Kapitel 42: Tillbaka i arenan

Gonggongen ljöd.

Nobog kände sig som hemma. Det är ironiskt, tänkte hon. Jag lämnade Vinland för att komma bort från gladiatorspelen och göra något riktigt, något som betyder något. Och så fort jag får möjlighet är jag tillbaka i gladiatorspelen.

Nobogs vinnande stråk höll i sig. Ingen match hade varit så kort och så våldsam som den första mot trollet, och hon hade kunnat börja visa upp sig ordentligt.

Hon hade stridit mot kattlika, blixtsnabba varelser som väste när de anföll. Hon hade mött långa, smala knytt med skin som bark och klor långa som hennes underarm. Hon hade till och med delat ringen med ledaren för den grupp benknytt som fångat henne och de andra, och hade ansträngt sig till det yttersta för att inte skada eller skämma ut honom för mycket.

För varje strid hade publiken vuxit. Det var framför allt benknytt, djurknytt, trädknytt och troll i publiken, men här och var satt också några av de människolika varelserna med illa dolda kraftreserver och ögon långt äldre än deras kroppar såg ut att vara. Nobog var vid det här laget säker på att de inte var knytt, men vad de var visste hon inte. Linuto hade en teori förstås, men han hade alltid teorier.

Ingen av dem hade mött henne i ringen.

Den här dagen satt hon i publiken med Durile och Winson på varsin sida. Det viskades en hel del och pekades på henne och Winson, men Nobog var van att ignorera det. Och hon ville spana in sin konkurrens.

Det var bara en dag kvar till turneringen.

Nobog hade försökt utverka ett undantag för Linuto, så att han kunde komma och titta. Men det hade varit omöjligt och Linuto var fortfarande fast i Rådets hus, där han blev mer och mer rastlös.

Striden i ringen tog slut och Nobog applåderade pliktskyldigt.

”De var inte särskilt bra, eller hur?” sa Winson.

Nobog skakade på huvudet. Hon hoppades att ingen av kombattanterna skulle delta i turneringen, eller att hon i alla fall slapp möta dem.

Två nya kämpar klev in på arenan. Genast skärptes Nobogs uppmärksamhet. De var båda vad Linuto kallade alver, och Nobog inte hade något namn på (hon hade frågat Durile, men Durile hade bytt ämne så subtilt att det var först timmar senare Nobog insett att hon inte fått något svar).

De ställde sig mitt emot varandra. Ingen av dem var beväpnad. De såg ut att vara i tjugoårsåldern, två kvinnor i kortklippt hår. Den vänstra deltagaren, klädd i ljusblått, bugade mot den högra, klädd i rött.

”Vilka är det?” frågade Nobog.

”Lanuh och Gind”, sa Durile. Nobog tyckte sig se ett spår av missnöje i tolkens ansikte när hon svarade, som om hon inte tyckte om att prata om dem.

Nobog tänkte fråga mer, men så började kvinnorna att slåss och hon kunde inte slita blicken eller tanken från dem.

Det var inte det att de var snabba eller skickliga, och de var snabba och skickliga; inte ens Nobogs tränade öga fångade alla rörelser. 

Det var kraften som sprakade om dem när de stred.

Deras ögon och händer brann med ett blått sken som dröjde kvar i luften när de rörde sig, så att allt snart var ett virrvarr av blå flammor och dansande kroppar.

En av dem träffade den andre med ett lätt slag i bröstkorgen och striden var över. Den som blivit träffad, Lanuh om Nobog förstått rätt, segnade ned på marken och hennes flamma slocknade.

Ett enormt jubel bröt ut i publiken.

Gind, i rött, hjälpte Lanuh upp på fötter. Lanuh såg inledningsvis lite svajig ut, men återhämtade sig snabbt. De två kombattanterna bugade sig mot varandra, mot domaren och mot publiken, och försvann sedan från arenan. 

Nobog lämnade läktaren en kort stund senare. Hon hade sett det hon ville se, och nu måste hon tänka och planera.


Det här är absurt, tänkte Linuto. En helt ny värld att undersöka, och jag fast innanför de här väggarna. 

Och det enda Nobog och Winson gjorde var att besöka Kämparnas ring. Smeden stannade ibland kvar i huset med Linuto, men Nobog var där varje dag med tolken Durile.

Linuto hade inte haft några större framgångar med att tala med vare sig djurknytten eller trädknytten (som han tidigare kallat miniknytt, innan han sett hur stora de växte sig). Många av djurknytten kunde tala allmänna talspråket, men sällan särskilt bra. Och ju bättre de talade det, desto mindre intresserade var de av att kommunicera, även om ingen av dem var fullt så högfärdig som Kattöga hade varit.

Plantingarna tyckte om att prata, i alla fall de som inte sprang och gömde sig så fort de såg honom. Men de hade ingen aning om hur man gjorde. Linuto misstänkte att de inte hade något eget språk heller, bara läten för deras mest grundläggande behov, som ”vatten”, ”sol” och ”göm dig”.

Av de fyra personer som bundit honom i huset hade han bara träffat Durile igen, och hon följde alltid med Nobog vart han gick. Chenice lyste med sin frånvaro, och Linuto hade börjat frukta att alven hade glömt bort honom.

Nobog trodde inte på att Chenice och Durile var alver, men Linuto visste att väringen bara var envis. Det var så uppenbart. Alverna hade inte alls försvunnit, de hade bara gömt sig bland knytten. Linuto förstod inte varför, men det gjorde det inte mindre sant.


Winson och Nobog kom tillbaka från arenan, den här gången utan Durile. Nobog var tyst och frånvarande, men Winson berättade om den sista striden de sett.

”Du ser”, sa Linuto. ”Alver.”

Nobog svarade inte. 

”Var är Durile?”

”Hon behövde göra något”, sa Winson.

”Typiskt. Jag hade hoppats fråga henne om några saker.”

”För ovanlighets skull.”

”Om hon bara gav mig raka svar så skulle jag inte behöva tjata.”

Winson skrattade.

”Hon skulle kunna berätta alla Soma-is-Erems hemligheter och lära dig knyttens glömda språk och du skulle fortfarande ha frågor.”

”Ja, vadå?” sa Linuto.

”Har du alltid varit så här nyfiken?” sa Winson.

”Jag har inte haft särskilt mycket att vara nyfiken på.” Linuto suckade. ”Men med tanke på att jag är inspärrad för att bli studerad önskar jag att mina fångvaktare var lite mer nyfikna på mig.”

Nobog, som suttit och tittat ut i ingenstans, vände sig mot Linuto.

”Linuto.”

”Ja?”

Nobog nickade att han skulle titta bakom sig. Han vände sig om – och drog häftigt efter andan. Det enorma djurknytt som varit med och bundit honom tornade upp sig i korridoren.

”Paradoxpojke”, sa varelsen, och rösten var den hos en äldre kvinna. ”Följ mig.”

”Bara jag?”

Hon nickade.

Nu när det verkade som att han skulle få som han ville var Linuto nervös. Han hade inte glömt smärtan som de fyra orsakat honom, men det var det okända som framför allt fick hans hjärta att slå snabbare. Men han reste sig upp och gick efter djurknyttet.

”Jag har förstått att du försöker prata med plantingarna”, sa varelsen.

”Ja.”

”Och med min kusiner.”

De andra djurknytten förstås, tänkte Linuto.

”Ja.”

”Varför?”

Linuto var tyst en stund.

”Ja …” sa han sen. ”Jag har inte särskilt mycket annat att sysselsätta mig med.”

”Är det bara därför?”

”Nej. Jag har alltid tyckt om att lära mig nya saker.”

”Ditt folk och våra har varit fiender i sekler.”

”Jag har inget folk. Jag är bara jag. Och om jag förstått rätt så har Soma-is-erem inget med nordknyttens attacker på människorna att göra.”

Djurknyttet nickade.

”Det är inte riktigt så enkelt.”

”Inte?”

”Nej. Men det är bra att ditt sinne är öppet.”

Knyttet stannade och sträckte fram sin hand. Den var dubbelt så stor som Linutos, och pälsklädd på ovansidan. Linuto skakade den.

”Jag heter Tzon.”

Hon höll Linutos hand några sekunder extra innan hon släppte den.

”Vart är vi på väg?” sa Linuto.

”Plantingarna har gjort i ordning ett rum åt mig här i Rådets hus.”

Några minuter senare var de framme och Tzon duckade in genom dörren. Rummet var lika stort som det Linuto delade med Winson och Nobog, och väggarna var i samma material. Men där slutade likheterna. Golvet var täckt av tjocka mattor i brunt och grönt, med många stora kuddar utspridda över rummet. På väggarna växte klängväxter och små fåglar satt i dem och åt klarröda bär. Ibland bytte de snabbt gren och ibland sjöng de. Taket var öppet mot himlen och solen sken ned.

Linuto hade inte varit medveten om att han hade saknat solen, men nu ställde han sig där ljuset var som starkast och blundade in i den. Det drog lite kallt från öppningen, men han brydde sig inte. Han suckade av välbehag.

”Jag är ledsen att vi var tvungna att låsa dig vid denna plats”, sa Tzon. ”De äldsta ansåg det nödvändigt.”

”De är alver, eller hur?”

”Ja.”

”Ha! Jag visste det”, sa Linuto.

”Det är bara ett namn, något människor och väringar kallar dem”, sa Tzon.

”Men de är inte en sorts knytt?”

”Var inte absurd.”

Linuto log. Han tyckte om den här stora honkatten.

”Slå dig ner”, sa hon, och satte sig graciöst i en hög med kuddar. 

Linuto damp ned betydligt mindre smidigt på en kudde mitt emot.

”Vad menade du med ’det är inte så enkelt’ förut? Har knytten här stridit mot människorna?”

”Det har hänt, men det var länge sedan nu. Men det var inte det jag syftade på.”

Linuto satt tyst och hoppades att Tzon skulle fortsätta, men hon verkade för tillfället vara nöjd med att betrakta honom. Han kunde inte läsa hennes kattlika ansikte alls. Han hade precis bestämt sig för att fråga vidare när hon tog till orda.

”Har du försökt kontakta luftplanet igen efter att vi band dig?”

Frågan överraskade honom.

”Nej.”

”Varför inte?”

”Jag vet att det inte går.”

”Hur kan du veta utan att ha försökt?”

”Jag bara vet. Det finns inget där längre.”

Tzon nickade och satt tyst igen. Linuto började att känna sig obekväm, och tittade upp mot solen igen och sen på fåglarna. Några hade flugit i väg sedan han och Tzon kom in i rummet. 

När han åter vände blicken mot knyttet hade hon lagt sig ned och det såg ut som att hon sov.

Det är tur att jag är van med folk som har konstiga sociala vanor, tänkte Linuto. Han undrade om han skulle gå tillbaka till sitt rum eller stanna. Han var inte helt säker på att han hittade; han hade visserligen utforskat huset i flera dagar men när han följt efter Tzon hade de ganska snabbt kommit till korridorer som han inte sett förut.

Till slut lade han sig ned, med huvudet på en kudde, och tittade upp i den klarblå himlen. Det här var i alla fall något nytt som hände, och han var hjärtligt trött på att sitta i deras eget rum.


”Vad har du för plan egentligen?” sa Winson.

”Plan?”

”Ja. Du har en, eller hur? De här gladiatorspelen är inte bara ett sätt att fördriva tiden.”

Nobog skakade på huvudet.

”Inte bara. Men jag litar inte på att vi är ensamma här, eller i alla fall inte på att inte någon annan kan höra det vi säger.”

”Men du har en plan.”

”Ja.”

”Bra.”

Att kalla det plan var kanske att överdriva, men Nobog hade i alla fall en riktning. Att hon fungerade bäst när hon improviserade var inget hon kände att hon måste dela med Winson. 

Nej, Nobog var övertygad om att hon kunde få ut sig själv och smeden härifrån. Problemet var Linuto. Token var den som påverkats mest av knyttens svartkonst vid svävaren, och det var ändå bara en bråkdel av den kraft Chenice använt för att binda honom i huset. Nobog behövde veta mer om hur Chenices kraft fungerade, och det fanns bara ett sätt hon kunde göra det på – att möta honom, eller någon annan av hans kaliber – på arenan.

Även om det troligen skulle bli Nobogs första förlust sedan innan hon slog sig ihop med Henko.


Tzon gäspade stort och ruskade på sig. 

Det tog en stund för Linuto att komma över hennes tänder.

Tur att det inte är den här sortens knytt som Relam brukar strida mot.

Tanken slog honom inte att nordknytten kunde vara värre.

”Sovit gott?” sa han.

Tzon gjorde ett ljud till svar som han antog var ett ja.

Djurknyttet hade varit okontaktbar i över en timme, medan Linuto först slumrat och sedan satt sig och betraktat fåglarna.

”Är du hungrig?” frågade Tzon.

Linuto skakade på huvudet. Tankarna på Tzons tänder gjorde det svårt att få upp någon matlust.

”Törstig?”

”Jo.”

Tzon gav ifrån sig något som bara kunde jämföras med ett rytande, men inte hotfullt. Efter en liten stund kom två plantingar inspringande. De ställde ned varsin korg, nästan lika stora som de själva, och rusade ut innan Linuto hann försöka hälsa. 

Den första korgen innehöll ett krus med vatten och två stora muggar. Tzon fyllde den ena och gav den till Linuto.

”Är det säkert att du inte är hungrig?”

Tzon hade öppnat den andra korgen och Linuto kände doften av välkryddat, grillat kött. Och något annat … svamp kanske.

”Jo, jag är nog lite hungrig ändå”, sa han.

”Du kan ändra dig. Bra.”

Tzon dukade upp tallrikar och keramikskålar, och de högg in.

”Varför ville du att jag skulle komma hit?” sa Linuto.

Tzon log.

”Jag ville lära känna dig”, sa hon.

”Varför först nu?”

Tzon svarade inte.

”Kommer jag att bli utsläppt?” frågade Linuto.

”Jag kan inte tala för de andra tre.”

”Men för dig själv, säkert.”

Tzon skrattade.

”Om du lyckas övertyga någon av de äldsta att bryta sin bindning kommer jag att göra detsamma.”

”Men du kommer inte hjälpa mig att övertyga dem.”

”Nej. Och de kommer att vara betydligt mer svårövertygade än jag.”

”Jag skulle önska att de i alla fall pratade med mig. Jag har inte ens sett Chenice och vad han nu heter, och Durile har bara ögon för Nobog.”

”Har hon?”

Linuto nickade.

”Intressant. Det vore inte första … men nu ska jag inte tala om de äldstas hemligheter.”

”Så det finns en hemlighet där?”

Tzon skrattade igen och slog till Linuto på axeln. Hennes hand var mjuk, men det fanns kraft i den. Linuto föll bland kuddarna, som tur var utan att spilla ut någonting. Djurknyttet fortsatte att skratta.

”Jag förstår varför de håller sig på avstånd. Chenice föredrar att fråga ut folk som inte samtidigt försöker fråga ut honom.”

Linuto hade inte tänkt på den saken. Men han kunde inte sluta fråga. Även om den första glada nyfikenheten från när de just tagits till fånga av knytten hade försvunnit, kände han fortfarande ett starkt behov av att förstå vad som hände runtomkring honom.

”Det här har varit underhållande, paradoxpojke, mer än jag trott att det skulle vara. Men nu är det tid för dig att återvända till dina följeslagare.”

Tzon röt igen, och se – ett litet knytt dök upp nästan ögonblickligen. Hon verkade veta vad som förväntade sig av henne och ledde Linuto tillbaka till Nobog och Winson, utan att reagera på Linutos försök att kommunicera.

Nobog och Winson ville förstås höra vad som hade hänt. De var överens om att det Linuto berättade var ett gott tecken, och uppmanade honom att försöka följa Tzons råd om att inte ställa så många frågor.

”Jag tyckte visst att jag sa precis något sådant innan hon kom”, sa Winson. 

”Ja, ja”, sa Linuto. ”Vad är det för vits för dem att studera mig om de gör det när jag inte är den jag är?”

”De vill studera dig ifred utan att samtidigt bli studerade”, sa Nobog.

”Tråkmånsar”, sa Linuto.


Nobog sov gott natten före turneringen, men hennes drömmar var livliga. Det var de alltid inför en stor strid, och den här skulle troligen bli den största någonsin.

Hon drömde om stormen och om att vakna upp på Jenis kust. Hon drömde om Cavatika och om Henko och om Linuto. Hon drömde om knyttens dolda stad och om hur de fångats och släpats genom skogarna. Hon drömde om Chenice och Alepha och Durile. Hon drömde inte hur hon och Henko tagit sig så fort från Jenis kust till norra Ireus, hur de hade fått tag på svävaren och geväret.

Hon vaknade full av energi, med klart huvud. Luften var frisk, med en doft av vinter. Vattenpölarna efter gårdagens regn var nästan is och himlen var ljusblå. Det märktes att de var långt norrut. Hon lät Winson och Linuto sova.

Durile väntade på henne utanför Rådets hus. Solen hade precis gått upp och Soma-is-erem var så stilla som hon någonsin sett staden.

”Jag önskar att du skulle tänka om”, sa Durile.

Nobog bara log mot henne.

De var vid arenan före någon annan. Nobog åt av den rejäla frukost som plantingarna gjort i ordning till henne. Hon försökte dela med sig till Durile, men hon sa nej.

”Du kommer att behöva all energi du kan få.”

Andra deltagare i turneringen droppade in, ensamma eller i grupper. Några hade vänner med sig som försvann upp på läktaren. Nobog önskade att Henko var där. Det var inte rätt att göra det här utan honom.

En timme senare hade alla deltagare kommit och läktaren var full av folk. Fortfarande strömmade det in knytt och köerna var långa.

”Det här är värre än vanligt”, sa Durile, förmodligen mer till sig själv än till Nobog.

”Det är bäst att du går om du ska hitta en plats”, sa Nobog. ”Winson skulle säkert uppskatta ifall du hjälpte honom med tolkning.”

”Jag har inget behov av att se det här spektaklet”, sa Durile. ”Jag stannar här inne.”

En gonggong ljöd ute från arenan. Nobog reste sig och tog sin stav. Hon var klädd i korta läderbyxor, en läderväst och ett par kraftiga kängor. Runt huvudet hade hon ett vadderat läderband, mest för att hålla svetten borta från ögonen.

”Jag önskar att du skulle tänka om”, sa Durile igen.

Nobog ryckte på axlarna.

”Det är för sent nu.”

”Nobog …”

”Du vill verkligen inte att jag ska delta.”

”Nej.”

”Varför? Det här är vad jag gör.”

Durile svarade inte, och när gonggongen ljöd igen gick Nobog ut på arenan.

Alla kämpar stod uppställda i ringen. Läktarna var fulla till brädden. Det var inte mycket folk i jämförelse med stadion i Vinlands huvudstad, men det var det största antal knytt hon sett sedan de kom till Soma-is-erem.

Det måste vara fyratusen personer här. Och varenda en av dem är en krigare.

Knytten satt inte uppdelade efter sina raser utan i full blandning. Här och där såg Nobog små kluster av alver (hon hade till slut accepterat Linutos argument, mest för att ha något att kalla dem). Hon försökte se Winson, men lyckades inte.

Domaren, inte samma som den som svurit in Nobog inför hennes första strid, talade till kämparna. Nobog förstod inte orden, men hon visste redan innebörden i det som sades; Durile hade förklarat tidigare på morgonen.

Publiken lyssnade under tystnad, men sedan sa domaren något som fick alla att börja prata i munnen på varandra. Domaren tystade dem och fortsatte, och när han talat färdigt möttes han av jubel.

Undra vad det där var om? tänkte Nobog. Det Durile översatt hade varit självklara saker, om regler och system. Inget att bli förvånad för eller jubla över. 

Förmodligen bara retorik.


Rådets hus var öde. Det var aldrig mycket liv och rörelse där, men i dag var det extremt. Linuto kände sig övergiven. Han tittade ut genom fönstret och såg tomma gator. Om det inte vore för ropen och applåderna som vinden ibland förde med sig från Kämparnas ring skulle han ha kunnat tro att hela staden var utrymd.

Han gick genom huset och försökte hitta någon levande varelse. Han letade efter Tzons rum, där det i alla fall fanns fåglar, men fann det inte.

För första gången sedan Chenice, Durile, Tzon och den fjärde band honom i huset och stal hans kontakt med Joelito, övervägde Linuto att ändå försöka kontakta sin vän. Han var helt säker på att det inte skulle gå, men egentligen – hur kunde han veta? Det var som Tzon sa. Och något måste han göra för att locka fram alverna. Det kanske var det som de väntade på, att han skulle göra något dumt.

Linuto gick tillbaka till sitt eget rum. Det var så mycket hemma han kunde komma här, och han ville ha välbekanta saker omkring sig. Han satte sig på sovfällen och slöt ögonen. Hur hade han gjort? Han kom inte ihåg. Hade ritualen helt enkelt tagit ifrån honom minnet av hur han kontaktade Joelito?

Han hade inte tänkt något speciellt om det, det visste han. När han inte lyckats själv hade han bett Winson att försöka. Men varken Winson eller Nobog var inspärrade här, så det måste vara något bara han kunde göra. Varför? För att han var tok? Eller för att han var den som kände Joelito bäst?

Edwin kunde kalla på Joelito, det visste han. Mikeloto också. Men de hade alltid gjort det högt, sagt Joelitos namn och väntat på att han skulle komma.

Jag gjorde på något annat sätt. När jag ropade till honom efter att vi blev fångade gjorde jag på något annat sätt.

Och det var då som Chenice hade dykt upp och fört bort honom.

Linuto hade försökt hindra Joelito från att komma för nära. Så var det. Han hade i stället sträckt ut sig själv mot honom …

Linuto antog att det inte fanns någon poäng i att ropa på Joelito högt, alverna hade gjort något så att han inte kunde höra. Men han försökte ändå, bara för att kunna eliminera möjligheten.

”Joelito?”

Ingenting.

”Joelito!”

Nej, så enkelt var det inte.

Linuto tog några djupa andetag och försökte slappna av. Han var trött och irriterad och kände sig bortglömd, så det var inte så lätt.

Han sände ut en försiktig tanke.

”Joelito?”

Smärtan var tillbaka ögonblickligen, men försvann lika snabbt. Han var uppenbarligen på rätt väg. Men fanns det något mer där, annat än mer smärta?

”Linuto.”

Han öppnade ögonen. Chenice stod framför honom.

”Så bra, det funkade.”

”Våra bindningar höll, ingen kontakt upprättades med Joelito-elementaren.”

”Jag vet.”

”Utveckla.”

”Jag ville inte prata med Joelito.”

”Inte?”

”Nej. Jag ville prata med dig.”

På det fick Linuto inget svar.

”Du har väntat dig att jag skulle försöka något sånt här.”

”Du gav inget löfte att låta bli. Du är drabbad av sjukan, och bristande förmåga att kontrollera impulser är ett av den drabbades kännetecken.”

”Du visste inget om toksjukan när du var i mitt huvud.”

”Det finns sätt för oss att nå kunskap, också om människornas länder.”

Så han har studerat mig, han har bara börjat från grunden.

”Vad har du mer fått veta?”

”Säkerligen vet du redan vad som kännetecknar den sjukdom du drabbats av.”

”Jag har inte drabbats av den. Inte på det sätt du menar, i alla fall.”

”Inte?”

”Jag har alltid varit den jag är. Jag är uppväxt på en tokgård för att jag lämnades där.”

”Men du är tok?”

”Jag antar det.”

Chenice svarade inget, och Linuto sökte frenetiskt efter något att säga som hindrade alven från att försvinna.

”Så, hur går observationen?” försökte han till slut.

”Observationen?” 

”Av mig.”

”Den går.”

Frustrerande fåordiga alver.

”Jag pratade med Tzon i går.”

”Jag vet, hon berättade det för mig.”

”Kommer jag att bli fri?”

”Ett svar från mig innan jag har tillräcklig kunskap kommer inte att vara dig till gagn.”

”Så skaffa tillräckligt med kunskap då, vid den Högste!”

”Utbrott gynnar dig inte heller.”

”Men du förväntar dig att jag får dem! Jag är ju bara en tok.”

”Som jag sagt till Nobog: Det finns inget ’bara’ med dig.”

Ilskan rann av Linuto.

”Vad menar du?”

”Du liknar ingen annan människa jag har träffat. Och jag har träffat många, min tid är lång och bara den sista bråkdelen av den har tillbringats här i Soma-is-erem.”

”Har du träffat andra …”

”Andra tokar, nej. Men som du själv påpekat har du inte blivit den du är på grund av en sjukdom. Uppväxten på Dohrgården har präglat dig, men inget mer.”

”Så vad? Vad är så speciellt med mig? Och varför?”

”När jag har svaret på den frågan kan jag också svara på om din frihet är möjlig.”

”Vad kan jag göra för att det inte ska ta år? Min tid är inte lång.”

Chenice var tyst. Linuto försökte läsa hans ansikte, men kom ingenstans. Nobog sa att hon kände kraft strömma från alverna, men Linuto kunde aldrig göra det, ens när han koncentrerade sig. Det enda som skilde alver från människor som han kunde se var att de var kortare än vad som var vanligt (men Chenice var fortfarande längre än vad Joelito hade varit) och att deras ansikten var både gamla och unga samtidigt. Och Chenice hade ett ansikte som kunde tävla med Pudas i uttryckslöshet.

”Jag förstår din oro”, sa alven till slut. ”Jag ska göra mitt bästa för att det inte ska ta år. Och när det finns något du kan hjälpa till med ska jag påminna om vad du har sagt.”

Jag kommer att ångra det här, tänkte Linuto.

”Bra”, sa han.

Chenice vände sig om och var borta.


Åtta motståndare stod mellan Nobog och seger. Efter de två första var hon knappt andfådd, men med hennes tredje match kom den första riktiga utmaningen.

Ett trädknytt mötte henne. Det var inte lika långt som de längsta hon stridit mot tidigare, men grovt som en hundraårig ek och med skinn som spräckte Nobogs stav utan att ta någon skada.

Nobog duckade under ett utfall av dess klor. Hon tänkte, för inte första gången, att förutsättningarna inte var helt rättvisa i ringen. Utan ett blankeggat vapen var det nästan omöjligt för henne att göra någon skada på knyttet, medan det troligen kunde krossa henne med händerna och definitivt sticka ut hennes ögon med sina långa fingrar.

Men som alla andra hade det en svaghet. Minnen från första kampen i ringen och från striden med Cavatika i underjorden kom tillbaka till henne när hon rusade runt knyttet och gjorde små snabba utfall tills det kom ur balans. 

Så länge trädknytten stod still var de nästan omöjliga att fälla, men så fort de var tvungna att flytta på sig blev de vingliga.

Nobog vände mitt i ett steg och kastade sig mot motståndarens korta ben. Knyttet föll som en fura och innan det var uppe igen hade Nobog pressat ihop dess armar längs sidorna och tvingat det att ge upp. Matchen var över.

Den här gången var Nobog glad över att det skulle dröja en halvtimme till nästa strid. Hon blödde på flera ställen, behövde fylla på energiförråden och bättra på vätskebalansen. Och hon måste leta rätt på en ny stav som hon tyckte om.

Durile hjälpte till att tvätta rent och förbinda hennes sår. Hon sa inget, men även genom hennes stoiska alviska yttre var det uppenbart att hon ville protestera igen. 

Nästa svårighet kom i den sjätte striden, med sju deltagare kvar förutom henne. Större delen av dagen hade gått, men så var också över hundra kämpar utslagna och varje strid följdes med ökat intresse från publiken. Kvar fanns alven Lanuh. Hon hade mött Gind i den föregående matchen och tagit revansch från deras uppvisningsstrid dagen före. Kvar fanns trollet som Nobog besegrat i sin första strid i Kämparnas ring.

Kvar fanns också – än så länge – den korta spinkiga varelse som stod mitt emot Nobog. Djurknyttet hade delad tunga, avlånga pupiller och blinkade inte. Han hade haft en svans vid stridernas början, men tappade den i en tidigare match och besegrade därmed sin förvånade motståndare.

Han såg inte mycket ut för världen, men Nobog hade följt hans framgångar noga och visste att inte undervärdera honom. 

I den här striden var det Nobog som var den stora och klumpiga, och hon fick ta emot åtskilliga smällar från änden på djurknyttets två korta käppar. Snart var hon vimmelkantig och hade ont överallt. Ingen av träffarna var nog i sig, men tillsammans gjorde de henne långsammare och långsammare. Hon måste avsluta det här nu, men hade inte landat ett enda slag.

Hon lyckades blockera ett utfall mot huvudet som troligen hade knäckt hennes näsa, och alla chanser att vinna striden, om det träffat. Det fanns bara en sak att försöka som kunde lyckas. Hon började att röra sig lite långsammare än hon egentligen kunde, fejkade att kraften rann ur henne fortare än den gjorde. Det var inget stort skådespel – väldigt snart skulle hon vara där hon nu bara låtsades att hon var. Men det gav effekt. Hennes motståndare tog större risker för att kunna få in det avgörande slaget, och Nobog fann en öppning.

Med all kraft och snabbhet hon hade kvar svingade hon staven uppåt. Det var nära att det inte räckte: knyttet började rycka undan huvudet och staven träffade bara precis hans hakspets. Men det var nog och Nobog var vidare.

Det var knappt att hon hörde publikens jubel.


Linutos lunch hade dykt upp i rummet när han inte var där, men när det var dags för middag var han beredd.

En planting stack försiktigt in huvudet genom dörröppningen. Det var samma knytt som han försökt prata med tidigare, innan Kattöga skrämde bort henne. Linuto hade sett henne åtskilliga gånger sedan dess, men inte så här nära. Hon hade en korg under armen och dukade snabbt upp en måltid. Linuto tittade på under tystnad, men när hon skulle gå sa han ”vänta”.

”Väntamig?”

”Ja, vänta dig, snälla.”

Knyttet tittade på honom med stora ögon. Där han satt vid det låga bordet befann han sig på samma nivå som henne.

”Jag blir tokig av den här tystnaden. Visst, de säger att jag redan är tokig, men jag klarar inte av att vara ensam och inte ha något att göra.”

Knyttet lade huvudet på sned. Eller, egentligen böjde hon på hela kroppen. Hon verkade inte ha några leder i nacken, men hela hon var mjuk och elastisk.

”Du förstår visserligen inget av vad jag säger, men du är sällskap i alla fall. Med dig här kan jag låtsas att jag inte pratar med mig själv.”

”Pratasjälv? Storaborta pratasjälv?”

”Precis.”

Linuto suckade.

”Det är illa nog att jag är fast här. Men jag gör så att Nobog och Winson inte kan komma härifrån heller. Om Edwin och Relam behöver dem och de inte finns där är det mitt fel.”

”Storabortafel?”

”Och Junia och Dokaius är mitt i allting också. Jag fattar inte riktigt vad de har där att göra, men om Edwin har rätt och magus Chartsin uppväcker Draken …”

Knyttet visslade till och såg förskräckt ut.

”Jaså, det är ett ord du förstår? Ja, jag antar att det är dåligt för alla om Draken kommer tillbaka, inte bara för människorna.”

”Drakevakna?”

”Jag är rädd för det. Jag är inte så viktig, men Nobog är en stor krigare och Winson är smed och förmodligen ingenjör också. Relam hade behövt dem med sig.”

”Relamedsig drakevakna?”

”Mm. Du får inte berätta det här för någon förresten. Jag vet inte om knytten här har något att göra med nordknytten, men det vore inget vidare ifall de fick veta …”

Linuto tystnade.

Vad håller jag på med? Även om plantingarna inte förstår så kan det finnas andra som lyssnar.

”Fickvadveta?” sa knyttet, och Linutos oro gjorde att frågan lät nästan medveten.

Nobogs förföljelsemani har drabbat mig också.

”Ingenting”, sa han. ”Tack för att du lyssnade. Du kan gå nu om du vill.”

”Storaborta ledsen?”

”Du blir bättre och bättre på att prata hela tiden. Jag undrar om Kattöga bara snackade skit.”

Plantingen tog ett steg mot Linuto och sträckte ut armen. Försiktigt lade hon sin hand på hans axel.

Något växte inom Linuto. Hans hjärta slog snabbare och bröstkorgen kändes enorm.

”Du är fri från min bindning”, sa en röst i hans huvud. Han tittade förvånat på plantingen.

”Vad …?”

Det lilla knyttets ansikte sprack upp i ett enormt leende och Linuto insåg att hennes ögon var betydligt äldre än resten av henne, äldre än ögonen hos någon annan planting han pratat med eller sett. 

Plantingen löstes upp inför hans blick och han satt mitt emot den tredje alven som varit med och bundit honom. Han kunde inte förstå att han glömt att det var en kvinna.

Hon var inte särskilt lång som alv heller, förmodligen under en och femtio. Hennes ögon var gröna och hennes leende smittsamt.

”Tack”, sa Linuto.

”Du är värd det”, sa hon, och när hennes röst inte var i hans huvud hade hon en brytning som gjorde henne nästan omöjlig att förstå. ”Du behandlar alla lika och ser till andra före dig själv. Oavsett vad du är och var din kraft kommer ifrån har vi ingen rätt att hålla dig bunden.”

”Tack”, sa Linuto igen.

Alvkvinnan lade sin hand på hans arm.

”Varsågod.”


Semifinal, och Nobog stod för andra gången mitt emot tvåmeterstrollet med träklubban. Förra gången hade hon varit säker på sig själv. Men då hade hon varit utvilad och skadefri och framför allt: hon hade varit underskattad.

Nu hade hela knyttvärlden med vänner sett henne besegra några av deras mäktigaste krigare, och trollet skulle aldrig falla för samma trick en gång till.

Än värre var att Nobog hade svårt att hålla tankarna på den strid hon just skulle kasta sig in i. Lanuh hade slagit sin motståndare på tio sekunder och var redan i final, och Nobogs hjärna envisades med att försöka tänka ut strategier för att besegra henne.

Men om hon inte lyckades fokusera på matchen som låg framför henne skulle hon aldrig komma till final.

Gonggongen ljöd. 

Nobog attackerade vildsint. Slag efter slag med full kraft träffade trollet, som bara lyckades parera en bråkdel av dem. När det gjorde utfall hoppade Nobog snabbt undan och anföll igen. Hon knäckte sin stav, för tredje gången, men fortsatte att slåss med den del hon hade kvar.

Trollet svingade sin klubba igen och den här gången hann Nobog inte undan. Hon kände hur revben bröts. Hon flög i sidled över arenan, landade på fötter men föll bakåt. Hennes tänder slog ihop när huvudet dunkade i marken och hon bet av en bit av sin tunga.

Blod fyllde hennes mun och det svartnade för ögonen. En stor del av henne ville inte resa sig, ville aldrig resa sig igen. Trollet tornade över henne, avvaktade för att se om striden var slut.

Nobog slöt ögonen. Det skulle vara så enkelt att ligga kvar.

I stället kastade hon sig upp med fötterna före, baklänges till bara händerna var i marken. Hon tryckte ifrån och träffade trollet med båda fötterna i ansiktet. Det stapplade bakåt och Nobog landade ograciöst i den hårdpackade jorden, men inte med huvudet först den här gången.

Innan trollet återhämtat sig var hon på fötter och på behörigt avstånd.

Hon spottade ut blod och tungspets på marken. Hon var obeväpnad och varje andetag var plåga. Trollet stirrade på henne.

”Ge upp”, sa det med gutturalt uttal.

Nobog log och skakade på huvudet.

”Ge upp!” skrek trollet.

Nobog spottade blod igen och böjde sig ned för att plocka upp sin halva stav.

Det var ett misstag. Trollet vrålade och rusade mot henne, samtidigt som hennes skador gjorde henne yr. Det sista var det som räddade henne: hon föll framåt och trollet passerade alldeles bakom och kraschade så när in i läktaren.

Jag verkar tillbringa mycket av den här striden på marken, tänkte Nobog.Hon började känna den okroppsliga upplevelse hon inte varit i närheten av sedan hon kämpade mot Henko för så många år sedan. Jag skulle aldrig ha försökt något sådant här utan honom.

Hon rullade åt sidan, i sista stund. Trollets fot kraschade ned där hon precis hade varit. Publiken buade, men hennes motståndare hade uppenbarligen bestämt sig för att avsluta det här. 

Gonggongen ljöd.

För ett ögonblick var Nobog förvirrad. Hade striden inte börjat än? Var hon bara inne i sitt eget huvud?

Instinkt fick henne att rulla igen, och när trollet stampade den här gången vrålade publiken ut sitt missnöje. Nobog fortsatte att rulla tills hon förstod att ingen var efter henne längre. Hon tittade upp.

Två domare, troll de också, höll tillbaka hennes motståndare, som verkade bortom alla sans.

En hand räcktes fram. Nobog tog den och drogs upp på fötter. Det var Gind. Durile stod bredvid henne. 

”Det var inte klokt att väcka Rebals blodlust”, sa Gind. Hennes uttal var nästan lika bra som Duriles.

”Det var inte meningen”, sa Nobog. Hon tog ett steg framåt och hade rasat ihop om Durile inte fångat henne.

”Vad händer nu? Varför bröt de striden?”

”Tiden var ute”, sa Gind.

”Tiden?”

”Har du inte förklarat det här för henne, Durile?”

”Jag har förklarat. Om hon inte lyssnar finns inget jag kan göra.”

Nobogs huvud simmade. Hade hon vetat att striderna var tidsbegränsade? Just nu var det svårt att tänka, så hon sköt undan det.

”Vem vann?” sa hon.

”Domarna avgör.”

”Du kan inte mena att du bryr dig!” sa Durile. ”Du är utslagen, oavsett om du vinner eller inte. Om jag släppte dig skulle du aldrig komma upp.”

”Jag föredrar om du inte släpper mig”, sa Nobog, och det gjorde ont i hela kroppen när hon log. ”Men jag vill ändå veta om jag vann eller inte.”

”Var tyst då”, sa Gind. ”Domarna är redo.”

Nobog tittade upp. De tre huvuddomarna stod tillsammans på sitt podium. En av dem höll upp sin hand och publiken slutade att väsnas. Han började tala.

”Vad säger han?”

”Han säger att båda kämparna stred aggressivt och gjorde skada på sin motståndare. Han säger att Rebal visserligen gick utanför det som är tillåtet, men att han var provocerad av din rituella förolämpning”, sa Gind.

”Vad? Jag har inte …”

”Du spottade blod på marken”, sa Durile. ”Det är det värsta man kan göra mot ett troll.”

Domaren slutade prata och genast steg ett sorl från publiken.

”Vad sa han?” frågade Nobog, men Gind var för upptagen för att svara. Hon höll upp sin hand och långsamt tystnade publiken igen. Med hög röst talade hon till domarna, och den som pratat förut svarade henne.

”Vad händer?” viskade Nobog.

”Domarna dömde dig som segrare i striden, men ansåg att du är för skadad för att fortsätta – vilket vem som helst kan se”, viskade Durile.

”Och?”

”Och därmed har Lanuh vunnit.”

”Vad säger Gind?”

Durile bet ihop tänderna. Gind och domaren fortsatte att diskutera.

”Durile! Du är min tolk. Vad säger hon?”

”Hon försöker övertyga domarna att låta henne hela dig så att det kan bli en final.”

”Kan hon göra det?”

En tränad väringshelare från Vinland skulle ha kunnat återställa Nobogs skador utan problem, men inte så fullständigt och så snabbt att hon kunde strida igen direkt.

”Nej”, sa Durile. ”Men hon kan ta bort din skada tillfälligt. Du kommer fortfarande vara tvungen att ta konsekvenserna av vad som hänt här i dag.”

Gind vände sig mot Nobog.

”Det är inte utan risk, men jag kan skjuta din skada in i framtiden. Hade din sista strid varit mot någon annan skulle jag aldrig göra det, men Lanuh kommer inte att göra dig illa.”

”Kör på”, sa Nobog. ”Jag ger inte upp så länge jag har en chans.”

Durile drog häftigt efter andan.

”Bra. Följ med”, sa Gind.

”Jag måste protestera”, sa Durile. ”Jag är ansvarig för henne inför Chenice.” 

”Protestera på”, sa Nobog. ”Ingen är ansvarig för mig. Och Chenice har händerna fulla med Linuto. Hjälp mig gå eller låt någon annan stödja mig.”

Utan ett ord följde Durile efter Gind. Nobog hängde på hennes axel. Varje andetag var plåga. De gick in i rummen där kämparna väntat mellan striderna. Durile och Gind hjälpte Nobog upp på en bänk där hon kunde lägga sig.

”Var beredd på att det blir svårare än vanligt”, sa Nobog till Gind. ”Jag kommer att hjälpa dig i stället för att kämpa emot, men det finns bara så mycket jag kan göra.”

”Vad pratar du om?” sa Durile.

”Nu är det du som inte har lyssnat”, sa Nobog. ”Jag har sagt det förut. Jag är inte mer människa än vad du är.”

Gind lade sin ena hand på hennes bröstkorg och den andra på hennes panna. Nobog kände hur alven samlade sina krafter och hon öppnade sig för dem. Gind släppte lös och energin strömmade in i henne. Hon blev klar i huvudet, kunde andas ordentligt, smärtan i bröstet försvann.

”Fascinerande”, sa Gind

Hon hjälpte Nobog ned från bänken.

”Finalen kommer att bli intressantare än vad jag hade trott”, sa hon.

Nobog log mot henne. Det gjorde inte ont längre.

”Tack”, sa hon.


Publiken jublade när hon steg ut på arenan, och återigen kände hon sig som hemma. Hon vinkade och fyrade av sitt bredaste leende och de jublade ännu högre och stod i sina stolar.

Gind och Durile gick efter henne.

”Så du vill se den här striden, D?” sa hon.

”Någon måste se till att du inte tar livet av dig själv”, sa Durile.

”Du oroar dig för mycket. Slå dig ner och njut av föreställningen.”

Lanuh stod ensam mitt på arenan. Nobog gick ut till henne.

”Jag är glad att få möta dig”, sa hon.

”Detsamma”, sa Lanuh.

De bugade mot varandra och mot domarna.

”Redo?” sa Lanuh.

”Alltid”, sa Nobog.

Gonggongen ljöd.