gripa in vid just en sådan här situation. Till skillnad från de övriga grupperna, som ställde till med så mycket kaos som möjligt för att distrahera Chartsin, låg Khomondur lågt. Men var? Dokaius lokalsinne var uselt, och Dehres hade förbjudit alla att använda kartor, som skulle kunna ge fienden ledtrådar om motståndsrörelsens gömställen ifall de hamnade i fel händer.

”Är det i närheten av Stortorget?”

Prinsessan suckade.

”Stora torget är öster om palatset.”

”Hittar du?”

Hon tittade på Dokaius som om han var korkad.

”Ja.”

Dokaius nickade, pustade ut och gjorde sig redo att springa.

”Bra. Led vägen.”

De höll ett lägre tempo nu. Relams krigsmaskiner dånade från stadsmuren, och även på närmare håll hördes ljudet av strid. Men de såg ingen, varken soldater eller stadsbor. Efter ett tag slutade de springa och gick i stället.

”Männen som var med dig …” sa prinsessan.

”Väringar”, sa Dokaius. ”Dehres ledde dem.”

”Den stilige?”

Dokaius kände ett underligt stick av svartsjuka. Han tryckte undan det.

”Det är vad han kallas”, sa han. 

”Är det Relam som sänt dem?” frågade Evangeline.

”Jag tror inte att de har blivit sända någonstans. Det verkar som att de bott här ganska länge.”

”I Ireus?”

”I Harir.”

”Du har fel”, sa Evangeline.

”Det är möjligt. Jag har inte frågat dem.”

Prinsessan stannade och tittade på honom.

”Vem är du egentligen?”

”Det är också en historia för när vi är i säkerhet.”

En rörelse längre fram på gatan fångade Dokaius uppmärksamhet. Han gick mot den och ett ansikte han kände igen tittade fram bakom ett hörn. Utan att tänka på vad han gjorde tog han Evangelines hand och snabbade på stegen.

Olof Khomondur väntade i gränden.

”Dehres?” frågade han.

”Vi mötte stålgolems. Och magus Chartsin. Jag vet inte.”

”Är ni förföljda?”

”Har inte sett någon sedan vi lämnade palatset.”

Khomondur gjorde en handsignal och fyra av hans soldater rörde sig tyst åt det håll från vilket Dokaius och prinsessan kommit ifrån. De andra spred ut sig runt omkring dem. 

”Prinsessa”, sa Olof Khomondur och bugade lätt.

Evangeline nickade åt honom. De begav sig av.


Klostret låg långt från de rika delarna av Harir och det tog större delen av dagen att ta sig tillbaka dit med alla försiktighetsmanövrer och kringgående rörelser som Olof Khomondur envisades med. När de till slut kom fram var Dokaius färdig att falla samman. Han hade tydligen inte varit så återställd som han trott.

Han hade fortsatt att hålla prinsessan Evangelines hand tills han insåg vad han gjorde, vilket tog alldeles för lång tid. Hans mörbultade hjärna försökte förstå vad det betydde, men gav upp.

Martian och Junia kom och mötte dem så fort de trillat in genom porten. Dokaius sjönk ner i en stol. 

”Du!” sa prinsessan Evangeline när hon såg sin kusin.

”Ja, jag”, sa Martian, med tydlig kyla i rösten.

Prinsessan vände sig mot Dokaius. 

”Du berättade inte att Martian låg bakom det här.”

Dokaius ryckte på axlarna, för trött för att göra något annat.

”Det gör han inte”, sa Olof Khomondur. ”Prins Martian är en gäst här, precis som ni, även om omständigheterna är … annorlunda för hur prinsen kom hit. Det var jag som organiserade er fritagning. Jag, Dehres den Stilige och er fältherre Relam Eff. Mitt namn är Olof Khomondur.”

Prinsessan tittade på honom uppifrån och ner. 

”Khomondur”, sa hon.

Olof Khomondur bugade sig inför henne.

”Till ers majestäts tjänst.”

”Var vänlig att förklara vem du är och vad som pågår här. Varför sände du en tokskötare att rädda mig? Var är vi? Vem är du och varför leder du motståndsrörelsen? Vad gör Dehres den Stilige i Harir?”

Dokaius ögonlock blev allt tyngre medan Khomondur förklarade, ofta avbruten av prinsessan. Han hade ställt liknande frågor när han vaknat i klostret första gången, och inte heller Evangeline fick särskilt uttömmande svar, men Khomondur var mer ursäktande när han inte ville berätta något än han varit när Dokaius frågat. 

Junia satte sig bredvid honom.

”Var är Dehres?” frågade hon tyst.

Dokaius skakade på huvudet.

”Är han död?”

”Jag vet inte.”

Junia sa inget mer och Dokaius nickade till igen. En stund senare knuffade Junia till honom.

”Prinsessan frågade dig något”, väste hon.

Dokaius skakade på sig och försökte vakna. 

”Ursäkta?”

”Jag frågade”, sa prinsessan, ”vem du är och vad du gör här? Jag vet att Dohrgården är en gård ganska långt härifrån.”

Dokaius nickade och samlade tankarna. Det tog längre tid än vanligt. Var skulle han börja?

”Vi fick inga pengar”, sa Junia. ”Det var starten på våra problem.”

Prinsessan tittade förvånat på henne.

”Det här är min syster”, sa Dokaius.

”Junia af Dohrgården”, sa Junia och bugade sig nästan lika snofsigt som Olof Khomondur gjort.

”Två skötare?” sa Evangeline.

”Två skötare”, sa Junia. 

Dokaius lät tacksamt Junia berätta sin historia, från avfärden till kidnappningen och tiden i cellen och till sist fritagningen. När hon tystnade hade Dokaius vaknat tillräckligt för att kunna prata om sin del i det hela utan allt för många ”öhm” och tystnader. Han hade förväntat sig att Martian skulle bryta in när han kom fram till hur de träffades, men prinsen satt tyst. Inte ens när han försökte förklara ritualen som stoppade magus Chartsin från att väcka Draken sa Martian något. 

Prinsessan däremot avbröt och ställde många frågor, både om det och om allt annat. När de till slut kom fram till dagens fritagning och varför Dokaius hade varit med, kände han sig lika mör i sinnet som han var i kroppen. Han reagerade knappt när Dehres dök upp, skadad men ändå släpande på två av sina närmaste. De hade flytt åt andra hållet genom palatset med Chartsin och golemvarelserna efter sig. Dokaius förstod inte hur de hade lyckats komma undan, men å andra sidan var det mycket han inte förstod om väringar.

Också de andra patrullerna återvände till klostret, och snart var det nästan lika fullt som innan räden. Det var bara Dehres grupp som drabbats av svåra förluster, den enda som stött ihop med stålgolems.

Dokaius pressade i sig mat trots att han inte var hungrig, drack sig otörstig och släpade sig sedan i säng så fort han fick möjlighet. Junia hade många frågor till honom, men han viftade bort dem.


”I morgon”, sa han, och sov i nästa sekund.

Junia satt i Martians rum igen, efter att ha lämnat den sovande Dokaius. Hon hade inte glömt prinsens förutsägelse.

”Vad är mörkret du pratade om?” sa hon. ”Är det att så många dog? Att magus Chartsin var där och följde efter dem?”

Men Martian var inte intresserad av att diskutera saken. Faktum var att han knappt sagt två ord om någonting alls sedan Dokaius återvänt med prinsessan. Junia försökte få honom att prata, men gav upp när Martian började muttra om ”tokskötarfasoner” och om att han ville vara ifred.

Junia gick till biblioteket i stället. Hon hoppades halvt om halvt att den väring hon träffat där tidigare skulle vara tillbaka, det hade varit trevligt att prata med en annan kvinna efter alla män, även om de inte utbytt många ord. 

En sekund trodde hon att kvinnan faktiskt var där, men nej – det var prinsessan Evangeline som satt med huvudet i en bok. Hon tittade upp när Junia kom in.

”En av sakerna jag saknade när jag var inlåst: att kunna läsa vad jag ville.”

Prinsessan log mot henne.

”Då ska jag inte störa”, sa Junia.

”Nonsens. Jag saknade ännu mer att ha någon att prata med.”

Hon visade på fåtöljen mitt emot sig, och efter en kort stunds tvekan slog Junia sig ner.

”Jag saknade mat mest”, sa hon. ”Även efter att de slutat svälta mig. Jag hade inte förstått hur viktiga våra måltider är, inte bara för kroppen utan för själen.”

Evangeline skrattade.

”Jag har inte tänkt på mat på det sättet”, sa hon.

De satt tysta en stund.

”Vad ska du göra när allt det här är över?” sa prinsessan.

Junia ryckte på axlarna.

”Återvända till Dohrgården, antar jag. Antonius måste vara totalt utsliten.”

”Du verkar inte se fram emot det.”

Junia skakade på huvudet.

”Varför gör du inte något annat?” sa Evangeline.

”Tro mig, jag försökte. Men de intagna har bara oss. Jag hade egentligen aldrig något val.”

Evangeline tittade på henne med något som såg ut att vara förståelse. Hon borde förstå, tänkte Junia. Hennes liv kan inte ha gett henne många val heller.

”Ser din bror det på samma sätt?”

”Pff. Han ifrågasätter aldrig någonting.”

”Men trivs han?”

”Hurså?”

Det var ett väldigt ohyfsat sätt att svara landets blivande drottning, men Evangeline verkade inte ta illa upp.

”Han … intresserar mig. Jag förstår inte varför han var med och räddade mig.”

”Det är du inte ensam om”, sa Junia tyst.

”Jaså?”

”Det är jag som är den våghalsige. Dokaius föredrar lugn och ro.”

”Han kanske har förändrats”, sa Evangeline.

”Jo.”

”Och du?” fortsatte hon. 

”Vad?” sa Junia.

”Har du förändrats?”

”Vi har blivit mer lika varandra. Samtidigt som jag har blivit mer lik honom har han blivit mer lik mig.”

Evangeline ryckte till.

”Vad var det där?” sa hon.

Junia förstod inte vad hon pratade om.

”Hörde du inte?” sa Evangeline.

Junia skulle svara nej, men så kom ett dunkande utifrån korridoren. Och ett brak. Och plötsligt var klostret fullt av ljud.

”Mörkret”, sa hon. ”Martian hade rätt. Mörkret följde er hit.”


Dokaius förstod inte varför han hade vaknat. Men han hade ont i hela kroppen, så att somna om var en omöjlighet. Stönande ställde han sig upp och gick på stela ben mot dörren. Innan han kommit fram slogs den upp. Det var Martian. Han såg uppspelt ut.

”Du är uppe. Excellent. Vi måste genast migrera till andra lokaliteter.”

Dokaius spelade upp det prinsen sagt en gång till för sig själv, för att vara säker på att han förstått.

”Vi måste bege oss av? Varför?”

”Magus Chartsin har anfallit”, sa Martian. 

”Va? Nu?”

”För några minuter sedan. ’Khomondur’ strider mot honom i mottagningssalen.”

”Vi måste …”

”Nu lyssnar du på mig, tokskötare Dokaius! Vad vi måste är att sätta oss i säkerhet. De enda riktigt oersättliga här är du, jag och Junia.”

”Prinsessan …”

”Och Evangeline, jag kan sträcka mig så långt. Sätt fart nu.”

Dokaius hastade i sina kläder och skor och tog sin ryggsäck. Nu var han glad att han aldrig kommit sig för att packa upp den. Till sist grep han dolken som Olof Khomondur hade tvingat på honom inför fritagningen av prinsessan, men efter en sekunds tvekan lade han ifrån sig den. Han visste hur som helst inte hur man slogs med vapen.

Martian stod ute i korridoren och stampade, men han såg fortfarande inte rädd ut, möjligen stressad.

”Vet du var …”

”Biblioteket”, avbröt Martian. 

Korridoren skakade till och något kraschade. Skrik och ljudet av vapen ekade i klostret.

”Han har brutit igenom”, sa Martian. ”Skynda dig.”

De krockade nästan med prinsessan Evangeline och Junia utanför biblioteket. 

”Chartsin?” frågade Junia.

Dokaius nickade. ”Martian säger det. Vi måste sätta oss i säkerhet.”

Evangeline och Martian sa inget till varandra, de verkade om något anstränga sig för att inte ens se varandra.

”Vet du var utgångarna är?” sa Dokaius.

”Nej”, sa Junia.

”Martian?”

Prinsen skakade på huvudet.

”Allvarligt?”

”Nej, Dokaius, jag vet inte var de andra utgångarna är. Måste jag göra allt här?”

Dokaius kände väl igen tecknen på att Martian var på väg att få ett nytt anfall, och pressade honom inte.

”Vi får fråga någon av munkarna.”

Men munkarna måste ha flytt när anfallet inleddes, och de blev i stället tvungna att bege sig mot striderna för att se om någon där kunde hjälpa dem.

En explosion ljöd och klostret skakade igen. Dokaius blev plötsligt väldigt medveten om att de befann sig under jord. Han försökte trycka undan bilden av rasande korridorer och få sin andhämtning under kontroll, men hade ingen större framgång.

Mottagningssalen var kaos. Damm och rök gjorde att det knappt gick att se något. Överallt stred rebeller och gheolkrigare. Motståndsrörelsen hade kastat omkull bord och stolar vid dörrarna till resten av klostret och höll tillbaka Chartsins styrkor där. Men det var uppenbart att de inte skulle kunna hålla ut länge till.

”Dokaius! Vad tänker du med?” 

Dehres dök upp från ingenstans.

”För ut kungligheterna och din syster härifrån.”

”Jag vet inte vägen.”

”Blod och åska! Klint! Led tokskötarna i säkerhet.”

Väringen som Dokaius varit på uppdrag med tidigare nickade mot Dehres. Han sprang bort från striden. Dokaius, Evangeline och Martian följde efter, men Junia stod kvar vid Dehres, hennes ögon på striderna. 

Dokaius stannade och skrek åt henne att komma. Junia vände sig om.

Ännu en explosion skakade klostret – och den här gången rasade det inte bara i Dokaius sinne: jord och stenar kraschade ner ur taket och blockerade gången mellan Dokaius och hans syster.

”Nej!”

Dokaius började springa tillbaka, men Klint fångade honom.

”Vi måste i väg.”

”Jag lämnar henne inte igen.”

”Dehres tar hand om henne.”

Dokaius stirrade på den raserade gången. Småsten och jord föll från taket. Han kunde inte se något på andra sidan.

”Det finns fler utgångar, Dehres tar henne till en av dem. Vi måste i väg.”

Klint till hälften ledde, till hälften drog Dokaius genom korridoren, upp för trapporna och ut i regnet.


Junia hostade och gnuggade sig i ögonen. Korridoren hade förvandlats till ett grustag – det fanns ingen utväg åt det hållet längre.

”Förbannat”, sa Dehres.

De vände sig mot striderna.

”Förbannat”, sa Dehres igen.

Magus Eraim Chartsin stod mitt i rummet. Ingen vågade komma i närheten av honom.

”Kan du kontakta Joelito?” sa Dehres.

”Jag kan försöka.”

”Säg till Relam att anfalla med allt han har. Vi håller Chartsin distraherad.”

Junia ropade på Joelito, men ingenting hände. Hon skakade på huvudet åt Dehres.

”Förbannat!” skrek Dehres. Tystare fortsatte han: ”Bege dig till västra korridoren. Det finns en utgång från matsalen, bakom vävnaden med hjorten.”

Han tog tag i Junias arm, hårt.

”Vänta tills magikern är upptagen. Han får inte se dig.”

Junia skulle fråga vad som kunde distrahera Chartsin, men Dehres hade redan dragit sitt tvåhandssvärd och skrikande hoppat över barrikaden. Magus Chartsin mötte honom, leende.

Junia hade inte tid att stanna och se vad som skulle hända. Hon hörde ljudet av svärd mot svärd medan hon försiktigt tog sig mot västra korridoren. Väl där mötte hon Olof Khomondur. Khomondur svor när han fick veta att Dehres gett sig in i envig med magus Chartsin.

”Han kan inte vinna. Inte själv och när Chartsin är förberedd.”

”Ska vi hjälpa honom?”

”Nej, vi ska göra det han beordrade oss att göra: fly.” Olof Khomondur knuffade Junia mot matsalen. ”Spring!”

Junia sprang. Hon hörde Khomondur vråla order till sina soldater, och när hon kom fram till matsalen var hon inte den första där. Tio motståndsmän stod posterade vid den hemliga utgången, som nu var vidöppen.

”Har Khomondur beordrat reträtt?” frågade en av dem.

”Ja”, sa Junia.

Fem soldater begav sig genast av, med Junia ibland dem. De andra stannade för att vakta dörren.

De kom nästan direkt till en spiraltrappa i metall. Junia sprang uppför den som tredje person. När hon kom upp till toppen var hon både andfådd och en smula yr. Men de måste vidare. Olof Khomondur hade instruerat dem att sprida ut sig i staden vid ett eventuellt anfall mot klostret – det fanns många hem där de var välkomna och kunde försvinna.

Junia ville stanna och leta efter Dokaius, men den uppgång han, Martian och Evangeline tagit kom ut långt ifrån där Junia var nu, och inget sa att han hade stannat där. Jag får lita på att Joelito kan föra oss samman igen när saker lugnar ner sig. Hon försökte låta bli att tänka på att återföreningen med hennes bror hängde på en intagens förmåga och villighet att hjälpa.

Gruppen delade på sig och Junia följde med två rebeller hon inte visste namnet på norrut. Efter en halvtimme genom bakgator och gränder knackade de på en dörr och blev snabbt insläppta.

Paret som bodde i huset ställde inga frågor, men försåg dem med mat och dryck. De två motståndsmännen diskuterade tyst vad som hade hänt och vad de skulle göra nu, men Junia lyssnade inte. Hon visste vad som hade hänt, och varför. Dokaius och Evangeline hade inte alls lyckats skaka av sig magus Chartsin, han hade spårat dem på avstånd och de hade lett honom raka vägen till klostret. Sen hade det bara varit för honom att samla ihop sina trupper och anfalla.

Hon undrade om Dokaius, Martian och prinsessan hade kommit undan. Hon hade tyckt om att prata med Evangeline. Och hon undrade om Olof Khomondur hade rätt och Dehres var besegrad. Väringen hade verkat nästan oövervinnelig, men kanske var Chartsins magi för stark för honom.

”Hur länge ska vi stanna här?” sa hon och avbröt de andras samtal.

”Tills bud når oss”, sa en av dem. 

Junia nickade och slutade lyssna igen. Efter en stund reste hon sig och frågade paret om det fanns något rum där hon kunde vara för sig själv. Kvinnan visade henne till ett gästrum. Huset var stort, med två våningar och många rum. Men det var misskött och paret, som var i övre medelåldern, verkade vara de enda som bodde där. Junia lämnades ensam. Rummet var på andra våningen och hon tittade ut genom fönstret, noga med att inte synas utifrån. Vid stadsmuren såg hon ljuset från brinnande hus, men vem som orsakat eldsvådan – magus Chartsin eller Relam – var omöjligt att veta.

”Joelito”, sa hon. ”Hör du mig?”

Joelitos svar kom genast.

”Lillasyster”, sa han. ”Naturligtvis hör jag dig. Jag finns alltid här.”

”Du var inte här när jag ropade på dig för några timmar sedan.”

”Vad snackar du om?”

”Jag behövde din hjälp, men du kom inte.”

”Jag har inte hört något.”

Tonen i Joelitos röst gjorde att Junia nästan trodde på honom. Han lät genuint förbryllad. 

”Jag var i klostret med Dokaius”, sa Junia.

”Jag tycker inte om att inte kunna höra och komma fram”, sa Joelito. ”Det är precis som hos Linuto.”

”Vad menar du?”

”Sen Linuto blev bortrövad av knytt har jag inte kunnat prata med honom. Något står i vägen.”

”Någon stod i vägen när jag ropade på dig?”

”Kanske. Jag hörde ju inget, eller hur?”

Junia funderade. Martian hade sagt att Dokaius inte kunde skicka Joelito till henne när hon var fängslad i cellen. Kanske var det här något liknande. Magus Chartsin var ju där i klostret när jag försökte.

”Kan du kontakta Dokaius nu?”

”Vänta … jepp. Men han var otrevlig.”

”Vad sa han?”

”Försvinn härifrån, vi gömmer oss.”

”Okej, håll dig borta från honom just nu. Kunde du se var han var? Vilka hade han med sig?”

”Det var han och doktorn och nån brud. De satt i ett mörkt rum, under jord.”

Det förklarade varför Dokaius var lättstött. Han hatade att vara under jord. Kanske var det därför han så gärna ville bort från klostret vid varje tillfälle?

”Sa du att du kom från mig?”

”Jag hann knappt öppna munnen innan han jagade bort mig.”

Junia log. Joelitos hälsningar hade bara blivit mer och mer extravaganta sedan han blev av med sin kropp och ingen kunde stoppa honom. Hon kunde väl tänka sig den chock Dokaius måste ha fått när Joelito dök upp där i mörkret.

”Kan du hålla lite koll på honom, och när han ser ut att ha lugnat sig säga att jag kom ut okej och är säker med Khomondurs män?”

”Visst.”

”Tack, Joelito.”

Junia var förvånad över Joelitos tjänstvillighet, men hon tänkte inte fresta ödet med att nämna det. I stället pratade de om andra saker tills Joelito försvann en stund, för att sedan återvända och berätta att Dokaius tackade för meddelandet, att de också kommit undan och att de ville veta så snart Olof Khomondur hörde av sig. Junia misstänkte att Martian inte skrev under på den sista delen av meddelandet, men hon tackade Joelito igen. Han försvann sedan tillbaka till Mikeloto.

Junia satte sig tillrätta på sängen i gästrummet och ställde in sig på väntan. Hennes tankar gick till Dokaius, ensam i mörkret med kungligheterna.

Hur har vi hamnat här?