Kapitel 43: Prinsessan och token

”Vi kan inte stanna här.”

”Jag vet det”, sa Dokaius. 

”Hur länge har väringen varit borta nu?” sa Evangeline. 

”Fyra timmar kanske.”

Dokaius gick ett varv till i källarrummet. Evangeline fortsatte att hålla honom med blicken.

”Vi kan inte stanna här”, sa hon en gång till.

Hon hade sagt det om och om igen den senaste timmen, och tittat på honom som om han hade lösningen. Martian var till ingen hjälp, han var sur och bortgjord så fort hans kusin var i närheten.

Klint hade lett dem till källarvåningen i ett övergivet hus sedan de flytt från klostret. Efter en orolig natts sömn hade väringen lämnat dem för att kontakta de andra motståndsmän han var övertygad om hade kommit undan. 

Han kom aldrig tillbaka.

Dokaius suckade. Han själv, Martian och Evangeline var de tre personer som magus Chartsin helst av allt ville fånga, och han hade svårt att tro att en källare skulle kunna hålla dem dolda särskilt länge.

Men han hade ingen aning om vart de skulle ta vägen, och varken Evangeline eller Martian hade några förslag. Prinsen hade bara grymtat till svar när Dokaius frågat honom. Så Dokaius gick runt runt i rummet, allt nervösare, allt säkrare på att Klint inte skulle komma tillbaka, att han hade blivit dödad eller, än värre, fångad.

”Allt magus Chartsin behöver finns i det här rummet”, sa Evangeline, och satte därmed ord på precis det som Dokaius tänkt.

”Inte droppen”, försökte han.

”Om droppen fanns i klostret har han den redan.”

Martian fnös. Prinsessan vände sig omedelbart mot honom.

”Vad vet du Martian? Du känner alltid till en massa saker du inte borde.”

Martian såg irriterad och skamsen ut. Han öppnade väskan och tog ut en droppformad glasbehållare i vars inre en låga brann. Den lyste upp det mörka rummet med sitt röda sken. Dokaius hade inte sett den tidigare, men han förstod vad det var.

”Du tog med dig droppen.”

”Jag kunde knappast räkna med att någon annan skulle tänka på saken.”

Evangeline började säga något, men Dokaius avbröt henne. Han kunde inte tänka på etikett nu, Martian visade alla tecken på att vara nära ett utbrott.

”Bra tänkt”, sa han över Evangelines protester. ”Men då är det verkligen bäst att vi ger oss av.

”Äntligen”, sa prinsessan.

Dokaius ville fråga Martian om råd, men vågade inte. Om prinsen inte hade något att komma med kunde själva det faktum att han inte kunde hjälpa utlösa ett anfall. 

I stället sa han: ”Joelito?”

Joelito var där.

”Känner du Olof Khomondur tillräckligt väl för att leta upp honom?”

”Han med krulliga håret? Visst”, sa Joelito. 

”Kan du göra så att vi kan prata med varandra?” sa Dokaius. 

”Det är klart.”

Inget hände.

”Nu, Joelito”, sa Dokaius. 

”Jag vill inte.”

Dokaius undertryckte en suck.

”Varför inte?”

”Det är tråkigt. Han är tråkig. Du är tråkig. Alla vill bara prata med andra hela tiden.”

Dokaius hade försökt förklara för Evangeline vad Joelito var, men det hade inte varit lätt eftersom han inte helt förstod det själv. Nu vände sig prinsessan så att hon tittade på samma ställe som Dokaius, samlade sig, och sa:

”Hör här, min unge man. Landets framtid hänger på att Chartsin inte får tag i oss.”

”Och?” sa Joelito.

Det var som att se ett glas falla men vara oförmögen att stoppa det från att krossas mot marken.

”Och? Och? Låt oss prata med Khomondur. Nu!” sa Evangeline. 

”Ers höghet – skit på dig.”

”Joelito, nej!”

Men han var borta.

Prinsessan Evangeline stirrade ut i intet i några sekunder och for sedan runt mot Dokaius.

”Hur vågar han! Jag borde … jag är …”

”Du är strandsatt”, sa Dokaius behärskat. ”Och han är drabbad av sjukan, han bryr sig inte om landet eller att du är prinsessa. Än mindre nu än förr.”

”Men …”

”Vi behöver honom mycket mer än han behöver oss. Och intagna lyder inte order.”

Det var inte hela sanningen, men Dokaius kände att det här inte var rätt läge att föreläsa om skötarpedagogik.

Prinsessan satte sig ner. När hon pratade igen var det i en helt annan ton.

”Vad kan jag göra?”

”Du kan försöka be om ursäkt, och hoppas att han lyssnar”, sa Dokaius. 

”Be om ursäkt?”

Dokaius nickade.

Evangeline verkade diskutera saken med sig själv. Sedan mötte hon Dokaius blick igen.

”Ja”, sa hon. ”Hur gör jag?”

”Säg hans namn och sen din ursäkt.”

”Och sen?”

”Sen hoppas vi.”

Evangeline tog några djupa andetag.

”Joelito?” sa hon.

Dokaius nickade åt henne att fortsätta.

”Jag ber om ursäkt. Det var fel av mig att försöka tvinga dig att göra något. Jag och Dokaius skulle vara väldigt tacksamma ifall du vill hjälpa oss.”

Hon tystnade. Inget hände.

”Hörde han?”

”Jag vet inte. Jag hade förväntat mig någon sorts reaktion. Men han kan ha gått in i sin mörka period. Eller så vill han bara inte prata med oss. Eller så hörde han inte. Oavsett vilket: Vi måste klara oss själva.”


Junia hade återförenats med de flesta av motståndsmännen från klostret. Munkarna hade smält in hos de olika kyrkorna i staden, men de få väringar som överlevt Chartsins attack hade också anslutit sig. De flesta hade dock valt att stanna och kämpa med Dehres till slutet.

Ingen visste om den Stilige var död, men Junia trodde inte att det såg ljust ut. Och när hon försökte få kontakt med Joelito för att kunna prata med Dokaius hände ingenting.

Olof Khomondur ledde de kvarlevande styrkorna, men han såg på något sätt mindre ut utan Dehres vid sin sida.

”Vi kan inte vänta längre”, sa han. ”Chartsin har gjort sitt drag, det är dags att vi gör vårt.”

”Öppna portarna?” sa en av rebellerna.

Olof Khomondur nickade.

Han delade upp dem i grupper och skickade i väg dem mot norra stadsmuren. Junia satte han i sin egen grupp.

”Jag behöver kontakt med Relam”, sa han. ”Och vad har hänt med din bror och prinsessan?”

Junia förklarade att hon inte kunde kalla till sig Joelito, att nej, det gick inte att tvinga honom, att de kunde bara vänta och hoppas. Olof Khomondur tyckte inte om det.

”Men planen ligger fast”, sa han, mer till sig själv än till Junia. ”Relam vet vad han ska göra …”

Junia hörde inte det ljud av strider som varit ständigt närvarande de senaste dagarna. När de förflyttade sig längs bakgator och över hustak såg hon att mycket folk var i rörelse.

”De måste ta tillfället i akt”, förklarade Olof Khomondur. ”Vem vet när de säkert kan skaffa mat eller träffa andra igen?”

”Finns det mat att skaffa?”

”Inte mycket. Men det här är inte en vanlig belägring, och Relam har inte gjort något för att hindra matsmugglarna från att ta sig in i staden.”

Junia hade inte tänkt på det ur den synvinkeln, men det var egentligen självklart. Det var folket som led i Harir. Magus Chartsin och Xersekten påverkades mycket lite, och hans magiska varelser inte alls.

”Varför reser sig inte invånarna?” frågade hon. ”Med armén utanför murarna, vad kan Chartsin göra för att stoppa dem?”

”De väntar på en hjälte”, sa Olof Khomondur. ”På någon att leda dem. Inte länge till nu.”

De började se spår av striderna. Här och var fanns ruinerna av hus som brunnit eller rasat efter att en av Relams kastmaskiner skjutit för högt och missat murarna. Resterna av sönderslagna gheolkrigare låg i högar, redo för transport till Katedralen, där Chartsins mörkerpräster fogade samman dem igen.

Khomondurs grupp var bland de sista vid samlingsplatsen i murens skugga. Adelsmannen gav snabba order, såg till att alla visste vad de skulle göra, och avslutade med en kort, styltig bön till den Högste.

Junia var nervös. Hon hade placerats långt bak i reserven, men det betydde inte att hon inte skulle strida – bara att hennes grupp skulle sättas in där striderna var som hårdast och efter att fördelen med att överraska fienden sedan länge försvunnit. Hon hade fått en båge, men det fanns få pilar och hon skulle snabbt tvingas gå över till att slåss med kortspjut, något hon aldrig gjort tidigare.

Olof Khomondur gick bland sina män, talade några ord med vissa, kramade om andra. Han kom fram till Junia och lade sin hand på hennes axel.

”Jag är tacksam för att du är här.”

Junia nickade till svar. Hon litade inte på sin röst.

Olof Khomondur vände sig till alla.

”Vänner”, sa han. ”Låt slaget om Harir ta sin början.”


De lämnade källaren, fortfarande utan något klart mål. 

Joelito hade inte kommit tillbaka. Dokaius försökte få kontakt med honom med ojämna mellanrum, men inte för ofta. Joelito fick inte tycka att han tjatade på honom.

Ute på gatan kände Dokaius sig mycket mer utsatt än i källaren, men andades ändå lättare. Han tyckte verkligen inte om att vara under marken.

”Martian, vad …” sa han, men tystnade.

Prinsen var inte där.

”Vart tog han vägen?”

”Han var efter mig upp för trappan och ut genom dörren”, sa Evangeline. Hon svor, på ett väldigt oprinsesslikt sätt. “Han gör alltid sådant här!”

”Han är en drabbad av sjukan”, sa Dokaius.

”Är du säker?”

Dokaius svarade inte.

”Det förklarar en hel del …” sa Evangeline.

”Hans far visste, men använde sin makt för att hålla honom borta från gårdarna”, sa Dokaius.

Evangeline nickade.

”Prins Relin gjorde allt för Martian. Relins äldste son dog när han var åtta, och min faster fick aldrig några fler barn.”

”Det hade varit bättre för honom att få behandling.”

Evangeline ryckte på axlarna.

”Vad gör vi nu?” sa hon.

”Vi måste fortfarande sätta oss i säkerhet. Var är vi egentligen?”

Evangeline tittade sig omkring.

”Jag tror att vi är i Ekorrstaden”, sa hon.

Dokaius såg förvånat på henne.

”Du vet inte säkert?”

”Jag har aldrig varit i Ekorrstaden förut.”

Dokaius var rådvill. Han hade hoppats på att få i alla fall någon hjälp av Evangeline eller Martian om vart de skulle ta vägen. Själv kände han inte huvudstaden alls, bortsett från sina turer med Khomondurs patruller. Den enda plats han gömt sig på förutom klostret och källaren de just kommit upp från var huset som Martian och han sovit i första natten i huvudstaden. Men med tanke på att Chartsins spioner hittat honom där, var det ett ytterst dåligt alternativ just nu.

Han hade dessutom ingen aning om ifall han kunde hitta dit.

”Joelito?” försökte han igen.

Den här gången kände han direkt Joelito närvaro.

”Jag vill inte vara pratlåda”, sa Joelito. “Och jag vill inte att tanten ska säga något.”

Dokaius tog Evangelines arm för att hindra henne från att säga något upprört, men hon nickade bara åt honom att hon var lugn. Vilket var tur. Joelito var förmodligen inte helt inne i sin mörka period än, men det var uppenbart att han var på god väg.

”Det går bra Joelito. Men om du kan fråga Junia var de är någonstans och hur vi tar oss dit skulle det göra mig väldigt tacksam.”

Joelitos svar var ett uppgivet ”Visst”. Några minuter senare dök hans röst upp igen.

”Junia är upptagen”, sa han. ”Men Khomondur berättade om en plats.”

”Kan du berätta var den är?”

”Mm.”

De började gå. Joelito sa till när de skulle svänga och när de måste stanna för att inte stöta ihop med gheolpatruller. Dokaius var tacksam att de inte stötte ihop med många människor, det skulle ha varit väldigt svårt att förklara var rösten – som med entonig stämma sa ”höger”, ”vänster” och ”stopp” – kom ifrån. Fortfarande kvar i Ekorrstaden kom de fram till ett högt rangligt hus. Inga människor syntes till och de gick in genom dörren, som var förvånande bastant. 

Efter den ljusa dagen tog det en stund för Dokaius ögon att anpassa sig till den mörka hall de kom in i. Den var helt utan fönster och slutade i en nedåtgående trappa, men Joelito instruerade Evangeline och Dokaius att svänga vänster in genom en öppen dörr nästan direkt.

”Olof säger att ni ska stanna här tills striderna är över eller tills någon kommer och hämtar er”, sa Joelito. 

Dokaius försökte få Joelito att stanna kvar så att han kunde prata med honom ett tag och kanske minska effekten av hans svårmod. Om det var någon gång de behövde honom var det nu. Men Joelito lät sig inte avledas mer än några minuter innan han lämnade dem ensamma.

När han försvunnit insåg Dokaius att det fanns en annan anledning till att han försökt hålla Joelito kvar. Nu var han ensam med Evangeline igen, och utan distraktionen av att vara i direkt livsfara gjorde det honom svettig om handflatorna.

Under en lång stund sa ingen av dem någonting.

”Det här är inte vad jag hade tänkt mig.” Evangeline tittade ut genom fönstret. ”När jag planerade vad som skulle hända efter att jag blev fri, menar jag.”

”Jaså?”

”Sitta i ett hus och gömma sig? Låter det som en drottnings uppgift?”

”Jag känner inga drottningar. Men det är ungefär vad de brukar göra i sagorna.”

”Jag är inte någon sagodrottning.”

”Är du drottning?” sa Dokaius efter en stund. 

”Min far är död.”

”Jag vet. Jag beklagar.”

”När en kung dör tar hans barn över.”

”Okej. Det var ingen kritik, jag vet bara inte hur sådant här fungerar.”

Evangeline tittade på Dokaius under tystnad en lång stund.

”Du räddade mig”, sa hon sen. ”Två gånger nu har du räddat mig.”

Dokaius mötte hennes blick.

”Jag var bara med”, sa han. ”Första gången var det Dehres väringar som räddade dig, andra gången att Martian visste vad vi skulle göra.”

”Om du säger det så.” Hon tog hans hand, tryckte den snabbt och släppte den igen. ”Jag är ändå tacksam.”

Han hade börjat tänka någon om Martian, men den korta beröringen distraherade honom. Det här är inte rätt tillfälle att bli förälskad. Och i Ireus prinsessa, av alla kvinnor. Han försökte fokusera. Något Martian hade sagt medan de var kvar i källaren. Jag kunde knappast räkna med att någon annan …

”Droppen!”

Evangeline såg förvånat på honom.

”Vad?”

”Martian har droppen med sig. Efter att han visat den lade han tillbaka den i sin egen väska.”

”Spelar det någon roll?”

”En av de farligaste föremålen i världen i händerna på en sur prins som vet alldeles för mycket och är drabbad av sjukan? Ja, det spelar någon roll.”

”Du tror väl inte att Martian tänker använda den? Han har alltid varit konstig och tjurskallig, men jag kan aldrig tro …”

”Jag förklarar för dig om och om igen: De drabbade bryr sig inte om något annat än sig själva. Det är det som gör dem till drabbade. De kan tycka om och vara vänliga mot andra, men i slutändan är det vad de alla har gemensamt. För en drabbad är inget annat i världen lika viktigt, lika verkligt, som han själv är.”

Evangeline blev tyst.

”Du har ett märkligt sätt att bete dig mot en prinsessa”, sa hon sedan. ”Antingen törs du knappt titta på mig eller så tar du i mig som om vi känt varandra ett helt liv. Antingen ställer du försynta frågor eller så skäller du på mig.”

Dokaius rodnade och tittade bort.

”Se!” sa Evangeline. ”Nu gick du direkt från en ytterlighet till en annan igen.”

Dokaius tvingade sig att se henne i ögonen.

”Jag sa att jag inte vet hur sådant här fungerar”, sa han och försökte le. ”Jag är bara en enkel skötare från Dohrgården.”

Evangeline skrattade.

”Jag har börjat lära mig att du är allt annat än enkel.”


Junia hade alltid varit en skicklig bågskytt. Hon tyckte om att jaga, och behövde sällan mer än ett skott för att fälla sitt byte.

Nu kunde hon inte ens släppa pilen.

Hon hade trott att försvararna vid norra porten skulle vara de magiska varelser som rebellerna stött på förut, de som Chartsin hade haft med sig när han anföll klostret. Och det fanns sådana på muren, i stor mängd.

Men de flesta soldaterna där var människor.

Junia klarade inte av att släppa pilen.

Hon hade skjutit några gheolkrigare först, men slutat när hon insett att en pil genom bröstet eller i huvudet inte gjorde någon som helst effekt för varelsernas stridsförmåga. I stället siktade hon på en av de mänskliga soldater som stod längre upp, ännu inte indragna i striden vid trapporna.

Hon visste att hon skulle träffa.

Hon visste att hon förmodligen skulle döda.

Snart skulle läget komma då hon antingen måste sänka bågen eller släppa pilen.

Hon försökte intala sig själv att de hade gjort sitt val när de anslöt sig till magus Chartsin. Och att hon kunde rädda livet på de rebeller som räddat henne, som hon levt tillsammans med i veckor, om hon sköt deras fiender.

Bågskyttarna runt omkring henne hade inga betänkligheter. Pil efter pil flög, och antalet mål minskade när magus Chartsins soldater dog eller sökte skydd. Rebellerna slängde ifrån sig sina bågar, drog sina vapen och sprang för att ansluta sig till striderna. 

Nu var hon ensam kvar.

Hon sänkte pilbågen.

Rebellerna avancerade effektivt uppför trapporna. Chartsins styrkor hade fördel av sitt läge, men gheolkrigarna var osmidiga och soldaterna oerfarna. Olof Khomondurs trupper var veteraner och slogs för att hämnas sina döda vänner, för att hämnas Dehres. De få väringarna fanns mitt i förödelsen och verkade outtröttliga. Om de tänkte på att det var mänskliga liv de utsläckte så märktes i alla fall inte på dem; de dödade i raseri eller i kall effektivitet. Junia såg hur en av dem genomborrades av ett spjut bakifrån, för att vända sig om, döda den som attackerat, och sedan dra ut spjutet och fortsätta kämpa medan blodet pumpade ut genom såret.

Tre trappor ledde upp till stadsmuren vid norra porten. Två av dem hade redan intagits av rebellerna, och striden stod nu uppe på själva muren. Vid den tredje var de flesta gheolkrigarna samlade, och de höll fortfarande stånd. Junia rörde sig ditåt, med bågen på ryggen och spjutet i handen.

Tre hinder fanns för att ta sig in i staden. Först vindbryggan, därefter fällgallret och till sist själva porten. För att öppna de två första måste rebellerna ta sig in i vakthuset uppe på muren, där de enorma kedjor som höjde och sänkte dem fanns. För att öppna porten måste de besegra den vaktstyrka som stod framför den och lyfta bort den bastanta bjälken som höll den stängd. 

Halva motståndsrörelsen stred på marken, ledd av Olof Khomondur. De hade mindre framgång än rebellerna som anföll vakthuset, som nu stred mot de sista gheolkrigarna från båda hållen på den tredje trappan efter att ha drivit de mänskliga vakterna på flykten. Junia tvekade, och vände sedan om och sprang mot Khomondurs styrka. Det var inte planen, men vad skillnad kunde det göra med en till person uppe på muren? De verkade ha saker under kontroll.

När hon kom fram till vägen framför porten såg hon något som fyllde henne med lättnad. Det var inte längre bara Khomondurs rebeller som stred mot gheolkrigare och stadsvakter. Harirs invånare strömmade till, beväpnade med påkar eller käppar eller möjligen en yxa eller ett svärd. Gheolkrigarna slets i stycken av folkhopen, som lät all sin ilska över ockupationen och det som hänt kungen gå ut över de magiska varelserna. De människor som gått över till magus Chartsins sida behandlades inte vänligare, och när det sista tjugotalet lade ner sina vapen var det bara Olof Khomondurs rebellers beskydd som hindrade att de lynchades. I stället samlades folkhopen vid porten och kunde med gemensamma krafter lyfta av bjälken och öppna porten. 

Styrkan på muren hade gjort sitt jobb, och vindbryggan var redan nere. Relam stod där, det kunde inte vara någon annan, på andra sidan fällgallret. Bakom honom fanns hela den kungliga hären. 

Gallret höjde sig långsamt. Rebellerna och Harirs invånare flyttade på sig och armén tågade in. Främst gick Relam, och ingen kunde stå emot honom.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s