Kapitel 55: Drottning Evangeline

“Välkommen in”, sa Evangeline när hon såg Junia stå i öppningen på tältet.

“Du ville träffa mig”, sa Junia.

“Jag har en resa framför mig”, sa Evangeline. “Och jag vill att du följer med.”

Junia förstod att hon pratade om resan till flyktingarna från Harir, som gömde sig i skogarna norr om huvudstaden. Men hon förstod inte varför hon skulle följa med.

“Ja, prinsessa” sa hon. Allt som kunde distrahera henne från tanken på att Dokaius satt fast inne i det sönderfallande Harir var en bra sak.

Evangelines kröning hade planerats under det stora krigsrådet. Naturligtvis fanns det inte någon möjlighet att följa den ceremoni som vanligtvis ägde rum när en ny kung, eller i undantagsfall drottning, tog över makten, men Evangeline och de andra stora och mäktiga hade varit överens om att det behövdes något som i alla fall liknade en riktig kröning. Både för att det skulle stärka moralen i armén, ge hopp till flyktingarna från Harir och för att göra det lättare att kommunicera med andra delar av Ireus och Jenis övriga länder.

Därför skulle Evangeline och de få mänskliga soldater som fanns bland skogsknytten bege sig norrut, där majoriteten av de överlevande från Relams armé var samlad, ihop med de civila som flytt från Harir via den norra porten. 

“Vi reser tidigt i morgon bitti”, sa Evangeline. “Kan du rida?”

“Inte bra”, sa Junia. Hon hade försökt ett antal gånger på deras draghäst hemma i Dohrgården, men de hade inte rätt utrustning och hästen hade inte rätt temperament. 

“Då ser jag till att du får någon att sitta ihop med”, sa Evangeline. “Terrängen tillåter inga vagnar och vi har inte längre någon svävare.”

Junia nickade. Hon tvekade en sekund, men kunde inte hålla sig.

“Varför vill ni att jag finns med?”

Evangeline log. 

“Jag behöver alla adelsmän och adelskvinnor jag kan hitta, och vi har inte tid att vänta på att de som är utspridda i landet ska ta sig hit.”

“Adelskvinna. Just ja.”

Junia hade aldrig känt sig som en adelskvinna, och nu mindre än någonsin. Hon tittade ner på sina slitna, smutsiga kläder: en blandning av det hon haft med sig från Dohrgården och begagnade plagg hon fått av munkarna i klostret där motståndsrörelsen gömt sig.

Evangeline såg det och skrattade.

“Ingen av oss ser ut som att vi skulle vara välkomna till en kröning. Men jag borde kunna hitta något åt dig som i alla fall är rent och hyfsat din storlek.”

“Tack, prinsessa.”

“Snälla, när vi är ensamma kan du kalla mig Evangeline.”

“Tack, Evangeline.”


Junia satt bakom Olof Khomondur under ritten från skogsknyttens läger. Hon undrade om han anmält sig frivilligt, om Evangeline försökt hitta någon Junia kände eller om det helt enkelt inte fanns någon annan. Hon hade redan konstaterat att det inte var särskilt bekvämt att rida. Olof påstod att det var för att hon inte var van, men det hjälpte förstås inte just nu. 

De hade gett sig av i gryningen. Innan kvällen kom skulle de, om allt gått vägen, nå fram till det största av de flyktingläger som bildats på en av de platser där armén förskansat sig under resan söderut.

“Vart är du på väg?” sa en röst som Junia äntligen hade börjat vänja sig kunde dyka upp när som helst.

“Vi är på väg till flyktingarna, Joelito. Var har du varit?”

“Lite här, lite där. Retats med Mikeloto och Issy medan de åkte på svävaren. Pratat med Linuto. Letat efter hans nya väring men jag hittade henne inte.”

Något i Joelitos röst fick Junia att tänka att saker inte riktigt var som det skulle. Det var inte många dagar sedan han återkom från sin mörka period, och han var alltid extra känslig efter det.

“Hur är det med dig, Joelito, är allt som det ska?”

“Ja då.”

“Joelito?”

Han svarade inte.

“Du kan prata med mig Joelito.”

“Jag är uttråkad, bara. Jag kan göra precis vad jag vill och ingen kan stoppa mig, men jag vet inte vad jag vill göra. Jag behöver inte ens äta eller sova längre.”

Junia hade inte tagit sig tiden att försöka tänka sig in hur livet, eller vad man nu skulle kalla sig, såg ut för Joelito nuförtiden. Men hon trodde att hon förstod, i alla fall lite. Hon hade alltid haft så mycket att göra, så mycket ansvar. Så hade hon plötsligt ingenting, befann sig på en helt ny plats. Men hon hade i alla fall kvar sin kropp.

“Det är inte ens någon som vill ha hjälp med att prata med andra längre, de använder bara Tjenixen och de andra alverna i stället.”

“Du kanske får hitta på något annat sätt du kan hjälpa till”, sa Junia. “Har du försökt prata med dem hemma på Dohrgården?”

“Det går inte”, sa Joelito. “Jag kan inte ens prata med Mikeloto längre efter att de kom fram.”

Det förstås. Helis skyddsmagier höll honom borta.

“Du får alltid komma och prata med mig”, sa hon, och Joelito grymtade.

“Visst”, sa han. “Du är tokskötare. Hur roligt är det att prata med dig?”

Men han stannade kvar och fortsatte prata hela vägen fram till lägret.


Evangeline hade hållit sitt löfte och hittat en skjorta och ett par byxor som passade Junia. De var inte nya, men de var rena, och det kändes underbart att komma ur den säckiga tunikan från klostret och de byxor hon haft på sig sedan vagnen välte och som nu kunde stå själva, så stela var de med torkad smuts. Hon fick dra på sig sina slitna vandringskängor igen, men hade i alla fall nya strumpor på fötterna. 

“Är du redo?” sa Olof Khomondur genom tältduken.

“Ja, jag kommer”, sa Junia.

De gick tillsammans bort till platsen där flyktingar och soldater var samlade för att bevittna hur Ireus återigen fick en styrande monark.

Alla stod framför en gräsbeklädd kulle i utkanten av lägret. Det fanns människor överallt, och Junia hoppades att inte ett plötsligt anfall skulle komma – men hon litade att spejare och alver skulle varna dem i god tid om knytten lämnade Harir. Uppe på kullen stod Evangelines nyinstiftade hedersvakt, bestående av tio riddare från Hulting. Där stod också representanter för de största adelshus som redan funnits på plats som del av de militära styrkorna. Mest förvånad blev Junia att se pastor Edwin. I modern tid hade kyrkan ingen framträdande plats i ireusk politik.

Flyktingarna tisslade och tasslade i väntan på att något skulle hända, medan soldaterna mestadels lyckades upprätthålla sin disciplin och stod tysta. Junia och Olof anslöt sig till den senare gruppen, det fanns platser för dem reserverade långt fram. De hade bara stått där en liten stund när ett sus gick genom de samlade och alla vände sig om. Där var Evangeline, till häst och iklädd en blankpolerad helrustning, något Junia aldrig sett henne i förut. Hon antog att den blivande drottningen ville ge intrycket av att vara en krigare. 

Evangeline red sakta mot kullen. Soldater posterade på båda sidor om henne såg till att ingen kom för nära. När hon kom upp på kullen hjälpte två av hennes hedersvakt ner henne från hästen, och hon såg ut över de samlade.

“Invånare i Harir och medborgare i Ireus”, ropade hon, och alla tystnade. “Vi har samlats här för att Ireus behöver en ledare i denna mörka stund. Jag, Evangeline, dotter till Borelius den femtonde, är redo att vara den ledaren.”

Jubel från de samlade. 

Evangeline vände sig om. Pastor Edwin hade tagit ett steg fram och Evangeline gick ner på knä framför honom. 

“I enlighet med dessa församlades önskan, och efter den Högstes vilja, kröner jag dig, Evangeline den första av Ireus, i år 802 efter kejsarens död.”

Han placerade en enkel silvercirkel med en infattad juvel längst fram på hennes huvud.

“Res dig, drottning Evangeline.”

Pastor Edwin tog hennes hand, och hon drog sig själv upp på fötter igen. 

Jubel steg åter från flyktingar och soldater, högre än tidigare. Evangeline lät dem hållas i några minuter, innan hon höjde handen. Sakta tystnade folket. 

“Vårt land är angripet och vår stad i ruiner. Våra arvfiender har lyckats med det som de försökt i generationer och drivit oss från vårt hem. Men vi har inte gett upp. Vi har varandra, vi har allierade och vi har hopp. Vårt land kommer att överleva.”

Jublet fortsatte långt efter att Evangeline satt upp på sin häst igen och ridit ner från kullen.


Dokaius visste inte om han levde eller var död. Han var inte ens säker på vilket av svaren han föredrog. Han hörde ingenting, kunde knappt se. Han brydde sig inte längre om signalerna om smärta från sin sönderslitna kropp, för vad betydde smärta för någon som redan var död, eller lika gärna kunde vara det?

Om han levde var han inte längre kvar i palatset, om inte monstret som härskade där inne hade fått det att börja regna inomhus. Dokaius var genomblöt och borde vara kall, han huttrade så han skakade tänder, men inte heller kylan trängde igenom. Vad betydde kyla för någon som redan var död, eller lika gärna kunde vara det?

Långsamt rörde han sig framåt, steg för steg. Han hade inget mål, ingen plan, ingen egentlig riktning mer än det håll han råkade vara vänd mot. När han kom fram till en vägg eller en ruin snurrade han tills han hittade ett håll det gick att fortsätta. Inte för att han ville någonstans, utan för att han någon gång i urtiden börjat gå, och nu inte hade kraft att bestämma sig för att sluta göra det. Vad betydde vilja för någon som redan var död, eller lika gärna kunde vara det?

Han hade inga tankar om framtiden och inga minnen av det förflutna, annat än ett svagt intryck av mörker och smärta, på den tiden då mörker och smärta betydde något. Han hade inget hopp, för vad betydde hopp för någon som redan var död, eller lika gärna kunde vara det?


”De är redan på väg.”

Det var meddelandet som om och om igen kom tillbaka med budbärarna som Evangeline sände ut. Relams brev hade haft effekt, mer än någon hade kunnat ana – det hade bara tagit tid innan det märktes. Kungarna i Ron, Nudduh och Nalfin ledde 30 000 man norrut längs södra landsvägen. Marukas egensinnige borgmästare hade sänt sin bror med åttahundra riddare som anslutit sig till resterna av Relams trupper norr om Harir. Från väster kom kyrkans armé: krigarmunkar, präster och paladiner. Med dem kom tvåtusen fotsoldater från Lombard.

Och det var inte allt. Uppför Maseifloden seglade femtio långskepp fulla med soldater och helare. Vinlands armada hade kommit.

Någon hade hört drottningens böner.

Den nykrönta Evangeline hade bett Junia och Linuto att hålla sig nära henne när hon, Junia och en liten del av de beridna styrkorna från Hulting återvänt till skogsknyttens läger. Junia förstod inte varför, men hon lydde utan att ifrågasätta.

Linuto lydde också, men hade som alltid tusen frågor.

”Kan du inte bara ta det som en ära att bli tillfrågad?” sa Junia.

”Men vad vill hon att vi ska göra?”

Junia hade inget svar på den frågan heller. Hon var glad att Linuto faktiskt verkade känna att visst mått av vördnad inför drottningen, så att han inte bombarderade henne med frågor varje vaken stund. Det innebar inte att han helt undvek att fråga henne saker, dock.

”Räcker det?” frågade han när drottningen berättat om det sista budet om nya soldater.

”Vad menar du?” sa hon.

”Du har alla Ireus soldater till ditt förfogande, och alla Jenis makter är på väg för att understödja dig. Men om Meishur har hundratusen knytt i Harir … räcker det? Jag har sett dem strida.”

”Det har jag också”, sa Evangeline. ”Vi behöver inte storma staden, bara belägra den tills de blir desperata och kommer ut för att möta oss eller flyr tillbaka dit de kom ifrån. Om han verkligen har hundratusen knytt där inne, något jag inte alls är säker på, måste han utvidga sitt område eller retirera. De må vara fruktansvärda krigare, men de kan inte leva på luft.”

”Men …” började Linuto.

”Ge drottningen någon ro”, sa Junia. ”Hon har viktigare uppgifter än att svara på dina frågor.”

Linuto tystnade och nickade.

”Dina frågor är kloka, och jag är glad att ha dig här som ställer dem”, sa Evangeline. ”Men just nu har Junia rätt, jag har annat jag måste tänka på.”

Uppmuntra honom inte, vid den Högste, tänkte Junia, men hon sa inget.


Överste Andrelia, Olof Khomondur, pastor Edwin, Nobog och Chenice ingick i Evangelines krigsråd. Linuto och Junia var inte del av det, men eftersom de ständigt var i drottningens närhet fick de ändå höra det mesta som planerades. 

Skogsknytten och Evangelines beridna trupper var närmast huvudstaden, men kunde inte inleda belägringen förrän de andra arméerna kom fram. Chenice hade avrått från att använda Joelito för att kommunicera eftersom Meishur kunde avlyssna honom, och Junia hade i sin tur varnat för att Joelito kanske inte alltid var helt pålitlig i det han sa och gjorde.

Junia försökte i stället se till att Joelito fick andra uppgifter, och han tillbringade mycket tid med henne och Linuto, så att till och med Evangeline började vänja sig vid att han kunde dyka upp och försvinna när helst det passade honom.

För att kommunicera mellan styrkorna användes i stället Durile och en grupp alver, som sände budbärare fram och tillbaka, och den största militära operationen på flera hundra år koordinerades steg för steg. Spejare patrullerade alla skogar och fält runt huvudstaden, och Yheknytten höll sig innanför murarna. De hade inte synts till sedan de återvände efter att ha jagat Evangeline och flyktingarna norrut direkt efter slaget om Harir. Mycket tid gick åt till att spekulera om vad det berodde på och vad det betydde.

Henko och Toyie hade inte återvänt, men skickade bud om att i alla fall vissa av väringarna i Vent var beredda att strida för sitt land. De skulle dock behöva mycket träning, och med styrkorna från Vinland på väg uppför floden undrade Junia om det var värt besväret. Var det inte bättre att ha Henko och Toyie här än där nere som lärare för okunninga väringar?

Men hon satt inte i krigsrådet, så hon sa inget.

Med den budbäraren hade det också kommit ett brev från bror Rowen, den munk som pastor Edwin skickat med Mikeloto och Issy. Han lovade att fortsätta med högsta fart till Dohrgården och ge Antonius all hjälp han kunde behöva tills Junia och Dokaius kom tillbaka.

Junia antog att det borde ha varit hon som återvände med Mikeloto. Men med Dokaius försvunnen kunde hon inte lämna Harir, även om Evangeline hade låtit henne och Linuto åka. 


Ytterligare ett rådsmöte var avslutat och Junia och Linuto var ensamma med drottningen. Även om han var väldigt frågvis var Junia glad att ha Linuto med sig vid sådana här tillfällen, när hon var själv med ­Evangeline visste hon aldrig vad hon skulle göra eller säga. Nu gick den mesta energin och tiden åt att hålla ett öga på Linuto. Och Evan­geline verkade inte förvänta sig några djupa samtal, oftast satt hon tyst, skrev brev eller var i egna tankar. 

Men i kväll var hon pratsam.

”Det är inte långt kvar nu”, sa hon. ”Allt det här påbörjades av magus Chartsin, men det är vi som kommer att avsluta det.”

”Ja, drottning”, sa Junia.

Evangeline skrattade.

”Du är mycket mer formell än din bror. Jag har sagt att du kan kalla mig Evangeline när vi är ensamma.”

”Hon är mycket mer formell än mig också”, sa Linuto.

”Sant. Men där förväntar jag mig inget annat. Dokaius lärde mig ett och annat om de intagna efter att jag lyckades förolämpa Joelito när vi som bäst behövde honom.”

Linuto såg irriterad ut, men till Junias lättnad kom det inga kommentarer från honom.

”Dokaius kan bli lite uppslukad i sitt arbete ibland och glömma vem han pratar med”, sa Junia. 

”Åh, det var ingen kritik”, sa Evangeline. ”Ibland kan jag sakna det.”

”Är det därför vi är här?” sa Linuto innan Junia hann stoppa honom. 

Drottningen rodnade.

”Delvis. Men främst för att både pastor Edwin och mäster Chenice rådde mig till att hålla er nära.”

Junia hade inte förstått vad kyrkan och alverna såg i Linuto, varför pastorn inte sänt honom med de andra söderut, men hon hade accepterat det.

”Mig också?” sa hon.

Drottningen nickade.

”Varför då?”

”Du ser, när det handlar om dig är du också full av frågor”, sa Linuto.

”De kan vara väldigt övertygande, även utan att gå in på detaljer”, sa Evangeline. ”Men jag tror att du kan se minst ett skäl själv.”

”Helis blod”, sa Junia och suckade. ”Jag hade aldrig trott att en gammal släkting från flera hundra år sedan skulle kunna ställa till det så mycket för oss.”

Men Evangeline skakade på huvudet.

”Dokaius”, sa hon. ”Jag har inte glömt mitt löfte, och hela armén vet vad han gjort för mig. Så snart han befriats kommer bud att nå mig, och då vill jag att du ska vara där.”

Junia visste inte vad hon skulle svara på det.


Dagen efter återvände Henko och Toyie, svävaren fylld med väringar. Fler var på väg i vagnar eller till fots, och skulle anlända de närmsta dagarna. De tog en lång omväg runt huvudstaden för att komma fram till skogsknyttens läger, och Andrelia hade skickat ryttare att möta och eskortera dem. Evangeline höll ett långt välkomsttal till dem som kommit med Henko och Toyie, där hon tackade dem och beskrev i korta drag vad som hänt och vad de skulle göra. 

Talet blev något kortare för varje väringsgrupp som anlände, tills hon kunde riva av det på fem minuter. Vid det laget fanns ett stort område där Henko och Toyie instruerade sina nya elever i stridskonst och helande.

Några dagar efter att de sista väringarna anlänt bröts lägret.  Evangelines och Nobogs styrkor skulle röra sig norrut, de andra kungarna hålla södern och östern, medan väringarna från Vinland, kyrkans tempelkrigare och garnisonen från Lombard höll västern. 

För andra gången på kort tid var Harir belägrat.