Kapitel 45: En stad i ruiner

Det kunde inte vara på riktigt.

Det borde inte vara på riktigt. Överallt runt omkring honom låg döda människor, döda män, kvinnor och barn. Några timmar tidigare hade staden varit levande. Nu var den en gravplats.

Aska blandade sig med regnet som föll, aska från alla de byggnader som brann. Ingenting var helt, ingenting återstod. Harir, staden som så länge varit Jenis främsta, låg i ruiner.

Tårarna rann nedför Dokaius kinder och skapade kanaler av saltvatten i den smuts och aska som täckte hans ansikte. För bara en dag sedan hade han trott att allt hade vänt, att livet var på väg att bli bra igen. Junia var räddad. Evangeline var räddad. Relams armé stod utanför murarna, redo att besegra magus Chartsin.

Och nu detta.

Vart han än vände blicken. Vart han än såg.

Döda människor, döda väringar. Döda knytt.

Hundratals. Tusentals. Det fanns ingen ände.

En känsla inom honom växte allt starkare. En innerlig vrede, ett heligt raseri mot den som låg bakom det här. Det var en skändning mot själva livet, en hädelse. Han gick snabbare. Röken och askan gjorde det nästan omöjligt att andas. Han drabbades av hostattacker och blev tvungen att stanna för att lugna sina lungor och överhuvudtaget få någon luft. 

Hur kunde det ske? Allt höll ju på att bli bättre. Hur kunde det ske?

Ingenting levde längre runt omkring honom. Han kunde inte förstå varför han, av alla människor, hade överlevt. Han – som trots allt varit inblandad i kampen, som trots allt varit en fiende. Han hade överlevt, medan alla dessa människor, alla dessa barn … 

Hostande och snörvlande föll han ner på knä.

Han grät tills tårarna tog slut. Spottade och spottade för att bli av med all aska och damm han drog ner i lungorna. Och hela tiden plågade bilderna honom, bilderna av den armé som plötsligt funnits där, bilderna av striderna, av plundringen och dödandet.

Dokaius tvingade sig upp på fötter och staplade vidare. Han visste inte åt vilket håll han skulle gå för att komma ut ur staden. Det fanns inte längre någonting som visade vägen, alla landmärken som han känt och lärt sig uppskatta var borta. Men han måste vidare. Om han stannade längre, ens en sekund längre än han måste, skulle han förlora förståndet.

Han försökte att inte på tänka på det han sett, på det han såg, men det var omöjligt. Det enda han kunde hoppas, det enda hopp som höll honom vid liv, var att Junia hade överlevt attacken. Att Olof hade fått ut henne och de andra. Att Klint räddat Evangeline.

Han såg ner på sig själv. Hans kläder var i trasor. Hela han var täckt av svart aska. Han kände något klibbigt i ansiktet, och insåg efter ett tag att det var hans eget blod som blandats med tårarna och askan. Varje del av hans kropp värkte. Hans lungor kändes som om de skulle explodera, och varje andetag rasslade i halsen på honom.

Han såg inte längre terrorn runt omkring sig, utan bara den inom sig. Bilderna spelades upp om och om igen, husen som rasade, staden som brann. De fruktansvärda som stormade fram överallt, dödade allt som kom i deras väg. Han visste att han dödat en av dem, kanske flera. På något sätt hade han överlevt.

Han bar fortfarande ett blodigt svärd. Dess spets var bruten sedan han huggit det i ett knytts hjälm. Handtaget hade kletat fast med hans hand av allt blod som runnit över det. Med plötslig frenesi slet han loss det, utan att märka att hans andra hand började blöda, och slängde det ifrån sig.


”Är det här slutet?” frågade prinsessan när explosionerna kom. 

Dokaius önskade att han kunde säga något lugnande.

”Jag vet inte”, sa han.

”Jag måste ut dit”, sa Evangeline. ”Jag måste hjälpa mitt folk.”

Dokaius nickade.

På gatan var det kaos. Det verkade som att varenda människa hade lämnat sitt hem. 

”Titta”, sa Evangeline.

Dokaius följde hennes finger. Rök bolmade upp från övre staden. En skepnad växte fram. 

”Herman Leo!” sa Evangeline.

”Vem?” sa Dokaius.

”Xersektens ledare. Det är han!”

Ljudet av sektledarens röst var öronbedövande. När han tystnat löstes röken till slut upp.

”Vi måste till palatset”, sa Evangeline.

”Är du galen?”

”Jag fick reda på saker i min cell. Magus Chartsin och Herman är fiender. Om han är tillbaka kan det bara betyda att Chartsin är besegrad.”

”Av en Xerkultist?”

Men Evangeline hörde honom inte. Folkmassan runtomkring dem hade paralyserats av Herman Leos röst, men vaknade nu till liv. Dokaius ryckte in Evangeline i dörröppningen när de panikslagna människorna rusade bort från palatset, mot södra porten.

”Vi måste …”, sa Evangeline.

Dokaius skakade på huvudet. Han såg hur de som föll trampades ner av dem som var bakom, hur andra pressades mot husväggarna tills de svimmade. Tio minuter senare fanns bara de skadade och de döda kvar på gatan. Dokaius och Evangeline sprang mot palatset.


Han hörde först inte ropen. Det var nära att han gått förbi dem innan han insåg att skriken av förtvivlan inte kom från hans eget söndertrasade inre utan den än mer söndertrasade verkligheten. 

Tungt lyfte han blicken och såg sig omkring. Flera eldar brann fortfarande, hus som rasat samman av hetta som blivit så intensiv att inte ens sten stod emot den. Han gick mot skriken. Fick syn på en pojke, kanske i trettonårsåldern, som förtvivlat drog i en äldre kvinnas arm. Kvinnan låg fastklämd under en hög med bråte som för några timmar sedan antagligen varit en handelsbod.

Han gick fram till pojken.

”Vänta”, sa han.

Pojken, som nog var något yngre än han först trott, tittade på honom som om han inte hade förstått.

”Dra inte”, sa Dokaius. ”Det blir bara värre. Vi måste lyfta undan det som ligger på henne.”

Pojken nickade.

Dokaius böjde sig ner och tittade på kvinnan. Hon var vid liv och gnydde tyst.

”Vi ska rädda dig”, sa Dokaius, och drog med fingret längs hennes smutsiga kind.

Han reste sig upp och tog ett steg bakåt. Långsamt började den resonerande, logiska delen av hans hjärna fungera.

”Vad heter du?” sa han.

”Wärn”, sa pojken.

”Wärn, vi måste hjälpas åt för att få loss din mamma.”

”Hon är inte min mamma”, sa pojken. ”Hon är …” 

Han började gråta. Dokaius försökte inte trösta honom. 

”Jag vet att det är svårt. Men det finns ingen tid att gråta nu. Jag vill att du tar tag i den där änden av den här plankan, så tar jag den andra. Klarar du det?”

Pojken nickade, och tillsammans rensade de undan de nedfallna brädor och annat bråte som låg på kvinnan. Snart hade de fått bort så mycket att Dokaius kunde lyfta på resten, och pojken drog fram henne. Dokaius föll ihop av utmattning.

”Herrn, herrn.”

Pojken ryckte i honom.

”Jag är ingen herre.”

”Hon andas inte, herrn.”

Dokaius tvingade sin värkande kropp att åter börja arbeta. Han lutade sig över kvinnan. Pojken hade rätt, hon andades inte. Han kände hennes puls. Den var svag, men den fanns där.

Snabbt gick han igenom alla de steg som hans far en gång lärt honom, och som han själv lärt ut till sina syskon. Lade henne försiktigt på rygg. Rensade hennes luftvägar. Rätade ut halsen. Han bad till den gud han inte längre trodde på att hon inte hade någon hals- eller ryggskada, för i sådana fall kunde det han nu gjorde döda henne.

Han drog in andan för att blåsa in luft i hennes lungor, men fick en hostattack. Han försökte igen. Det gick inte.

”Jag klarar det inte”, sa han till pojken. ”Du måste göra det.”

”Jag vet inte …” sa pojken. ”Jag förstår inte …”

”Det finns ingen tid”, sa Dokaius. ”Sätt dig här. Du måste andas in din luft i hennes lungor, förstår du? Du behöver inte oroa dig för att ta i för hårt, utan andas ut allt du har. Jag håller för hennes näsa, och säger åt dig när du ska sluta.”

Pojken satte sig där han skulle, och tittade sedan tvekande på Dokaius. Dokaius nickade.

Pojken böjde sig över kvinnan och blåste in luft i hennes mun. Dokaius såg hur hennes lungor höjde sig, och klappade pojken lätt på axeln. Han reste sig.

”Det är inte över än, grabben. Det där var bara en gång.”

Pojken blåste in luft i lungorna på henne igen. Och igen, och igen. Inget resultat.

”Förbannat!”, skrek Dokaius. 

Åter kom tårarna som han trodde tagit slut. Pojken fortsatte att göra konstgjord andning. Dokaius skrek igen, ordlöst. Men så tittade pojken upp och log.

”Hon andas”, sa han. ”Titta, hon andas!”

Dokaius trodde först inte på honom, men såg sedan att kvinnan faktiskt andades av sig själv.

”Tack”, sa han och tittade uppåt. ”Nu behöver vi en bår. Se om du kan hitta en filt eller liknande som inte har brunnit. Och två tjocka pinnar.” 

Pojken rusade i väg, plötsligt fylld av energi. Dokaius sjönk ihop på marken. Hans utslitna kropp krävde åter all vila den förlorat de senaste dagarna, och han sjönk i djup, drömlös sömn.


Efter de första explosionerna var alla ljud svaga, och det tog ett tag innan Dokaius insåg att han hörde något. Han slutade springa. Evangeline såg det och stannade hon också. 

”Hör du?” sa Dokaius.

Trampande fötter. Tusentals trampande fötter. Brak från dörrar som slogs in, fönster som kraschades. Rytandet från hus som brann. Skrik från dem som inte hade hunnit fly. 

”Det är för sent”, sa Dokaius. ”Vi måste ut.”

”Jag kan inte lämna min stad.”

”Vad kan du göra om du stannar?”

Inget svar kom. Evangeline hade fått syn på fienden.

De var kortare än människor, men bredare. Dokaius kunde inte urskilja om de bar rustning eller om deras hy bara var naturligt grå. Vid första anblicken fanns ingen ordning i hur de rörde sig, men sedan märkte Dokaius hur de sprang i grupper på tio till tjugo.

De verkade inte ha någon brådska. Och varför skulle de? För varje minut som gick strömmade fler och fler av dem ut från palatshöjden.

”Allt har varit förgäves”, sa Dokaius. ”Allt vi gjort. Vi måste fly.”

”Det är i den Högstes hand”, sa Evangeline. ”Och jag lämnar inte min stad.”


Timmar senare hade deras lilla grupp ökat med ytterligare två personer, en man i trettioårsåldern och en kvinna som just lämnat barndomen. Mannen hade tagit över Dokaius plats vid båren, medan pojken envisades att kämpa på, trots att han uppenbarligen var utmattad. 

Dokaius hade redan glömt vad pojken hette. Han hade inte ens frågat de två andra. Han mindes inte om han fått reda på den äldre kvinnans namn, han trodde inte det.

Den sömn han fått, kanske tio eller tjugo minuter, hade inte hjälpt. Han gick som i dvala, som en osalig död här bland alla andra döda. Han var övertygad om att varje steg var hans sista, men han tvingade sig vidare. Fortfarande brann staden, fortfarande blandade sig regnet med askan och röken och gjorde det nästan omöjligt för honom att andas. När hade det börjat regna? Han visste inte.

De talade inte med varandra, men fann ändå på något sätt tröst i varandras närhet. Dokaius förstod att om han inte träffat pojken och kvinnan när han gjort hade han varit galen nu. Eller död.

Efter ytterligare en tid, kanske en timme, kanske två, kanske mycket kortare, anslöt sig en annan grupp människor till dem. Det var tre kvinnor och en man, och Dokaius hörde hur de talade med de andra i hans grupp, men han orkade inte anstränga sig för att förstå vad de sa, utan fortsatte bara att gå.


Evangeline vägrade lämna staden och Dokaius vägrade lämna Evangeline. Hade inte Klint hittat dem hade de dött där och då.

”Hans golems fann mig”, förklarade väringen sitt tidigare försvinnande. ”Men plötsligt var de inte intresserade längre.”

Han tvingade Dokaius att acceptera ett svärd, godtog inte protesterna om att han inte visste hur man handskades med det. Evangeline krävde ett vapen, och fick Klints dolk.

”Vad har du sett?” frågade prinsessan.

Klint berättade hur magus Chartsin tågat ut med sin armé av legoknektar, gheolkrigare och stålgolems. Han hade några Xerkultister med sig också, men bara noviser och låga präster. De andra samlades i palatsträdgården efter att han försvunnit, och plötsligt fanns Herman Leo mitt ibland dem. Han beordrade alla bort från kopparportarna som ledde till genvägen. Sekunden senare exploderade de och exploderade igen. Många ur sekten dog av elden eller tryckvågen, men Leo bara skrattade. Han stod oskadd mitt i eldhavet och skrattade.

Klint stakade sig. Evangeline lade handen på hans axel.

”Och sen?”

”Jag insåg att jag var fri, och jag sprang. Jag såg knytten tåga ut ur Genvägen och hur Herman Leo förändrades, hur han formade röken efter sin vilja och skrattade, skrattade, skrattade.”

Dokaius försökte, utan hopp, att få kontakt med Joelito. Ingenting. 

Knytten var framme, och allt de kunde göra var att slåss.


Dokaius hade damm och grus i ansikte och mun, och hans kropp värkte än mer än förut. Svagt hörde han hur någon ropade, och kände sedan en hand på sin axel. Långsamt gick det upp för honom att han fallit, och han försökte halvhjärtat tvinga sin kropp att resa sig. Den lydde inte. Det enda han klarade var flämtande andning och blinkande ögonlock. Åter började han sväva bort mot medvetslösheten. 

Någon vände på honom. Först var det alldeles mörkt, och han trodde att han till slut hade passerat över till den andra sidan. Men nej. Någon hade lagt ett tygstycke över hans ansikte för att skydda det från askan. Han kände hur han guppade fram och tillbaka. Ännu en bår, nu bar de honom också. 

Dokaius föll i djup dvala.


”Vänta på mig!”

Olof Khomondur vände sig om. Junia kom i kapp honom.

”Vad gör du här? Du borde ha lämnat staden med pastorn.”

”Jag måste hitta Dokaius.”

Olof tittade på henne under tystnad, och nickade sedan.

”Men det här är sista gången jag väntar på dig.”

De sprang. Den stora grupp Khomondur hade med sig delade sig igen och igen för att sprida ut sig över staden. Till slut var det bara Olof Khomondur och Junia kvar.

”Jag sände din bror och prinsessan till ett hus som tillhör en handelsman som stöttade motståndsrörelsen”, sa Khomondur. ”Jag hoppas att de är kvar där.”

Junia flämtade till svar. Khomondur höll ett oförlåtande tempo. 

De kom till Ekorrstaden. Överallt fanns tecken på att människor flytt, men ingenstans fanns människor. Det fortsatte inte så, och Junia önskade att det hade gjort det. Nu fanns människorna där, människor som inte hunnit fly utan fallit efter vägen. 

Huset stod några kvarter från södra muren. Det var tomt. Ljudet av dem som försökte ta sig ut genom stadsporten var öronbedövande.

”Ska vi …” sa Junia.

”Vi måste hitta Evangeline”, sa Olof Khomondur. ”Jag har sänt andra till porten. Om de inte får upp den gör vi två ingen skillnad, men om vi har prinsessan med oss, kanske.”

”Drottningen”, sa Junia. ”Hon sa att hon är drottning nu.” 

”Drottning, prinsessa. Oavsett vilket är hon försvunnen. Meishur!”

Junia kom att tänka på Joelito och försökte få kontakt med honom. Ingenting.

”Vad gör vi? De borde ha flytt till porten”, sa hon.

”Tror du det? Är det vad Dokaius skulle göra?”

”Absolut.”

”Och Evangeline?”

”Vet inte.”

”Du pratade med henne i klostret före attacken.”

Junia försökte minnas. Hade hon sagt eller gjort något som kunde visa vart hon tagit vägen?

”Palatset”, sa hon. ”Hon vill inte vara åsidosatt längre, hon vill hjälpa.”

”Är du säker?”

Junia skakade på huvudet.

”Men jag vet att Dokaius är med henne”, sa hon. ”Jag vet inte vad som kommit över honom sedan han träffade er, men han skulle aldrig lämna henne.”

De sprang mot palatset, svängde höger och vänster i gränderna tills de kom fram till huvudvägen. Ljudet av panikslagna människor blev svagare, men ljudet av strider och plundring blev starkare.

Ett hundratal stadsbor, ledda av en grupp rebeller, hade slängt upp en barrikad över vägen och höll fienden tillbaka. Bågskyttar stod i fönstren och släppte pil efter pil. Olof Khomondur samrådde i några minuter med en av soldaterna. Junia hade fortfarande sin båge och ett koger fullt av pilar, så hon tittade över barrikaden. Vägen, som ledde raka vägen till palatshöjden, var packad med knytt. Enda anledningen till att de inte redan vällt över de svaga försvarsställningarna var att de kom i vägen för varandra.

Junia sänkte bågen. Det var meningslöst att ens försöka.

”… och fall tillbaka till bron”, hörde han Olof Khomondur säga. Adelsmannen vände sig till honom. ”Dokaius och Evangeline passerade här innan barrikaden sattes upp. Vi måste fortsätta.”

”Hur? Har du inte sett …”

”Det finns fler vägar”, avbröt Khomondur. ”Kom.”

De sprang igen, in på en sidogata. Tre av Khomondurs soldater följde med dem. Ljudet av strid var överallt, blandat med braket från hus som rasade. 

Runt ett hörn, och där var Evangeline, slängd över ryggen på Klint, en av Dehres väringar. Efter honom kom knytt, hundratals knytt.

Junia hade bågen framme och en pil släppt innan hon knappt hade stannat. Ett knytt föll. Ett annat var nästan framme vid den flyende väringen och Junia satte en pil i dess huvud utan att hinna tänka på vad som hade hänt om hon skjutit en decimeter åt vänster och träffat Klint i stället.

Väringen var framme vid dem och Junia fortsatte att skjuta pil efter pil. I ögonvrån såg han hur Klint slängde över den medvetslösa prinsessan på Olof och vände sig för att slåss.

”Junia, med oss!” skrek Khomondur.

”Dokaius?” sa Junia, och sköt.

”Han köpte oss tid”, sa Klint. ”Lockade i väg dem.”

”Junia!”

Junia spände bågen igen. 

”Dehres är död, vårt brödraskap förbi”, sa Klint. ”Jag har fört prinsessan hit, men nu flyr jag inte längre.”

”Jag lämnar inte min bror”, sa Junia.

”Förbannat!” skrek Olof Khomondur.

”Vem ska ta hand om de intagna om du dör här?” sa Klint.

Junia tittade förvånat på honom. Väringen log.

”Jag levde med din bror i veckor”, sa han. ”Fly nu.”

Junia släppte en sista pil, nickade mot Klint och flydde.


Hon kom ikapp Olof Khomondur vid floden.

”Knytten har nått fram till bron, vi måste ta östra porten”, sa Khomondur.

Junia hade inte varit i den här delen av staden alls, och följde blint Khomondurs ledning. Snart lämnade de Ekorrstaden och husen blev finare och större. Ljudet av strid var avlägset, även här hade befolkningen redan flytt. Vid broarna de passerade var motståndsrörelsen i full fart med att hugga sönder fundamenten eller slänga upp hinder. Inga knytt syntes till. 

De sprang över en bro som brändes efter dem, och var nu i östra delen av staden. Muren kom allt närmare. Så länge som möjligt höll sig Olof Khomondur på sidogatorna, men till slut kom de fram till palatsvägen. Khomondur stannade.

”Junia, se efter om vägen är tom.”

Junia nickade och tog bågen i händerna. Försiktigt tittade hon runt husknuten, mot palatshöjden. Knytten fanns där, men de var långt borta, sysselsatta med att plundra de övergivna husen i Övre staden.

Hon vinkade till Olof Khomondur, och vände sig mot porten.

Ett ögonblick trodde hon att hon till slut själv hade drabbats av sjukan. Men det hon såg var på riktigt, det bekräftade om inte annat skriken från Khomondur och motståndsmännen.

En armé strömmade in genom östra porten, en armé av varelser långt märkligare än dem hon sett förut. Hon tittade på Khomondur.

”Är det knytt?”

”Jag vet inte. Det måste det vara”, sa han. 

”Vad gör vi?”

Olof Khomondur skakade på huvudet.

”Jag vet inte”, sa han igen.

Junia stirrade på den framvällande horden. Här var det inga som plundrade eller sprang i väg åt andra håll, utan alla närmade sig de sex där de stod med skrämmande fart.

”Vi måste fly”, sa Olof Khomondur, och Junia undrade hur ofta hon hört de orden den senaste timmen.

Men innan hon vände sig om för att springa (och springa vart, broarna var brända eller barrikaderade och på andra sidan var mera knytt) fick hon syn på något som stoppade henne.

Längst fram i armén sprang tre personer som inte stämde in med de övriga. En kvinnlig väring och två människor, den ena kraftigt byggd – den andra smal, rödhårig och fräknig. Junia hade känt igen den rödhårige mannen varsomhelst.

”Det här är inte verkligt!”

Det var Linuto.