Kapitel 53: Meishurs stora ondska

”Välkommen. Jag ville tacka dig personligen.”

Herman Leo reste sig från tronen. På hans ljusblonda huvud vilade ett enkelt band av koppar med en svart sten i mitten. 

Tronsalen var upplyst av facklor och solens sista strålar slog in från de högt sittande fönstren. Piedestaler höll uppe krukor, förmodligen värda en förmögenhet, och på väggarna hängde vävnader som föreställde stordåd utförda av tidigare kungar av Ireus. Sex pelare höll taket uppe.

”Vi har inte träffats förut, jag vet. Men det känns som att vi redan känner varandra.”

Han fnittrade, men Dokaius såg att han bara spelade galen. De drabbade är kaos, men ondska är ordning. Han svarade inget.

”Kom närmare så jag får titta på dig.”

Dokaius rörde sig framåt. Hans egen vilja hade inget med saken att göra. Köld strömmade ut från mannen på tronen, men efter bara några minuter hade Dokaius glömt den och huttrade inte längre.

”Ah, magnifikt. Jag var god vän med din farfars, farfars far, något sådant. Ja, inte i den här kroppen förstås, men du vet hur det är.”

Han fnittrade igen.

Han är inte galen, men han är väldigt kär i sin egen röst. 

Dokaius var fortsatt tyst.

”Ah, gamle Yrias. Han var aldrig mycket till trollkarl, men han visste hur man gjorde ett hem säkert, det kan ingen ta ifrån honom. Ställde till det lite för mig, men jag förlåter honom. Magus Chartsin löste ju det alldeles utmärkt. Med lite hjälp från en annan vän till mig.”

Det fanns någon mer med dem i salen. Rosa hår. Svart topphatt. Gröna naglar.

”Martian!”

”Jag tänkte väl att det skulle få någon reaktion ur dig. Överraskning! Prins Martian!”

”Hej Dokaius.”

Prinsens kläder hade sett allt mer slitna ut under vandringen och i klostret. Nu var de mer utstuderat prålig än Dokaius någonsin sett dem.

”Jag undrade var du tog vägen”, sa han.

”Lögnare!” sa Martian. ”Du brydde dig inte. Du var bara glad att få vara ensam med prinsessan.”

”Så så, bråka inte med vår gäst”, sa Herman. ”Vi är alla vänner här, och vi har alla varit förälskade någon gång. Vad hette hon Martian, den lilla svarthåriga …?”

Martian tittade bort och Herman skrattade.

”Så mycket man kan ta reda på när allt man har är tid. Men nu har det blivit så mycket mer bråttom. De planerar hur de ska besegra mig just nu, vet du, stänger ute mig med de äldstas patetiska magi så att jag inte kan lyssna. Men det spelar ingen roll.”

Dokaius kunde inte ta ögonen från Martian, och Hermans ord sköljde bara över honom, oviktiga och obegripliga.

”Vi har så mycket att prata om, du och jag. Så mycket, så mycket, så mycket. Men låt oss få det praktiska ur vägen först: mina knytt såg dig slåss med Chartsin, och jag skulle gärna ge dig en möjlighet att avsluta det slagsmålet. Vet du vart han tog vägen?”

”Va? Nej, det vet jag inte.”

”Ha ha. Nej, varför skulle du göra det? Men jag måste i alla fall fråga, det förstår du förstås.”

Dokaius nickade frånvarande.

Martian, som vetat så mycket, som räddat honom från cellskräcken i tunneln, som hjälpt till att rädda hans syster, som gett honom hopp och ett syfte igen när han inget hade. Som var drabbad av sjukan, visst, men vad sa det? Vad sa det egentligen?

Vad gjorde han här?

”Jag ser att du är förvirrad”, sa Herman Leo. ”Ska jag förklara allt för dig? Ja, ja, det kan jag. Säg till om du hört något av det här förut, eller om jag tråkar ut dig, okej?”

”Vad pratar du om? Varför är jag här?” sa Dokaius. 

”Åh, Doki, Doki, Doki. Det är ju det jag ska berätta för dig. Sitt ner vet jag, och lyssna noga.”

En stol stod på Dokaius vänstra sida. Den hade inte varit där tidigare. Han satte sig, kanske på eget initiativ. Herman Leos röst var förvånande hypnotisk.

”Du vet vem jag är, eller hur? Någon av dina små vänner har förklarat det för dig?”

Dokaius nickade. Han var Xersektens ledare och fiende till magus Chartsin.

”Bra, då behöver vi inte dra allt det en gång till.”

Herman Leo lutade sig tillbaka och verkade överväga vart han skulle börja.

”Jag har alltid haft god hand med knytten, jag tror de saknat mig, och jag var med och byggde Genvägen så att få hit dem var en barnlek”, sa han. ”Och nu väntar jag på att mina fiender ska samlas så jag kan slå ut dem alla på en gång och vi kan gå vidare. Jag har väntat i århundraden på det här, så du förstår att jag är lite otålig.”

Han verkade förvänta sig en reaktion, så Dokaius hummade, medan han försökte förstå det han fått höra.

”Men vad dum jag är, det är ju Martian du vill höra om! Du bryr dig inte om mina planer, det är bara jag som tycker att vi känner varandra. Ska du eller jag berätta för honom, Martian?”

Prinsen sa inget.

”Jag gör det, jag gör det”, sa Herman och skrattade. ”Jag tycker om den här historien.”

Han gjorde en gest och stolen som Dokaius satt på sköts närmare honom, samtidigt som salen blev mörkare.

”Tikas mördare dödade mig, men jag dog inte. Jag skulle inte berätta om mig själv, men jag måste börja där om du ska förstå hela historien. Och du vill förstå ha hela historien, eller hur?

”I sekler svävade jag i den värld av mörker och ljus som mitt Iresha-jag gav mig tillträde till. Jag kände hur folk kallade på mig, hur knytt och primitiva människor och andra folkslag du aldrig hört talas om tillbad mig och dyrkade mig. Det var som det skulle vara, men jag hade ingen kropp. Jag kunde inte njuta av den makt jag hade.

”Andra, mina bröder och systrar i mörkret, kallades till världen för att få kött, innan de sändes tillbaka till avgrunden. Men en sådan tillvaro var inte nog för mig. Jag letade efter vägar tillbaka. Och jag fann dem.

”Det fanns dem vars sinne jag kunde besöka. Oftast bara för korta stunder, men ibland längre. Jag kunde inte styra dem, men jag kunde … föreslå saker. Dela med mig av min kunskap. Inspirera till stordåd.

”Jag ska inte ljuga för dig. De flesta var en besvikelse. Och många av de mest intressanta låstes in där jag inte kom åt dem, eller där de ändå inte kunde vara till någon användning för mig. Det var så jag fick veta vad min gamle vän Yrias barnbarn höll på med, förstås. Hur han byggt om släkthemmet till en gård för dem som var lättast att påverka.

”Åh, jag är inte ansvarig för er ’sjuka’, tro inte det. Den fanns redan där. Men jag gjorde den lite mer intressant, spred den lite vidare än den annars hade kommit.

”Genom hundratals ögon och öron har jag följt Jenis historia, sett utvecklingen från storhet till ociviliserat bakvatten. 

”Och ingen av dem var så mottaglig och så användbar som prins Martian.”

”Du utnyttjade honom”, sa Dokaius. ”Du utnyttjade drabbade, gjorde deras sjukdom värre …”

”Värre? Jag har aldrig gjort en enda av dem mindre lycklig. Kan du säga detsamma? Är inte det vad som räknas? Prins – förlåt, doktor – Martian ville ha ny kunskap, oändlig kunskap, och jag gav den till honom.”

Herman blinkade åt Martian.

”Du har tyckt om det, eller hur? Att veta mer än alla andra. Att kunna koppla samman skeenden när alla andra fumlar i mörkret. Och om jag föreslagit en eller annan sak som du gjort, var inte det mer än rätt med tanke på allt jag gett dig?”

Martian var tyst och surmulen, som han varit varje gång han och Evangeline varit i samma rum. Han ryckte på axlarna.

”Så det är förklaringen”, sa Herman. ”Frågor? Kommentarer?”

Dokaius hade bara förstått en sak i Xerprästens svammel: han tog sig in i de drabbades sinnen och förvred dem för sina egna syften. De människor som Dokaius vigt sitt liv för att hjälpa, som hans föräldrar vigt sina liv för att hjälpa, som Junia offrat den framtid hon ville ha för att hjälpa, dem hade den här skrattande uslingen lett längre bort från ett fungerande liv. Från att någonsin bli friska.

Den ilska han känt när han kastat sig över Chartsin var inget mot den han kände nu, men han kunde inte röra sig. Hans kropp var fastnaglad i stolen och det enda han kunde röra var huvudet.

”Åh, men jag glömde ju det viktigaste!” sa Herman, och hela hans varelse sken upp, som om han hade fantastiska nyheter att berätta. ”Jag måste ju tacka dig! Om det inte varit för dig och din syster hade jag fortfarande varit fast utanför, utan den här fantastiska kroppen som Herman Leo så vänligt erbjöd mig.”

”Vad … vad pratar du om?”

”Martians ritual. Gissa vem som lärt honom den?”

Herman Leo pekade på sig själv och nickade.

”Ja, inte Herman Leo alltså, de träffade aldrig varandra. Vad jag vet i alla fall. Martian, träffade du Herman någon gång?”

Prinsen skakade på huvudet.

”Hur som helst. Den slog ut Chartsin och räddade din syster precis som Martian lovat, så var inte sur på honom. Men samtidigt öppnade den vägen för mig. Jag behövde Eraims kraft, förstår du. Det smärtar mig att säga det, men han är den ende i riket som har tillräckligt av den. Det är tragiskt, inte en enda ireusk trollkarl kvar. Men oroa dig inte, det ska vi råda bot på.”

Hermans minspel var överdrivet genom hela hans långa monolog; när han sa att det var tragiskt sköt hans mungipor nedåt och när han uppmanade Dokaius att inte oroa sig sken han upp igen och lutade sig framåt, så att bara någon meter luft skilde deras ansikten åt. Dokaius önskade att han kunde slita sig loss från kraften som band honom, klösa ur de där skrattande ögonen, ögonen som sa jag vet att du hatar mig, men jag bryr mig inte. Jag tycker det är roligt. 

”Jag måste säga att jag är lite besviken. Martian har sagt och tänkt så mycket positivt om dig. Men du sitter ju bara där och låter mig prata. Visst, att vara en god lyssnare är bra, men säg inte att du tror på det där ’tiga är guld’-snacket.”

”Jag har inget att säga dig”, sa Dokaius. ”Du är en fähund.”

Herman skrattade så att han höll på att falla av tronen. Kraften som höll Dokaius släppte inte.

”Jag är en fähund?”

Han pustade.

”Hörde du det Martian? Jag är en fähund.”

Prinsen mumlade något som Dokaius inte hörde, men som fick Herman att brista ut i ett nytt kontrollöst skrattanfall. När han var lugn igen reste han sig.

”Martian kanske överdrev din intellektuella kapacitet något, han har ju inte haft många att jämföra med, stackaren. Men han har helt rätt i att du är rolig.”

Herman skrattade igen, lugnare den här gången.

”Du är förbannat rolig, tokskötarn.”

Han blev allvarlig. 

”Det här har varit underhållande, och slagit ihjäl lite tid. Men om du inte tänker säga något mer kan jag lika gärna lämna över dig till gheolfabriken. Jag måste tacka Eraim när jag hittar honom att han lärde mina små efterföljare lite äkta magi …”

På ett ögonblick var tronen ett inferno av eld. Dokaius kastade sig bakåt, med hår och ögonfransar bortsvedda. Stolen tippade och han rullade ut ur den. 

Magus Chartsin stod mitt i salen, med sina sablar dragna.

”Varsågod” sa han.


För första gången på flera månader hade Junia en intagen att se efter. Det kändes som att komma hem, men till ett hem där någon sålt alla möbler och flyttat alla tavlor.

Linuto hade aldrig behövt särskilt mycket hjälp eller övervakning, och allt som hänt honom sedan de sist sågs gjorde att det kändes väldigt märkligt för henne att ha auktoritet över honom. De hade alltid snarare varit vänner än skötare och intagen även på den gamla tiden i Dohrgården, och de föll snabbt in i tidigare mönster.

För att sysselsätta sig anslöt de sig till de skogsknytt som lagade all den mat som den enorma horden förtärde varje dag. Det var något helt annat att laga måltider i den omfattning som behövdes, och de tog båda sina order från ett enormt troll som inte hade några problem att acceptera två människor som del av sin pluton av köksarbetare. 

Junia hade inte riktigt vant sig vid knytten än, men det hjälpte att se Linuto interagera med dem som om det var den mest naturliga saken i världen.

“De är bara knytt”, sa han när hon frågade. “De har alltid behandlat mig väl. Det är alverna du behöver se upp med.”

Han var tyst en stund.

“Speciellt Chenice.”

Junia behövde inte den varningen. Bortsett från Maivi, som hon inte ens vetat om var alv när hon först träffat henne, hade hon hållit sig så långt borta hon kunde från de uråldriga varelserna. Hon kunde inte glömma scenerna från slaget om Harir, där de förintat nordknytten med uttryckslös effektivitet och okända krafter. 

En klar fördel med att arbeta i köket var att hon måste vara fullt fokuserad medan de var där för att inte tappa något eller bränna sig, och var helt uttröttad när hon gick därifrån, så hon hade inte tid att tänka för mycket på det hon hade sett. Hade inte tid att tänka på att Dokaius satt fast bland monstren i huvudstadens ruiner. 


Junia och Linuto stapplade tillbaka mot tältet de delade efter ytterligare ett pass i köket när Linuto plötsligt sken upp.

“Tzon! Jag har inte sett dig sedan slaget om Harir! Hur är det?”

Junia vände sig om och höll på att trilla omkull. Tzon var ett av djurknytten, en enorm varelse som tornade upp över dem. 

“Paradoxpojke,” sa hon och hennes kattlika ansikte sprack upp i ett alldeles för brett leende. Junia kunde inte undvika att notera hennes väldigt vassa tänder.

“Det här är min skötare, Junia”, sa Linuto.

“Trevligt att träffas”, sa Junia, och efter en sekunds tvekan sträckte hon fram handen.

Tzon tog den. Hennes hand var varm och hennes grepp fast, och Junias hand försvann nästan i hennes.

“Skötare?” sa Tzon. Hennes röst var dov och hennes intonation ovanlig i Junias öron, men hon tyckte att den stora kattkvinnan lät road.

“Jag ser efter Linuto och ser till att han mår bra och inte råkar illa ut.”

“Som plantingarna”, sa Tzon och nickade.

“Inte riktigt”, sa Linuto. Junia förstod inte referensen. “Jag måste göra som hon säger.”

“Har du varit hans … skötare … länge?” sa Tzon.

“Eh. Hela mitt liv”, sa Junia.

Tzon skrattade till. Det lät som en rytning, men en glad rytning.

“Så var var du när benknytten förde honom till oss?”

Junia hade inget bra svar på det. Visst, hon hade suttit fast i en stad kontrollerad av magus Chartsin när det hände, men var det inte hennes ansvar att hålla Linuto borta från fara till att börja med?

“Vi rymde”, sa Linuto. “Det var inte ditt fel.”

Han tog hennes hand och tryckte den. 

“Jag borde ha varit där och sett till att ni inte kunde rymma”, sa Junia.

Tzon tittade mellan henne och Linuto, och Junia kunde svära på att hon tyckte allt det här var väldigt underhållande.

“Rymma?” sa hon. “Var vi inte de första att hålla paradoxpojken inspärrad?”

“Har inte Chenice berättat att jag är en av de intagna?” sa Linuto.

“Du vet att han inte berättar mer än han måste”, sa Tzon. “Vad är en intagen?”

Junia visste inte om hon var rätt person att förklara sjukan, de drabbade och systemet med gårdar som tog hand om dem för ett två meter långt knytt med katthuvud, men som tur var blev de avbrutna innan hon ens hade hunnit försöka.

“Junia af Dohrgården”, sa en röst hon inte kände igen. Hon vände sig om.

Rösten kom från en ireusk soldat, som höll sig på behörigt avstånd från Tzon och gjorde sitt bästa för att inte se för nervös ut.

“Det är jag”, sa Junia.

“Prinsessan Evangeline vill tala med dig”, sa soldaten. “Följ med mig.”

Junia nickade. 

“Kommer du, Linuto?”

Linuto skakade på huvudet.

“Jag vill prata mer med Tzon. Säg det inte till henne, men prinsessor är tråkiga jämfört med knytt.”

Tzon gav ifrån sig en av sina skratt-rytningar igen, och knuffade till Linuto på axeln så han snurrade ett par varv och nästan föll omkull. Med viss bävan lämnade Junia honom och följde med soldaten för att se vad Ireus blivande drottning ville henne.


Elden försvann lika snabbt som den kommit. Herman Leo stod framför ruinerna av tronen, oskadd.

”Eraim, Eraim, Eraim”, sa han och skakade på huvudet. ”Är det allt du har att komma med?”

Magus Chartsin slog ihop sina sablar och marken skakade. Stora sprickor uppstod i golv och pelare, och taket ovanför Herman rasade ner över prästen.

Dokaius hade tagit sig upp på fötter, och nu slängde han sig undan från de nedfallande stenblocken. Han kravlade sig bortåt, kom upp på knä, kröp vidare och vände sig inte när han hörde Herman resa sig ur stenarna som krossat de förbrända resterna av tronen.

”Försök igen, magus.”

Dokaius kläder, fuktiga av svett efter två dagars omänskligt arbete, frös till is. Han rullade runt och såg hur en isstråle hade skjutit ut från magus Chartsins sablar och omgärdat Herman Leo, som stod orörlig i det frusna vattnet. Dokaius fortsatte att hasa bakåt, säker på att det här inte var slutet. Martian var försvunnen, han var ensam med de två magikerna.

Högste, beskydda mig, tänkte han.

Isen smälte och förångades från Herman, som inte ens hade blivit blöt av attacken.

”Vad härnäst? Vind? Allvarligt, Eraim, vad lär dom er där borta i Konikos? Du skulle inte ha kommit hit, du skulle ha flytt tillbaka där du kom ifrån med svansen mellan benen.”

”Jag är akademiens minsta elev”, sa magus Chartsin. ”Men det är nog för att sända dig tillbaka dit du kommer ifrån.”

Herman fnissade.

”Kan du inte höra dig själv? Du har inte gjort en skråma på mig, och jag har inte ens börjat kämpa tillbaka. Och det är jag som kommer härifrån, du är utbölingen.”

”Vet du varför jag lämnade Sho-Eresso?” sa Eraim.

Herman ryckte på axlarna.

”Varför skulle jag bry mig om någonting som hänt dig?”

”Sho-Eresso är så långt mycket mer än något du och dina patetiska efterföljare kan tänka. Jämfört med Konikos är Harir en stinkande kloak, hela Jenis en efterbliven vildmark fylld av bakåtsträvare och idioter. Där var jag bara en av många med ett modikum av kraft, långt under de största och mäktigaste. Men här … här var jag en gigant. Här kunde jag ta över. Här kunde jag regera.”

Dokaius insåg att han stannat länge nog. Han reste sig och rusade, men när han kastade sig mot dörrarna var det som att gå in i en vägg.

”Stanna, vet ja”, sa Herman Leo. ”Jag kommer att behöva någon som bär hans kropp till eldarna. Och jag vill att någon ska se det här.”

Dokaius vände sig om. De två magikerna stod mitt emot varandra.

”Nog pratat”, sa magus Chartsin.

”Som du vill”, sa Herman Leo.

Åter sänkte sig kylan över salen, kylan Dokaius inte tänkt på sedan Herman Leo börjat prata med honom. Magus Chartsin såg ut att mumla något, medan Herman bara stod där. Efter en stund insåg Dokaius att Herman svävade några centimeter ovanför marken – och att han utstrålade ett isblått sken, så svagt att det nästan var osynligt.

Luften hade blivit svår att andas och ett tryck över ögon och trumhinnor påminde Dokaius om vad han råkat ut för sist han kom i kontakt med magi (även om Martian envisats med att det inte var magi). Huvudvärken hotade att bryta ut när som helst.

En ensam droppe svett rann nerför magus Chartsins kind och hans läppar rörde sig snabbare. Herman Leo log inte längre, men han såg inte heller ut att vara ansträngd.

Till och med att vara tillbaka i fånglägret eller att släpa på döda kroppar var bättre än att vara kvar här. Dokaius kände blodsmak i munnen och förstod att han blödde näsblod. Han torkade sig med skjortärmen. 

Herman Leo hade stigit ytterligare några centimeter från marken och ljuset var skarpare och vitare. Han bet på sin underläpp.

”Bara kraft, Eraim?” sa han. ”Har ni inte lärt er att kontrollera ande där borta i öknen?”

Magus Chartsin svarade inte, utan fortsatte att rabbla formler.

Dokaius fick svårt att se. Trycket ökade och det började svartna för hans ögon. Blixtar av smärta for genom hans huvud. Han undrade vem av dem det var som höll på att döda honom, och om den som gjorde det ens insåg vad som höll på att hända.

Vilket fånigt sätt att dö på.

Han sjönk ner på knä, med ryggen mot dörrarna.

Hans kropp kändes mer och mer avlägsen, men nu kunde han se bättre igen. Men det han såg kunde inte vara på riktigt.

Magus Chartsin såg ut som vanligt – men där Herman Leo stått för ett ögonblick sedan fanns en varelse som hotade att krossa hans grepp om verkligheten.

Det gick inte att titta rakt på den, när han gjorde det kändes det som att hela hans väsen höll på att lösas upp i ingenting. Han önskade mer än något annat att den inte skulle vända sin blick mot honom, för då visste han att allt skulle vara över. 

Den var helt fokuserad på magus Chartsin, och Dokaius kände en ytterst motvillig respekt för magikern, som medvetet gett sig in i strid med något sådant.

Dokaius betraktade den ur ögonvrån.

Två skepnader blinkade in och ut ur existens på samma plats. Ibland var båda där samtidigt, men hur de kunde vara det och hur han kunde se dem på varandra ville Dokaius inte veta, inte förstå.

Den ena skepnaden var en man, en krigare klädd i läder med ett svärd vid sin sida. Det fanns en fruktansvärd ambition i hans ansikte, en koncentration som såg ut att kunna krossa berg.

Men det var en mänsklig skepnad, och ingenting mot den andra.

Det fanns inget i den som gick att känna igen, gick att förstå, gick att jämföra med något Dokaius sett eller upplevt. Inget mer än ett iskallt raseri som hotade att översvämma Dokaius sinne och lämna honom tommare än den mest okontaktbara intagna. 

Långsamt gick det upp för Dokaius att någonting höll skepnaderna fångna. Det som höll på att döda honom var den kraft som pressades mot dem från alla håll, som försökte krossa dem, krossa den kropp de gömde sig i och behövde för att kunna finnas kvar i den här verkligheten.

Magus Chartsin höll på att vinna.

Dokaius tvingade sig tillbaka in i sin kropp igen. Smärtan var fruktansvärd men det var ett litet pris att betala för att slippa se vad Herman Leo egentligen var.

Skenet runt prästen hade fått en gråaktig ton, och han skakade i luften. Blod rann från hans ögon, näsa, mun. Iskylan slog ut från honom i vågor. Chartsin hade tagit två steg närmare. Nu tog han ett till, och Herman Leos kropp föll till golvet. Trycket ökade, magus Chartsins röst hördes tydligare, triumferande, säker, stark.

Herman Leo höjde sitt ansikte från stengolvet och såg på sin fiende.

”Eraim …”, sa han. ”Förlorade son …”

Magus Chartsin skakade på huvudet och fortsatte att mässa. Han klev närmare och höjde sina sablar.

”Neeeej!”

En kruka träffade magus Chartsin på sidan av huvudet. Han vacklade, tystnade. 

Ögonblicket senare exploderade han. Blod och köttslamsor täckte väggarna, Dokaius där han halvlåg mot porten och Martian, som kastat krukan.

Herman Leo svävade upp från golvet, den ende som var ren. 

Hans vrede var fruktansvärd. Han skrek, svor, förbannade på språk Dokaius aldrig hört förut. Han viftade med armarna och de krukor som fortfarande var hela exploderade, en efter en. Han sparkade på stenarna som rasat från taket, kastade sig mot pelarna.

Genom hela utbrottet stod Martian blickstilla. Till slut rusade Herman Leo fram till honom, lyfte upp honom som om han inte vägde någonting och slungade honom genom rummet. Men innan prinsen slog i golvet fångades han upp av en osynlig hand och han landade mjukt.

Dokaius öron ringde. Hans trumhinnor var spräckta igen, han var säker på det. Med ryggen mot dörren kämpade han sig upp. Han försökte öppna den. Inget stoppade honom, men han var så svag att dörrens tyngd i sig nästan var för mycket. Han fick upp den några decimeter, pressade sig igenom och haltade i väg. Han visste inte vart han var på väg, hade ingen plan, ingen tanke. Han måste bara bort.

För varje plågsamt steg väntade han sig att höra Hermans röst, känna hans hand på sin axel eller kylan som strömmade ut från honom. Men inget hände, och han staplade hela vägen genom palatset och ut i den gyllene höstsolen. Dess ljus hade aldrig varit mer välkommet. 

Han kröp ihop i en undangömd vrå och föll i sömn.