Kapitel 49: Magus Chartsins historia

”Alla trodde att jag skulle följa i min fars fotspår.”

Magus Chartsin såg inte på henne när han pratade, utan tittade ut genom fönstret mot öster. Maivi väntade på att han skulle fortsätta. 

”Jag hade alla förutsättningar: jag var äldste son och jag var intelligent och hade talang. Men jag var aldrig intresserad. Varför stanna i en liten by när hela världen fanns inom räckhåll?”

Nu tittade han på henne.

”Har du hört ryktena? Hur jag kom till Harir från öster, med en demon som tjänare?”

Maivi skakade på huvudet.

”Jag är inte Harirbo.”

”Jag gjorde aldrig någon hemlighet av mitt ursprung, men folk i Jenis vet i stort ingenting om världen utanför. Sho-Eresso är bara en saga för er, och knappt det. Inte för att mina landsmän vet mer om Jenis – man kunde tro att våra länder låg på olika sidor om klotet, men sanningen är att en gynnsam seglats från mitt land till Nalfins östkust tar bara några veckor. Om man kan hitta ett skepp som vågar resan. ”

Maivi såg solen gå upp. Även om hon lämnat huset direkt när magus Chartsin väckt henne hade hon inte hunnit ut ur staden före ljusets återkomst. Hon undrade om han vetat det och försökt lura henne, eller om han misstagit sig.

”Jag brydde mig inte heller om Jenis till en början. Nej, jag hade större planer än så. Konikos har underverk ni stackare inte kan drömma om, och får Harir att se ut som en bortkommen småstad. Människor, det finns människor överallt, hela tiden.”

Maivi, som hade svårt för folkmassorna i Harir, tyckte att det lät mer avskräckande än inbjudande. Hon började också ångra sina frågor till Chartsin, hon var inte längre säker på om att hon ville veta svaret på dem.

”Men jag kunde inte stanna där. Min ambition gjorde att jag fick mäktiga fiender, och hellre än att kämpa mot dem från ett underläge gick jag i exil från mitt hem.”

”Du flydde.”

”Tillfälligt. Mitt mål var alltid att återvända, när … men nu …”

Han tystnade.

”Det fanns bayardiska köpmän i Konikos”, fortsatte han. ”De seglar längre än några andra, till Imar, Lacharam, glömda Gråstock, Snöland i söder. En av dem berättade för mig om Jenis, om Draken och om en värld där magin försvunnit.”

Maivi kände inte till någon av platserna han nämnt. Och efter att ha hittat folket i deras gömda stad kunde hon inte skriva under på att Jenis var en plats utan underverk. Men hon förstod vad han menade, människornas trollkarlar hade försvunnit för flera mansåldrar sedan.

”En värld med en enda magiker är en värld där den magikern härskar”, sa Chartsin. ”Om han vet vad han gör.”

”Så det var därför du kom hit.”

”Inte enbart. Men de ytterligare anledningarna skulle gå över ditt huvud, som jag är säker på att mycket av det jag sagt redan gjort.”

Maivi ignorerade förolämpningen, som var ansträngd i överkant och inte alls kom med den lätta arrogans som magus Chartsin försökt få det att låta som. Hennes tid med alverna och deras minimala ansiktsuttryck hade gjort det lätt att läsa vanliga människor, även sådana som var vana att manipulera andra.

”Det har inte gått så bra för dig”, sa hon i stället.

”Åh, men jag fick inte veta allt jag behövde”, sa Chartsin och log. ”Landet har inga magiker, det är sant – men det finns präster och pastorer överallt.”


De pratade inget mer efter det. Maivi övervägde att lämna huset, trots att det var mitt på dagen – om inte annat byta till ett nytt gömställe. Hon hade försökt behandla magus Chartsin som en medmänniska, men hans närhet gjorde henne mer och mer obehaglig till mods.

Han hade sagt att han skulle vänta på ett tillfälle att slå till mot Herman Leo, och hon undrade hur han skulle veta när läget kom. 

Hon klättrade upp på vinden och spejade ut över staden. Regnet som öste ner hade släckt lågorna, men fortfarande pyrde det på många ställen och svart rök blandade sig med vattendropparna och fallande aska. Det skulle knappast bli mörkare på natten, och hon bestämde sig för att det var tid att försöka lämna staden.

Magus Chartsin satt med korslagda ben på ett bord i rummet där de först mötts. Han verkade vara i någon form av trans – hans ögon var öppna men bara hans ögonvitor syntes. Maivi sa inte farväl.

Ute på gatan var det svårt att andas av röken och askan. Ingen eld hade nått kvarteren kring huset, men grå blöt sot täckte allting.

Hon begav sig mot södra porten först, den var närmast. Snart hörde hon ljudet av knytten som festade i ruinerna. Hon ville inte tänka på vad för kött som grillades över eldarna, vilka brann under hastigt uppslängda regnskydd eller i hus där bara en vägg slagits in. Förödelsen där horden dragit fram var bortom allt hon kunde ha föreställt sig, och hon gick långa omvägar varje gång hon såg ljuset av en eld eller hörde knyttens röster komma närmare.

Det tog flera timmar att ta sig till porten, och när hon kom fram såg hon genast att den vägen ut var stängd för henne. De knytt som vaktade här var inte segerrusiga eller trötta, och hon var sekunder från att bli upptäckt. Själva porten var stängd och reglad.

Ekorrstaden verkade ha kommit lättast undan knyttens attacker, så hon återvände dit och begav sig sedan österut. Snart tvingades hon konstatera att inga broar över floden verkade finnas kvar, och hon kom närmare och närmare muren utan att kunna ta sig norrut mot porten. Till slut hittade hon en smal, skraltig repbro. Den gick från hustak till hustak många meter över vattenytan och gungade betänkligt. Men hon, som bestigit Orneberg och flugit på en älvdrakes rygg, gick över utan oro. 

Nu var hon nästan framme och hörde knytt igen. Hon sänkte takten. Större delen av dagen hade gått, och hon var hungrig. Hon klättrade upp på ett hustak. Det hade slutat regna, men takplattorna var hala. Hon gick försiktigt på huk fram till taknocken. Hon såg muren, men ingen port. Var hon fortfarande för långt söderut?

Nej, det var hon inte. Det djupare gråa mot murens gråa var inte bara skuggor. Porten fanns inte längre, i stället fanns där en tjugo meter bred öppning. Stora stenblock hade regnat ner över husen i närheten. Inga knytt patrullerade krönet, men en stor grupp stod på vakt vid öppningen. De stod på insidan, som om de gömde sig för något.

Allt detta var till hennes fördel. Hon väntade till mörkret föll och smög sedan fram till den höga stenväggen. Hon spände på sig stegjärnen som hon inte använt sedan Orneberg och klättrade. Det var inte särskilt svårt. Gliporna mellan stenarna gav gott om ställen att sätta händer och fötter. Hon var snart uppe och spejade utåt. Hon såg inget som kunde förklara knyttens ovilja att bli sedda, och efter att ha stått så ett tag klättrade hon ner på utsidan. 

Hon lämnade staden utan saknad och utan en tanke på Stephlin. Hon hade fått nog av människornas värld, nu ville hon tillbaka till bergen. 


Viskningarna kom från överallt och ingenstans:

Kvinnan som var en kvinna var på väg tillbaka. Maivi bergsklättrerskan skulle återvända till dem.

Folket delade nyheten med sina nya vänner.

Och folket spekulerade. Vad betydde hennes återkomst?


Hon hade planerat att vända söderut direkt och färdas parallellt med landsvägen mot Ron och högländerna. Men så fort hon började gå kände hon hur något drog henne österut. Först försökte hon hålla emot, men hon insåg snart att det här bara skulle bli ännu en sak som gnagde på henne ifall hon inte undersökte vad det var. Hon hade aldrig känt ett så starkt behov av att göra något förut, inte ens när hon bestämde sig för att resa till Orneberg. När hon bytte riktning var det nära att hon började springa, trots att mörkret och det ojämna underlaget troligen skulle ha lett till brutna ben.

Hon vandrade hela natten. Hon visste att hon borde känna sig hungrig, borde känna sig svag. Men så länge hon höll kursen så var det som om hon flög fram utan motstånd. Att stanna och försöka sova var ett skämt. När morgonen kom stapplade hon fram, men hon kände ingen trötthet och ingen smärta.

Med morgonljuset såg hon dem, varelser långt märkligare än de knytt hon tidigare sett, en hel armé av dem. Och bland dem gick de äldsta, men äldsta som inte var del av folket, som aldrig levt i grottstaden eller lytt under Teihvar. Hon kunde inte veta det, men hon visste det ändå, utan några tvivel. Det här var vad som hade dragit henne hit.

Ingen stoppade henne när hon gick in i lägret, men nu när hon var framme övergavs hon av energin som drivit henne så skoningslöst, och hon föll ner på knä och vidare in i medvetslöshet.


”Du måste lära dig att kontrollera kraften inom dig”, sa en röst, och Maivi visste inte var den kom ifrån. Allt var svart runtomkring henne. Avlägset kände hon sin kropp värka, och hon ville inte tillbaka till den. Hon ville stanna här i det svala mörka.

”Mycket är nytt för dig, men vi kan hjälpa dig att lära känna dig själv.”

Rösten påminde om Temoras, folkets ledare i grottstaden under Teihvars tid på berget. Maivi tvingade sig tillbaka till fullt medvetande.

”Håll dig på utsidan om mitt huvud”, sa hon och slog upp ögonen. ”Jag vet kanske inte så mycket om de äldsta, men jag hoppas ni har mer hyfs än att invadera någons sinne utan inbjudan.”

Kvinnan som stod vid bädden Maivi låg på ryckte till, som om hon fått en örfil. Hennes ögon mötte Maivis, och hon bugade sig. 

”Jag ber om ursäkt. Mitt namn är Durile.”

Maivi nickade. Hon pressade tillbaka värken och log.

”Ursäkten accepterad. Du sa att jag måste lära mig kontrollera kraften inom mig.”

”Ja.”

”Det var inte min kraft. Något drog mig hit.”

”Du kände vår närvaro och drog dig själv. Vi var medvetna om att du var på väg, men igen av oss gjorde något för att påverka dig.”

”Vad gör ni här, i en armé av knytt?”

Durile började förklara. När hon kommit till att de kämpat mot de andra knytten i Harir och nu hade prinsessan Evangeline med sig, fick Maivi syn på något som tillfälligt fick henne att glömma sina frågor. Kvinnan hon inte lärt känna i klostret kom gående genom lägret. Hon såg Maivi några sekunder efter att Maivi sett henne, och hennes ansikte lyste upp. Hon kom in genom tältöppningen och ställde sig vid sängen där Maivi låg. 

”Jag är glad att se att du kom undan”, sa kvinnan. ”Jag har oroat mig.”

Maivi hade inte skänkt henne en tanke, men det sa hon förstås inte. Hon tog hennes hand i sin. Med sig hade kvinnan en smal, rödhårig yngling.

”Jag är glad att inget hände dig heller”, sa hon, men tystnade. ”Fast jag ser att det var det något som gjorde.”

”Min bror är försvunnen i staden. Och jag …”

”Du deltog i striderna.”

Kvinnan nickade.

”Vem är du? Om det inte är hemligt längre”, frågade Maivi.

”Nej, Chenice säger att det inte spelar någon roll, Meishur behöver inga blodsoffer. Mitt namn är Junia av Dohrgården. Det här är min vän Linuto.”

Maivi tittade på den unge mannen, och hon såg något av Teihvars outgrundlighet i hans ögon. Hon satte sig upp och satte ner fötterna på marken innan hon svarade. 

”Jag heter Maivi, av vissa kallad bergsklättrerskan.”

Det väckte den unge mannens uppmärksamhet. Han började fråga ut henne, men Junia avbröt honom innan hon hann ge honom några svar.

”Han har inga begränsningar”, sa hon till Maivi. ”Linuto, låt henne berätta det hon vill berätta och i hennes egen takt.”

Hon vände sig mot Maivi.

”Du ser helt slut ut. Har du fått något att äta i dag?”

Maivi skakade på huvudet och Junia visade henne till matplatsen. Maivi var mör efter gårdagen, men kände sig bättre ju mer hon rörde på sig. Väl framme högg hon in med god aptit. 

”Vad menade du med att ’Meishur behöver inga blodsoffer’”, frågade Maivi, med magus Chartsins ord i tankarna.

”Hon får ställa frågor, alltså?” sa Linuto, men Junia hyschade honom och berättade sin historia, från att hon rövades bort av Chartsins tjänare till att hon separerades från sin bror igen i det brinnande Harir och inte visste om han levde eller vad som hänt honom.

Junia berättade inte att hon var tokskötare och att Linuto var tok, men Maivi kände till Dohrgården och visste vad ”to” i slutet på ett mansnamn betydde.

Durile hade följt med från tältet till matplatsen, och lyssnat uppmärksamt på Junias historia.

”Jag vill inte skilja dig från din återvunna vän, men så fort som möjligt vill Chenice träffa dig”, sa hon. “Han har frågor.”

”Jag har några frågor till honom också”, sa Maivi.

Linuto skrattade högt åt det, men vägrade förklara det roliga. Maivi sa adjö till honom och Junia, men lovade att söka upp dem igen innan hon begav sig vidare. 

Hon följde Durile mot lägrets utkanter. De kom fram till ett luftigt tält. Durile höll upp öppningen och visade att Maivi skulle gå in. Hon släppte fliken efter henne och lämnade Maivi i dunkel, dunkel hon inte hade några problem att se igenom.

I mitten av tältet satt en alv med samma utstrålning som Temora. Maivi satte sig mitt emot honom. 

”Välkommen, dotter.”

Hans ord förvånade henne inte. Hon hade vetat vem han var i samma ögonblick som hon såg honom.

”Hej pappa.”

”Du har funnit alla delar av vårt splittrade släkte, som jag alltid visste att du skulle göra”, sa han.

”Vandrarna, folket i Grottstaden och ni, vad ni nu kallar er.”

”Familjen. Soma-is-erems äldsta”, sa han.

”Och nu har jag hittat dig”, sa Maivi.

”Som jag också alltid visste att du skulle.”

”Jag har inte letat efter dig.”

”Om du gjort det hade du inte funnit mig.”

”Människorna i Rovbo pratade om en profetia.”

Chenice nickade.

”Det är så människor ser på saken.”

”Men inte vi?”

”De äldsta upplever inte tid som de andra folken. För oss är framtidens och det förflutnas dimmor möjliga att skingra, till en viss gräns. Efter vandrarna och den gamle på berget är jag den mest erfarne av oss; mina föräldrar genomlevde Trollnatta. Jag ser mycket.”

Maivi nickade. 

”Så vad ska jag göra nu?” sa hon.

”Jag kan inte styra dig eller råda dig. Jag är inte en av vandrarna, som ständigt försöker manipulera de kortlivade efter sina egna syften.”

”Ändå är du här, mitt i människornas krig.”

”Det är inte människornas krig längre. Halvmannen måste stoppas och knytten räddas från hans inflytande. Draken får inte flyga igen. Skogskvinnans plan har misslyckats, och nu måste vi och de som gjort oss till sina ledare rädda Jenis, som vi har gjort förut.”

”Jag mötte Sylvia utanför kyrkstaden”, sa Maivi. ”Hon var den första av de äldsta jag träffade, även om jag inte visste vad hon eller jag var då. Jag hjälpte henne, med en liten sak, men hon sa att om jag någonsin behövde henne …”

Chenice nickade.

”Jag vet.”

De satt tysta en lång stund.

”Tänker du inte fråga mig?” sa Maivi.

”Fråga vad?”

”Om jag bestämt mig för vilket öde jag ska välja: väringarnas eller alvernas.”

”Beslutet ligger fortfarande framför dig.”

”Vadå? Jag har bestämt mig.”

Chenice skakade på huvudet.

”Först när du träffar den gamle på berget igen kommer ditt beslut att fattas.”

Maivi brydde sig inte om att kommentera det, hon hade lärt sig att inte debattera med gamla alver om sådana saker, även när hon visste att de hade fel.

”Är min mamma också här någonstans?” sa hon i stället.

”Nej.”

”Lever hon?”

”Ja.”

”Är det någon vits att fråga vem hon är?”

”Jag kommer att svara om du frågar mig.”

Tystnad.

”Vem är hon?”

”Hennes namn är Maia. Du fick ditt namn efter henne”, sa Chenice.

”Var är hon nu?” sa Maivi.

”Jag vet inte.”

”Du har hållit koll på mig, men inte henne?”

”Jag följer hennes önskningar.”

”Du har aldrig frågat mig vad jag tycker om att ha en osynlig övervakare.”

Chenice log ett minimalt leende.

”Du är min dotter”, sa han. ”Jag kunde inte hålla mig borta.”

”Men du kunde lämna mig på ett barnhem hos ett annat folk.”

Leendet försvann. 

”Det var inte lätt, men det var nödvändigt.”

”För att du kan se in i framtiden och visste vad jag skulle göra.”

”Nej, för att det inte fanns en plats för dig i mitt eller din mors liv.”

Svaret slog undan fötterna på Maivi. Men hon samlade sig snabbt.

”Så jag blev övergiven för att ni inte ville ha mig, är det vad du säger? Ni hade inte tid med en blandrasig oäkting, speciellt du som lever för evigt och har hur mycket tid som helst. Tack, det är skönt att veta.”

”Ditt liv hade inte blivit bättre av att stanna hos mig eller Maia.”

Maivi gav Chenice en örfil och reste sig upp. Hon kokade inombords och stegade ut ur tältet innan hon hann göra något hon skulle ångra. Ilskan som fått henne att skalla Stephlin när hon sett honom igen var ingenting mot vad hon kände nu.

Hon sprang – bokstavligt – ihop med Junias vän Linuto. Deras huvuden klonkade ihop och båda föll.

”Aj!” sa Linuto. ”Bråttom?”

”Jag måste bort härifrån.”

”Chenice kan ha den effekten på folk.”

Linuto erbjöd henne sin hand och hon tog den och drog sig upp. Hennes huvud värkte av krocken.

”Han är min pappa”, sa hon.

”Ouch”, sa Linuto. ”Betyder det att jag borde hålla inne på förolämpningarna eller bre på extra?”

Maivi skrattade, förvånat. ”Det senare.”

De gick bort från Chenices tält.

”Visste du om det?” sa Linuto.

”Nej. Varför frågar du?”

”Du ser ut som om du just fått en stor överraskning dumpad över dig. Chenice är bra på sådana.”

”Jag visste det så fort jag såg honom. Men det han berättade sen …”

”Han är inte den mest finkänslige av oss. Jag tror han levt så länge att inget förvånar honom längre, och han har glömt hur vi andra påverkas av stora nyheter.”

Maivi skrattade igen.

”Vad avslöjade han för dig?”

”Samma som för dig”, sa Linuto.

”Menar du att …”

Maivi stirrade på Linuto.

”Nej, nej, Chenice är inte min pappa. Men han berättade vilka mina föräldrar är och varför de lämnade bort mig.” Han skrattade. ”Det hade varit ett ganska fantastiskt sammanträffande om vi varit syskon.”

”Jag har haft nog med sammanträffanden på sistone.”

”Jaså?”

Utan att egentligen ha planerat det berättade Maivi hela sin historia för Linuto, medan de gick längre och längre bort från Chenices tält.

”En hel stad med alver! Det skulle Nobog höra”, sa Linuto när hon tystnade. ”Vad sa du att Serenas syster hette?”

”Sylvia.”

”Inte Alepha?”

Maivi skakade på huvudet.

”För som du beskriver henne låter hon precis som en alv vi träffade utanför Hulting”, sa Linuto. ”Jag listade inte ut själv att hon var alv, det var Nobog som sa att hon var lika som Chenice, men när jag väl såg sambandet var det självklart.”

Och han berättade sin historia, som var än märkligare än hennes.

”När var ni utanför Vent?” frågade Maivi när han kommit så långt tillbaka i berättandet.

”Tja, för drygt en månad sedan, så i slutet av augusti.”

”Det var då jag lämnade staden andra gången.”

”Vi träffade tre väringar där faktiskt, som slog följe med oss kan man säga. Jag vet inte vad som hänt dem efter att vi skildes åt i Hulting, och Joelito vägrar att prata med mig av någon anledning så jag kan inte fråga.”

”Jag kände inte särskilt många väringar, eftersom jag uppfostrades i kyrkan.”

”De heter Toyie, Issy och Ellen.”

”Du skojar. De följde med er?”

”Ja.”

I en dag fylld av överraskningar var det här på sätt och vis den största, trots att det var den minst viktiga. Ellen och Issy, de fisförnämaste socitetsväringarna i Vent, tillsammans med tokar, kyrkfolk och svettiga soldater. Maivi mindes plötsligt att hon hade sett dem lämna Vent, den dag hon hälsat på gamla vänner och packat inför resan till Harir. De hade haft Toyie med sig också – Maivi hade inget direkt minne av henne, mer än att hon tillhört samma grupp av väringar som tonåring.

”Issy är ihop med Mikeloto. Eller hon var i alla fall, när …”

Maivi hörde inte det sista, för hon skrattade så mycket. Hon skrattade så hon föll omkull.

Linuto tittade förvånade på henne.

”Vi tyckte också att det var ganska konstigt, men inte fullt så roligt.”

Maivi kippade efter andan och torkade sig runt ögonen. Hon försökte förklara, men avbröts av återkommande skrattanfall. 

”De såg alltid ner på mig”, fick hon fram till slut, ”eftersom jag inte var renrasig. Och nu har hon ett förhållande med en …”

Längre kom hon inte. Hon skrattade så hårt att tårarna sprutade.

”Tja, det sägs att tjejer tycker att han är snygg”, sa Linuto. ”Men det är mest Mikeloto själv som säger det, så jag har alltid förutsatt att det är lögn.”

”Det är säkert sant”, sa Maivi mellan skrattanfallen. ”De har alltid varit svaga för fåfänga killar.”

Hon lyckades till slut bli allvarlig.

”Det här med Meishur-Iresha och Draken, det är på riktigt, va?”

Linuto nickade.

”Jag är bara tok, men till och med jag har blivit indragen i det.”

”Minst sagt. Och om han är så farlig som Chenice och magus Chartsin påstår måste alla göra allt för att stoppa honom”, sa hon.

”Du borde nog berätta för Nobog att du bott ihop med Chartsin förresten”, sa Linuto.

En ny röst avbröt Maivis svar.

”Allvarligt, har du hittat en ny väringstjej! Ska ni börja hålla handen och viska fåniga hemligheter till varandra också?”

”Och det här”, sa Linuto, ”är Joelito. Hej Joe, var har du hållit hus?”

”Åh, lite här, lite där.”

Maivi hade haft svårt att tro på den delen av Linutos berättelse, men tydligen fanns det en kroppslös tok som kunde färdas vart han ville. Världen hade blivit galen, men vem var hon att döma?

”Hej Joelito”, sa hon. ”Vi kommer inte att hålla några händer eller viska hemligheter, men när du ser Issy nästa gång kan du hälsa från blandblodet Maivi.”

”Har du blandat blod? Häftigt! Vem har du blandat det med?”

”Jag har inte blandat det med någon, det betyder att …”

”Han vet vad det betyder, han bara driver med dig”, sa Linuto.

”Tråkmåns”, sa Joelito.

”Om du hälsar från mig och tittar på vad som händer kommer du kunna driva med Issy ordentligt efter det”, sa Maivi.

”Lysande! Din nya väringstjej är mycket roligare än de gamla.”

”Joelito vänta!” sa Linuto. ”Äsch.”

”Ledsen om jag lurade i väg honom.”

”Ingen fara, så länge han är på bra humör kommer han alltid tillbaka förr eller senare. Och om du verkligen gav honom något att driva med Issy med, så kommer han att vara på gott humör länge. Han tycker att hon stulit hans bästa vän. Och han tycker om att driva med folk.”

Maivi kände ett stygn av dåligt samvete, men inte mer. Issy skulle förmodligen må bra av att vara den som folk drev med som omväxling.

”Men nu måste vi faktiskt gå och prata med Nobog”, sa Linuto. ”Vem vet, din farsa kanske är där.”

Maivi knuffade till Linuto, och skrattande gick de för att leta rätt på knyttens nya ledare.


Linutos historia hade förberett Maivi bra för mötet med Nobog. Väringen var dock inte i närheten lika intresserad av att höra om hennes möte med magus Chartsin som att få veta att Joelito åter var kontaktbar.

”Äntligen!” utbrast hon när Linuto nämnde det i förbigående. ”Du får hålla dig vid mig Linuto, så att jag får prata med honom nästa gång han dyker upp.”

Maivi hade inte bestämt sig än om hon skulle berätta om grottstaden för Nobog. Chenice visste uppenbarligen om den, och hade valt att inte berätta något. Hon hade aldrig lovat att hålla den hemlig, men hon visste inte om hon ville blanda in Teihvars folk i omvärldens krig. Om hon hade någon rätt att göra det.

Hon ville vidare, inte stanna här där hon riskerade att stöta ihop med sin far igen, men allt hon hört om Meishur-Iresha, allt hon sett av nordknyttens framfart, gjorde att hon inte bara kunde vända ryggen till det som hände i Ireus. Om hon kunde hjälpa till måste hon göra det.

Och om hon därmed följde den väg som hennes far sett ut åt henne, fanns det inget att göra åt den saken.