Kapitel 44: Stulen seger

Äntligen tillbaka.

Ett halvår efter att han senast varit i huvudstaden stod Relam åter innanför Harirs murar. Hans soldater rörde sig disciplinerat framåt, säkrade kvarter efter kvarter. Andra förde krigsfångarna ut ur staden. Relam var avlägset stolt över dem, att de behöll sitt lugnt trots att de nu hade fienden i sin makt, trots mardrömmen Eraim Chartsin utsatt dem för. 

Något annat låg främst i hans sinne: Dehres. Var fanns mannen som varit hans kapten under så många år?

En kortklippt, vältränad man med hårt ansikte, klädd i ringbrynja och med ett svärd vid sidan och en sköld på ryggen kom fram till honom.

”Fältherre”, sa han och saluterade. ”Jag är Olof Khomondur.”

Relam besvarade saluten och skakade hand med Khomondur.

”Underbart att se er”, sa rebelledaren. 

Relam nickade.

”Dehres”, sa han.

Olof Khomondurs leende försvann.

”Vi vet inte”, sa han. ”Magus Chartsin anföll vårt högkvarter i går eftermiddag. Dehres och de flesta av väringarna …”

”Fortsätt.”

”Dehres anföll Chartsin för att vi andra skulle komma undan. Den yngre tokskötaren var den sista som såg honom.”

”Var är hon?”

Olof Khomondur tittade sig omkring. Han visslade till sig två rebeller och sände dem att leta upp Helis ättling. En av dem var snart tillbaka med en kvinna i 25-årsåldern i släptåg.

”Junia af Dohrgården, till er tjänst”, sa kvinnan och bugade.

”Berätta om Dehres.”

”Han beordrade oss att fly”, sa Junia. ”Och sedan rusade han in i närstrid med magus Chartsin.”

”Åh nej.”

”Talar ni om mig bakom min rygg? Det trodde jag inte om dig, Relam.”

I den bästa av världar hade det varit Dehres röst.

Det var det inte.

Eraim Chartsin stod mitt på storgatan, femtio meter från Relam, Junia och Olof Khomondur. Att han var inringad av kungliga armén på alla sidor utom en verkade inte bekomma honom. Och varför skulle det? Bakom sig hade han sina elittrupper: Xerkultister, hyrsvärd med hans son Jon i spetsen, de gheolkrigare som inte redan förstörts. Och stålgolems. Mängder av stålgolems.

”Blod och åska!” utbrast Relam. 

”Jag är inte rädd för din armé och jag är inte rädd för en väring”, sa Chartsin. ”Jag dödade den bäste av er förbannade ras i går, och om jag måste döda en till för att få ro i den stad där jag regerar så bekommer det mig inte. Du har inte ens pastorn med dig att hålla handen när det blir för läskigt.”

Relam tecknade åt Andrelia och Tor Jotum att förbereda attacken. Han tänkte inte ge sig in i ordstrider med Chartsin.

”Och vi har den lille adelsmannen här också, som lever i skuggan av större förfäder. Jag var imponerad att du kunde frita prinsessan, Khomondur, men jag ser att du redan tappat bort henne. Det kanske var ’den Stilige’ som höll i tyglarna egentligen.”

”Hur kan han veta så mycket”, sa Junia tyst, men inte tyst nog.

”Och Helis ättling! Jag visste att din bror var en lögnare när han påstod att du inte fanns i staden längre. Men att lämna trollkarlens blod helt i det öppna så här; det måste ha blivit oerhört tunt i dina ådror. Hade jag vetat att det här var allt jag hade att oroa mig över hade jag inte brytt mig om att kalla Draken.”

”Så du erkänner, Chartsin!” skrek Olof Khomondur. ”Du är ute efter allas undergång.”

”Prata inte med honom”, sa Relam. ”Det här har pågått länge nog. Anfall!”

Det sista var ett skrik inte långt efter det han uppbringat utanför murarna när Chartsin först visat upp sig.

Flera tusen soldater hade strömmat in i staden efter att porten öppnats, och de angrep Chartsin styrkor från alla sidor. Men fortfarande var huvuddelen av armén utanför murarna, och Chartsin kunde ta skydd mellan husen och behövde inte ens kämpa mot hela styrkan som fanns inne i huvudstaden. Det var omöjligt för Relam att utnyttja sitt numerära övertag.

Snarare än ett snabbt avslut höll Relams armé på att förblöda.


Toyie vakade över Edwin. Hon visste att det inte fanns något mer hon kunde göra för honom, men hon kunde inte förmå sig att lämna hans sida.

Hon fick rapporter från Ellen om vad som hände utanför, så hon visste att större delen av armén nu stormade norra porten, att de snart skulle vara inne i staden.

Mikeloto och Issy var också kvar i det nu nästan tomma lägret. Toyie visste att pastorn hade tänkt sända i väg dem innan det gick så här långt, men med honom i koma fanns det ingen som tog ansvar för det.

Pudas vakade med henne i tältet. Henko var med i anfallet. Linuto var försvunnen. Joelito hade hon inte hört ifrån på flera dagar.

Inget fungerade som det skulle utan Edwin. Det var han som höll dem samman, som förklarade vad som hände och hjälpte dem att förstå vad de var ämnade för.

Ellen kom tillbaka.

”De är inne nu”, sa hon.

Toyie nickade att hon hört. Ett ögonblick övervann oron för Henko hennes oro för Edwin. Men väringen var den skickligaste krigaren i världen, om man fick tro vad han och Nobog sa, det fanns ingen anledning att vara rädd för hans skull. Eller?

Edwin rörde på sig, och alla tankar på striden, på någonting utanför tältet, var borta.

Pudas var ögonblickligen vid pastorns sida. Toyie tog Edwins händer i sina, inte av någon annan anledning än att hon ville känna hans närhet. Hans fingrar var kalla.

”Edwin”, sa hon.

Pastorn tryckte hennes händer. Svagt, men kännbart.

”Toyie …?”

Toyie hade tårar i ögonen.

”Ja, det är jag.”

”Linuto?”

”Han är med Nobog och Winson. Pudas är här.”

Edwin log. Hans ögon var fortfarande slutna.

”Pudas.”

”Välkommen tillbaka, min vän”, sa Pudas.

”Jag var så långt borta”, mumlade Edwin. ”Så långt borta.”

”Vi behöver dig fortfarande”, sa Pudas.

Edwin öppnade ett öga och hans blick fann Pudas.

”Gör ni? Ja, kanske.”

Han vände ögat mot Toyie.

”Du helade mig”, sa han.

Toyie nickade.

”Alepha?”

”Hon har inte kommit tillbaka.”

Toyie fyllde en mugg med vatten och lät pastorn dricka.

”Hur känner du dig?”

”Som att jag skulle kunna sova ett år.”

”Du har sovit tillräckligt”, sa Pudas.

”Pudas!” sa Toyie, men Edwin skrattade – och det var först när hon hörde det skrattet som Toyie vågade börja hoppas att han skulle bli återställd.

”Du har rätt som vanligt, min gamle vän.”

Edwin öppnade sitt andra öga.

”Hjälp mig upp.”

Försiktigt reste Pudas upp honom till halvsittande ställning och Toyie buffade upp kuddar bakom hans rygg.

”Vad har hänt?”

Pudas förklarade medan Toyie matade pastorn med soppa och bröd.

”Händelserna har gått sin gång utan oss, som så ofta”, sa Edwin när paladinen pratat färdigt. ”Kommer Relam att vinna?”

Pudas ryckte på axlarna.

”Det är ur våra händer.”

”Inte nödvändigtvis. Toyie?”

”Ja, pastorn.”

”Du har delat plågan med mig, och jag är tacksam. Men nu finns det de som bättre behöver din hjälp.”

”Ja, pastorn.”

”Snälla vän, säg Edwin.”

Toyie tog hans hand och log.

”Edwin.”


Toyie kom i arbete direkt. Så fort hon satte foten utanför lägret stötte hon ihop med en patrull som sänts tillbaka med dem som skadats vid stormningen. De flesta hade fältskären redan behandlat, och allt hon kunde göra var att snabba på läkningsprocesser där det fanns möjlighet; hon visste inte om Inessa kunde få amputerade kroppsdelar att växa ut, men själv kunde hon det i alla fall inte.

När hon var säker på att det inte fanns mer att göra för soldaterna fortsatte hon mot muren, nu med de flesta ur patrullen som eskort. De fick stanna flera gånger efter vägen för att hjälpa nya sårade, och fick veta vad som hände inne i staden i striden mellan armén och magus Chartsins magiska varelser.

Det fanns i fruktan i hjärtat hos många av de skadade som var svårare att hela än hugg och slag, men hon gjorde vad hon kunde för att ge dem frid.

De kom in i staden och Toyie insåg att situationen var mycket värre än vad hon hade föreställt sig.

En våldsam strid rasade längs storgatan, med fienden i mitten och armén på alla sidor. Hennes blick drogs till de blänkande metallmonster som slet armarna av soldaterna de mötte eller genomborrade dem utan någon synbar ansträngning. Hon ville titta bort, men det gick inte.

”Vi måste göra något åt det där”, sa Edwins röst.

Hon såg sig förvånat om. Pastor stod bredvid henne, hängande på Pudas axel. Han var närmast grå i ansiktet.

”Du ska inte göra någonting”, sa hon. ”Mer än att bege dig tillbaka till lägret. Jag hämtade inte tillbaka dig från dödens tröskel för det här.”

”Men det var precis det du gjorde”, sa Edwin. ”Jag trodde att min uppgift var avklarad, men den Högste var inte färdig med mig.”

Det var inte någon vits att argumentera.

”Vad kan vi göra?” sa hon. ”Inessa varnade mig från att använda det hon lärt mig mot fienden.”

”Inessa var den som Alepha förde dig till? En helare att träna dig, det var klokt.”

Toyie nickade.

”Vi måste bryta kontakten mellan magus Chartsin och hans golems. De är inte detsamma som gheolkrigarna, deras kärna är levande ande, inte död. Om vi befriar dem är det möjligt att de till och med byter sida.”

”Finns det människor inne i de där monstren?”

”De har ingen vanlig kropp längre, men deras själ lever vidare.”

”Som Joelito?”

”Precis som Joelito, faktiskt. Han har en kropp av luft, de har en av metall.”

”Hur kan jag hjälpa dig?”

Edwin förklarade.


Hyrsvärden var döda eller hade kastat ner sina vapen, bortsett från en liten grupp runt Jon Chartsin. Gheolkrigarna var huggna i bitar. Men Eraim Chartsin stod fortfarande, och bara några få av hans stålgolems hade slagits omkull och släpats bort. 

Relams armé höll trycket uppe, men han visste inte hur länge till. Än så länge ersattes skadade, utslagna och döda med nya soldater, men snart skulle alla reserver vara inkastade i striden.

Olof Khomondur stod bredvid Relam. Adelsmannen hade varit beredd att ge sig in i striden med sina rebeller, men Relam hade hållit tillbaka dem. De var för få kvar för att göra någon skillnad nu, men deras kunskap om hur staden var uppbyggd kunde bli ovärderlig om Eraim Chartsin flydde. 

Tor Jotum stod på andra sidan Relam. Han ledde den grupp som neutraliserade golemvarelserna när de separerats från sina allierade.

”Hur många?” sa Olof Khomondur.

”Sju”, sa Tor.

”Och hur många kvar?”

”Jag räknar till minst 180”, sa Tore. ”Förmodligen fler.”

”Hur många har han totalt?” sa Relam.

”Vi har aldrig vetat exakt”, sa Olof Khomondur. ”Men det här måste vara alla. Med prinsessan i frihet och droppen stulen finns det ingen anledning för honom att dela sina styrkor.”

Relam nickade. Det Khomondur sa var logiskt, men han vågade inte tro på att Chartsin inte hade fler överraskningar planerade.

Ytterligare en stålgolem släpades ut ur striderna. Tor tog genast kommandot över sin trupp. Tio soldater höll varelsen på marken medan Tor slog sönder dess huvud med sin massiva tvåhandshammare. Den slutade att kämpa emot.

”Åtta”, sa Olof Khomondur.

”Och hur många människor fick sätta livet till?”

Khomondur svarade inte.

”Jag kan inte stå här”, sa Relam.

Han vände sig till motståndsledaren.

”Du har kommandot.”

Olof Khomondur nickade. Relam drog sitt svärd och rusade in i striden.

Han hittade Henko där kaoset var som värst. Hans barndomsvän hade blod och aska över hela kroppen och hans högra arm var uppenbart bruten. Han stred med full kraft med vänster i stället.

Henko räddade en ung soldat från att bli huggen i bitar av en golem, fällde den till marken med ett slag från sin hjälmkross och vände sig mot Relam.

”Det var på tiden”, sa han. ”Jag trodde nästan du skulle låta mig göra allt själv.”

Relam grymtade till svar. 

De attackerade en stålgolem från två håll. Relam höll sitt svärd med tvåhandsfattning, snurrade runt och slog vapnet ur händerna på metallmonstret. Han högg mot huvudet, men varelsen var blixtsnabb. Den fångade hans svärd och drog det hur Relams grepp. Relam tog ett steg bakåt och snubblade.

Golemkrigaren stod över honom. Höstsolen blänkte i dess skinn, som trots våldet överallt omkring var obesudlat. Den lyfte sitt ena ben, underligt nog format som ett träben, för att stampa livet ur honom.

Henkos klubba träffade den i bröstkorgen och Relam kunde rulla undan. Gladiatorn höll monstret tillbaka medan Relam kom upp på fötter och tog upp sitt fallna svärd. Han skulle precis ge sig in i striden igen när allt stannade.

Han tittade sig omkring. Nej, allt hade inte stannat. Hans soldater rörde sig fortfarande, men de slogs inte längre för sina liv. Varenda golemkrigare hade blivit det de såg ut att vara: statyer.

”Vad i …”

”Pastorn”, sa Henko. ”Det måste vara pastorn.”

Runt omkring dem knuffade soldaterna omkull golemstatyerna, men Relam hade bara en tanke i sinnet:

Var är Chartsin?


Pudas, Edwin och Toyie hade klättrat upp på övervåningen till ett hus som träffats av en sten från Relams kastmaskiner. Större delen av taket var borta och bara en vägg var komplett ovanför markplanet. 

Toyie trodde inte att det var säkert, men Edwin insisterade att han behövde överblick över striden. Pudas stöttade pastorn på ena sidan, Toyie på den andra.

”Hjälp mig ner”, sa Edwin.

Han gick ner på knä. Toyie stod snett bakom honom med sin hand på hans axel. Pudas hade dragit sitt svärd och spejade ut över slagfältet.

Toyie hörde pastorn be. Hans röst var svag och hon kände inte igen de få ord hon kunde utröna. Efter några sekunder började han skaka.

”Edwin …”

Pastorn skakade på huvudet och fortsatte att be. Toyie höll nu i båda hans axlar, hindrade honom från att falla. Han lät hes, rosslig, men lugn.

En våg gick genom de magiska varelserna nedanför dem, och sedan blev allt för ett ögonblick lugnt och stilla.


Toyie kände magus Chartsin innan hon hörde honom, och hon hörde honom innan hon såg honom. 

”Nu”, viskade Edwin, och Toyie lät sin kraft strömma in i honom, all sin kraft så att inget fanns kvar för henne själv.

Edwin slutade att skaka, men själv föll hon, och hade inte Pudas varit där för att fånga henne hade detta varit slutet för hennes del. Paladinen släppte mjukt ner henne så att hon kunde halvligga med ryggen mot den enda vägg på övervåningen som var intakt. Hon blundade, men den kraft hon skänkt Edwin strålade om honom, lyste genom hennes ögonlock och lät henne inte sjunka ner i medvetslöshet. För hennes blick brann pastorn av gul eld som lämnade spår efter sig när han svajade fram och tillbaka.

Han reste sig upp.

Ett mörker som vida översteg hans ljus steg upp från slagfältet och flög mot huset där de väntade.

”Edwin”, kom rösten hon hört förut, utanför murarna innan attacken. ”Vi möts till sist, pastor. Dina lånade krafter och din avlägsne gud kommer inte att hjälpa dig.”

Mörkret landade och Toyie såg att det var en man. Trots att han kom från stridernas kaos var han inte blodig, inte smutsig, inte svettig. Mörkret lyste och sprakade om honom.

”Det behöver inte sluta så här”, sa Edwin.

”Sluta? Tro mig, det här är bara början.”

”Du är besegrad.”

Magus Chartsin skrattade.

Jag är besegrad? Om du tror att det här börjar och slutar med mig är du långt ifrån det geni som ryktet säger. Jag är besviken.”

”Helis ättlingar är fria, och du har inte droppen längre. Vad hopp du hade …”

”Helis ättlingar? Dåre! Den som var med när Draken bands behöver inte blodet från Heli. Och droppen, droppen … Det skulle vara outsägligt mycket bättre för er om droppen var i mina händer. Allt ni har gjort är att försäkra er om den här stadens undergång.”

Toyie hade ingen aning om vad magus Chartsin pratade om, men Edwin verkade förstå.

”Den tolfte trollkarlen.”

”Den förste trollkarlen. Inte ens nu, efter tusen år, vill ni säga hans namn.”

”Meishur.”

”Meishur-Iresha. Mannen som blev något mer än människa. Mannen som inte kan dö.”

En explosion skakade huvudstaden.

”Vad har du gjort?” sa Edwin.

Magus Chartsin skrattade igen, ett dött humorlöst skratt.

”Jag har min del av ansvaret för det som kommer, det är sant. Men jag planerade inte det här, och hade ni bara hållit er borta hade det aldrig hänt.”

Ytterligare en explosion, från stadens kärna.

”Jag hade hoppats hinna avsluta det här innan de kom, men jag verkar ha slut på tid”, sa Chartsin. ”Hälsa Relam att jag ber om ursäkt att han inte får den episka duell han hoppades på.”

Med det var magus Chartsin borta, och Toyie såg ljuset, ljuset från explosionerna. 

”Vad är det som händer?” sa hon.

”Meishur”, sa Edwin. ”Meishur är här.”


”Chartsin!”

Relam såg Eraim Chartsin stå mitt bland metallstatyerna. Magikern tittade på honom, log, och lyfte sedan på mörka vingar bort från striden.

”Förbannat!”

Relam snurrade runt. Vart tog han vägen? Där. Han landade i ett hus, ett hus där fler rörde sig. Relam sprang, men hade inte kommit mer en halvvägs när explosionen fick marken att skaka.

Gatan han stod på ledde raka vägen till Övre staden och palatshöjden. När det första eldklotet spred sig mot skyn trodde Relam först att det var slottet som träffats. Men nej, det var närmare än så. Palatsträdgården.

En andra explosion, och den här gången tittade Relam rakt mot den. Han bländades och blinkade förtvivlat för att få tillbaka sin syn, men mest av allt önskade han att han kunde glömma det han faktiskt hade sett. 

Där explosionen skett gapade nu ett hål, men inte ett hål till ingenting. Utan ett hål till Genvägen. Och ut genom den strömmade krigare.

De var inte Chartsins magiska monster, men de var inte heller människor. De rusade framåt och spred sig åt alla håll som myror.

Relam vände sig mot huset där magikern landat. Chartsin var försvunnen.

Olof Khomondur och den unge tokskötaren kom framspringande.

”Är det där vad jag tror att det är?” sa Khomondur.

”Knytt”, sa Relam.

”Må den Högste skydda oss!” sa Junia. ”Men hur … var kommer de ifrån?”

Relam skakade på huvudet.

”Det här måste ha varit hans plan hela tiden. Lura oss in här och sen öppna en portal till Yhebergen.”

”Magus Chartsin är inte längre vår fiende. Vad vi måste möta nu är något mycket värre”, sa Edwin, som kom gående från huset där Chartsin försvunnit. Det syntes inget spår av att han legat för döden några timmar tidigare.

Med sig hade han Pudas, som bar på en medvetslös Toyie. Bredvid dem stod – en stålgolem. Varelsen gick ner på knä framför Relam, som såg att det var den golem som så när dödat honom bara minuter tidigare.

”Wero Halte lägger sitt liv för dina fötter”, sa den, med rösten hos en gammal man. 

Relam tittade på Edwin. 

”De är fria att följa vem de vill nu”, sa pastorn. 

”Wero, kan jag lita på dig?” sa Relam.

”Till tidens slut.”

Relam nickade. Han hade inga alternativ. Han såg hur de flesta av golemvarelserna börjat röra på sig. Ingen av dem hade anfallit hans soldater, som inte visste vad de skulle ta sig till.

”Led de dina mot palatset. Köp oss tid att organisera armén.”

Wero reste sig upp och gjorde honnör. Varelsen vände sig och sprang bort mot slagfältet. Relam tecknade åt sin trumpetare att signalera åt trupperna att släppa igenom den.

Han vände sig mot Edwin.

”Vad händer?”

”Meishur.”

”Är du allvarlig?”

”Vårt enda hopp är att han inte har droppen.”

”Dokaius har den”, sa Junia af Dohrgård. ”Eller egentligen Martian, men …”

”Blod och aska!” skrek Relam. ”Kan inget någonsin gå rätt?”

”Vi måste evakuera folket”, sa Olof Khomondur.

Relam stod tyst och stirrade på knytten som nu täckte hela palatsbacken. Med en kraftsamling vände han sig till Olof Khomondur, pastor Edwin, Henko, Pudas och Junia af Dohrgården, som alla väntade på någon att leda dem.

”Henko, Edwin, led de skadade och människorna från den här delen av staden ut genom norra porten. Överste Andrelia leder reserverna som finns kvar i lägret, berätta vad som hänt för henne, hon vet vad hon ska göra. Khomondur, sprid ut dina män och hjälp folket till södra och östra porten. De kan fortfarande vara stängda. Hitta prinsessan och hitta Martian.”

De lämnade honom, och bara Junia af Dohrgården stod kvar och såg övergiven ut.

”Min bror är kvar där inne.”

”Det finns inget mer du kan göra för honom nu. Följ med Edwin.”

Tokskötaren tittade mot portalen.

”De tar aldrig slut”, sa hon.

Relam följde hennes blick, och insåg att något höll på att hända. Röken från explosionerna betedde sig inte som rök brukar, utan stannade kvar i märkliga skepnader mot himlen. Inför Relams och Junia ögon tog den form av en man. Han såg ut att vara i trettiofemårsåldern, kort men vältränad, med snaggat blont hår. Han bar en mörk kåpa, men hade huvan nedfälld. 

En röst som åskan mullrade från den.

”Hemma igen. Äntligen.”


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s