Kapitel 51: Vad allt handlar om

Nobog hatade att vara general. 

Hon var bra på det, vilket var en av anledningarna till att hon hatade det.

I stridens hetta höll hon sig kall och beräknande, och sände medvetet tio i döden för att rädda hundra, eller hundra i döden för att rädda tusen. På ett ögonblick avgjorde hon vilka som kunde offras och vilka som till varje pris måste räddas. Hennes strategiska sinne, upptränat under åratal på arenan med många olika sorters strider och motståndare, jobbade på högvarv och löste varje situation som kom upp.

Hon var bra på det, och hon hatade att hon var bra på det.

En annan anledning till att hon hatade det var de ständiga mötena med dem som blivit hennes officersstab: representanter för de olika stammarna av knytt, Chenice och några fler alver, och Winson. Linuto var med ibland, men hade anförtrott till Nobog att han mest kände sig bortkommen och meningslös, speciellt när Chenice bad honom uttrycka sin åsikt i någon speciell fråga. Nobog kände ofta samma sak, men till skillnad från Linuto kunde hon inte strunta i att gå.

Nu var det dags igen. Och det här riskerade att bli det värsta mötet hittills. Hennes enda tröst var att prinsessan Evangeline tänkte leda det, och hon hoppades innerligt att prinsessan skulle göra ett bra jobb så att hon slapp kliva in och ta över.

Alla knytten och alverna från de tidigare mötena var där. Olof Khomondur och Junia af Dohrgården. Halvväringen Maivi, som om Nobog förstått det hela rätt var Chenices dotter, hade också bestämt sig för att stanna, och även om hon var en nykomling vågade Nobog inte stänga ute henne. Nu väntade de bara på svävaren från norr.

Det fanns inga tält stora nog att rymma alla, inga bord att sitta runt. De hade spridit ut sig i det fria, i en glänta med träd runtomkring som förhindrade insyn. Alverna hade gjort något med den, så att fienden inte skulle kunna tjuvlyssna oavsett vilka medel han använde, och trädknytten hade ordnat bänkar: de hade fått trädrötterna att höja sig ur marken och tjockna till så att alla kunde sitta på dem.


Prinsessan Evangelines plats var något upphöjd, inte för att knytten gjort den speciellt till henne utan för att det var den hon hade valt. Olof Khomondur satt på hennes vänstra sida, och det fanns en plats på hennes högra för överste Andrelia, som ledde armén i Relams ställe.

Ingen visste om fältherren verkligen var död, men det såg inte ljust ut. Nobog hoppades fortfarande, hon tyckte om Relam trots att han tagit till sig så mycket av människornas sätt att tänka och agera.

Ett tjatter utan dess like exploderade från lägret, underligt dämpat av träden. Nobog förstod genast vad det berodde på: svävaren var här. Hon klev ut ur gläntan och möttes av en glädjestrålande Linuto.

”De har kommit! Allihopa har kommit!”

De följande minuterna blev ett kaos av hälsningar, kramar, glada rop och återseenden. Sist av, eftersom han måste stänga av svävaren, var Henko.

Nobog stod mitt emot honom under tystnad medan det pratades överallt omkring dem.

”Jahapp”, sa Henko. ”Trevligt.”

Nobog log.

”Trevligt”, sa hon.

De gick tillsammans in i gläntan.

Prinsessan Evangeline stod vid sin plats när de nyanlända myllrade in bland träden, och de flesta tystnade snabbt under stundens allvar. Överste Andrelia böjde knä framför henne.

”Min drottning”, sa hon. ”Mitt svärd är ert.”

”Tack min vän”, sa Evangeline, märkbart rörd. Hon visade på platsen till höger om sig, och Andrelia tog den.

Efter översten kom pastor Edwin. Han bugade sig inför prinsessan, men höll ögonkontakt med henne när han gjorde det.

”Vi vet vem du är och vad du gjort för vårt land och vårt folk”, sa Evangeline. ”Det kommer inte att gå bortglömt.”

”Jag gjorde det inte för Ireus”, sa pastor Edwin. 

”Oavsett”, sa Evangeline. ”Tack. Mitt tack sträcker sig också till dina följeslagare Pudas och Winson.”

Nobog presenterade Henko för henne.

”Jag har förstått att du kom till vår undsättning när din vän kallade. Tack för ditt självutlämnande, och för din insats att hämnas de många som fallit för Cavatikas eld.”

Hon tog Henkos hand.

”Relam är också i våra tankar, och om det finns någon chans att han fortfarande lever ska vi göra allt i vår makt för att återfinna honom.”

Också för Toyie hade hon något att säga, och Nobog förstod nu varför hon tillbringat hela eftermiddagen med Linuto och Joelito. Hon hade pumpat dem på information.

”Många av våra soldater talar om dina hjältedåd, helare Toyie. Vårt tack till dig för de liv du räddat och den smärta du lindrat, med dina lärlingars hjälp.”

Toyie rodnade så hela hennes ansikte blev rött, mumlade något Nobog inte kunde höra och gick och satte sig mellan Henko och Edwin, lite bakom som om hon gömde sig.

Nu hade alla blivit välkomnade och satt sig ner, förutom Evangeline själv som fortfarande stod. Nobog räknade till tjugotvå ansikten. Över alltsammans svävade Joelitos omisstagliga närvaro, ibland extra tydliggjord med en vindpust i någons hår eller kläder.

Det här är tidpunkten, tänkte Nobog. Det är nu vår kontinents framtid avgörs.

Men Evangeline var inte färdig än. Hon vände sig till honom, knytten och alverna.

”Vi är oerhört tacksamma för ert ingripande och för vad ni gjort för att rädda Harirs folk, trots vårt splittrade förflutna”, sa hon. ”Vi kommer aldrig att glömma det.”

Också Olof Khomondur fick ett tacktal. ”Utan dig och de män du lett hade vi inte varit här i dag”, avslutades det.

”Till sist”, sa prinsessan (och Nobog kunde inte låta bli att tänka Äntligen!), ”går mitt tack till tre personer som inte är med oss. Min fältherre Relam gjorde sin plikt in i det sista, och väringen Dehres och skötaren Dokaius af Dohrgården räddade mig ur magus Chartsins våld. Vi har inte gett upp hoppet om dem, och om någon av er har upplysningar om var de befinner sig och vad som kan göras för att återställa dem till oss …”

Nobog hoppades att det var slutet på det hela. Det var bra att prinsessan såg dem som offrat för henne eller landet, men nu måste de tänka på framtiden. 


Linuto kände sig liten. Han förstod inte varför han måste vara med på det här mötet med de stora och mäktiga, men både Nobog och Chenice hade insisterat på det.

Det var underbart att träffa pastor Edwin, Toyie, Henko, Mikeloto och till och med Issy och Ellen, och för ett ögonblick hade han önskat att han kunde strunta i allt och resa hem igen.

Det hade inte varit någon överraskning för Linuto att Evangeline skulle tacka alla, hon hade fått utförliga beskrivningar av hur folk såg ut och vad de hade gjort av honom och Joelito. Så i stället för att lyssna satt han och tittade på de nytillkomna. Toyie hade skaffat sig muskler och pastorn var smalare än Linuto mindes, och kunde inte sitta still. Linuto var förvånad att han inte hade Pudas med sig, men förmodligen hade han lämnat henne för att hålla ställningarna. Henko såg ut som han alltid gjort.

Det pratades mycket på det där mötet, om vad som hänt tidigare och om vad behövde göras, och till en början hade Linuto hört det mesta förut och lyssnade bara med ett halvt öra. 

Överste Andrelia berättade om hur armén lurades norrut inför magus Chartsins kupp, vilket var nytt för Linuto men inte särskilt intressant så här långt senare. Junia fick berätta om hur hon kidnappades och nästan offrades. Pastor Edwin redogjorde för hur Eldsdroppen stals och om allt han varit med om sedan dess, med inbrott från Nobog som berättade om hur han och Henko blivit inblandade i det hela. Ingen av dem nämnde Alepha och ingen frågade var svävaren kommit ifrån.

Nobog fortsatte med att berätta om tiden med knytten och om den slutsats som de kommit till, att Meishur levde igen, och om deras ilmarsch till Harir.

Översten tog upp den tråden.

”Var det någon av er andra som anade vad som skulle komma?” frågade hon. ”När kungliga armén reste söderut räknade vi med att kämpa mot magus Chartsins magi, och vi hade varnats av pastor Edwin om att han ville väcka Draken. Men att Meishur skulle kunna återfödas?”

Hon fick inget svar. 

Evangeline ställde sig upp.

”Det är fortfarande en nyckelperson som inte har gett sin berättelse”, sa hon, och Linuto fruktade för ett ögonblick att hon pratade om honom. Precis som ingen pratat om Alepha var det heller ingen som nämnt honom, Mikeloto eller Joelito. Men hon vände sig åt vänster.

”Olof Khomondur, hur kom det sig att du hade gömda soldater i huvudstaden när kuppen ägde rum? Och vad gjorde Dehres brödraskap där? Som jag har förstått det visste inte ens Relam, som en gång var del av det, var de befann sig.”

Olof harklade sig.

”Jag önskar att ni kunde lita på att vi hela tiden haft rikets bästa för ögonen, och inte kräva ett svar på den frågan.”

”Var inte enfaldig”, sa överste Andrelia.

”Jag betvivlar inte era avsikter”, sa Evangeline. ”Men vi måste veta allt som finns att veta innan vi fattar vårt beslut. Om det finns allierade vi inte känner till är tiden mogen för dem att stiga fram.”

Linuto trodde att Alepha skulle dyka upp mitt ibland dem då, och dominera som hon gjort vid mötet i Hulting. Men ingen Alepha kom.

Kanske hade det med Chenices säkerhetsbarriärer att göra?

”Nå, Khomondur?” sa överste Andrelia när adelsmannen inte gjorde någon ansats att tala. Han fortsatte att se tveksam ut.

”Har det något med Sylvia och Serena att göra?” sa en röst.

Det var Maivi. Hon reste sig.

”Jag befann mig i Harir för att jag letade efter Serena, en alvkvinna som lever bland människorna där. Jag gjorde hennes syster Sylvia en tjänst, och nu … Hur som helst, genom en vän till henne hamnade jag i det kloster där motståndsrörelsen gömde sig. Och på senare tid har jag slutat att tro på sammanträffanden.”

Linuto tänkte på det Chenice sagt, om hur en ”vävmästare” lett hans steg och många andras. Och på pastor Edwins återkommande uttryck, att alla stigar gjorts raka.

”Sylvia är Alepha”, sa Toyie, utan att ställa sig upp. ”De är samma person.”

Pastor Edwin reste sig.

”Jag tror att det är hög tid att vi pratar om Alepha”, sa han. ”Det har blivit allt mer uppenbart att hon verkat i skuggorna bakom mycket av det som hänt på senare tid. Men om hon visste att Meishur var på väg att återfödas, så var är det kunskap hon inte delade.”

Naturligtvis var Alepha vävmästaren Chenice pratat om. Linuto borde ha sett det, om inte direkt så när han pratade med Maivi. Men även om han sett likheterna mellan Alepha och Maivis ”Sylvia” så hade namnbytet fått honom att missa det uppenbara.

På tal om Chenice hade alven varit tyst så här långt. Överlag hade ledarna från Soma-is-erem lämnat allt talande till Nobog.

Edwin berättade allt han visste om Alepha, vilket inte var särskilt mycket, för dem som aldrig träffat henne. Evangeline vände sig till Olof Khomondur.

”Låg Alepha bakom att ni fanns i huvudstaden?”

”Jag har aldrig träffat någon Alepha eller Sylvia”, sa han.

”Sluta lek med oss”, sa överste Andrelia. ”Låg hon, eller hennes syster, bakom att ni fanns i huvudstaden?”

”Han är bunden av ett löfte om tystnad”, sa Henko.

Olof Khomondur tittade tacksamt på honom.

”Det finns andra som är bundna av samma löfte. Toyie har tränats av en av väringarna som seglade till Jenis tillsammans med Dehres.”

”Hur vet du det om hon lovat att inget säga? Har hon brutit sitt löfte?” sa översten.

Henko skakade på huvudet.

”Listade ut det. När hon plötsligt började hela folk. Inget som Vent-väringar gör.”

”Och det var Alepha som förde samman henne med hennes lärare”, sa Edwin. ”Jag är ledsen att vi pratar om dig som om du inte var här, Toyie. Vi vill inte medverka till att du bryter ditt löfte.”

Toyie nickade, röd i ansiktet igen.

”Vad är Alephas koppling till Dehres?” sa Evangeline.

”Vi har alver bland oss”, sa Edwin. ”Kan ni kasta något ljus över den här situationen?”

”Familjen har inte haft något samröre med vandrarna på flera av era mansåldrar”, sa Chenice.

”Det var inget svar”, sa Linuto tyst, men tydligen inte tyst nog; Chenice svängde genast runt mot honom.

”Han har rätt”, sa Nobog, som tydligen också hört. ”När jag nämnde Alepha för dig då vi först möttes var det nära att du grillade mig.”

Chenice såg ut att vilja göra det nu också, men Nobog bara log och pratade på. Det är inte bara på slagfältet hon är modig, tänkte Linuto.

”Det är inte beteendet hos någon som inte vet något. Det finns en anledning till att ni inte har något med varandra att göra, inte sant?”

”De äldsta diskuterar inte sin historia med utomstående”, sa Chenice.

”Just typiskt”, sa överste Andrelia. ”Vi har två som inte får berätta och en som inte vill.”

”Kan ni inte säga någonting som kan kasta ett ljus över situationen?” sa Edwin.

”Han sa till mig att vandrarna försöker manipulera andra för sina egna syften”, sa Maivi.

”Dotter!” sa Chenice.

”Du har ingen auktoritet över mig”, fräste Maivi. ”Och inga löften binder mig.”

”Manipulerande eller inte, oavsett vad Alepha och hennes systers syften var så befann sig många av oss på rätt plats vid rätt tillfälle”, sa Edwin. ”Om de visste att Meishur var nära att manifesteras på nytt önskar jag att de hade berättat det, men det är varken här eller där nu. Om ingen har hört från dem sedan halvmannen och knytten anföll kan vi bara konstatera att vi inte kan räkna med deras hjälp. Det viktiga nu är att planera vårt nästa drag.”

”Väl talat”, sa prinsessan Evangeline.

”Evangeline måste krönas”, sa Andrelia. ”Som drottning kan hon begära hjälp av Jenis kungar och skicka bud till Cebea där hon talar för hela Ireus. Det finns också soldater i Maruka och Lombard och andra ställen som skulle följa henne om hon kallade.”

En lång diskussion utbröt om hur bråttom det egentligen var med en kröning och hur den i sådana fall skulle gå till. Linuto slutade lyssna nästan direkt. Han önskade att Edwin och Evangeline inte stoppat diskussionen om Alepha, Dehres och vem det nu var som tränat Toyie, det var mycket mer spännande än någon kröning. Han undrade om han kunde få Toyie att berätta mer om han fick henne för sig själv, eller om Maivi hade mer att avslöja. Att han skulle få Chenice att prata var mer än osannolikt.

”Var är prins Martian?” sa pastor Edwin. ”Borde inte han vara här?”

Evangeline, Junia och Olof Khomondur skruvade på sig.

”Han är försvunnen”, sa Evangeline. ”Han lämnade mig och Dokaius innan knytten anföll. Och vad värre är, han har droppen.”

”Varför har han droppen?” sa Nobog.

”Den var försvunnen när vi evakuerade klostret”, sa Olof Khomondur. ”Jag trodde att magus Chartsin lyckats stjäla tillbaka den medan hans anfall distraherade oss.”

”Det hade varit bättre om det var så”, sa Evangeline. ”Martian visade den för oss strax innan han försvann.”

”Varför bättre med den i vår fiendes händer än hos rikets prins?” sa överste Andrelia.

”Han är drabbad av sjukan”, sa Junia. ”Väldigt högfungerade och med vissa symptom jag aldrig sett tidigare, men onekligen drabbad.”

Flera ögon riktades mot Linuto, som återigen önskade att han varit någon annanstans.

”Vad menar du?” sa Joelitos röst. ”Är det något fel att vara tok nu? Doktor Martian var skön. Och han visste vad han snackade om.”

”Det är just det”, sa Junia. ”Hur kunde Martian veta allt han visste?”

Hon beskrev Martians ritual som slagit ut magus Chartsin, något hon utelämnat då hon berättade sin historia tidigare.

”Hans minne kanske kan förklaras, Dokaius hade en teori om det. Men allt annat? Jag förstår det inte”, avslutade hon.

Linuto var ganska säker på att det fortfarande fanns de i rådet som undrade vad han, en tok, gjorde där. Speciellt om en tokskötare, som borde veta, tyckte att en annan tok kunde vara farligare för dem än magus Chartsin.

”Oavsett vad Martian planerar i sig själv är det ytterst oroande att droppen finns någonstans i Harir”, sa Edwin.

”Det är inte säkert att den är där”, sa Junia. ”Han vet massor av utvägar ur staden.”

”Vi kan inte förutsätta att den är kvar i hans händer”, fortsatte Edwin. ”Meishur var med och skapade den och använde den för att kontrollera Draken under drakkriget. Nu när han är fri kommer han att försöka hitta den igen.”

”Kan vi göra något åt det?”, sa Nobog. ”Hitta den på något sätt, antingen i en stad full av knytt eller hos en tokig prins som känner till varje gömställe mellan här och Yhebergen?”

Tystnad.

”Då tycker jag att vi fokuserar på de fiender vi redan har att möta. Meishur kan ha hundratusen knytt i Harir vid det här laget, och om legenderna är sanna framstår magus Chartsins magi som barntrick vid sidan av Meishurs krafter.”

”Nobog har rätt”, sa Evangeline. ”Vi måste bemöta hans magi och vi behöver soldater. Vi behöver de andra kungarna.”

Hon vände sig till Henko och Edwin.

”Kommer Vinland och Alovrest att stå med oss i det här?”

”Vi försökte få med armadan”, sa Henko. ”Och även om vi sände nytt bud …”

”Det tar minst två månader innan den är här”, sa Nobog.

”Två månader!” sa Evangeline.

”Kyrkan kommer att stå mot halvmannen, men det tar tid att samla styrkorna. Bara resan tar veckor”, sa Edwin.

”Vi kan inte hålla tillbaka Meishurs armé med fyra tusen kavallerister, sex tusen knytt och Lombards garnison”, sa Evangeline. ”Och inget säger att han kommer att sitta vänligt och vänta i Harir som Chartsin gjorde.”

Ingen sa emot henne. Överste Andrelia reste sig upp.

”Jag har förstått att token Linuto arbetade med ett vapen i Hulting, och att det var därför expeditionen sändes för att hämta svävaren.”

Åter riktades alla ögon mot Linuto. Token. Är det allt jag är för de här människorna? tänkte han.

”Vart vill du komma?” sa Nobog.

”Hur har det gått? Och om försöken avbrutits, kan de upptas igen?”

”Nej”, sa Linuto.

”Varför inte?” sa översten. ”Var det för svårt för dig? Kan någon annan ta över?”

”Det var inte för svårt för mig. Jag vill inte bygga ett vapen längre.”

”Hör här …” sa översten, men avbröts av prinsessan Evangeline.

”Låt Linuto tala. Varför vill du inte göra vapnet? Nu om någonsin behöver vi det.”

”När jag började med det hade jag inte sett krig. Det har jag nu.”

”Vi måste kämpa mot Meishur”, sa Evangeline. ”Krig är oundvikligt.”

”Jag förstår att ni måste kämpa”, sa Linuto. ”Och om det finns något … om jag kan hjälpa folket eller göra något för att motverka Meishur på minsta sätt … Jag ska göra min del. Men jag tänker inte sätta ett vapen som kan ta hundratals liv på sekunder i händerna på dina soldater.”

”Det är dem eller oss!” sa överste Andrelia. ”Om vi haft ett sådant vapen kanske Relam levt fortfarande. Harir kunde ha varit i våra händer.”

”Jag gör det inte”, sa Linuto.

Evangeline stoppade Andrelia från att fortsätta argumentera, något Linuto var mycket tacksam över.  Hon vände sig till alverna.

”Mäster Chenice. Kan ditt folk göra något för att motverka Meishurs kraft? Har ni allierade att kalla in?”

”Vi är här av det syftet”, sa Chenice. ”Människorna är inte ensamma i denna kamp. Familjen kommer att göra allt för att begränsa halvmannens makt, men om det är nog? Jag vet inte.”

Evangeline tackade Chenice, som satte sig igen.

”Vi har väringar närmare än Vinland”, sa Junia. ”Vent är fullt av dem.”

”Det är inte samma sak”, sa Nobog.

”Toyie är från Vent”, sa Junia.

Nobog tittade förvånat på tokskötaren, som om hon hade glömt bort att det var fallet, och sedan på Henko.

”Varför inte?” sa gladiatorn.

”Det är värt ett försök. Du och Toyie i svävaren kan ta er dit på en dag eller två och rekrytera”, sa Nobog.

”Vi kan vara till hjälp med de bud som ska långt”, sa Durile, som suttit tyst hela mötet fram till nu. ”Vi har sätt att resa som är snabbare än både er mekaniska farkost och Genvägen, men vi kan bara ta med en person åt gången.”

”Allt som gör att våra förstärkningar kan komma hit fortare är bra”, sa Evangeline. ”Jag ska genast utse budbärare och komponera de meddelanden som krävs.”

”Äntligen någon mer än jag som springer med meddelanden”, sa Joelito bredvid Linutos öra.

”Du springer inte”, sa Linuto. ”Du bara liksom svävar.”


Toyie såg inte Maivi förrän hon tog ordet, hon hade haft fullt upp med att smälta tacket från prinsessan. När halvväringen från hennes hemstad reste sig var hon totalt oförberedd, och orden om Sylvia slapp ur henne utan att hon tänkt säga något.

Maivi hade lämnat Vent ett halvår före Toyie, Issy och Ellen, och Toyie hade inte tänkt på henne sedan dess. Maivi hade aldrig försökt spela rådets spel, och Toyie hade både avundats henne och fruktat att hamna där hon var. 

Toyie förstod inte vad hon gjorde här, vad hon hade med Alepha att göra. När samtalet i rådsmötet gick över på andra frågor slutade Toyie att lyssna och satt i stället och tittade på henne.

Någonting var annorlunda med henne, men Toyie kunde inte sätta fingret på vad. Hon undrade om hon skulle våga prata med henne efteråt, och vad som skulle hända om hon stötte ihop med Issy och Ellen.

Plötsligt pratade någon om henne igen, och innan hon hann reagera hade hon utsetts till att bege sig till Vent med Henko för att rekrytera väringar. Tanken fyllde henne med obehag. Hur skulle det kännas att återse sitt hem efter allt som hänt? Och hur skulle hennes återkomst och hennes förfrågan tas emot? Kanske borde hon be Ellen att följa med, hon ville ju bli tränad och var dessutom betydligt bättre lämpad än Toyie att övertyga Vents väringar om behovet att gå i tjänst hos prinsessan Evangeline. Men några dagar ensam med henne och Henko var inte något Toyie såg fram emot.

Mötet var slut och folk samlade sig i mindre grupper för att prata vidare. Nobog och Linuto kom fram till henne, Henko och Edwin.

”Jag tänker sända Mikeloto söderut till Dohrgården”, sa Edwin.

”Inte Linuto?” sa Nobog.

”Inte Linuto”, sa Edwin.

Toyie mindes det pastorn sagt när hon och Ellen velat bege sig av tidigare, att Linuto var en ”hörnsten”.

”Varför inte?” sa Nobog. ”Och borde inte det vara Junias beslut?”

”Stopp ett tag”, sa Linuto. ”Försöker du få bort mig?”

”Han har inte uppfyllt sitt syfte”, sa Edwin. ”Och Junia har sin bror att tänka på.”

”Jag kan höra er, vet ni”, sa Linuto. ”Och om du vet vad mitt syfte är, får du gärna berätta för mig. Och för Chenice. Man kan inte tro det när man ser honom, men den gamle alven håller på att förgås av nyfikenhet. Och vilka syften har Mikeloto uppfyllt för den delen?”

”Mikeloto uppfyllde sitt syfte i genvägen, och utanför Vent”, sa Edwin. 

”Vad menar du?” sa Toyie.

Hon fick inget svar. Precis då skar Issys röst genom surret från samtalen runtomkring.

”Det var du!” skrek hon. ”Du är Linutos nya väring.”

”Ajdå”, sa Linuto.

Toyie var redan på väg mot ljudet. Hon såg en blixtrande Issy med Mikeloto vid sin sida stå mitt emot Maivi, som tog uppståndelsen med ro. Toyie hörde inte hennes svar, men Issys reaktion var svår att undvika.

”Du berättade lögner om mig för det lille kräket”, skrek hon. ”Han var efter mig hela dagen, tills Mikeloto stoppade honom.”

Toyie hörde Joelitos skratt, och Mikeloto sken inte upp som han vanligtvis gjorde när någon berömde honom.

”Jag bad honom bara hälsa från mig”, sa Maivi. ”Om det väckte ont blod vet jag inte om det är mitt ansvar. Vi är ju gamla vänner du och jag, och jag blev så förvånad av att höra allt som hänt sedan vi träffades sist.”

”Du … han … vi …” sa Issy.

Toyie tog hennes arm.

”Kan vi ta det här någon annanstans?” sa hon försiktigt. ”Alla tittar på dig.”

Det var inte helt sant, många ansträngde sig snarare för att inte titta på Issy och Maivi. Men det tog skruv, luften gick ur Issy.

”Jag har inget mer att säga”, sa hon och gick därifrån.

”Hej Toyie”, sa Maivi.

”Hej. Jag borde följa efter henne. Ellen är här någonstans, om du vill …”

”Undvika henne?”

”Mm.”

Maivi log. ”Jag vet. Kan vi prata sen innan ni åker?”

Toyie nickade.

”Jag måste …”

”Visst.”

Hon sprang ifatt Issy.

”Vad var det där om?”

”Ingenting. Lägg dig inte i.”

”Det lät som någonting.”

Mikeloto lade sin hand på Toyies axel. 

”Jag tar hand om det här”, sa han tyst.

Toyie nickade, gav Issy en sista blick och gick tillbaka till Linuto.

”Väringproblem?” sa han.

Toyie ryckte på axlarna. ”De vill inte ha min hjälp.”

”Strunt i dem”, sa Linuto. ”Det är vad som hänt dig som är spännande. När blev du en sån superväring?”

Toyie skrattade.

”Jag har lovat att inte berätta, hörde du väl?”

”Ja, ja, men för mig går det väl? Jag har inget med de stora och mäktiga att göra.”

”Det är inte vad Edwin säger.”

Linuto mulnade.

”Börja inte du också”, sa han. ”Jag vill åka till Dohrgården med Mikeloto, inte vara här mitt i galenskaperna.”

”Vill du verkligen det? Skulle du kunna göra det, med vad som står på spel?”

”Jag bryr mig inte! Jag har inget ansvar, jag kan inte göra något, jag är bara en tok!”

”Skrik inte åt mig.”

Linuto samlade sig.

”Förlåt”, sa han. ”Men alla tittar på mig som om jag skulle ha lösningen, till och med prinsessan. Och du hörde militärbrudens frågor. Och nästa sekund undrar de vad jag gör där egentligen.”

”Jag är glad att du inte vill göra vapen längre. Men att strida är inte enda sättet att hjälpa. När In… min lärare visade mig allt jag kunde göra trodde jag att det var för att jag skulle slåss, men hon hade andra planer.”

”Men jag kan ju ingenting! Visst, jag kan kontakta Joelito utan att säga något högt, men vadå? Hur skulle det kunna vara så viktigt att Chenice slungades flera meter när han försökte undersöka mig?”

”Jag vet inte”, sa Toyie.

”Inte jag heller. Men jag är glad att du är här.”

”Varför då?”

”Jag har saknat dig. Du är bra att prata med.”

Och bara sådär hade hon förlåtit honom för all tid han ignorerat henne efter att gladiatorerna kom, att han lämnat henne ensam utan en tanke och all oro han orsakat henne när han försvann.

”Så låt höra”, sa han med ett snett leende, ”vad är det på gång mellan dig och Henko egentligen?”


Nobog tyckte inte alls om att behöva skiljas från Henko igen så kort efter att de återförenats, men hon var tvungen att stanna och leda knytten. Hon hoppades att Henko och Toyies uppdrag skulle vara framgångsrikt, men hon hade inga stora förhoppningar. Oavsett vad som hänt med Toyie gick det inte att ta en vanligt Jenisfödd väring och göra henne till öbo över en natt.

Alla som skulle åka söderut hade samlats vid svävaren. Henko och Toyie stod så långt ifrån varandra det gick och ändå stå vid farkosten. Ellen, Issy, Mikeloto och en av munkarna från klostret som motståndsrörelsen använt som bas stod och pratade med pastor Edwin. Han skulle inte heller med söderut, utan återvända till flyktingarna från Harir tillsammans med prinsessan Evangeline och Andrelia följande morgon. Han hade rekryterat den nu hemlöse munken till att föra Mikeloto och Issy till Dohrgården. 

Halvväringen Maivi hade först bett om att få följa med till Vent, men sedan ändrat sig. Nu var hon inne i ett djupt samtal med Toyie, men Nobog hörde inte vad det handlade om.

”Jahapp”, sa hon. ”Jag trodde vi skulle hålla ihop bättre på den här kontinenten, full av människor och knytt.”

Henko rykte på axlarna.

”Få väringar, så vi behöver sprida ut oss.”

”Kom tillbaka så snart du kan, ingen vet hur länge södra Ireus är säkert.”

Chenice och Durile jobbade för högvarv med sina alver för att sända och hämta budbärare från Evangeline till landets städer. Så här långt hade inga rapporter om strider någon annanstans i landet kommit in, men Nobog vågade inte lita på att det skulle fortsätta så.

”Jepp”, sa Henko.

De skakade hand.

”Kör försiktigt.”

”Måste jag?”

Henko hatade att köra försiktigt. Och han var inte särskilt bra på det.

”Jepp.”

”Typiskt.”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s