Kapitel 56: Fällan och betet

Det är en fälla.

Så mycket var helt uppenbart. Inga knytt syntes på eller utanför murarna. Harir verkade övergivet. Det enda som avslöjade att liv fortfarande fanns i huvudstaden var röken som steg från eldarna vid katedralen.

Det var en fälla. Harir var betet. Men vad skulle hända när fällan slog igen?

Nobog såg sig omkring. Hon omgärdades av krigare så långt hennes ögon nådde. Bakom sig hade hon Soma-is-erems styrkor: små benknytt med klubbor och knivar och blåsrör; djurknytt med yxor, spjut, bågar; troll och vuxna trädknytt i full rustning; alver med svärd, käppar eller utan vapen. De obeväpnade var farligast.

Till höger och vänster hade hon rad på rad av ryttare, kavalleri från hela Ireus. Längre bort i väster såg hon tempelkrigarnas blänkande rustningar och stora krigsmaskiner. Bortom dem visste hon att hennes landsmän fanns, fem kompanier väringar, men både de och deras fartyg var dolda av bergen, av stadsmuren.

I öster bredde Nalfins och Rons arméer ut sig. Söder om staden fanns ytterligare en styrka, fottrupper från Nudduh.

Henko stod vid hennes högra sida, med ett svärd i varje hand och geväret som hon givit honom på ryggen. 

Harir var helt omringat, med större styrkor än Relam hade kunnat drömma om. 

Och alla väntade på order från Nobog. De andra kungarna hade böjt sig inför Evangelines överhöghet i hennes land. Och Evangeline hade utsett Nobog att leda attacken.

Varje gång jag blinkar har någon gett mig nytt ansvar, för fler och fler liv, med mer och mer i vågskålen. Jag borde aldrig ha lämnat Vinland.

Hon vände sig till Chenice.

”Var är knytten, kan du känna dem?”

”Det finns knytt kvar i staden”, sa Chenice. ”Men bara en liten del av dem som var där i går. Också människor och gheolkrigare.”

”Och Meishur?”

”Han är dold för mig.”

”Det är en fälla”, sa Nobog. ”Han försöker inte ens dölja att det är en fälla. Har någon av de andra rapporterat något?”

Det fanns alver i varje armé runt staden, redo att vidarebefordra meddelanden till Chenice och Nobog. De hade inte tyckt om att sprida ut sig så, men Nobog visste att kommunikation var det allra viktigaste just nu, kanske den enda fördel de hade.

”Allt är lugnt.”

”Beordra fri eldgivning från kastmaskinerna. Kanske det kan locka fram dem.”

Några minuter senare slog de första stenarna ner bland Harirs ruiner. Andra träffade murarna och portarna. 

Bombardemanget fortsatte i en timme innan Nobog stoppade det. Murarna stod fortfarande, men rapporter kom om att södra porten var slagen i bitar. Rök och damm steg från staden. Nobog kunde inte se det från där hon stod, men alverna i öster meddelade att de yttre stadsdelarna var totalt sönderslagna – inget fanns längre att gömma sig bakom.

Men de såg inga knytt.

Hon visste att det var en fälla. Men hon beordrade armén att avancera. Vad annat kunde hon göra?


Linuto befann sig med Junia, pastor Edwin, drottning Evangeline och Toyie i den norra reserven. Toyie och hennes helarlärlingar var också där, redo att rycka in och ta hand om skadade soldater. Omkring dem satt rastlösa män till häst. Överste af Reutermo var uppenbart missnöjd med att ha satts att leda trupper som troligen inte skulle se strid, men kunde inte säga något. Att skydda drottningen var ett hedersuppdrag.

Mullret från projektilerna som slog ner gjorde det svårt att tänka, än mer att prata.

Linuto sträckte sig ut efter Joelito.

”Vad vill du?” sa Joelito.

”Vad kan du se? Vill du berätta?”

Evangeline och pastor Edwin tittade upp på Linuto.

”Stenarna faller”, sa Joelito. ”Men ingen blir träffad. Staden är tom.”

”Tom?” sa Evangeline.

”Jag ser inga där i alla fall. Och Chenice sa att jag inte skulle flyga för nära.”

”Vet Nobog …” började Evangeline.

”Jadå, hon vet”, sa Joelito. ”Vänta, nu händer något. De har slutat skjuta.”

Linuto hade redan både sett och hört det själv.

”Något mer?” sa han.

”Armén rör sig, långsamt. Ingen möter dem. Halva styrkan väntar. Nej, nu rör de sig också. Vänta, jag kan inte, jag kan inte se … jag …”

Ett ordlöst skri ekade över lägret.

”Joelito? Joelito!”

Pastor Edwin tog Linutos hand.

”Kan du känna honom?”

”Nej, ingenstans.”

”Kan du leta efter honom, som när du gjorde när ni var fångar?”

Linuto försökte minnas vad han gjort, men Joelitos skrik ekade i hans huvud och slog sönder hans tankar. Det hade varit ett skrik av skräck och smärta. Det enda Linuto hört som ens liknade det var när Mikeloto flydde från Cavatika.

”Joelito, var är du? Vad hände?”

Han hörde ett svagt snyftande till svar.

”Kan du höra mig Joelito? Snälla, svara.”

”Jag ser honom”, sa pastor Edwin. ”Han står på muren.”

Linuto förstod inte vad han pratade om. Såg han Joelito? Men så höjde han blicken. En ensam, svartklädd man stod på muren ovanför norra porten, mitt emot där Nobog och Chenice befann sig.

”Det är Meishur”, sa Edwin. ”Han måste ha gjort något som …”

Arméerna var nu nästan framme vid staden.

”Han har något i händerna”, sa Junia.


Prästen stod ovanför porthuset. Nobog beordrade genast sina bågskyttar att öppna eld, men till ingen nytta. Pilarna brann upp i luften innan de kommit i närheten av honom.

”Det är halvmannen”, sa Chenice.

”Jag vet att det är halvmannen”, sa Nobog.

Den mörka kraft som strålade ut från Meishur i Herman Leos kropp gick inte att ta miste på.

”Bud från reserverna”, sa Chenice.

”Vilka av reserverna?” sa Nobog.

”Alla. Knytten är bakom oss. Vi är omringade.”

Nobog behövde inte vända sig om för att veta att Chenice talade sanning, hon hörde ropen av överraskning, ilska och rädsla från trupperna.

Mannen på muren hade lyft sina händer över huvudet. I dem hade han en glasdroppe vars inre lyste av eld.

Marken skakade. Palatset, den enda byggnad som gick att se över murarna, som stått på samma plats i tusen år, byggts ut och byggts till, hävde sig uppåt. Torn sprack och föll, dörrar slogs upp, fönster krossades, de hundratals flaggstängerna knäcktes som tandpetare. Marken under palatshöjden öppnade sig, delade sig mer och mer. Palatset lutade, tippade och rasade ner i underjorden i ett dån som fick Nobog att pressa händerna mot öronen.

Sprickan i marken spred sig. Nobog hörde hur hus efter hus sögs ner i den. Markens skalv hade fått hennes armé ner på knä.

På ett ögonblick var det över. Murarna var ännu hela. Mannen stod fortfarande där, med glasdroppen i sina händer. Elden i dess inre brann starkare, lyste så att Nobog blev tvungen att skugga sina ögon.

Från Harirs ruiner höjde sig Drakens huvud.

Det var större än vad som gick att tänka.

Något så stort borde inte kunna finnas, kunna leva, kunna röra sig.

Nobog hade en gång seglat bland norra världshavets blåvalar. De hade fått hennes skepp att kännas litet, som en leksak. 

Under Draken såg Harir ut som en leksak. Den klev upp ur helvetesgapet och dess kropp täckte halva staden. När den fällde ut sina vingar föll skuggorna utanför murarna. Första gången den slog med dem tvingade vinddraget soldaterna till öster och väster ner på knä igen. Krigsmaskiner föll ihop som plockepinn. När den lyfte från marken stod bara Nobog på fötter.

Hon förstod till slut hur fullständigt de hade blivit lurade. Hur de hade manipulerats och lockats till precis den position fienden ville.

Armén vände för att fly. Det var inte enstaka soldater som tappade modet, ingen panik som spreds från man till man. Överallt släppte människor, väringar, knytt och alver sina vapen och sprang.

Men det fanns ingenstans att ta vägen, nordknytten var överallt.

Knytten kommer att dö också, tänkte Nobog. Men jag tror inte att han bryr sig.


Toyie kände sin värld rasa samman. Henko var där framme någonstans, mitt i Nobogs flyende armé. Pastor Edwin hade slagits stum av Draken, på samma sätt som när de mötte Drakens dotter i genvägen. Inessa hade varit försvunnen i veckor, Alepha än längre. Mikeloto och Issy hade lämnat henne. Linuto hade försvunnit in i sig själv, följt efter den flyende Joelito. Tokskötaren Junia och drottningen försökte väcka honom. Knytten var på väg. Det fanns inget mer att göra.

Draken steg mot himlen. Allt annat blev obetydligt vid sidan av den. När ett hundratal små varelser kom flygande, svärmade och dök mot muren, förstod Toyie inte vad hon såg. Först när en våg av dem gick till angrepp mot mannen som stod där såg hon att de inte alls var små, de var större än en människa, större än en häst. Och något satt på deras ryggar. Människor? Knytt? Nej, alver.

Hon visste inte vart de kommit ifrån, men de hade gjort vad ingen annan klarat: anfallit Meishur direkt. Han höll dem på avstånd; de dök men studsade mot det kraftfält som skyddade honom. Men de kom lite närmare varje gång, och han hade sänkt droppen.

Toyie höjde blicken ytterligare. Draken flög fortfarande uppåt. Vingarna slog, den steg och steg. Alvernas attack distraherade Meishur och gav Nobogs armé en öppning. Men fanns det någon som kunde utnyttja den?


Linuto såg Draken resa sig upp ur avgrunden, såg armén vända och fly.

Han såg portalerna som öppnades bakom dem och spydde ut en här av knytt. 

Och därefter skulle den komma, elden. Han visste vad drakeld kunde göra. Han hade sett det.

”Joelito?” försökte han igen. ”Är du där?”

Inget svar. Men det fanns något där. Ett medvetande, inte lätt och luftigt som Joelitos, utan tungt, kompakt, torrt. Och fyllt av sorg.

”Hallå? Vem är du?”

Det kom ett svar, men det var för svagt för att förstå. Linuto rörde sig försiktigt närmare.

Vad håller jag på med? tänkte han. Det här kan vara de sista minuterna i mitt liv, och jag försöker kommunicera med något jag inte ens vet vad det är. Jag borde säga adjö till Junia, Edwin, Toyie.

Men inte ens nu kunde han stoppa sin nyfikenhet. Han försökte ropa igen, som han ropat på Joelito. Åter kom det ett svar, lite starkare den här gången. Det kom från muren.

Var det en fälla? Något Meishur gjorde? Men varför skulle han bry sig om att locka till sig en ensam tok, när alla hans fiender snart skulle brinna? Oavsett vad Chenice och Edwin sagt fanns det inte någon logik i det.

Linuto fortsatte framåt. Han lämnade sin kropp bakom sig och svävade uppåt och söderut.

“Vem är du?”

Rösten som svarade var hes, intonationen märklig och gammalmodig. Men nu uppfattade Linuto till slut svaret.

”Fånge. Så länge fånge.”

”Jag vet hur det känns. Men vem är du? Och vad gör du här?”

”Följer mitt fängelse. Alltid.”

Linutos huvud värkte. Någonting med varelsen var främmande, gjorde det svårt att hålla kanalen mellan dem öppen. Gjorde det svårt att tänka. Men viljan att veta drev honom vidare.

”Varför är du fängslad?”

”Männen fängslade mig. Slog mig i glas, splittrade mig, skilde mig från mig själv.”

Linuto förstod plötsligt.

”Är du Draken?”

Tystnad.

”Du är Draken, eller hur? Den del av Draken som gör att Meishur kan kontrollera dig.”

”Varför ville männen skada mig? Varför tvingade de mig från mitt hem?”

”Jag vet inte. Det var hundratals år sedan. Men det stämmer, eller hur, du måste göra som Meishur vill?”

”Splittrad. Kropp, själ, ande. Den som har anden i sin hand kan styra köttet.”

”Jag visste det!”

Men vad kunde han göra med kunskapen? Vad hände runtomkring honom? Hur långt bort var han från sin egen kropp? Fanns den ens kvar, eller hade han blivit som Joelito, en röst utan något mer?

”Kan jag hjälpa dig? Släppa dig fri på något sätt?”

”Krossa fängelset.”

Droppen. Som fanns i Meishurs hand. Naturligtvis. Och hade inte pastor Edwin sagt att den var oförstörbar?

Dessutom fanns det en fråga han inte hade ställt än.

”Vad skulle du göra, om du blev fri?”

”Fri? Så lång tid fånge. Så lång tid splittrad. Om jag blev hel igen … hem. Flyga hem.”

Linuto visste att han inte kunde lita på Draken. Men vilka alternativ hade han? Han måste försöka.

”Tack. Om jag kan ska jag släppa dig fri.”

”Fri …”

Linuto lät sitt medvetande återvända till kroppen. Junia och Evangeline stod lutade över honom.

”Jag har en fortfarande, tydligen. Tur.”

”Äntligen”, sa Toyie när hon såg att han ställde sig upp. ”Jag var rädd att det som tagit Joelito tagit dig också. Titta!”

Hon pekade mot himlen, inte mot Draken utan mot mindre flygare vid muren.

”Det är alver”, sa hon. ”Visste du att de hade flygödlor?”

”Det där är inte våra alver”, sa Linuto, som hjälpts på fötter av Junia. ”De är alla i Nobogs armé. Men vad …”

Han tittade sig omkring. Soldaterna hade slutat fly, knytten slutat marschera. Alla stirrade på Draken och på striden mellan Meishur och alverna.

”Jag trodde att vi hade en chans”, sa Toyie. ”Han var nere på knä. Men nu står han igen och deras attack har mattats. Han är för stark. Inget rår på honom.

”Draken”, sa Linuto. ”Draken rår på honom.”

”Vad pratar du om?” sa Junia.

”Jag måste hitta Henko. Var är svävaren?”

Toyie pekade och Linuto sprang.

Låt den starta, låt den starta, låt den starta.

Den lyfte från marken på första försökte. Linuto var så full av adrenalin att han nästan satte den i spinn och körde över Toyie, som kom springande efter honom. Han fick kontroll över den i sista sekund, och Toyie kastade sig ombord. Han tryckte fartreglaget i botten och de susade fram över ingenmansland, mot Nobog och Henko.