Kapitel 57: Högmod går före fall

Maivi kunde inte ta in Draken som steg mot himlen, så hon blockerade tanken på hur den skuggade hela staden och fokuserade på Meishur där han stod ensam på muren med Eldsdroppen i sin hand. 

Älvdrakarna dök mot halvmannen och deras skrin ekade över slätterna. De släppte loss kraften inom sig och blixtar flög från deras munnar, men träffade en osynlig barriär och leddes ner i marken utan att göra någon märkbar skada på magikern.

Maivi och Hanna var i den tredje gruppen, och Maivi hann se hur flera av älvdrakarna inte hade tid att stanna innan de flög in i barriären och vinglade bortåt eller ner mot marken. 

Sedan började Hanna sitt anfall.


Att flyga i täten på en flock av älvdrakar, på väg mot en strid som ingen av dem visste om de skulle återvända från, var något helt annat än att flyga själv med bara en annan älvdrake som sällskap.

Maivi och Hanna flög inte längst fram hela tiden – älvdrakarna höll formation precis som flyttfåglar, och turades om att dra klungan. Ofta delade de upp sig i mindre grupper, men när alla etthundra och en älvdrakar var samlade som nu skuggade de marken som om de var ett snabbrörligt moln. 

De kunde inte flyga nattetid som sist Maivi gjorde den här resan, de var för många för det och riskerade att flyga in i varandra. I stället sov de på nätterna och flög på dagarna, och hade skrämt slag på åtskilliga fåraherdar, vandringsmän och mindre byar som de passerat ovanför sedan de lämnade de mest otillgängliga högländerna.

När Maivi rest med Hanna och Nina till Vent hade de två älvdrakarna jagat sin mat själva. Det fanns ingen tid för det nu, utan drottningen hade skickat med kött för dem att äta. Det var dessutom ett bra sätt att se till att ingen bonde blev av med hela sin fårhjord när de kom till områden där vilt var svårt att hitta.

Maivi och de äldsta åt den färdkost som folket var så bra på, den som hade gjort att hon haft krafterna att klättra uppför berget i snöstormen.

“Kan vi meddela Chenice och de andra från Staden-i-skogen att vi kommer?” frågade hon Temora. 

De hade lämnat högländerna och flugit över enorma granskogar, innan de landat på stranden till en sjö där älvdrakarna kunde släcka törsten. Lägret de äldsta slagit upp var enkelt, allt för att minimera hur mycket packning de behövde ha med sig – inga tält eller andra skydd mot elementen, utan de sov under sina mantlar precis som Maivi alltid gjort under sina vandringar.

Temora skakade på huvudet.

“För lång tid har gått sedan jag senast träffade någon i familjen”, sa hon. 

“Jag borde ha tänkt på att förbereda något sätt att få kontakt med Durile”, sa Maivi. “Förhoppningsvis hinner vi fram innan anfallet så vi kan samordna med de andra.” 

Hon hade fått känslan av att Nobog inte tyckte om överraskningar. Men det fanns inte något hon kunde göra åt den saken nu.


De fortsatte resan i gryningen följande dag. Hanna flög utan minsta styrning av Maivi, och att sitta på älvdrakens rygg utan att ha något att göra gav Maivi gott om tid att tänka på det som de var på väg mot.

Hon hade varit så fokuserad på att be om folkets hjälp att hon inte funderat på vad de faktiskt kunde göra om de sa ja. Folket var inte som familjen, som levde bland knytten och var vana vid strid – de hade dragit sig undan från världen för så länge sedan att hon inte ens kunde föreställa sig det.

Hur besegrar man någon som kommit tillbaka från de döda, som bor i en annan persons kropp? 

Å andra sidan, Temora hade bara varit sekunder från att döda Maivi utan att lägga ett finger på henne, och många av de andra frivilliga var stadsvakter eller spejare med hundratals eller tusentals år av erfarenhet. Om de inte trodde att de kunde hjälpa till, hade den knappast valt att komma.

När de landade för natten nästa gång och satt samlade runt eldarna ställde hon frågan.

“Vi har bott länge i berget, men jag har levt längre än så”, sa Temora. “När tiden är inne kommer vi att strida på sätt som halvmannen inte kommer att förvänta sig.”

“Glöm inte älvdrakarna”, sa Lemuel, spejaren som var den förste av de äldste som Maivi träffade utanför berget. “De är en styrka i sig själv.”

Maivi nickade. Hon hade sett dem jaga. Hon visste vilken kraft som bodde i dem.


Det var bara en liten bråkdel av de äldsta som lämnat berget med bergsklättrerskan på älvdrakarnas rygg. Ändå kändes staden plötsligt tom för dem som stannat kvar.

Ansikten och röster som funnits där i århundraden, årtusenden, var inte längre bland dem. 

Ingen kunde veta om de någonsin skulle återvända och vilka bud de i sådana fall skulle bära med sig. Vad mötet med halvmannen skulle betyda för folket.


Vi kom för sent, tänkte Maivi. Draken är redan vaken.

Medan de flög över de enorma fälten som omgärdade Harir hade de äldsta och deras älvdrakar sett hur belägringen av Harir inletts, med fler soldater än Maivi trott var möjligt, sett hur arméerna börjat marschera, hur draken lyft från huvudstadens ruiner och hur portaler från Genvägen öppnades bakom styrkorna på marken och knyttet från Yhe strömmat ut ur dem. 

Vi har vår chans nu”, hördes Temoras röst i Maivis inre. “Han använder mycket av sin magi för att kontrollera draken. Vi måste anfalla innan den dyker.”

De svepte fram över slätten, så snabbt att knytten och soldaterna nedanför inte reagerade, så snabbt att de till och med tog halvmannen oförberedd. Eller det var i alla fall vad de trodde, innan blixtar och pilar stoppades i luften utan effekt. 


Hannas ljungeld slog mot barriären. Maivi höll sig tätt mot älvdrakens hals, och såg hur det blixtrade när Meishur ännu en gång vände kraften och styrde den ner i marken. Men kanske, kanske att den kommit lite närmare än när den första och andra vågen anfallit. Till höger och vänster flög blixtar från andra älvdrakar och pilar från de alvryttare som var beväpnade med bågar. 

Maivi drog i handtagen och Hanna steg kraftigt uppåt, innan de kom för nära kraftfältet som skyddade halvmannen. Den fjärde vågen var redan på väg nedåt, och hittills hade inte magikern gjort någon ansats att slå tillbaka mot de anfallande älvdrakarna. 

Temora var tillbaka i Maivis huvud.

“Hans försvar är för starkt”, sa hon. “Jag kan inte ta mig igenom. Det enda jag kan göra är att skydda oss om han skulle anfalla, och vara redo.”

“Älvdrakarnas attacker har effekt”, tänkte Maivi tillbaka. “Vi kommer närmare och närmare.”

Hanna vände runt, formerade sig med deras grupp och gjorde sig redo för ytterligare en dykning mot halvmannen. Han ledde bort även deras koordinerade attack, men var nu nere på knä. 

“Bara lite till”, tänkte Maivi.

Jag vet inte”, svarade Temora. “Om han verkligen blev svagare så borde jag kunna tränga igenom och avsluta det, men ingenting. Det är obegripligt. Jag borde …”

Längre kom hon inte. De var inte längre ensamma i det mentala landskap de delade.

Alver”, sa en röst som dröp av förakt. “Ni skulle ha nöjt er med att gömma er i era hålor i skogen och grottor i berget och jag hade låtit er leva.

“Nu kommer alla att brinna – ni först, sedan de som gömmer sig bland knytten som de tror att de befriat från mitt inflytande, de som är kvar i Soma-is-erem, de som smyger runt och manipulerar människor och väringar att göra sina ärenden, de som gömmer sig i Nalfins skogar, i Nudduhs hamnar och i Rons berg. Alla kommer att förgås tills inget är kvar, varken kropp, ande eller själ.

“Ni kommer alla att brinna.”

“Han är för stark”, kom Temoras röst, och Maivi kunde knappt uppfatta den längre. “Jag kan inte blockera … Skapare, bevara oss.”

Blixtar flög från Meishur, blixtar likt dem som älvdrakarna använt mot honom, men i alla riktningar. Hanna dök och svängde och Maivi kände doften av ozon och bränt kött, men de blev inte träffade. Inte alla hade samma tur.

“Fly!” skrek hon, trots att förmodligen ingen kunde höra henne. “Rädda er själva! Fly!”

De äldsta flydde, eller föll. De hade kommit så långt, rest över halva världen, men det hade varit till ingen nytta. Allt hon hade åstadkommit var att väcka Meishurs vrede och lett sitt folk till dess undergång.