Kapitel 54: Nya rekryter

“Vi är framme.”

Toyie tittade upp. Hon hade varit djupt försjunken i sina tankar och inte sett att de kommit ut ur skogen och nu hade Vent rakt framför sig. Efter Hulting, Harir och ruinerna av Vicariat såg staden mindre ut än hon mindes den.

Henko sänkte farten och sista biten fram till de första husen gled de bara marginellt snabbare än vad Toyie kunde gå.

Mikeloto, Issy och munken Rowan från klostret i Harir satt i bak på svävaren. Planen var att Toyie hoppade av här och begav sig till sina föräldrar för att diskutera hur de bäst skulle få till ett möte med väringarnas råd, medan Henko körde de andra till byn Rylander i närheten av Dohrgården. Junia hade varit väldigt tydlig med att han inte skulle köra dem hela vägen hem, att vissa av de intagna inte skulle må bra av så många nya intryck som en svävare och en väring som körde den skulle ge. 

Nu när tiden var inne önskade Toyie att de hade planerat annorlunda. Henko skulle visserligen bara vara borta några timmar, om allt gick vägen. Men svävaren drog redan blickarna till sig, och för att komma till Rylander måste de åka rakt igenom Vent. Toyie såg inte fram emot att svara på alla frågor om den utan Henko i närheten. Hon hoppades att hon skulle kunna gömma sig hos sina föräldrar tills han kom tillbaka.

Issy och Ellen kanske hade kunnat hjälpa till med att få rätt personer intresserade på rätt sätt, men Ellen hade stannat med armén för att hjälpa till med de sårade, även om hon bara hunnit lära sig en bråkdel av det Inessa lärt Toyie, och Issy gömde sig så gott hon kunde i bak på svävaren så att ingen skulle se att hon kom tillbaka i sällskap med en människa.

Så det var upp till Toyie. Och även efter att Henko kom tillbaka visste hon inte hur mycket hjälp han skulle vara. Han hade knappt sagt tio ord till henne på hela resan, inräknat “Vi är framme”.

Hon hade försökt få honom att hjälpa till att planera hur de skulle övertyga väringarnas råd och de övriga invånarna i Vent, men han sa bara att han skulle följa hennes exempel – “jag vet inget om jenisväringar”

Problemet var bara att hon inte heller hade någon aning om hur hon skulle göra. Hon hade trott att hon hittat sin roll i det här kriget som helare, men nu skulle hon i stället förhandla med politiker. 

“Sväng här”, sa hon till Henko när de kom fram till gatan där hennes familj bodde. Hon guidade honom sista biten, och han stannade mjukt framför hennes föräldrars hus.

Toyie svalde och bet samman. Nu fanns det ingen mer tid att tveka. 

Hon hoppade av svävaren.

Dörren öppnades, och hennes pappa tittade förvånat ut. Han ropade efter hennes mamma och kom sedan med snabba steg fram till henne.

“Dotter!”

“Pappa!”

Toyie kramade om honom. Innan hon hunnit släppa taget var hennes mamma också där och kramade dem båda.

“Förlåt att jag bara försvann”, sa hon, så tyst att inte de på svävaren eller någon av grannarna som stannat för att bevittna spektaklet skulle höra.

Hennes pappa skakade på huvudet.

“Jag har alltid vetat att du var menad för något större”, sa han.

Toyies mamma höll kvar hennes händer när kramen slutade.

“Du måste berätta allt som hänt”, sa hon och tittade väldigt menande från sin dotter till Henko.

Toyie rodnade. 

“Och så stark du ser ut!” fortsatte hon, och Toyie rodnade djupare.

“Vi måste vidare”, sa Henko och startade svävaren igen.

Han nickade till Toyies föräldrar.

“På återseende.”

“Hejdå, Toyie”, sa Issy, och Mikeloto vinkade medan svävaren fick upp farten, svängde runt ett hörn och var borta. 

“Vem var det?!” 

Toyies lillasyster hade kommit ut ur huset. Hon gav Toyie en snabb, hård kram.

“Berätta nu, storasyster!” fortsatte hon. “Du försvinner i flera månader och kommer tillbaka med en vinlänning.”

Toyies rodnad fortsatte att sprida sig, men innan hon kunde börja försöka att förklara avbröt hennes mor.

“Det är ett samtal som lämpar sig bättre på en plats med färre öron. Kom in, kom in.”

“Är du hungrig?” sa hennes far. “Vi har precis ätit lunch.”

Toyie nickade. De satte sig runt köksbordet. Hennes far ställde fram resterna från lunchen och medan hon åt började hon stapplande att berätta allt som hänt sedan den där dagen då hon lämnade Vent för att passa upp Issy och Ellen när de skulle titta på fåglar.


“Det är bäst att du inte nämner mitt namn”, sa Toyies pappa. “Du vet hur rådet ser på mig och min verksamhet. Framför allt ordförande Steffo.”

Toyie nickade. Det var inte som om hon kunde glömma något som hade definierat halva hennes uppväxt och hela hennes vuxna liv. 

“Men vem ska jag prata med?” sa hon. “Med Ellen och Issy borta är alla dörrar stängda för mig.”

“När väringen från Vinland kommer tillbaka så kommer de att komma till dig”, sa Toyies mamma. “De kommer inte att kunna hålla sig borta – bortsett från Relam är han den första person från hemlandet som de flesta av oss har sett.”

“Han borde vara tillbaka snart”, sa Toyie.

Mörkret hade fallit medan hon berättat sin historia. De satt fortfarande vid köksbordet, men nu var det middag som var framdukad och det var inte bara Toyie som åt. Hennes lillasyster hade gått och hämtat deras två äldre bröder, och de hade kommit med sina familjer så att föräldrarnas hus var fullt av liv och rörelse. 

Toyie tittade ut genom fönstret, för säkert tionde gången på fem minuter. Ingen Henko.

Det var underbart att se alla igen, men snart hade hon börjat oroa sig för hur morgondagen skulle se ut. Hon kunde inte glömma synen av nordknyttens anfall och alla de döda och sårade – det fanns ingen tid att förlora om de skulle kunna hjälpa Nobog och de andra.

“Nu händer det något”, sa hennes äldsta storebror.

Hon tittade ut genom fönstret igen, och mycket riktigt – där kom svävaren glidande nerför gatan. De starka lamporna i fram lyste upp husen och de väringar som var på väg hem.

Toyie satte ner sin tvååriga brorsdotter som suttit och hoppat i hennes knä och gick raskt bort till dörren. Hennes bröder försvann bort till den stora vagnhallen för att öppna dörrarna så att svävaren inte skulle behöva stå på gatan. De flesta av hennes fars vagnar var som tur var ute på transport och det fanns gott om plats. Henko styrde med säker hand in svävaren mellan dörrposterna. När han stängde av den och hoppade ner på golvet släppte Toyie ut ett andetag som hon inte varit medveten om att hon hållit inne. Nu var inte allt längre bara hennes ansvar.

“Det här är mina föräldrar”, sa hon till Henko. “Mamma, pappa, det här är Henko.”

Henko bugade mot hennes mamma och skakade hennes pappas hand. Hennes bröder kom tillbaka efter att ha stängt dörrarna och han hälsade på dem också, och på hennes lillasyster som nästan såg ut att gömma sig bakom föräldrarna.

“Trevligt”, sa han och tittade sig omkring.

“Välkommen in”, sa Toyies mamma och visade på dörren in i boningshuset.

Henko högg in på middagen med god aptit, berömde hennes pappa som lagat den, lekte med Toyies brorsbarn och flörtade godhjärtat med hennes mamma. Efter maten bäddade hennes lillasyster för honom i ett av brödernas gamla rum, och någon timme senare kunde Toyie höra hans snarkningar genom väggen när hon själv låg och försökte somna. 


Hennes pappa hade haft rätt förstås. En kort stund efter frukost nästa morgon knackade ett sändebud på hennes föräldrars dörr.

“Rådet kallar Toyie, dotter till Bogo och Lene från Vent, och den väring av okänd härkomst hon fört med sig till Vent att ställa sig till förfogande för utfrågning denna måndag klockan halv nio.”

Toyie nickade och lovade att de skulle infinna sig.

Måndag innebar att de hade tre dagar att planera för mötet. Henko hade fortfarande inte mycket att tillföra, så det var främst Toyie och hennes föräldrar som diskuterade fram och tillbaka om tänkbara scenarion och strategier. 

Toyie önskade att någon av dem hade kunnat följa med, men som hennes far påpekat så skulle hans namn – för att inte tala om hans närvaro – bara försätta henne i en sämre position. Och hon var gammal nog att inte behöva gömma sig bakom sina föräldrar.

Trots att han inte direkt sa mer än vanligt, fortsatte Henko att charma hela hennes familj. Hennes bröder var imponerade av att han kom från Vinland och var mäktig gladiator, hennes lillasyster tyckte han var snygg och hennes pappa uppskattade att han var direkt och inte försökte göra sig märkvärdig. Till och med hennes mamma tyckte om honom.

“Han har varit bra för dig”, sa hon. “Jag är glad att se dig så stark och självsäker. All tid i Issy och Ellens skugga tog hårt på dig, jag vet.”

“Mamma, vi är inte ett par”, sa Toyie. “Och det är inte han som har lärt mig allt det här.”

Men hennes mor bara höjde på ögonbrynen och bytte ämne.


Så kom då dagen då de skulle träffa rådet. Toyie vaknade före solen gick upp, långt ifrån utvilad. Hon åt frukost och klädde sig i sina mest respektabla kläder.

Henko kom in i köket när hon precis börjat överväga om hon måste väcka honom. Han åt en kraftig frukost precis som vanligt, och var klädd i samma kläder som han haft allt sedan Toyie träffat honom, men hennes mamma hade i alla fall fått tillåtelse att tvätta och laga dem åt honom. 

Han märkte att hon tittade på honom och log sitt sneda leende. 

“Redo?” sa han.

Hon skakade på huvudet.

“Är du?”

“Alltid”, svarade han.

“Då är det bäst vi beger oss av.”

Hon kramade om sina föräldrar, och de lämnade hennes föräldrahem.


Toyie hade varit inne i Rådets hus en gång tidigare. När hennes far tillrättavisades. Det var inte ett trevligt minne. 

Ellen, Issy och hon hade smugit sig in och satt uppe på läktaren. De visste inte varför hennes far var kallad till rådet, bara att de inte fick komma. Så naturligtvis var de tvungna att vara där, de var unga och odödliga och ingen kunde säga åt dem vad de skulle göra.

Efter den dagen hade hon aldrig känt så igen.

Den här gången gick hon in genom huvudingången, med Henko vid sin sida. Hon höll sitt huvud högt, och hoppades att ingen skulle se att hennes händer skakade. 

Rådsalen var byggd för att imitera kongressen i Vinlands huvudstad. Längs ena kortsidan fanns ett upphöjt podium där rådet satt, med dess ordförande i mitten. I salens centrum fanns en talarstol, också upphöjd men lägre än podiet – så att även den som stod där fick titta upp på rådet, trots att de satt ner. På vägen fram till den stod flera rader av bänkar, med ett utrymme i mellan för att ge plats att ta sig igenom salen. Ovanför ingången fanns en läktare med fler bänkar.

När hon var här sist hade salen varit full av folk. Inte för att hennes pappas tillrättavisning hade varit en stor händelse, utan för att rådet behandlat ett stort antal ärenden den dagen.

I dag var rummet tomt, förutom de fem rådsmedlemmarna som redan satt på plats och följde henne med blicken, och budbäraren som kommit till hennes föräldrars hus. Alla utom en var samma personer som hade suttit där när hon var här sist. Rådet hade haft samma ordförande i över trettio år, och han var oförändrad sedan Toyie såg honom sist: samma snaggade svarta hår, samma oförlåtande blick. 

Utöver honom bestod rådet av två kvinnor och två män, alla i övre medelåldern. Kvinnan längst ut till vänster hade Toyie inte sett förut. Hon påminde Toyie lite om Nobog, men inte fullt lika storväxt. Till skillnad från de andra gjorde hon inga försök att dölja sin nyfikenhet, utan tittade intresserat på Henko och henne.

De kom fram till talarstolen. Toyie ställde sig i den, med Henko till höger om henne. Han lade handen på hennes axel.

“Det kommer att gå bra”, sa han, så tyst att bara hon kunde höra.

Hon nickade, och tog till orda.

“Ärade rådsmedlemmar, herr ordförande”, sa hon. “Vi har hörsammat er kallelse. Mitt namn är, som ni vet, Toyie. Med mig har jag Henko, gladiator från Vinland och vän till fältherre Relam.”

Rådsmedlemmen längst till vänster lutade sig framåt när hon hörde “gladiator”, “Vinland” och “Relam”. De övriga gjorde sitt bästa för att verka oberörda, men Toyie kunde se att det bara var ett skådespel. Det var trots allt de som hade kallat dit henne och Henko, inte tvärt om. 

“Gladiatorn Henko, välkommen till Vent”, sa ordförande Steffo med sin entoniga röst. “Vad har fört dig till vår stad?”

Henko lade huvudet på sned, som om han tänkte efter.

“Det är en lång historia”, sa han sedan.

“Vi är här på uppdrag av drottning Evangeline”, sa Toyie. “Hon söker allierade för att återta Harir från en armé av knytt från norr.”

“Och vilka allierade tror hon att hon kan hitta i Vent?” sa Steffo. “Ireus har ingen garnison här.”

“Hon hoppas på att väringarnas råd ska vara hennes allierade”, sa Toyie utan att vika bort blicken.

“Hm. Jag antar att det finns någonting som stödjer er historia”, sa Steffo.

Toyie lämnade fram dokumenten som hon hade fått av Evangeline. 

Rådets ordförande läste under tystnad, och lämnade dem sedan vidare till kvinnan till höger om honom. Han tittade ner på Toyie.

“Jag borde inte behöva förklara, ens för Bogos dotter, att Vent är en fri stad”, sa han. “Vi lyder inte order från kungar och drottningar. Om Evangeline ens är drottning, vi har inte hört något om någon kröning. Men jag antar att för mycket tid med människor gör att man glömmer sitt ursprung.”

Toyie visste inte varför hon hade förväntat sig ett annat svar. Kanske hade hon faktiskt glömt, under tiden utanför staden. Inte sitt ursprung, men hur föraktfullt väringar såg på människor.

Inte alla väringar, dock. Hon tittade på Henko. Han var den enda av dem som faktiskt varit i Vinland, och han hade aldrig sagt något nedsättande om människor – eller någon annan heller för den delen – som hon hade hört. 

“Evangeline beordrar inte”, sa hon. “Hon frågar.”

“Hon vill dra in Vent i människornas krig”, sa Steffo. 

“Knytt i Harir är inte bara ett problem för människor”, sa Toyie. “Det påverkar alla som bor i Ireus, alla som bor i Jenis. Om drottning Evangeline inte kan besegra dem, hur länge tror ni de stannar där?”

Det tog längre tid innan hon fick ett svar den här gången. När det väl kom hade ordförande Steffo bytt spår.

“Väringarnas råd är inte en militär organisation”, sa han. “Vi har inga soldater vi kan skicka.” 

“Henko kan träna krigare i enlighet med vinländsk sed … och jag kan utbilda helare”, sa Toyie.

 Kvinnan längst till vänster började säga något, men ordförande Steffo höll upp handen och hon tystnade. 

“Rådet behöver överlägga”, sa Steffo. “Var vänliga att vänta utanför.”

Toyie nickade. Hon och Henko lämnade salen.

“Stor skämtare, den där”, sa Henko och satte sig på en bänk i hallen utanför rådsalen. “Öppen och redo att hjälpa till.”

“Jag varnade dig”, sa Toyie och satte sig bredvid honom. 

Henko nickade. 

“De finns på Vinland med”, sa han. “Varför tror du Nobog och jag kom själva?”

“Jag har börjat förstå att de finns överallt”, sa Toyie. 


Timmarna gick, och Toyie fick snabbt slut på saker att prata om. Henko verkade inte ha några problem med att sitta i tystnad, men Toyie behövde något för att distrahera henne från alla tankar. Men gladiatorn vid hennes sida blev bara mer och mer fåordig, tills hon insåg att hans ögon var stängda och hans andhämtning blev djupare.

Hon suckade för sig själv. 

En liten stund senare började han snarka. Hon tittade på hans sovande profil. Hon avundades hans lugn, men just nu skulle hon ha föredragit en mer pratsam samarbetspartner. 

Han grymtade till i sömnen, rörde sig för att hitta en bekvämare ställning och plötsligt lutade sig hans huvud mot hennes axel. Toyie kände hur rodnaden spreds i hennes ansikte igen, och oron för vad rådet skulle besluta försvann och ersattes av en helt annan känsla. 

Dörrarna slogs upp. Henko var genast klarvaken och satte sig rakare. Toyie sneglade mot honom, och mötte hans orädda blick. Han log.

“Rådet har fattat ett beslut”, sa budbäraren. “Ta plats i salen.”

Toyie och Henko gick in och ställde sig i talarstolen igen.

Ordförande Steffo såg om något mer sur ut än tidigare.

“Toyie, dotter av Bogo och Lene; gladiator Henko från Vinland. Rådet kommer inte att uppmana våra medlemmar att träna med er för att ansluta sig till Ireus armé.”

Toyie kände hur hon sjönk ihop, men Steffo var inte klar. Han var än mer sammanbiten när han fortsatte:

“Men rådet kommer inte heller att uppmana våra medlemmar att inte ansluta sig till Ireus armé. Detta är rådets beslut.”

Toyie log.

“Tack, herr ordförande. Ärade rådsmedlemmar.” 

Hon bugade, och de lämnade salen.

“Vad hände?” sa Henko. “Varför är du glad? De sa att de inte kommer att hjälpa till.”

“De sa också att de inte kommer att ställa sig i vägen”, sa Toyie. “Det är mer än vad jag hade vågat hoppas på.”

Henko nickade. 

“Det är bättre än vad vi lyckades åstadkomma, på Vinland. Bravo.”

Toyie rodnade igen.


“Vad hände med nordknytten egentligen?” frågade Linuto.

Han och Tzon promenerade genom lägret och Linuto fick småspringa för att hålla jämna steg med det enorma kattknyttet. 

“Hur menar du?” sa Tzon.

“Varför hatar de människor och väringar så mycket? Varför är de inte mer som er?”

Tzon stannade och tittade på honom uppifrån och ner.

“Hur är vi?” frågade hon.

“Trevliga”, sa Linuto. Sedan kom han att tänka på Kattöga. “Eller, i alla fall inte redo att döda varje människa ni ser utan provokation.”

“Yheknytten skulle säga att människorna har provocerat dem i 2 000 år”, sa Tzon och började gå igen. “Och väringarna ännu längre. De har varit i luven på varandra sedan Trollnatta.”

“Trollnatta har hänt på riktigt?” sa Linuto.

“Något hände som skiljer den här tidsåldern från de som kom före”, sa Tzon. “Vi kallar det Trollnatta. De äldsta har ett annat namn för det.”

Linuto släppte det motvilligt, om han följde varje sidospår som intresserade honom skulle han aldrig få svar på det han framför allt ville veta just nu.

“Men vad strider de om?” sa han. “Varför anfaller de oss?”

“Oftast strider de bara med varandra”, sa Tzon. 

“Men inte alltid.”

“Nej, inte alltid.”

Linuto väntade, men Tzon sa inget mer.

De kom fram till en glänta där en stor grupp andra djurknytt var samlade.

“Du är dig lik, paradoxpojke”, sa Tzon. “Alltid frågor, frågor, frågor. Men det var trevligt att träffa dig igen.”

Linuto förstod att han inte skulle få några fler svar och sa hejdå till Tzon. Han undrade om det fanns någon annan som skulle vara mer villig att berätta det han ville veta, men han misstänkte att han som vanligt skulle få försöka leva med att inte ha alla svar.


“Vad gör vi nu?” sa Toyie till Henko när de stod utanför rådets sal. “För att locka någon att följa med oss?” 

Hon förväntade sig att han återigen skulle bolla över allt ansvar till henne, men inte den här gången.

“Nu visar vi vad vi kan”, sa han. “De kommer till oss.”

Toyie nickade.

“Vad behöver vi?”

“Rätt plats. Där många kan se.”

Toyie tittade sig omkring. Det var mycket folk i rörelse här, men att ställa sig precis utanför rådet skulle tolkas som en provokation, och hon ville inte riskera ett ändrat beslut – det hade varit uppenbart att ordförande Steffo blivit nedröstad och det krävdes förmodligen inte mycket för att han skulle ta upp frågan igen. 

“Kom”, sa hon, och de började gå.

De promenerade bort från torget där rådets sal låg. De kom snart ut på en gata med ännu mera folk, där hantverkare och matförsäljare hade sina bås. I ena änden av gatan fanns ett litet grönområde – en gräsplätt, några träd. Under vår och sommar satt det ofta folk och hade picknick här, men nu var det alldeles för kallt för det och platsen var tom.

Henko stannade när de kom fram till den.

“Här”, sa han. “Kan någon hindra mig?”

“Stadsvakten?” sa Toyie. “Om inte rådets beslut har hunnit ut till alla.”

“Jag hoppas de försöker”, sa Henko. “Bra demonstration.”

“Vad kommer du att göra?” sa Toyie.

“Morgongymnastik”, sa Henko. “Som uppvärmning.”

Han stod still en stund, tog några djupa andetag, och satte sedan igång med en serie rörelser som var i princip identiska med dem Inessa använt för att få Toyie i form. 

Toyie förstod att det här bara var början. Nu var frågan vad hon skulle kunna göra för att locka blickar till sig. Så kom hon på det.

Medan Henko fortsatte att genomförda sina övningar gick hon för att leta efter frön. Till slut hittade hon ett äppelskrutt som någon hade kastat. Hon hade inte gjort något sådant här förut, bara sett Inessa göra det. Hon hoppades att det inte skulle sluta med ett stort antiklimax.

När hon kom tillbaka till grönområdet hade ett tiotal väringar stannat för att titta på Henko, både män och kvinnor. Hon gjorde detsamma – trots kylan hade han tagit av sig skorna och var bar på överkroppen. Han rörde sig igenom en serie slag och sparkar och avslutade med en baklängesvolt. Han tittade upp, deras blickar möttes och han log stort. Toyie log tillbaka och kände hur oron rann av henne.

Hon gick bort till den andra änden av gräsplätten. När hon hittat en bra plats böjde hon sig ner och planterade äppelskruttet djupt i jorden. Så reste hon sig upp och började samla sina krafter.

Nästan en vecka hade gått sedan hon senast hade helat någon, och hon var fysiskt fullt utvilad även om mötet med rådet hade varit en mental ansträngning. 

Hon sträckte sig ut efter fröna nere i jorden. Det var inte alls samma sak som att få kontakt med och hela en människa, men hon kände livet som fanns där inne, som sov nu men hade potential att bli något så mycket mer. 

Långsamt började hon sända kraft in i ett av fröna. Vatten, näring, värme. Hon insåg att hon inte behövde ta det hon behövde från sig själv, utan kunde kanalisera den kraft som redan fanns i jorden, precis som när hon använt Issys och Ellens kraft för att hela Edwin.

En lång stund hände ingenting som gick att observera, och hon tänkte att om någon över huvud taget lade märke till henne så måste hon se rätt märklig ut som stod där och stirrade på en fläck på marken med utsträckta händer.

Plantan bröt igenom. 

Hon tittade sig omkring, men ingen hade förstås sett vad hon gjort – än så länge var det knappt att den syntes ovanför gräset. Hon fortsatte att kanalisera näring och vatten från jorden, och fyllde på med värme och solljus ovanifrån. Plantan växte, först långsamt, sedan snabbare och snabbare.

Nu hörde hon hur folk reagerade, hur de stannade för att titta, ropade på andra att titta på vad som hände. Trädet såg ut som att det stått där ett par år, men hon fortsatte, lät det växa tills det tornade upp sig ovanför henne innan hon släppte det med blicken och lät de naturliga processerna återgå till sin vanliga takt.

Många av de som stannat för att titta på Henko hade nu vänt sin uppmärksamhet mot henne. Ytterligare andra hade tillkommit från de som passerat på gatan.

“Hur kunde du göra det där?”

Toyie kände igen rösten, och tittade sig omkring tills hon såg vem det var. Åse, en av Issy och Ellens mer tystlåtna vänner stod framför henne. 

“Hej Åse. Du kan också lära dig.”

“Jag? Jag kan inget sånt där.”

“Det kunde inte jag heller, sist vi sågs. Men jag fick hjälp av någon som kunde.”

Åse såg tveksam ut. 

Toyie tittade på de andra.

“Ni kan alla lära er att bli mer än det ni är. Det här är bara början, det finns så mycket jag kan visa er, så mycket vi har glömt av vad det innebär att vara väringar.”

“Jag vill!”

En ung kvinna som Toyie inte kände igen räckte upp handen.

Jag borde ha planerat vad jag skulle göra sen, tänkte Toyie. 

Hon vinkade fram kvinnan.

“Vad heter du?”

“Lene.”

“Det gör min mamma också. Trevligt att träffa dig, Lene. För att göra det jag precis gjorde, eller för att hela sjuka och sårade, krävs mycket träning och hård disciplin. Men det finns något vi kan testa redan nu.”

Lene nickade entusiastiskt. Toyie kunde bara hoppas att det hon tänkte prova skulle fungera, annars var risken att det inte skulle bli särskilt många frivilliga från Vent – inte helare i alla fall. 

Det här var en av de första saker som Inessa hade lärt henne, så förhoppningsvis skulle det vara möjligt att genomföra utan den hårda fysiska träning hennes lärare hade envisats med att hon behövde först. 

 “Är det någon som har en kniv?”

Ingen svarade. Toyie tittade bort mot Henko, som alltid hade minst en kniv på sig, men han var mitt inne i sin egen demonstration – han svingade precis en två meter lång och säkert tvåhundra kilo tung väring i backen med en smäll.

“Jag har en kniv.”

Toyie hittade den som talat. Det var en röst hon kände igen, och hon förstod genast varför: den tillhörde rådsmedlemmen längst till vänster, den enda som var ny sedan hennes fars uteslutning. Hon räckte fram en smärt kort kniv, helt i metall och oklanderligt skött.

Toyie tog emot den.

“Är den vass?” frågade hon.

“Alltid.”

“Bra”

Toyie höll ut sin vänstra hand, kniven i den högra. Hon blockerade signalerna från handen – inte helt men tillräckligt för att kunna göra det hon hade tänkt utan att behöva oroa sig för smärtan.

Hon drog ett snabbt snitt över handflatan och blodet började strömma.

Hennes åskådare var drog efter andan och Lene ryggade nästan tillbaka vid synen.

“Lene, vill du fortfarande lära dig?” sa Toyie.

Hon såg hur den unga kvinnan samlade sig och sedan nickade.

“Lägg din hand på min underarm.”

Lene stod rådvill kvar, så Toyie torkade snabbt av kniven på sina byxor och gav den tillbaka till rådsmedlemmen, och tog sedan hennes hand med sin oskadda och ledde den dit den skulle vara.

“Slut ögonen”, fortsatte hon, inte för att det behövdes utan för att få Lene att sluta fokusera på fel saker.

“Känner du värmen från min hud?”

Lene nickade.

“Känner du hur livskraften pulserar under den?”

Lene nickade igen, lite mer osäkert den här gången.

“Följ kraften till där den lämnar min kropp”, sa Toyie. “Kan du göra det?”

Lene nickade snabbare den här gången.

“Känner du kanterna på öppningen?”

Toyie undvek medvetet att prata om blod och sår, det skulle bli tillräckligt med sådant längre fram och nu hoppades hon bara att hon kunde guida Lene hela vägen fram.

“Hitta den plats där öppningen är så liten som möjligt, där kanterna möter varandra. Låt din egen kraft flöda dit – kanterna vill redan knytas samman igen, de behöver bara en liten knuff i rätt riktning.”

Lene nickade ytterligare en gång, en frånvarande nick som om hon var långt borta i tanken, men Toyie kände att den unga väringen var precis där hon skulle vara, hur hon pumpade in kraft i Toyie, alldeles för mycket kraft så att Toyie fick begränsa och leda den rätt innan den började leta rätt på andra ställen där blod flödade och försökte stänga dem.

Ett sus spreds bland åhörarna.

“Du kan titta igen”, sa Toyie.

Hon höll upp sin hand. Den var förstås fortfarande blodig, men inget sår fanns längre i handflatan, inte ens en sårskorpa.

“Gjorde jag det där?” sa Lene.

Kvinnan från rådets sal räckte fram en ren näsduk och Toyie torkade av och höll upp sin hand så alla skulle se.

“Du gjorde det där, Lene. Och du kan göra så mycket mer.”

Allting spred sig från det, och efter några dagar hade Toyie fler frivilliga än hon visste vad hon skulle göra med. Nästan lika många ville lära sig att strida som Henko. En del försvann när hon berättade vad som förväntades av dem, men de flesta stannade kvar.

Det var dags att återvända till drottning Evangeline.