Kapitel 50: Krigsfånge

Junia levde i en saga.

Runt omkring henne fanns knytt, troll och alver. De leddes av en obesegrad mästergladiator från Vinland, som hade färdats hit på en supersnabb svävande farkost byggd med teknik ingen förstod, genom en magisk underjordisk gång från kejsar Khomondurs tid. Linuto, som hon känt hela sitt liv och trodde att hon visste allt om, behandlades med den största respekt av tusenåriga varelser som kunde läsa tankar, teleportera sig och förinta sina fiender utan att nudda vid dem. Hon tillbringade större delen av sin tid med en prinsessa som skulle bli drottning så snart tillräckligt många medborgare kunde samlas för att kröna henne.

Och allt hon kunde tänka på var att Dokaius var försvunnen. 

Hennes bror hade offrat sig för att Evangeline skulle komma undan. Prinsessan visste inte om han levde eller var död, hon hade slagits medvetslös och burits därifrån av Klint, som sedan i sin tur offrat sig för att Junia och Olof Khomondur skulle kunna föra henne i säkerhet.

Så många liv. Så mycket blod.

Och Junia visste inte: Var Dokaius död eller levde han?

Hon hade fått allting förklarat för sig av Linuto, med visst bistånd av smeden Winson. Vissa delar kände hon till sedan tidigare genom det Joelito berättat, men allt om knytten och alverna var nytt. Hon presenterade Evangeline för Linuto, och också hon behandlade honom med nästan överdriven respekt.

Skogsknytten hade slagit läger i en halvcirkel öster om Harir. De hade förlorat det första slaget mot sina kusiner från norr, men de var långt ifrån besegrade. De drygt hundra alverna bland dem (Alver! utbrast Junias hjärna varje gång hon tänkte på dem) gav Nobogs armé flera stora fördelar, och bara några hundra av den över sextusen man starka styrkan hade dött under striderna. Yheknytten fruktade alverna, och hittills hade den fruktan hållit dem från att bryta sig ut mot öster; de vågade inte ens visa sig på murarna. När Junia såg hålet där stadsporten en gång funnits förstod hon varför.

”Det är otroligt, inte sant?” sa Evangeline.

Junia hade inte märkt att prinsessan ställt sig bredvid henne.

”Vad menar du?”

Evangeline pekade på hålet i stadsmuren.

”Det där. Knytten. Meishur tillbaka. Alver. Välj själv.”

”Jo.”

De stod tysta en lång stund.

”Jag oroar mig också för honom”, sa Evangeline.

”Jag förstår inte”, sa Junia. ”Han som alltid varit så ordentlig och försiktig och prydlig. Hur?”

”Han har räddat mitt liv tre gånger”, sa Evangeline. ”Om det finns något jag kan göra för att återgälda honom kommer jag att göra det. Men just nu …”

”Just nu finns det ingenting”, sa Junia.

Evangeline skakade på huvudet.


Det fanns inga vägar ut ur staden. Murarna stod fortfarande, utom vid östra porten, och höll de som inte hunnit fly fångna. Knytten vakade vid varje port. Kanske att Martian eller Dehres kunde ha hittat en väg, men inte Dokaius. Han var fast.

Dokaius grupp flyktingar höll sig gömda i Ekorrstaden. Här var förödelsen som minst, och pojken som Dokaius hjälpt kände till varje gränd och källare.

Kvinnan de räddat dog under natten. Efter det pratade pojken inte, utan pekade bara.

Dokaius hade återfått det mesta av sina krafter. Ett improviserat bandage satt runt hans vänsterhand. Han mindes inte vad han gjort med den, men såret var djupt.

Det fanns mycket annat han inte mindes längre och han hoppades att det skulle fortsätta så. Att minnas var för svårt, all kraft behövdes för att överleva.

En tonårsflicka kom inrusande i huset där de gömde sig.

”Patrull”, sa hon.

Allt tal tystnade och ingen rörde sig. I stillheten som uppstod hörde Dokaius tydligt de tunga stegen och de grova rösterna från knytten utanför. Han blundade.

Stegen blev först starkare och starkare, men de stannade inte utan blev svagare och svagare igen, tills de försvunnit helt.

”De kommer oftare”, sa någon. ”Vi kanske borde flytta oss.”

Alla tittade på pojken. Han skakade på huvudet.

Flickan som varnat dem smög ut igen för att hålla vakt. Ingen hade bett henne göra det, ingen tog ledningen eller hade några idéer. Alla gömde sig, och följde pojken när han bytte gömställe.

I ett annat liv hade Dokaius tagit tag i saken, försökt hitta en väg ut, organiserat vaktscheman och matletargrupper. Men han satt där, precis som de andra, och väntade på att bli hittad eller på att pojken skulle bestämma att det var dags att gömma sig någon annanstans.

Det var dunkelt i rummet, som bara hade ett fönster, smutsigt av aska. Dokaius visste inte hur många de var som satt därinne, vad de andra hette, hur de hade kommit dit. Varje gång de flyttade blev de fler, och de nytillkomna berättade sina historier, hur de försökt fly men misslyckats, hur de sett vänner och familj dödas, sitt hem brännas ner, allt de ägde förstöras. Varje historia var den andra lik, och varje historia var en tragedi.

Alla hade hört explosionerna och sett molnstoden av Herman Leo, men ingen hade sett Xerprästen efter det. Förvirrade berättelser om knytt som stred mot knytt spred sig, och andra om hur magus Chartsins stålvarelser allierat sig med kungliga armén för att rädda folket.

Inget av det hade räckt: de var ju alla här, fångar i sin egen stad. Hålen i verkligheten som dominerade palatshöjden fortsatte att spy ut fler och fler knytt. Vad hopp som funnits var ute.

Knytten verkade nöjda med den förstörelse de redan åstadkommit. Grupper ledda av Xerkultiser letade efter överlevande Harirbor, som fördes bort, ingen visste vart. Eldarna som spritt sig under invasionen hade slocknat av det ihållande regnet, men från Mörka katedralens borggård steg fortfarande röken. Gheolkrigare vaktade dess portar.

Pojken reste sig. Genast började alla andra att röra på sig. När han försvann ut i halvmörkret följde också Dokaius efter, även om han inte visste varför. Vad kunde pojken veta som gjorde det värt att följa honom?

De stannade. Pojken hade sett något och tecknade åt dem att vara tysta. Dokaius gick, inte särskilt försiktigt, fram och ställde sig bredvid honom. Det var inga knytt utan en ensam man, en man Dokaius hade känt igen var som helst.

Det var Chartsin.

Vreden brände bort Dokaius apati. Utan att tänka rusade han mot mannen som gjort allt det här, mannen som var ansvarig för att så många liv släckts eller förstörts. Han vrålade. Magus Chartsin vände sig om och såg honom. Hans ögon blev stora, och innan han hann dra sina svärd hade Dokaius kastat sig över honom.

Det var ingen vacker kamp. Dokaius hade inte sinnesnärvaro nog att försöka använda sina skötartekniker, och ingen plötslig kraftvåg slungade i väg honom som förra gången.

I stället rullade de runt på marken och Dokaius försökte få sina händer om halsen på magikern, som i sin tur mest verkade försöka komma undan.

”Ditt fel!” skrek Dokaius. ”Allt är ditt fel!”

”Släpp mig, dåre”, grymtade Chartsin.

Dokaius fick tag på magikerns skägg och slet till. Magus Chartsin tjöt rakt ut och smällde till Dokaius på sidan av huvudet med öppen hand så att han tappade taget och för ett ögonblick inte hade annat i tankarna än smärta.

Chartsin rullade åt sidan och försökte resa sig. Dokaius fick tag i hans ben och kastade omkull honom igen.

”Idiot”, sa Chartsin. ”Vi kan inte …”

Dokaius tryckte ner hans huvud i marken, så han fick aldrig reda på vad de inte kunde.

Magikern slutade att kämpa emot. Dokaius tänkte inte chansa på att han gett upp, utan grep honom runt halsen med sin arm och drog upp honom på fötter. Han såg sig omkring. De andra flyktingarna hade försvunnit.

”Vi kommer locka till oss …”

Dokaius avbröt Chartsins svammel genom att trycka till om hans hals.

”Jag vill inte höra något från dig. Var tyst nu medan jag tänker.”

När han kastat sig över Chartsin hade vreden varit het som vitglödgat järn och allt i honom hade sagt: döda. Nu hade han lugnat sig lite och var rådvill. Han kunde inte gärna släppa magikern, men vad hade han för alternativ? Han kunde inte heller stå här hela dagen, och han var rädd att Chartsin skulle slå till med sina magiska krafter så snart han släppte trycket. Det var konstigt att han inte redan gjort det.

Ljudet av många springande fötter nådde honom, och plötsligt slog en osynlig kraft bort honom från magus Chartsin, som om tanken kallat fram den. Han landade i bråten efter ett nedbränt hus.

När han kom på fötter igen var Chartsin borta och en patrull knytt var på väg mot honom.

Han sprang.


Junia hade inte sett Evangeline på några timmar när prinsessan kom gående med en alv hon först inte kände igen. Sedan såg han att det var den kvinna som varit tillsammans med Maivi tidigare.

”Durile säger att hon kan hitta Dokaius, med din hjälp”, sa Evangeline.

Junias hjärta slog snabbare. Hon hade inte tänkt tanken att fråga en av alverna, hon vågade knappt prata med dem.

”Ta min hand och forma en bild av honom i ditt sinne”, sa Durile.

Junia gjorde som hon sa. Hon tyckte att hon kände hur det knäppte till i henne, men kanske var det bara hennes nerver. Det här påminde lite för mycket om Martians ritual.

”Din bror lever”, sa Durile. ”Han är inne i Harir, i Ekorrstaden. Det finns andra människor med honom. Också knytt, men de är på längre avstånd.”

Junia blev svag i knäna, men Duriles stabila hand höll henne uppe. Hon hade inte vågat hoppas.

”Han är skadad, men inte allvarligt”, fortsatte alven, men det var knappt att Junia hörde henne.

”Tack”, sa hon.

Durile släppte hennes hand, bugade sig mot henne och gick sin väg.

”Och tack”, sa Junia till Evangeline.

”Vi kommer att få ut honom”, sa prinsessan. ”Även den här mardrömmen har ett slut.”

Hon lät så övertygad att Junia nästan trodde på henne.


Efter tio steg var de ifatt honom. Ett av knytten slog honom till marken, satte knät i ryggen på honom, tvingade brutalt bak hans händer och band ihop dem. De andra rusade vidare. Dokaius försökte se vart de tog vägen, och fick ett slag som gjorde att det svartnade för ögonen för besväret.

Han hade ingen aning om hur länge han låg där. Det kändes som en vecka och varje sekund var en plåga. Till slut slets han upp och knuffades framåt. Solen hade gått ner och han var inte medveten om vad som hände runt omkring honom. Knyttet höll repet han var bunden med och tvingade honom att springa genom gränderna. Varje gång han snubblade eller saktade in fick han ett slag i ryggen som gjorde att han nästan föll. När det pågått så länge att han undrade om det någonsin skulle sluta slets han plötsligt bakåt så hårt att axlarna knakade.

Som en drucken såg han sig omkring. Han var i en annan del av staden. Här hade knytten röjt bort alla ruiner och satt upp stora stängsel. I inhägnaderna fanns människor. Dokaius knuffades in bland dem, och den här gången föll han.

En äldre man hjälpte honom upp. Dokaius kände blodsmak i munnen och spottade ut en av sina framtänder på marken.

”Det är värre om man flyr. Då blir de arga”, sa mannen.

”Bra”, sa Dokaius.

”De tycker om att vara arga”, sa mannen.

”Vad är det här för ställe?”

”Samlingsplats. Prästerna kommer hit, sorterar dem som ska jobba och dem som ska till eldarna.”

Upplysningen, levererad helt sakligt utan känslor, fick Dokaius att nyktra till. Han såg sig omkring mer noggrant. Området lystes upp av facklor och vaktades av ett stort antal knytt. Ett hundratal människor, minst, var inträngda i tre primitiva fängelseceller. Det fanns lite plats att röra sig, men de flesta satt eller låg på marken.

”Hur länge har du varit här?”

”Sedan i morse.”

”Varför har inte du sorterats?”

”Det var dubbelt så många här när de kom. De fick tillräckligt många innan de kom till mig.”

Hans ögon var döda.

”Jag trodde att ondska var kaos. När min fru dog i vårt brinnande hem och min son trampades ner trodde jag att det var ondska. Krig och plundring och kaos.”

Hans röst var fortfarande tom på känslor.

”Nu förstår jag bättre. Ondska är inte kaotisk. Ondska är ordning. Ondska är struktur. Ondska är planerad.”

När Dokaius inte svarade något gick mannen bort och lade sig ner. Han verkade somna.

Nu vet jag hur sjukan skapades, tänkte Dokaius.


Han sattes att arbeta följande morgon, med skriken från dem som skickades till eldarna ringande i öronen. Tillsyningsknytt gick bland arbetarna, med flersvansade piskor i händerna. De hade små metallkrokar i ändarna, och Dokaius såg dem slita upp ryggen på en kvinna som bröt samman när hon såg vad som förväntades av henne.

Hon lämnades att förblöda och ingen vågade se på henne av rädsla att bli nästa att drabbas.

Deras jobb var att flytta de döda. Tusentals människor och knytt täckte gatorna. Många av människorna bar uniform och Dokaius förstod att det var här som slaget mellan armén och knytten hade stått.

Knytten samlade ihop de sina, men lämnade människorna. Regnet från i går, askan och dagens solsken hade gjort att de knappt såg mänskliga ut längre. Det gjorde det inte lättare. De var hala att få tag i och vägde mer än Dokaius kunde förstå. Knytten hade grova handskar när de bar sina döda släktingar, men krigsfångarna jobbade med bara händer.

Lukten i sig var nog för att få Dokaius att vilja fly. Första gången han tappade en kropp vände sig hans mage och han spydde upp den magra frukost de fått innan de sändes ut. När han tittade upp var en tillsynsman på väg mot honom, och han fick upp kroppen på ryggen och i väg till kärran innan han hann tänka en annan tanke.

Dokaius var vältränad, även efter sin tid som sängliggande, och jämfört med många andra hade han det lätt. Ibland hjälpte han någon som kämpade med mer än han eller hon klarade, men bara om ingen såg det. De som upptäcktes när de fick hjälp fördes bort och ersattes snart av nya fångar. Dokaius försökte inte lura sig själv att de förts tillbaka till samlingsplatsen för vila och kakor. Röken från katedralen syntes även härifrån.

Mitt på dagen kom en ny grupp knytt med bröd och kött som de kastade åt fångarna. Men ingen fick lämna de likfyllda gatorna, och Dokaius åt inget. Det var inte svårt att fasta, även om han skulle behöva sina krafter. Han hade hört hostan och sett feberfrossan hos dem som arbetat dagen före.

När kvällen kom var han beredd att ta risken och försöka fly, trots att det med all sannolikhet skulle få honom dödad. Allt för att slippa en dag till som denna. Tanken på de intagna, och Antonius som tog hand om dem själv, stoppade honom. Han hade ett ansvar, han kunde inte ge upp.

Maten de fick vid uppsamlingsplatsen åt han, och drack så mycket vatten att det kluckade i magen när han gick. 


Nästa dag var värre. Knytten hade fått bort alla sina egna, men så var de också många som hjälptes åt, medan krigsfångarna blev färre och färre och svagare och svagare. Stanken var värre än tidigare, och miljoner flugor surrade i luften och landade överallt och klättrade in överallt. Efter de första minuterna slutade Dokaius försöka vifta bort dem. Det var meningslöst.

Ingen av dem han hjälpt dagen före fanns kvar i dag, och han hade inte längre krafter för någon mer än sig själv. Överallt hostades det, men än så länge hade han inte börjat själv.

Han tänkte så lite han kunde medan timmarna kröp fram. När knytten med maten kom ignorerade han dem och jobbade vidare. Till slut började det synas att de gjorde framsteg.

Han var nära att tappa en kort man i uniform, och när han tog nytt tag registrerade han mannens ansikte, något han annars slutat göra nästan direkt föregående dag.

Mannen var ovanligt välbevarad jämfört med dem runtomkring honom, men det var inte det som fick Dokaius att stanna upp.

Han var väring. 

Dokaius hade visserligen bara hört hans röst, aldrig sett honom, men det fanns ingen tvekan i hans sinne att det här var Relam, kungens fältherre.

Av någon anledning slog det mot honom som inget annat gjort sedan han passerat den första chocken över vad han förväntades göra. Tårar rann nerför hans kinder när han bar Relams kropp mot vagnen. Ilskan började byggas upp inom honom igen. Knytten hade dödat fältherren när han kommit för att rädda folket, men de skulle inte få skända honom också. Dokaius visste inte vad som hände med kropparna som fraktades bort, men de fördes knappast till en högtidlig begravning i välsignad jord.

Knytten fanns omkring honom, men deras uppmärksamhet var låg. De var säkra på de vunnit och brutit allt motstånd hos sina fiender och fångar.

Dokaius passerade ett hus som till stora delar överlevt bränderna och plundringen; fönsterrutorna hade kraschats men i övrigt såg det helt ut. På ett ögonblick, som han hoppades var obevakat, hade han stjälpt in fältherrens kropp genom fönstret och vänt om för att fortsätta med sin morbida syssla. Ingen stoppade honom.


Han fördes inte tillbaka till fånglägret när kvällen kom, utan skiljdes ut från de andra. Paniken var nära när han insåg att han var på väg mot Övre staden. Men vad var logiken i att välja ut honom specifikt för elden på kvällen i stället för att skicka honom med de andra på morgonen? Och han var fortfarande stark, han hade minst en dags arbete kvar i sig.

Han hade mer och mer börjat tro som den gamle mannen; ondska var inte kaotisk, den var planerad.

De stannade inte vid katedralen, utan fortsatte till palatset. Här fanns inga spår av förstörelsen, och de enda knytt han såg var de som vaktade honom. Korridorerna och salarna ekade tomma. Det var kallt och Dokaius svettiga kläder värmde inte. Han huttrade.

Det blev kallare. Dokaius andedräkt förvandlades till rök. Knytten borde rimligtvis inte påverkas, det måste vara betydligt kallare i Yhebergen, men de rörde sig långsammare och långsammare. Dokaius förstod. De ville inte vara där.

De kom fram till en enorm tvådelad port. Knytten knuffade Dokaius framför sig. När dörrarna slogs upp flydde de hals över huvud. Dokaius önskade att han kunde ha gjort detsamma. Men som om han var fast i en ond saga bar hans ben honom in i salen, till ljudet av fnittret från den som satt på tronen.

Dörrarna slogs igen bakom honom.