Kapitel 52: Tillbaka till berget

Hon måste tillbaka till grottstaden.

Maivi hade in i det sista varit osäker på om hon borde berätta om Teihvars alver under rådsmötet. Till sist hade hon bestämt sig för att inte göra det, men hon ville ändå tillbaka till berget så snart som möjligt. Det var inte hennes sak att lova bort folkets hjälp, men om till och med skogsknytten och alverna som levde med dem slogs på människornas sida måste hon i alla fall försöka övertyga grottstadens invånare.

Först tänkte hon resa med svävaren till Vent och skaffa en häst där eller resa med en karavan, men så mindes hon vad Durile sagt under mötet om att det fanns snabbare sätt att färdas.

Men innan det ville hon pratat med Toyie. Hon var den enda väring Maivi träffat som hade full kontroll över sina krafter. Maivi ville veta vad det innebar, vad hon skulle ge upp om hon valde att tacka ja till sitt alviska arv.

Hon hittade henne vid svävaren.

”Ska ni åka nu?”

”Snart.”

Maivi tvekade. Fanns det tid att gå in på det hon ville veta, eller skulle ett avbrutet samtal bara göra henne mer förvirrad? Men det här var troligen enda chansen hon skulle få.

”Jag hörde om vad du kan göra”, sa hon.

Toyie nickade.

Maivi visste inte riktigt hur hon skulle fortsätta.

”Hur känns det?” sa hon.

”Att hela skadade?”

”Ja.”

”Det är fantastiskt. Överväldigande, faktiskt. När jag gör det så är det som att allt annat försvinner, och det är bara jag och personen jag vill hjälpa som existerar i världen. Det kan vara läskigt också, särskilt när jag inte vet vad jag ska göra utan måste hitta på medan jag gör det”, sa Toyie.

”Är det svårt?” sa Maivi.

”Det var väldigt svårt i början, och väldigt tungt.”

Hon log.

”Jag fick träna upp mina vanliga muskler först, men det ser inte ut som att du skulle behöva det.”

De tittade på varandra under tystnad.

”Du är osäker på vad du ska göra härnäst”, sa Toyie.

”Ja.”

”Vill du lära dig? Jag vet inte om jag kan dela med mig av det jag kan, men jag har ju lovat att försöka och du får gärna följa med.”

Maivi skakade på huvudet.

”Nej, det finns något annat du måste göra”, sa Toyie.

”Ja. Men kanske, om vi träffas igen …”sa Maivi.

Toyie tog hennes hand, och Maivi kände kraften som surrade i henne.

”Självklart.”

”Dags för avfärd”, sa Nobog. 

Alla de andra hade redan klättrat ombord. Toyie skakade Maivis hand.

”Lycka till med ditt beslut”, sa hon.

”Hur vet du …” sa Maivi, men svävaren lyfte från marken och Nobog drog bort henne från den.

Farkosten accelererade i väg och försvann snart bakom en kulle. Hon vände sig mot väringen som på något sätt blivit knyttens krigsledare.

”Vet du var Durile är?” frågade hon.

”Hon är ganska upptagen med alla bud prinsessan vill skicka”, sa Nobog.

”Jag vet. Men jag måste prata med henne.”

”Följ mig.”

De gick genom lägret.

”Jag förstår om du inte vill prata om det, men har jag fattat rätt att du är Chenices dotter?” sa Nobog.

”Ja.”

”Vilken grej.”

”Mm”

Nobog var tyst en stund.

”Men din mamma var …”

”Hon var väring. Jag har inte träffat henne”, sa Maivi.

”Vilken grej”, sa Nobog igen.

De kom fram till en grupp tält som stod avskilda från de övriga. Nobog visade vilket som var Duriles.

”Bara vänta där om det är tomt, hon dyker upp förr eller senare.”

Maivi tackade för hjälpen och gick in i tältet. Det var mycket riktigt tomt. Där fanns sovplatser för fem–sex personer, en primitiv eldstad och en avskärmad del med ett tvättfat, handdukar och en spann vatten.

I ena änden av tältet var en cirkel ritad på marken. Någon hade gröpt ur jord och hällt i ett orangerött pulver. Cirkeln var drygt en meter i diameter och Maivi höll sig på behörigt avstånd från den. Hon var ganska säker på att hon förstod vad den var till för.

När hon väntat i över en timme smällde det till, en vindpust slog emot henne och Durile stod i cirkeln.

”Välkommen tillbaka”, sa Maivi.

”Maivi!” sa Durile.

”Jag behöver din hjälp.”

Durile klev ur cirkeln.

”Jag måste leverera det här brevet till Evangeline”, sa hon.

”Jag går med dig”, sa Maivi.

Durile nickade, knappt märkbart. De lämnade tältet.

”Du känner till grottstaden, eller hur?” sa Maivi.

Durile svarade inte.

”Jag behöver komma dit snabbt. Kan du ta mig? Eller visa hur man gör?”

”Varför frågar du inte din far?” sa Durile.

Maivi undertryckte en suck.

”Jag vill inte träffa honom. Kan du hjälpa mig eller inte?”

De var framme vid det tält prinsessan tilldelats under sitt besök i lägret.

”Vänta här”, sa Durile.

Maivi ville pressa henne på ett svar, men visste att det var en dum idé. Hon väntade lydigt utanför tills alven kom tillbaka.

”Jag önskar att du kunde prata med Chenice. Och jag kan inte föra dig in i berget”, sa Durile.

”Men i närheten?”

”Ja.”

”Det är tillräckligt för mig, jag har inga problem att gå lite”, sa Maivi.

Durile gjorde ytterligare en av sina nästan osynliga nickar.

Chenice väntade på dem när de kom till tältet.

”Kallade du på honom?” sa Maivi till Durile.

”Jag behöver inte meddelas för att veta när min dotter är på väg att lämna mig”, sa Chenice.

Maivi bet tillbaka ett sarkastiskt svar.

”Jag ska tillbaka till berget”, sa hon. ”Det borde göra dig glad.”

”Jag vill tala med dig innan du beger dig av”, sa Chenice.

Den här gången undertryckte Maivi inte sucken.

”Tala snabbt, och förvänta dig inget svar.”

Durile gick in i tältet, förmodligen för att ge dem ett visst mått av avskildhet.

”Jag vet vad du tänker göra”, sa Chenice.

”Jag vet också vad jag tänker göra”, sa Maivi. ”Var det allt?”

”Folket har inte lämnat sin stad på tusen år”, sa Chenice.

”Du är full av oviktigt vetande i dag, pappa. Om du verkligen har något av betydelse som du vill säga, säg det. Annars har jag någon annanstans att vara.”

”Tänk på vad det är du begär av folket.”

”Okej, jag ska tänka på det.”

”Adjö, min dotter.”

Maivi klev förbi honom, in i tältet.

”Lycka till”, sa han till hennes rygg.

Durile väntade på henne. 

”Nu?” sa hon.

Maivi var lite skakig, som varje gång hon stötte ihop med Chenice. Hon tog sig samman, försökte finna friden från berget. 

”Ja tack”, sa hon.

”Jag har inte varit där, så jag behöver din hjälp att styra vart vi landar”, sa Durile.

”Hur gör jag?”

”Fokusera på platsen, ha en bild av den i ditt sinne. Ju mer detaljerad, desto bättre.”

Maivi tänkte på platsen från vilken hon stått och betraktat berget innan hon började klättra. Den fick duga.

”Jag är klar.”

Durile ställde sig mitt emot henne och visade att de skulle hålla i varandras underarmar.

”Vänta! Hur nära berget kan du förflytta oss?”

Durile tvekade.

”Inte för nära. Om jag försöker med en plats som ligger innanför folkets skyddsvallar kan resultatet bli olyckligt.”

”Då är det bäst att jag byter plats. Vänta.”

Några minuter senare hade hon det. Platsen där Tekt och Nisse berättat om profetian. Det var några timmar från berget, och borde vara säker – de båda utbyggdsjägarna hade ju kunnat följa henne dit.

”Okej”, sa hon.

De slöt ögonen. Maivi försökte se platsen så tydligt hon kunde: det omkullblåsta trädet måste ha tappat sina löv nu, dvärgbjörkar runtomkring, vindens vinande, fågelsång, myggor som surrade, Orneberg i bakgrunden.

Durile släppte henne och hon öppnade ögonen. Hon var där, och det såg ut precis som det gjort när hon blundade.

”Jag kände inte ens att vi förflyttade oss”, sa hon.

”Det var lättare med dig än med Evangelines människor”, sa Durile. ”För att du tillhör de äldsta, förstås, men också ditt väringska arv gör dig bättre lämpad för att färdas genom jorden än en människa.”

Maivi bugade sig mot Durile.

”Tack. Du vill inte stanna och se grottstaden? Träffa folket?”

”Det var många år sedan jag träffade någon av de äldsta som inte var av familjen”, sa Durile. ”Men nej, Chenice och Evangeline behöver mig.”

Hon nickade avsked, slöt sina ögon och försvann med ett popp.

Maivi begav sig genast i väg längs den stig som hon så väl kände igen.


I skymningen kom hon fram till bergets fot. Hon möttes av Aiola, Lemuel – och Tekt.

”Vid den Högste, vad gör du här?” sa hon.

Innan han hann svara hade hon fångat honom i en björnkram. Hon tryckte Ailoas och Lemuels händer.

”De öppnade staden för oss för några veckor sedan”, sa Tekt. ”Nisse är där inne, och flera andra från byn.”

”De öppnade … jag trodde inte ens ni kände till varandra.”

”Det gjorde vi inte”, sa Tekt. ”Men efter att du passerat och inte återvände …”

”Vi lät oss bli hittade”, sa Lemuel. ”Du visade oss att den förlorade världen inte var förlorad.”

”Vi blev förvånade när de berättade att du inte var kvar längre”, sa Tekt. ”Nästan lika förvånade som när de först dök upp.”

”Jag var tvungen”, sa Maivi.

”Men nu är du tillbaka.”

”Ja. Men jag måste prata med Temora, så snabbt som möjligt. Mycket har hänt i världen utanför.”

Hon leddes in i staden genom portar som stod vidöppna. Den var lika vacker som hon mindes den, men det fanns mer liv här nu, en annan vitalitet och aktivitet. Överallt såg hon ansikten som hon kände igen, även om hon bara visste namnet på en bråkdel av dem.

En älvdrakes skri hördes ovanifrån. Hon höjde blicken och såg Hanna och Nina sväva över henne. Hon vinkade åt dem.

Och här och var fanns byborna från Rovby utspridda bland de äldsta.

”Det är så märkligt. Jag trodde att ni var orubbliga som urberget. Men varje gång jag träffat er har ni förändrats”, sa hon.

”Du fick oss att se oss själva”, sa Aiola. ”Före dig hade inget nytt hänt på sekler. Men efter dig har allt börjat röra på sig.”

De kom fram till Temoras hem och fann henne i samspråk med Nisse.

”Flickan min!” utbrast den gamle vandringsmannen.

Han kom upp på benen, men inte utan att Maivi såg att lite av hans tidigare spänst hade försvunnit. De kramade varandra länge.

”Maivi”, sa Temora.

”Temora”, sa Maivi. ”Jag har nyheter.”

Hon började berätta, och det visade sig snart att Temora redan kände till eller hade gissat mycket av det hon hade att säga.

”Många av oss kände när halvmannen återinträdde i den förlorade världen. Vi har diskuterat sedan dess vad vi ska göra. Folket har aldrig tidigare blandat sig i de förlorades krig, men nu, om de förlorade inte längre är förlorade, finns många nya frågor att ta ställning till.”

”Det handlar inte bara om de kortlivade. Familjen kämpar vid människornas sida. Serena och Sylvia också, även om ingen vet vart de tagit vägen på senaste tiden. Ska folket stå utanför?”

Temora satt tyst länge.

”Det här beslutet är för stort för mig”, sa hon.

”Tror du att er ledare kommer att tala?”

”Jag vet inte. Med dig här … vem kan säga. Men jag måste samla folket. I morgon fattar vi vårt beslut.”

Hon reste sig och lämnade dem. Maivi stannade med Tekt och Nisse, världens problem glömda för den kvällen.


För andra gången stod Maivi på stenplatån mitt i staden, med hela folket samlat runt sig. Temora stod med henne, och Aiola.

Maivi var lugn. Mer lugn än hon trott att hon skulle vara. Sist hon stod här hade hon bara varit sekunder från att dö, innan Teihvar grep in.

Nu följde folket med intresse när hon berättade om allt som hände i Harir, vad Evangeline och Nobog och Chenice planerade.

Hon berättade inte att Chenice var hennes far.

När hon pratat färdigt tog Temora ordet.

”Mycket har förändrats på kort tid”, sa hon. ”Men om vi tar detta steg är det liv vi levt i en tidsålder över. Även om halvmannen förvisas och var och en av oss återvänder oskadd kommer inget att återgå till vad det har varit.”

”Är det fel?” sa en röst från folkmassan.

”Jag säger inte att det är rätt eller fel”, sa Temora. ”Det här beslutet är för stort för mig. Var och en av er måste avgöra den saken för er själva.”

”Vad säger vår ledare?” ropade en annan röst, och Maivi insåg förvånat att frågan var riktad till henne.

”Jag vet inte”, sa hon.

Hon ville säga mer, något som kunde hjälpa dem att bestämma sig. Men hon hade inget att komma med. Det hade gått för lång tid, hänt för mycket. Hon mindes fortfarande Teihvars ord och friden som fanns på bergets topp. Men det var ett abstrakt minne; hon kunde inte känna det. Inte ens här, så nära, kunde hon känna den gamles närvaro. Allt hon sett i Harir gjorde det omöjligt att nå honom.

Inga fler frågor kom, och Maivi undrade vad som skulle hända. Hur skulle beslutet fattas? Måste alla vara eniga för att de skulle göra något?

Hon såg ut över folkmassan, och inga ögon mötte hennes. Ingen talade, ingen rörde sig. Alla var inne i sig själva, blicken riktad inåt. Även Temora och de andra som stod på stenplatån med henne var frånvarande. Maivi kände det som om hon stod i en spökstad, eller som hon var omringad av sömngångare. Känslan från första gången hon stått framför folket kom tillbaka – de hade varit lika tysta den gången.

Något började hända. Hon kunde inte se vad först, men hon kände hur fler och fler ur folket vaknade till liv igen, hur de fattat sitt beslut. På något sätt visste hon på vilken sida de ställde sig; hur många som ville hålla sig borta, blanda sig i, få mer tid. Hon såg hur ögon som för ett ögonblick sedan stirrat ut i evigheten återvänt till här och nu.

Många ville ha mer tid eller mer information. Andra ville veta exakt vad som förväntades av dem. De absolut flesta ville inget göra.

Men de fanns där, de som ville hjälpa. De som trodde på att den förlorade världen inte var förlorad längre. Som såg hur allvarligt hotet var.

Det dröjde länge innan alla kastat sin röst, men till slut hände det.

Över hundra ur folket var beredda att kämpa. Bland dem fanns Aiola, Lemuel, Edander, bland dem fanns Temora.

Maivi var överväldigad, men hon visste inte vad det betydde.

”Ni har var och en bestämt för er själva”, sa Temora. ”Nu måste ni bestämma för staden. Om någon av oss ger sig av är vi alla i fara. Det kan inte finnas någon tvekan i detta beslut.”

Maivi önskade att hon hade någon att fråga vad det innebar, men direkt försvann de samlade in i sig själva igen. Inte kunde det krävas samstämmighet, att alla var överens? Och om det var vad som krävdes, vad chans hade hon då? Tre fjärdedelar av de över tusen samlade hade röstat för att inget göra, varför skulle de ändra sig nu?

”Du underskattar de äldsta.”

”Teihvar, är det du?”

Frågan var onödig, men slapp ur henne innan hon hann stoppa sig själv. Inget svar kom heller.

”Jag har så många frågor till dig. Jag önskar att jag kunde strunta i allt det här, klättra upp på berget igen. Men det går inte. Jag har sett för mycket, vet för mycket. Om frid bara kan komma på bekostnad av okunskap, är den då något värd?”

Teihvar sa inget, men hans närvaro fanns fortfarande kvar inom henne.

”Visste du vem min far var? Varför varnade du mig inte?”

”Du kommer att få svar på dina frågor, när du åter är med mig på berget. Minns Skaparens ord.”

”Jag minns. Hur skulle jag kunna glömma? Men jag vet inte vad jag ska göra.”

”Du följer din kallelse. Det finns inget mer du kan göra. Far väl, Maivi, tills vi möts igen. Säg mitt folk att jag är stolt över dem.”


Bergsklättrerskan hade återvänt och alla såg hur hon hade vuxit. De lyssnade fascinerat men utan förvåning till hur hon träffat en av vandrarna, träffat familjen som valt att leva med knytten i Staden-i-skogen, i stället för att följa den gamle till Staden-i-berget.

De lyssnade till hennes vädjan för en värld som inte var förlorad, men som så lätt kunde bli det. Halvmannen var ett hot mot allt liv, även mot dem. Den sanna draken fick inte flyga igen. 

De visste, var och en, vad som måste göras.


Teihvars närvaro försvann och Maivi såg åter grottstaden omkring sig. Hon hade försvunnit från omvärlden på samma sätt som folket. Nu såg hon dem igen. Teihvar hade haft rätt. Inte en enda av dem ville stoppa de frivilliga från att resa med henne till Harir. 

De tittade alla på henne.

”Er ledare säger …”

Hon stakade sig och började om.

”Han är stolt över er. Han säger att han är stolt över er.”

Ett sus gick genom folkmassan, och sedan skratt, och sång. Folket sprack upp i mindre grupper som försvann åt olika håll. Snart var bara de som anmält sig att kämpa kvar på torget. De samlade sig kring Temora och Maivi. De utbytte blickar och Maivi kände den styrka som fanns där, den beslutsamhet.

”Vi måste tala med älvdrakarnas drottning”, sa Temora.


Hanna och Nina bar Maivi och Temora högt över staden, till halerihs eget samhälle i grottans tak. I hålor och utskjutande klipphyllor fanns något som liknade enorma fågelbon. I många av dem låg stora ägg. Runt dem flög älvdrakar i många storlekar, de minsta bara runt en meter långa, de största en bra bit längre än Hanna och Nina.

Ett bo större än något annat låg mitt i halerihstaden. En gråblå älvdrake, bland de största Maivi sett, låg hoprullad i det. Inga ägg. 

Hanna och Nina bugade sig i luften. Maivi såg att Temora böjde sitt huvud inför den gamla älvdraken och gjorde detsamma. När hon tittade upp såg hon rakt in i drottningens ögon. De var så ljust blå att de nästan var vita. En känsla av visdom, ålder, mod, strålade ut från dem. Men också sorg. Maivi såg nu vad hon borde ha lagt märke till direkt: drottningens ena vinge hängde lam vid hennes sida. 

Hon är fånge här.

Maivi önskade att hon lärt sig att kommunicera sinne till sinne som de äldsta kunde göra. Hon kunde bara sitta och vänta medan Temora lade fram deras ärende. 

Hon fortsatte att titta in i drottningens ögon. Hon tyckte sig se förståelse där, och beslutsamhet. Innan hon visste ordet av var de på väg mot marken igen.

”Vad sa hon?”

”Det har funnits en rastlöshet bland halerih, väckt av dessa två som bar dig ut i världen. De som vill bära oss kommer att få göra det. Vi beger oss av i gryningen.”

Maivi kunde knappt tro det. Hon visste inte vad de hundra alver som utsetts skulle kunna göra mot Meishurs makt och knyttens oändliga antal. Men om de ville komma måste de tro att de kunde göra någonting.

De tog mark och hon tumlade av, allt annat än graciöst.

Hon omfamnade en förvånad Temora.

”Tack”, sa hon. ”Tack.”


Med sorg i sitt hjärta följde halerihs drottning hälften av sin stam med blicken när de dök mot grottans golv och de äldsta som väntade där.

Hon önskade beslutet ogjort, men hon visste att de unga aldrig skulle ha låtit sig stoppas, skulle ha brutit hennes makt, skulle ha gjort hennes ord till lögn. 

Hennes dotter ledde uttåget och en tår rann nedför drottningens fjälliga kind. Hur många av dem skulle återkomma? Skulle någon av dem överleva mötet med dihmitros?

Hon hade levt i århundraden, vuxit i styrka och visdom, men hon visste inte svaret på den frågan.

Drottningen kände sig gammal.


De lämnade staden med den uppgående solen i ryggen, hundra och en älvdrakar, en alv på varje rygg. Främst flög Maivi på Hanna. Hon visste att hon snart måste stanna och vänta in de andra, men nu dök hon, snurrade, njöt av farten och Hannas lekfullhet. 

De flög högt, följde bergets stigning. Efter bara några sekunder svepte de upp förbi toppen, och Maivi såg Teihvars hus och ögonblicket senare den gamle själv. Han stod ensam mitt på platån.

Hon vinkade, och även fast han inte vinkade tillbaka visste hon att han sett henne och önskat henne lycka till.

De vände om och flög bort från berget, bort från staden, mot en oviss framtid.