Kapitel 48: De överlevande

Svävaren ledde reträtten. Henko styrde den med sin hela arm. Andrelia stod bredvid honom på ena sidan, Edwin på den andra. Det var de två som ledde armén nu – men armé var en missvisande term.

Relam hade hållit sina beridna trupper tillbaka, och de var i stort utan förluster. I övrigt bestod de flyende av skadade fotsoldater, tidigare krigsfångar som bytt sida när knytten dök upp – och stora delar av befolkningen från norra Harir. Relam och åtta tusen av de soldater han lett söderut hade gett sina liv för att de skulle ha en chans att komma undan.

Toyie satt på främsta raden i svävaren. Solen och vinden och jorden byggde upp de krafter hon gett till Edwin, men det tog lång tid och hon orkade ingenting. Svävaren i övrigt var fylld av andra som var för skadade för att gå. Hon önskade att hon kunde hjälpa dem, men innan hon återvunnit sin styrka vågade hon inte ens försöka styra Issys och Ellens energi.

De flydde norrut och knytten följde efter dem. Relams offer och Eraims stålgolems hade skänkt dem tid, men det hade också väckt knyttens raseri. De var outtröttliga – medan de flyende för varje timme rörde sig långsammare och långsammare. Blixtattacker från kavalleriet hindrade knytten från att marschera fullt ut, men hästar och ryttare orkade inte hur mycket som helst.

Edwin hade förklarat för Toyie vad som hänt efter att magus Chartsin försvann, men hon var inte säker på att hon förstod. Hon var inte säker på att hon ville förstå. Det var nog att återvinna krafter och kunna hjälpa dem som behövde henne.

Hon undrade var Inessa var, och Alepha. Alepha hade lett dem till huvudstaden och övergett dem där. Hon hade mycket att svara för.


Några timmar senare var svävaren långt bak i armén igen, och höll koll på knytten. Toyie kände sig starkare, och hade ställt sig bredvid Henko framme vid ratten.

”Hur är armen?”

”Det är ingen fara.”

”Jag kan försöka göra något åt den, om du vill.”

”Jag har inte glömt vad du kan göra, men om du återfått din styrka finns det andra som behöver dig mer.”

Det var bland det längsta hon hört honom säga.

”Jag vet inte om jag återhämtat mig. Jag är inte lika trött, men jag är fortfarande ny på det här.”

”Vem har lärt dig?”

”Jag har lovat att inte berätta.”

”För mig?”

”För någon.”

”Jag kan gissa. Du behöver inte säga om jag gissar rätt.”

Toyie skrattade.

”Jag gissar att det är antingen Maia eller Inessa.”

Toyie slutade skratta.

”Jepp, det var vad jag trodde.”

”Hur …”

Henko hyschade henne.

”Bryt inte ditt löfte”, sa han.

De stod tysta en stund. Edwin kom fram och bad Henko styra tillbaka till folkmassans front igen, och gladiatorn svängde runt och accelererade. Edwin satte sig, så Toyie och Henko var ensamma vid ratten igen.

De kom ikapp eftertrupperna, beridna soldater Andrelia posterat där för att skydda den stora trossen av civila och skadade. Riddare, ridande bågskyttar och lätt kavalleri omgärdade de långsamt gående människorna.

”Du kan få prova med min arm”, sa han. ”Men inte när jag styr.”

Den andra dagen efter flykten från Harir började gå mot sitt slut. Toyie undrade om knytten blev trötta eller om de skulle marschera hela natten, och om flyktingarna då måste göra detsamma. Redan hade Edwin satt Pudas på att fördela dem som inte orkade gå längre på riddjur och dragdjur från huvudstaden. Ett färskt spår av kvarlämnade dyrbarheter låg där folkhopen dragit fram då allt utom mat och människor fick stryka på foten. Snart skulle det inte finnas mer att ge, och Toyie undrade om Edwin klarade av att ge ordern om att lämna de svagaste efter vägkanten för att rädda de övriga. Hon trodde inte det.

Svävaren hade nu passerat igenom de civila och var framme vid soldaterna i förtruppen. Hittills verkade det som att knytten bara dykt upp i Harir, men Edwin och Andrelia tog inga chanser.

Toyie satte sig vid pastorn.

”Jag känner mig bättre”, sa hon.

”Det gläder mig. Jag önskar att jag aldrig bett dig om det jag bad dig om, men jag trodde att det var nödvändigt.”

”Jag vet”, sa Toyie. ”Det gör inget. Men om vi hämtar upp Issy och Ellen nu tror jag att jag kan börja hjälpa dem som behöver det mest.”

”Min vän, din omtanke om andra är gränslös, men jag är rädd att du bränner ut dig själv och de andra. Du har uttömt dig två gånger på några dagar, och bringat mig tillbaka från dödens dörrar med Ellen och Issys hjälp.”

”Några av dem kommer att dö i natt om jag inte gör något”, sa Toyie och tittade på människorna som låg på golvet i svävaren.

”Är du säker på att du vill det här?”

Toyie nickade.

”Då så. Henko, stanna svävaren. Jag hämtar dem.”

Pastorn hoppade av innan farkosten riktigt stannat och joggade bortåt. Henko landade och satte sig vid Toyie. Han darrade.

”Hur är det med dig?”

”Ingen fara”, sa Henko, men skakningarna i hans röst förrådde honom.

”Var inte dum”, sa Toyie. ”Om du kollapsar, vem ska då styra svävaren?”

”Inte så svårt”, fick Henko fram.

Toyie lade sin arm om honom och tog hans brutna arm i sin andra hand. Hon kände genast den feber som spridit sig ut från brottet och som om den fick fortgå skulle nå hans hjärta. Hon koncentrerade den livskraft hon fått tillbaka under dagen, fortfarande fascinerad och förbluffad över vad hon kunde göra och över hur mycket hon återhämtat sedan överföringen till Edwin lämnat henne helt tom, och sände den in i Henko.


Mikeloto tyckte inte att det var roligt längre. Han hade fått se väringar och soldater, han hade kommit till Hulting och Harir, och han tyckte mycket om Issy även om hon ibland sa konstiga saker och han undrade vad hon såg i honom (och var kom de tankarna ifrån; att tjejer gillade honom var ju något självklart), men nu kunde det räcka.

Han var trött på att gå varje dag, trött på att sova på marken och bo i tält eller under bar himmel. Han var trött på att äta samma sak. Han var trött på att inte ha någon att prata med, annat än Issy och Ellen. Han var outsägligt trött på Pudas och Edwin. 

Han ville hem. Han ville att Linuto skulle komma tillbaka och att Joelito skulle sluta gömma sig.

Svävaren svepte förbi, och Mikeloto såg trånande efter den. Om han inte fick vara i Dohrgården kunde han i alla fall få tillbaka de dagar då han åkte med på svävaren, då han var en av de viktiga.

Han hade faktiskt varit med och dödat skräcködlan Cavatika. Men vad som hänt i Genvägen var för förvirrande att tänka på, så han sköt undan det. Han hade mycket träning i att skjuta undan saker.

Issy gick vid hans sida, hennes hand i hans. Hon pratade och pratade, men hennes ord var riktade till Ellen och Mikeloto lyssnade inte. I början hade det gjort honom lycklig bara att röra vid henne, men nu visste han inte.

En vind började blåsa. Den rufsade till Mikelotos hår. Han försökte hålla frisyren i skick, men så snart han fick ordning på den så kom vinden tillbaka. Femte gången det hände började någon att fnissa. Mikeloto såg inte vem det var, men han såg att vinden var väldigt lokal – den blåste bara på honom och Issy.

Fnisset övergick till skratt och nu var det flera som hörde det och tittade sig omkring. Mikeloto kände igen rösten. För inte första gången önskade han att det fanns något sätt att hämnas på den kroppslöse Joelito. Nästa gång vinden kom tillbaka till honom kunde han inte hålla sig.

”Men kan du lägga av!” röt han.

Joelitos skratt övergick till gapskratt. Vinden ökade på några sekunder till stormstyrka och försvann sedan.

Joelito väsnades inget mer, och svarade inte när Mikeloto försökte prata med honom.

En stund senare kom Edwin och hämtade Issy och Ellen. Mikeloto försökte följa med, men pastorn stoppade honom. Issy sa att hon måste hjälpa Toyie med någon väringgrej och ändå inte kunde vara med honom. Sur på att lämnas utanför, igen, berättade Mikeloto inte för pastorn att Joelito var tillbaka. Kanske skulle den lille pajsaren dyka upp igen, nu när Issy försvunnit. Mikeloto hade försökt förklara för honom varför de var tillsammans, men Joelito ville inte lyssna.

”Gör dina väringsaker då, tänk inte på mig”, sa han, men Issy hade redan sprungit i väg och hörde inget.


Toyie vaknade av att solen lyste på henne. Hon hade sovit tätt, tätt tillsammans med Issy och Ellen på svävarens golv. De hade arbetat till långt in på natten, och alla de skadade som färdats på svävaren var nu så återställda som Toyie klarade av att göra dem, vilket i många fall var helt återställda.

Och hon var full av energi igen. Att ligga mellan Issy och Ellen var som att vara en blomma i ett växthus en varm sommardag med gott om vatten. Hon var laddad till bristningsgränsen med livskraft. 

Henko satt och åt lunch med pastor Edwin och Andrelia. Toyie hade tydligen sovit länge. 

”Du strålar i dag”, sa Henko.

Toyie log mot honom.

”Knytten har slutat följa efter oss”, sa Edwin. ”I alla fall tillfälligt. De slog läger i går natt, och våra spejare har ännu inte återkommit med bud om att de brutit upp.”

”Bra. Tror du att de gett upp jakten?”

”Inte av sig själva. Men deras herre kan ha kallat tillbaka dem till Harir.”

”Berätta det viktigaste”, sa Henko.

”Vad kan vara viktigare än det?” sa Toyie.

”Joelito kom tillbaka i natt, med bud från Linuto och Nobog och Winson. De är oskadda, och …”

Toyie gav upp ett glädjetjut och kramade om Edwin. Hon tog Henkos hand.

”Jag är så glad. Jag visste att de skulle klara sig.”

”Det är inte allt”, sa Henko.

”De leder en armé av knytt”, sa Edwin.

”De leder en vad av vad då?”

”Du hörde rätt”, sa Henko.

”Jag kan nog inte förklara det, Joelito var på sitt allra mesta tokhumör när han framförde budskapet. Men Nobog vann någon tävling och fick en armé som pris, om man får tro på meddelandet. De är öster om Harir. Det var deras ankomst som gjorde att Relam kunde köpa oss tid att komma undan. Kanske är det tack vare dem som våra förföljare stannat,” sa Edwin.

”Nobog leder en armé av knytt?” sa Toyie.

Henko skrattade.

”Det är just typiskt henne”, sa han.

En soldat kom ridande och höll in sin häst vid den parkerade svävaren. Andrelia gick och pratade med honom och kom tillbaka.

”Det verkar som om våra förföljare vänder tillbaka till huvudstaden. Vår fiendes styrkor kanske inte är oändliga trots allt.”

”Jag har inte sagt att de är oändliga, bara att han har alla Kverns stammar att förfoga över”, sa Edwin.

”Tre stammar brände Maruka och plundrade hela kusten ner till Tvillingstaden”, sa Andrelia. ”Alla Kverns stammar … det är oändliga styrkor.” 

”Det viktiga just nu är att det direkta hotet mot dem vi skyddar har försvunnit”, sa Edwin. ”Nu kan vi planera för vad vi ska göra härnäst.”

”Det är inte längre vårt beslut”, sa Andrelia. ”Prinsessan är befriad. Mitt uppdrag är att se henne krönt och sedan utföra det hon ger mig order om.”

”Prinsessan?” viskade Toyie till Henko, som nickade.

”Hon är med Nobog och Linuto”, sa han.

”Det som händer här är större än Ireus”, sa Edwin. ”Det är större än Jenis.”

”Det är möjligt”, sa Andrelia. ”Men jag kan inte göra något i mig själv, jag är inte ens fältherre. Relam skickade brev om vad som hänt till kungarna i Ron, Nudduh och Nalfin, till ert råd i Cebea och till Henko. Den ende som kom var Henko. Vi behöver vår drottning.”

De fortsatte att diskutera, men Toyie lämnade dem. Ellen och Issy hade inte vaknat än, men som hon kände nu behövde hon dem inte.

Så fort hon kom in i det större läger där Harirborna bodde strömmade folk till runt henne. Tydligen hade ryktet spritt sig om vad hon kunde göra.


”Vad är det med din knäppa kompis egentligen?” skrek Issy.

Hon kom stormade mot Mikeloto. Det var första gången han sett henne arg.

”Vad pratar du om?”

”Han är elak. Han säger elaka saker och han vägrar att sluta och han följer efter mig hela tiden. Han väckte mig!”

”Följer han efter dig nu?”

”Hur ska jag veta? Den lille fegisen säger inget när andra kan höra, men så fort jag är själv. Eller så viskar han. Han spionerade på mig när jag pinkade och skrattade åt mig. Säg något!”

”Vad ska jag säga!”

”Att han är hemsk. Att du ska lösa det.”

Mikeloto skrattade till, vilket var helt fel sak att göra.

”Skrattar du åt mig! Skrattar du också åt mig? Ni är precis likadana.”

”Ja, vi är ju tokar”, sa Mikeloto.

Issy gav upp ett tjut och rusade därifrån. Mikeloto stirrade efter henne, förstod knappt vad som hänt. Pudas knuffade till honom.

”Följ efter henne.”

”Jag vill inte.”

”Var inte dum”, sa Pudas.

”Jag är inte dum!” skrek Mikeloto, men han sprang efter henne ändå.

”Issy!” ropade han. ”Jag menade bara att jag inte kan stoppa honom. Det var därför jag skrattade.”

”Prata inte med mig.”

”Issy!”

”Nej!”

Mikeloto hann i kapp henne. När han tog hennes arm snurrade hon runt och slog bort hans hand. Hon hade gråtit, och orden han tänkt säga fastnade i halsen på honom.

”Jag ska prata med honom”, sa han.

”Lovar du?”

”Jag lovar.”

Men hur ska jag få honom att lyssna?


Han gick bort en bit från alla andra innan han försökte. 

”Vad sa du till henne egentligen, Joelito?”

”Bara som det är”, kom svaret direkt.

”Och hur är det?”

”Hon är bara med dig för att du är snygg, hon ser egentligen ner på människor, hon är en stor hycklare.”

”Hur vet du det?”

”Linutos nya väring berättade det.”

”Har Linuto en ny väring?”

”Hurså, vill du ha fler?”

”Nej, jag vill bara ha Issy”, sa Mikeloto, men det tog några sekunder innan han sa det.

”Du tyckte Ellen var snyggare först.”

”Nehej.”

”Jo.”

”Det gjorde jag inte, jag tyckte Issy var snyggast först och jag vill att du slutar bråka med henne.”

”Varför?”

”För att hon blir ledsen.”

”Det spelar väl ingen roll.”

”Det gör det för mig. Om Linuto har en ny väring kan du väl bråka med henne i stället.”

”Du har blivit så tråkig sen ni blev ihop.”

”Och du har blivit elak sedan du blev bara en röst. Varför är du så elak?”

På det fick Mikeloto inget svar, Joelito hade försvunnit igen. Men han slutade att trakassera Issy.


Henko gled upp med svävaren bredvid Toyie.

”Vi ska åka till Nobog och Linuto, vill du följa med?”

”Nu?”

”Strax. Hoppa in.”

Toyie gjorde det. Hon var helt slut igen, folk slutade inte att komma med sina skadade och sjuka.

Ellen satt och halvsov i bak på svävaren, i övrigt var den tom. Hon vaknade när Toyie kom ombord.

”Vad gjorde du egentligen?” sa hon. ”Jag tycker inte om det.”

”Vad pratar du om?”

”Jag har varit orkeslös hela dagen, och Issy var trött och jättekänslig. Samtidigt springer du omkring på moln. Du måste ha gjort något i natt.”

Toyie tänkte på hur hon vaknat fylld av energi. Hon hade trott att det bara var hennes egen naturliga återhämtning. Eller hade hon anat?

”Förlåt. Jag visste inte att jag gjorde det.”

”Hmpf”, sa Ellen. ”Det är du som kan det där. Nu har du helat människor hela dagen och fått en massa tack, men med min kraft.”

Toyies kinder brände. Det Ellen sa var förmodligen sant, och även fast hon inte gjort det med flit så skämdes hon. 

”Förlåt”, sa hon igen. ”Jag är inte fullärd och min lärare har försvunnit, men det är ingen ursäkt. Jag ska vara försiktigare.”

Ellen skakade på huvudet.

”Jag vill att du lär mig”, sa hon. ”Jag vill kunna göra det du gör.”

Frågan hade förvånat Toyie mer om hon inte hört motiveringen: Ellen ville glänsa med sina kunskaper inför omgivningen, kanske var det till och med en plan för att förföra Henko genom att visa att hon var en äkta väring. Men om det gjorde att fler blev hjälpta, vem var hon att säga nej?

”Är du säker?” sa hon i stället. ”Träningen är väldigt tung, och det är svårt i början.”

”Ja.”

”Jag vet inte om jag kan lära dig, det finns så mycket som jag inte vet. Men jag ska försöka.”

Ellen nickade, och verkade sedan somna igen.

Svävaren hade kommit fram till platsen där Andrelia och Edwin stod. De höll fortfarande på att instruera dem som skulle leda trupperna och folket medan de var borta, så Henko landade svävaren. Ellen gick för att leta rätt på Issy, och hon försökte inte ens titta sexigt tillbaka över axeln på Henko (en teknik Toyie sett henne använda åtskilliga gånger). Hon måste verkligen vara trött.

Henko satte sig bredvid Toyie i svävaren.

”Vilka mer ska med?” sa Toyie.

”Mikeloto och en av munkarna från Harir.”

”Varför det?”

Henko rykte på axlarna.

Andrelia, Edwin och munken klev ombord och Henko satte igång svävaren igen.

”Varför ska Mikeloto med?” frågade Toyie.

”Han har sett nog av krig”, sa Edwin. ”Jag har ordnat en eskort som kan ta honom tillbaka till Dohrgården.”

Han nickade mot munken. 

”Men Issy då? Hon och Mikeloto …” 

Toyie visste inte hur hon skulle uttrycka sig. 

”Borde inte de få bestämma själva om de ska vara tillsammans?”

”I vanliga fall. Kanske. Men Issy behövs här.”

”I vanliga fall hade de aldrig träffats”, sa Toyie. ”Och var det inte du som sa att vi alla har en roll att spela, att den Högste satt oss här av en anledning?”

Edwin nickade.

Henko saktade in svävaren, som styrt upp vid Mikeloto och Issy. Mikeloto mer eller mindre flög upp i svävaren. När han sträckte ut handen för att dra upp Issy började munken att stoppa honom, men Edwin skakade på huvudet och han slutade.

Toyie tittade på Edwin.

”Den Högstes vilja och den fria viljan. De två krafter som format den värld vi lever i. Du har rätt i att vi inte ska försöka sätta oss upp mot dem”, sa han.

Ellen klev också ombord och nu var de fulltaliga. Det kändes nästan som den enklare tiden före Hulting var tillbaka när Henko gasade på och styrde mot sydost.