Kapitel 47: Fiendens fiende

Yheknytten var värre.

Soma-is-erems armé krossade de få gheolkrigare som vaktade östra porten och vällde in i staden. De mötte inget motstånd, men alverna varnade för att Meishur fanns där – och nordknytten.

Linuto gick långt fram i armén tillsammans med Winson och Nobog. Tanken var att de förhoppningsvis skulle kunna övertyga Harirs invånare och Relams soldater att de inte var en annan invaderande armé utan hade kommit för att rädda dem. När Linuto tittade på de tusentals knytt som följde honom misstänkte han att det var den dödfödd idé: de såg ut som en mardröm som fått liv.

Men Yheknytten var värre.


Oväsendet från arenan hade inte vetat några gränser. Det väckte Linuto, som suttit och slumrat efter att alvkvinnan lämnat honom. Han sprang fram till fönstret, men det fanns förstås inget att se.

Jublet, applåderna och ropen tunnades inte ut, utan blev starkare och starkare.

”Ropar de Nobog?” mumlade Linuto för sig själv.

Ja, så var det. Tusentals röster, med hundratals olika dialekter, skrek ”Obog, Obog, Obog!”.

”Vad har hon ställt till med nu?”

Knytt dök upp på gatan utanför, först i tiotal, sedan en regelrätt parad. I dess mitt gick fyra enorma troll som bar på en plattform. På plattformen stod en stol och i stolen satt Nobog.

Hon såg inte glad ut.


Likheterna mellan att leda en armé och kämpa i arenan var få, men de fanns där – och Nobog hade snabbt märkt att hon var bra på att ge order och få dem åtlydda. Knytten verkade lita på att hon visste vad hon gjorde, vilket gjorde henne än mer mån att inte klanta till det.

Hon sände ut patruller åt norr och söder, ledda av alver som kunde kommunicera från sinne till sinne. Vid sin sida hade hon Chenice, som snabbt vidarebefordrade hennes instruktioner till resten av armén.

Alvernas förmågor var fantastiska, och Nobog kunde fortfarande inte förstå hur hon, en utomstående, hade kommit att leda dem och knytten.


En halv sekund efter att gonggongen ljöd träffade Lanuh henne i bröstkorgen med ett lätt slag och Nobog föll. Det gjorde inte ont, men för ett ögonblick hade hon ingen kontroll över sin kropp.

Innan hon landat var hon återställd och när Lanuh steg fram för att avsluta det hela studsade hon åt sidan och försökte sparka undan hennes fötter. Lanuh hoppade över Nobogs ben och backade några steg. Hon spärrade ut fingrarna och blå eld hoppade mellan dem.

”Jag förstår inte att ni fortsätter att bli förvånade”, sa Nobog. ”Jag kan inte vara den första väring ni träffar.”

Lanuh sa ingenting, utan anföll.

Nobog var obeväpnad i den här striden, hon hade inte sett någon anledning att leta rätt på en ny stav hon tyckte om. Nu duckade hon, parerade och slog som hon aldrig gjort förut. Lanuh var inte lika snabb som djurknyttet Nobog mött tidigare, men hon var mer oberäknelig.

Varje gång Nobog parerade ett slag kände hon samma pirr som sånär slagit ut henne direkt. Lanuh höll inte igen nu, kraften forsade ut från hennes händer.

Hur länge kan hon hålla ut?

Hur länge kan jag?

Lanuh gjorde ett utfall och Nobog grep tag i hennes arm. Kraften gjorde Nobog vimmelkantig, men innan hon försvann in i dimman fick hon tag i Lanuhs andra arm, drog henne till sig och mosade henne i en björnkram. Det var inte elegant, men det fungerade. Strömmen från Lanuh blev mindre och mindre, tills den mer påminde om en bäck än ett vattenfall. Nobog släppte henne och Lanuh föll till marken. 

Nobog tog ett steg bakåt och försökte få sitt huvud att sluta snurra.

Gonggongen ljöd och jublet började. Striden hade tagit mindre än fem minuter.

Durile och Gind kom fram till honom. Gind log, men Durile fortsatte att se irriterad ut.

”Var glad, D!” skrek Nobog, för att överrösta publiken. ”Det är över nu och jag lever.”

Duriles min ändrades inte. Nobog vände sig till Gind.

”När kommer mina skador tillbaka?”

”I natt”, skrek Gind. ”Du hinner fira först.”

Nobog kramade spontant om henne, och jublet steg. Hon vände sig om och Lanuh stod där. De bugade sig mot varandra. Efter ett ögonblicks tvekan kramade Nobog om henne också.

Långsamt tystnade publiken, och Nobog såg att domarna rest sig och höll upp armarna. När ljudnivån lagt sig tog huvuddomaren till orda. Efter att han pratat till publiken i en minut vände han sig till Nobog, som insåg att Durile försvunnit.

”Översätt”, viskade hon till Gind.

Alven nickade. Hon var nära att brista ut i gapskratt. Lanuh likaså.

”Han hälsade dig som segrare och tackade alla deltagare för en god strid”, sa Gind. 

”Och nu kommer han att välkomna dig som vår nye krigsherre”, sa Lanuh.

Vänta lite nu …

Domaren talade länge, med blicken stint fäst på Nobog, vars huvud snurrade. Krigsherre? När han talat färdigt visade han att Nobog skulle komma fram till honom. Lanuh och Gind gick på varsin sida.

”Vad händer?” väste Nobog.

”Han påminde dig om alla dina nya plikter”, sa Lanuh. ”Jag kan dra dem om du vill, men …”

”Krigsherre”, sa Nobog. ”Det är en verklig titel, inte bara ceremoni?”

”Inte vanligtvis”, sa Gind. ”Men med de nyheter som Linuto fört med sig hit – vem vet vad som väntar?”

”Vänta, vad har Linuto sagt?”

Men nu var de framme, och domaren talade igen. Han höll en sten i handen, liknande den Nobog svurit på innan hon fick börja slåss i kämparnas ring.

Nobog tog emot den. Vad annat kunde hon göra?


Yheknytten var kortare än trädknytten, men bredare. De hade runda huvuden, aplika nosar och runda öron som stack ut på ovansidan av deras huvuden. Vissa hade små korta horn. Deras skinn var grått som urberget, och förmodligen lika hårt, för de bar nästan ingen rustning.

Det fanns troll bland dem, kolosser som tornade upp sig över de kortare knytten. Trollen i Soma-is-erem hade en stillsam värdighet över sig (möjligen bortsett från när de drabbades av blodraseri, men Linuto hade inte sett det hända, bara hört Winsons beskrivning). Yhetrollen såg ut att ha gått långt bortom raseriets gräns. De verkade galna.

Linuto observerade allt detta, men samtidigt så gjorde han det inte. Det var omöjligt att ta in den hord av skrikande, skrattande varelser som vällde fram mot dem längs alla gator från palatset. 

Därför tog det också ett tag innan han såg de sex människorna, fyra män och två kvinnor, en av dem medvetslös, som stod betydligt närmare. Och det var först när han hörde sitt namn ropas som han förstod vem en av dem var.

”Junia”, skrek han. ”Skynda er. De är med oss, skogsknytten är på vår sida.”

Han vinkade till henne att hon skulle komma, men Junia såg osäker ut. Än värre var det med de andra, som såg ut att vara en hårsmån från ren panik. Det var inte svårt att förstå varför, men panik nu skulle vara förödande.

”Kan du stanna armén här?” sa Linuto till Nobog. ”Det där är Junia.”

”Jag är rätt säker på att den andra kvinnan är Evangeline”, sa Winson.

”Vem?”

”Prinsessan.”

Nobog nickade och talade snabbt med Chenice. Den stora armén tog upp position längs palatsgatan och i husen runtomkring. Linuto sprang mot Junia och de andra.

”De är på vår sida”, ropade han. ”De har kommit för att hjälpa er.” 

”Vad gör du här?” sa Junia när Linuto hunnit fram.

”Kan vi ta det senare? När vi inte står mellan två arméer, exempelvis.”

Junia nickade. Linuto tog hennes hand och de sprang mot skogsknytten, med de andra människorna efter sig.


Winson försökte förklara det hela för Linuto, men det var uppenbart att han inte riktigt förstått vad som hänt själv. Linuto uppskattade hans beskrivning av Nobogs strider, men när det kom till att förklara hur gladiatorn blivit ledare för Soma-is-erems väpnade styrkor, vilket var alla knytt i vuxen ålder, var smedens uppfattning om vad som egentligen hänt minst sagt luddig.

Nobog själv kunde inte förtydliga, hon sov sig igenom sina skador. Och Durile hade inte kommit tillbaka efter turneringen, vilket var irriterande av mer än en anledning: Linuto hade hoppats kunna göra ett försök att övertyga henne att släppa honom. Två bindningar var allt som återstod, hennes och Chenices; Tzon hade stått vid sitt ord och löst sin när hon kom tillbaka från spelen.

”Hände det något spännande medan vi var borta?” frågade Winson, och Linuto berättade om Chenice och om plantingen som hade visat sig vara en alv.

”Du borde inte ha berättat om Relam och armén.”

Linuto ryckte på axlarna.

”Det är gjort”, sa han. ”Jag kan inte ta tillbaka det nu.”

De avbröts av att Nobog satte sig upp och skrek. Det var tredje gången det hände, så ingen av dem var längre förvånad.

”Tycker du fortfarande att din plan var bra?” frågade Winson.

Nobog, blek och svettig av smärta, log.

”Lysande plan”, sa hon. ”Kunde ha genomförts något bättre.”

”Hur känns det nu?”, sa Linuto.

”Som att jag blivit översprungen av en nalfinsk buffelhjord.”

”Hoppas du är över kullen nu”, sa Linuto.

”Jag tror det. Det där sista måste ha varit trollets högerkrok. Jag önskar jag hade en helare från Vinland här.”

Nobog hade förklarat skillnaden på väringarnas och alvernas helningskonst innan hon somnat första gången.

”Nej, nog pratat. Botten upp.”

Nobog tömde den bägare med sömnbringande dryck som Lanuh gett henne och sov snart.

”Hon är galen”, muttrade Linuto och Winson skrattade.

Fem timmar senare var Nobog så återställd att hon kunde vara vaken utan att skrika, och de kunde till slut prata om vad som hänt och vad de skulle göra nu.

”Durile berättade aldrig för mig att förutsättningarna förändrats”, sa Nobog. ”Men hon var väldigt emot att jag alls skulle kämpa i turneringen.”

”Det har hon varit ända från början”, sa Winson. ”Jag tror inte det har något att göra med den här krigsherregrejen. Hon var bara rädd att du skulle bli skadad.”

”Inte utan anledning”, sa Nobog och grimaserade.

”Men vad betyder det?” sa Linuto. ”Att du är krigsherre, menar jag?”

”Inte särskilt mycket i vanliga fall, enligt Lanuh. Men hon sa att du berättat något som kunde förändra det.”

Så Linuto förklarade igen vad som hänt medan Nobog och Winson varit borta, och förebråddes igen för vad han avslöjat.

”Att Lanuh redan visste måste betyda att de tar väldigt allvarligt på det”, sa Nobog när hon skällt färdigt.

Linuto, som inte skämdes särskilt mycket, tog upp den tråden direkt.

”Och hur kunde hon ha fått reda på det? Det var bara en kort stund efter att det hänt som ni dök upp. Kvinnan kan inte ha hunnit till arenan efter att hon befriade mig.”

Han var irriterad på sig själv för att han inte frågat efter alvkvinnans namn, och hoppades att ingen av de andra skulle tänka på det.

”Det skulle inte förvåna mig om de kan läsa varandras tankar”, sa Nobog. ”Chenice var inne i ditt huvud när du försökte kontakta Joelito.”

Linuto nickade.

”Var är Durile?” sa han.

”Det är märkligt, hon försvann alldeles efter sista striden. Jag trodde hon skulle komma tillbaka när saker lugnade ner sig, men tydligen inte.”


Dagen efter att Nobog nästan blev ihjälslagen av ett uppretat troll och i stället blev knyttens krigsherre, kallades hon till rådslag. Durile hade fortfarande inte setts till, utan det var ett kattknytt som bad henne komma på knackigt människospråk.

”Lycka till”, sa Winson. Linuto var ute och utforskade igen.

Nobog nickade och följde efter kattknyttet genom rådets hus. Hon leddes till ett cirkelrunt rum, det största hon sett i huset men fortfarande ganska intimt. Chenice var där, och Durile och Tzon. Nobog gissade att den extremt korta grönögda alvkvinnan var den som Linuto pratat med.

Huvuddomaren från turneringen, ett enormt troll, var också där, och fem–sex andra knytt av olika slag som Nobog inte kände. De satt längs väggen; några på låga stolar, andra direkt på golvet. Det fanns en plats kvar, bredvid Durile. Nobog satte sig där.

”Var har du varit?” viskade hon, men Durile skakade på huvudet.

Chenice reste sig upp och ställde sig mitt i rummet. Han snurrade sakta ett helt varv och stannade så att Nobog såg honom i profil.

”Rådsmedlemmar”, sa han, och Nobog var förvånad att han valde ett språk som flera av de andra inte förstod. ”Två händelser samlar oss denna stund, båda knutna till världen utanför våra skogar.”

De andra nickade eller hummade bifall, och Nobog insåg att Chenice inte alls talade människornas språk. Jag hör honom i mitt huvud. Och mycket riktigt, när alven talade igen såg Nobog hur hans läpprörelser inte alls stämde överens med de ljud hon hörde. Nu när hon var medveten om det kunde hon också svagt höra de ord alven egentligen använde.

Chenice tystnade och Nobog insåg att hon inte hade en aning om vad han sagt. Vilket var dumt, med tanke på att alven nu tittade uppfordrande på henne. 

Där gick min chans att göra ett bra första intryck.

Hon försökte tänka. Hade hon uppfattat något av det Chenice sagt efter inledningen? Nej, ingenting. Det återstod bara att gå på offensiven.

”Min tolk Durile har varit försvunnen sedan jag vann turneringen”, sa hon och reste sig. ”Jag har därför inte fått någon förklaring av vad min nya titel innebär. Om jag visste det är jag säker på att jag kunde svara dig, Chenice.”

Hon kände sig lite skamsen över att lasta allting på Durile, men hon hade faktiskt försvunnit när Nobog behövde henne som bäst, och hon hade inte berättat att turneringens vinnare automatiskt blev krigsherre.

Allas ögon vändes nu mot Durile. Hon gav Nobog en blick som var så utstuderat uttryckslös att den bara kunde betyda att hon var rasande. Nobog ryckte diskret på axlarna.

”Krigsherren leder Soma-is-erems styrkor i krig och sitter i rådet”, sa hon. Varje stavelse var kristallklar och inte i Nobogs huvud.

Efter några sekunders tystnad blev det uppenbart att hon inte tänkte säga mer. Nobog hade inte vunnit något på sin manöver, hon hade fortfarande ingen aning om vad Chenice sagt. Värre, nu kunde hon inte backa och be alven upprepa sig utan att totalt tappa ansiktet. Hon försökte locka fram något minne av vad alven pratat om. Något med Linuto? Jo, Nobog var nästan säker på det, tokens namn hade varit det enda som sett rätt ut på Chenices läpprörelser. 

”Min situation är inte utan komplikationer. Jag accepterar det ansvar som lagts på mig, men jag är samtidigt i praktiken krigsfånge här. Era kusiner från ovan Yhebergen och mitt folk har drabbat samman i det förflutna. När ni förde bort mig var jag i tjänst hos Ireus fältherre, som stridit med dem än oftare och mer nyligen.”

”Yhe och Soma-is-erem är inte allierade”, sa den grönögda alvkvinnan, men Nobog såg en annan sanning hos Tzon och trolldomaren. Alverna kanske inte hade något med nordknytten att göra, men övriga Soma-is-erem hade inte glömt sina band till folken i norr.

”Det finns ingen hemlig agenda”, sa Chenice. ”Det vi beslutar i dag är vad Soma-is-erem kommer att sträva efter att genomföra, varken mer eller mindre. Drakens återkomst påverkar oss alla, det var inte bara människor som dog när halvmannen vände sig mot Khomondur.”

Äntligen något att bygga vidare på.

”Kungliga armén måste vara framme vid huvudstaden vid det här laget. Så vitt vi vet kan magus Chartsin redan vara besegrad.”

Chenice skakade på huvudet.

”Magus Chartsin är inte längre problemet. Droppen har lämnat hans händer och levererats till någon långt farligare. Halvmannen lever igen.”

”Halvmannen?”

”När han var människa hette han Meishur och var en av världens mäktigaste trollkarlar, en av Khomondurs tolv”, sa den grönögda alvkvinnan. ”Han väckte Draken han varit med att binda.”

”Jag känner till historien”, sa Nobog. ”Men det var åttahundra år sedan. Hur kan han leva? Och vad menar ni med ’igen’?”

Chenice förklarade att Meishur gjorde vad ingen annan levande varelse gjort – sammanfogat sin ande med en varelse bortom verkligheten, något ej skapat av den Högste. 

”Meishur är inte längre människa, han är ett andeväsen”, avslutade han.

”Men han besegrades.”

”Han fängslades tillsammans med Draken, hans kropp förintad. Men nu är han fri och har en kropp igen. ”

”Hur?”

”Det är mer än vad de äldste kan se. Men nu som alltid är hans blick fäst vid Harir.”

”Vet någon annan det här?”

”Kyrkan minns när andra glömmer”, sa den grönögda alven. ”Kyrkan vet.”

”Om kyrkan vet, så vet Edwin”, sa Nobog, mest för sig själv. ”Vad kommer Meishur att göra? Kan ni stoppa honom?”

”Det var vår fråga till dig”, sa Chenice. ”Kan dina vänner och allierade stoppa halvmannen?”

Nobog brydde sig inte längre om att låtsas som om hon hört frågan första gången, de var långt förbi det nu.

”Jag vet inte”, sa hon. ”Människorna har inga trollkarlar längre, annat än den perverterade form som magus Chartsin och Xersekten utövar. Väringar kan stå emot magi, men kämpa mot en halvdemon? Jag vet inte. Vad kyrkans folk klarar vet ni förmodligen lika mycket om som jag.”

Chenice nickade.

”Det handlar inte bara om Meishur”, sa Tzon, och hon pratade människornas språk på riktigt, inte bara i hans huvud. ”Yheknytten dyrkar honom som en gud. Och vem vet när Draken flyger igen?”

Hennes uttalande följdes av tystnad.

”Vinland stred för Khomondur”, sa Nobog, ”men Vinland kommer inte att strida för Relam. Jenis kan inte räkna med något stöd därifrån.”

”Människornas nationer kan inte stå själva”, sa Tzon. ”Om inte väringarna kommer, och inte kyrkan …”

Durile reste sig upp. All uppmärksamhet riktades mot henne och vad hon skulle säga.

”Vi måste hjälpa dem.”


Och nu var de här, i Harir, men de hade kommit fram försent. Yheknytten var redan i staden – och Meishur täckte himlen med sitt anlete.

Nobog väntade tills Linuto lyckats övertyga sin tokskötare och de andra, när de sprang åt hennes håll satte hon armén i rörelse.

Hon hade ingen direkt plan, men det var inget som störde henne. Hon arbetade bäst när hon improviserade. Men hon hade heller inget direkt mål, och det var värre. Soma-is-erem hade marscherat snabbt och långt för att anlända här före Meishur, men hade kommit fram efter sin fiende.

Linuto och de sex människorna mötte henne. Nobog tog en titt på dem och visste direkt vem som var deras ledare, även innan mannen presenterade sig som Olof Khomondur.

”Vad händer i staden?” sa Nobog. ”Tala fort.”

Khomondur nickade och beskrev striden mellan magus Chartsins kvarvarande styrkor och armén, hur de magiska metallvarelserna bytt sida och hur knytten dök upp när segern såg ut att vara vunnen.

”Relam kämpar mot dem i norr och mina styrkor försöker sinka dem i söder så att folket kan fly, men innerstadens befolkning är fast mitt i”, avslutade han.

Där fanns målet som Nobog behövde. Hon hade inte styrkorna att driva nordknytten ut ur staden, och hon behövde samråda med Edwin och Relam för att förstå vad som egentligen hände här, men en sak kunde hon göra nu – ge invånarna en möjlighet att fly.


”Varför är Harir så viktigt?”, frågade Linuto när Nobog hade berättat för honom och Winson vad rådet kommit fram till. ”Varför vill Meishur så mycket dit?”

”Harir är en symbol”, sa Nobog. ”Det var kejsar Khomondurs stad under den enda tid då hela Jenis var enat. Bara den som sitter på tronen i Harir kan gör anspråk på att regera kontinenten.”

”Bara därför? För att Khomondur var kejsare där?”

”Symboler är viktigare än du tror. Det är symboler och traditioner som gör att vi följer kungar och härförare, ibland ända in i döden.”

”Men ändå”, sa Linuto. ”Om han har en massa knytt med sig, kommer verkligen folk att följa Meishur? Och varför bryr han sig om efterföljare?”

”Varför gör människor någonting?” sa Nobog. ”Hur någon vid sitt sinnes fulla bruk kan vilja bli härskare över en hel värld är mer än jag begriper.”

”Säger hon som just skaffat sig en privat armé”, sa Winson.

”Det var inte meningen!” sa Nobog. ”Fatta hur mycket jobb det kommer att bli. Jag har inte övergett idén att schappa vid första tillfälle som erbjuds, bara vi gjort något åt Linutos bindningar.”

”Ja tack”, sa Linuto. ”Kan du prata med Durile? Hon har en tendens att försvinna när jag försöker.”

”Jag tror inte hon tycker om mig längre. Men visst.”

Nobog började leta direkt, hon hade aldrig varit en som sköt upp saker. Hon hittade Durile sittande med ryggen mot en björk utanför huset.

”Får jag slå mig ner?”

Durile nickade.

”Jag är ledsen för att jag satte dig på pottkanten tidigare.”

”Du gjorde vad du behövde för att vinna. Jag var inte förvånad.”

Nobog kände ett stygn av irritation. Hon känner inte mig, vem är hon att döma mig? Hon tryckte det åt sidan och försökte le ett obekymrat Henko-leende.

”Bra, då har vi det bakom oss. Tack för att du talade för att vi skulle göra något.”

”Draken hotar oss alla. Det var inte för människornas skull.” Durile tittade upp på henne för första gången. ”Kan du göra mig vänligheten att ställa din fråga och ha det gjort.”

”Om du vet att jag har en fråga, vet du också vad den är.”

”Ja.”

”Och vad är ditt svar?”

”Vi band Linuto av ett syfte.”

”Att förstå vad han är. Han är en tok som ställer tusen frågor och har ett sinne för maskiner. Vad mer finns det?”

Durile sa inget.

”Jag kommer inte att lämna honom här.”

”Krigsherren har ingen auktoritet utanför krig.”

”Och utan mig blir det inget krig. Harir får stå ensamt och kommer att falla och ni får se Draken bränna era skogar.”

”För en persons skull är du beredd att göra detta?”

”För en väns skull.”

För andra gången mötte Durile hennes blick, och den här gången höll hon den.

”Sådan lojalitet.”

Nobog ryckte på axlarna. De satt tysta några minuter.

”Ja”, sa Durile sedan. ”Din vän är lös från mina bindningar. Vänskap, nyfikenhet och omtanke har löst tre av kedjorna som höll honom, men det är utan betydelse. Så länge Chenice håller honom stannar han här, och Chenice kommer inte att släppa honom förrän han förstått vad Linuto är.”


När knytten drabbade samman var Linuto, Junia och Evangeline placerade i reserven. Linuto frivilligt, Junia och Evangeline trots sina protester.

”Jag behöver er vid liv för att förklara för mig vad vi egentligen slåss för”, sa Nobog och satte Chenice att se till att de inte försökte bryta mot hans order.

Alven förutsatte som alltid att alla skulle bete sig rationellt, och just därför gjorde alla det. Linuto såg att både Junia och prinsessan överväldigades av Chenices närvaro, men så hade de förstås trott att alver antingen var en saga eller sedan länge utdöda. Och Chenice hade en sådan effekt på de flesta han mötte.

Alvens lugn behövdes, även under hans stadiga blick kände Linuto hur han var nära att gå sönder av det som hände runt omkring honom.

När nordknytten fick syn på sina släktingar från Soma-is-erem stannade de först upp. Nobog diskuterade med Tzon om att sända fram förhandlare för att försöka vinna tid, men så dök mörkerprästerna upp och upphetsade knytt på bägge sidor till raseri. Nobogs ordnade linjer brakade samman när de minst disciplinerade av hennes trupper rusade för att möta fienden. Hon hade inget annat val än att blåsa anfall för resten av armén också. 

Linuto var glad att hans position inte hade någon direkt utsikt över slagfältet, det han hörde och det lilla han såg var mer än nog.

En grupp benknytt, den småväxta knyttsort som fångat honom, Winson och Nobog för vad som kändes som en evighet sedan, hade fällt ett Yhetroll med sina blåsrör och högg det i bitar med sina stora knivar.

Ett djurknytt, kanske Kattöga, slet ut strupen på en mörkerpräst med sina tänder.

En alv stod blickstilla i blodbadet med ögonen slutna, sinnebilden av frid, för att sedan explodera i ljus som frätte hud, fett, muskler av alla nordknytt inom tio meter från henne utan att röra vid de skogsknytt de slagits mot ögonblicket tidigare. 

Och Nobog, Nobog var överallt. Hos henne fanns inget raseri och ingen finess, bara kallt effektivt dödande på en skala som Linuto inte trott var möjligt.

Han vände bort blicken när han inte kunde se mer, och fann Chenices.

”Varför släppte du mig? Varför lät du mig gå fri när framtiden såg ut så här?”

Chenice gav inget svar, men Linuto tyckte sig ändå se ett i hans ögon: Valet var inte mitt.


Soma-is-erem tog krig på allvar. Även från sitt fängelse i Rådets hus kunde Linuto se hur hela staden var på fötter. Bara de riktigt gamla och de väldigt unga skulle stanna i de nordliga skogarna när armén bröt upp, och inte heller de skulle vara kvar i staden. Om striden gick fel och Yheknytten sökte hämnd var Soma-is-erem en farlig plats att befinna sig på.

Nej, bara två personer såg ut att bli kvar där de var: Chenice – och Linuto.

Linuto hade testat gränserna för bindningen som fanns kvar. Medan alla andra myllrade omkring och förberedde för avfärden försökte han lämna Rådets hus. Det gick inte. Så snart han närmade sig dörren började han känna sig illamående och yr, och för varje steg blev det värre. Han stannade innan han svimmade eller spydde.

Efter det höll han sig på sitt rum. Han hade tröttnat på att leta efter Chenice, kanske skulle det fungera bättre att bara sitta och vänta. Kanske skulle alven komma till honom.

Dagen gick, och Linuto var nära att försöka kontakta Joelito igen, trots risken för smärta, för att locka fram Chenice. Men då dök alven upp av sig själv.

”Det är tid”, sa han.

”Tid för vad?”

”Tid för dig att uppfylla ditt löfte: Att sluta fråga och följa mina instruktioner.”

Linuto kunde inte påminna sig om att han faktiskt lovat att göra något sådant, men han sa inget. Allt för att övertyga Chenice om att släppa honom.

”Din historia började den 23 mars år 780 i staden Eras i södra Ireus. Din far var en handelsresande från Nalfin, som hade erfarenheten av att bli jagad från flera byar och städer bakom sig. Din mor var en sömmerska. De var inte gifta enligt den tradition som människor följer.”

”Vänta, hur …”

”Inga frågor.”

Linuto andades in djupt. ”Okej, inga frågor.”

”När din mor blev varse om sin graviditet var din far redan i nästa stad. De träffade aldrig varandra igen.

”Din far reste vidare genom Jenis länder tills han en dag gjorde misstaget att stanna för länge i en ronsk stad där han delat vaktkaptenens dotters säng. Han fängslades och hittades senare hängd i sin cell; om han tog sitt eget liv eller mördades av flickans far är oklart. Under sitt liv visade han inga tecken på vare sig sjukan eller att ha tillgång till krafter utöver dem en vanlig mänsklig man har.”

Linuto hade inte längre några frågor; det var för mycket, det Chenice berättade. Naturligtvis hade han funderat på vilka hans föräldrar var, dagdrömt om kungar och adelsmän, men det hade aldrig verkat särskilt viktigt. Att få allt över sig så här gjorde honom matt, och han var glad att han redan satt ner.

Och Chenice var inte färdig. Utan tecken på att förstå den effekt hans ord hade fortsatte han att rada upp fakta om Linutos liv, fakta ingen kunde veta.

”Gravid och utan man hade din mor två alternativ: kyrkan eller exil tills barnet var fött. Hon valde exil. Hon var ung och stark och vandrade i dagar till en plats hennes egen mor avslöjat för henne: en stuga i skogarna utanför Vent där en gammal utstött kvinna bodde. Din mor hjälpte henne så länge hon var stark nog, därefter hjälpte kvinnan din mor. Hon var din barnmorska, och den som föreslog att du skulle överlämnas till skötarna. Och även om hon kallats häxa var också hon utan kontakt med världen bortom den rent fysiska. Hon har därefter gått den väg som alla dödliga förr eller senare går.”

”Min mor …”

”Din mor lämnade dig hos kvinnan och återvände till sitt hem. Tre år senare gifte hon sig, och hennes nya familj har aldrig anat att hon redan hade en son. Hon lever i Eras ännu i dag, med sin man, tre döttrar och en son. Hon arbetar fortfarande, men har gott huvud för innovationer och pengar och äger nu sitt eget bolag. Det finns inga spår av sjukan hos henne eller någon av hennes andra barn, och inget som tyder på krafter utöver det vanliga.

”Jag vandrade längre tillbaka längs dina släktlinjer, men utan att finna något. Din fars ätt är fylld av handelsmän, soldater, läkare och bönder. Din mors framför allt av hantverkare. Ingenstans spår av sjukan, ingenstans något utöver det vanliga.

”Så jag vände åt annat höll: Dohrgården. Om inget i ditt arv gjort dig till det du är, så borde svaret rimligtvis finnas i din uppväxt.

”Gården stängde mig ute.

”Länge trodde jag att jag funnit mitt svar, eller rättare sagt vägen till mitt svar, och försökte tränga mig igenom de barriärer som skyddade huset. Men efter att ha tillgodogjort mig gårdens ursprung blev jag medveten om mitt misstag och jag började söka på den sista plats jag hade kvar: din resa efter att du lämnat Dohrs förfaders beskydd.”

Inte ens denna kryptiska formulering, som vanligtvis skulle ha haft honom i eld och lågor, fick Linuto att ställa några frågor.

”Din resa har varit inbäddad i händelser med okänd avsändare och sammanträffanden som inte är några sammanträffanden. Dimvarelserna som förde dig samman med väringen Toyie och pastor Edwin, mötet med Nobog och Henko. Joelitos död och återfödelse i ny skepnad.”

Linuto hade nästan glömt barngråten i dimman och hur den aldrig fick sin förklaring. Nu undrade han vad som hänt Toyie sedan de träffades senast; han var rädd att han inte behandlat henne särskilt bra på slutet. Att han ens kunde fundera över något sådant i det här läget gjorde honom milt förvånad över sig själv, men mest var han fortfarande bortdomnad.

”Någon har lett dina steg, och stegen hos dem du mött. Andra är fångade i samma väv som du: dina väktare Dokaius och Junia, kejsarens ättling och väringarnas band i Harir, pastor Edwin, bergsklättrerskan. Personer du aldrig träffat, vars handlingar påverkar och påverkas av dina.

”Jag vet vem vävmästaren är, hennes fingeravtryck är tydliga för den som vet att titta efter dem, och Nobog nämnde hennes namn när vi först möttes. Men det är inte hon som gett dig dina förmågor, de har inte sitt ursprung hos de äldsta.

”Nej, Skogskvinnan fann dig bara, hon skapade dig inte. Och så är jag, trots all tid och kraft jag nyttjat, tillbaka på samma plats där vi började:

”Vad är du?”

Det tog flera minuter av tystnad innan Linuto förstod att Chenice faktiskt förväntade sig ett svar. Han skakade på huvudet.

”Du kan inte bara … dumpa det här på mig och förvänta dig en rationell reaktion.”

”Så ge mig en orationell reaktion.”

Linuto ställde sig upp och började snurra, som tankarna i hans huvud snurrade. Han snurrade snabbare och snabbare, inte för att försöka finna ett svar eller för att driva med Chenices konstiga frågor, utan för att det var svårt att sluta när han väl börjat.

Vad är jag?

Jag är en son till en levande mor. Jag har syskon och släktingar.

Jag är övergiven.

Jag är en tok utan diagnos, uppväxt på en gård för att jag lämnades där.

Jag är Joelitos vän, och Mikelotos, och kanske Toyies och Nobogs och Winsons, ifall de fortfarande bryr sig om mig trots allt jag ställt till med.

Jag är nyfiken och lättlärd.

Jag är en tok.

Är jag en tok?

Han snubblade till och Chenice fångade honom.

”Vad vill du ha av mig?”

”Ett svar.”

”Jag har inget svar.”

”Du har ett svar, det finns i dig. Jag kan finna det, om du låter mig.”

”Vad menar du?”

”Ge mig tillåtelse att söka i ditt sinne.”

”Okej.”

”Förstår du vad du säger ja till? Jag kommer att kunna se alla tankar du någonsin tänkt, allt du försökt gömma …”

”Okej”, avbröt Linuto. ”Jag förstår. Okej. Kör.”

Chenice nickade. Han ställde sig bakom Linuto och lade sina händer på hans axlar. Linuto kände hur det brände till i dem, men inget mer.

Chenice däremot flög bakåt och landade, väldigt ograciöst, på golvet i andra änden av rummet. Linuto vände sig om och såg på honom.

”Fler bakslag?”

”Någon långt större än mig, långt större än Skogskvinnan, har sina ögon på dig.” Chenice lät skakad. ”Mina bindningar är upphävda. Du är fri att ge dig av.”


Striden var förlorad. Nobog hade sänt allt han hade mot Yheknytten och det var inte nog. Allt han kunde hoppas var att Olof Khomondurs män hunnit leda Övre stadens invånare till säkerhet.

Nobog fann Lanuh där striderna gick som mest i skogsknyttens fördel. Hon dödade de nordknytt alven stridit mot och beordrade henne att sprida reträttordern. De måste fly: Yheknyttens raseri gick inte att besegra.