Kapitel 58: Linuto och Draken

Lika snabbt som paniken började, lika snabbt slutade den. Överallt stannade soldater, vände sig om, stirrade med uttryck av förvåning och förundran.

Alvernas attack mot Meishur hade gett dem tillbaka något de trodde var förlorat för alltid. 

Hopp.

Men det var inte nog. Vilka alverna än var, hade deras taktik misslyckats och de flydde från trollkarlen på muren eller rasade mot marken. Snart skulle ingen vara kvar.

Nobog slet blicken från striden och försökte tänka. Nordknytten närmade sig. Hon hade mer än femtio tusen soldater under sitt kommando. Hon måste kunna göra någonting.

Hon hörde ett bekant surrande. Svävaren sladdade runt och stannade några få meter ifrån henne. 

Linuto såg galen ut, som den tok han alltid varit men Nobog aldrig uppfattat honom som. Toyie var bara sammanbiten.

Ovanför dem hade Meishur åter höjt droppen över sitt huvud.

Draken dök.

”Henko!” skrek Linuto. ”Droppen! Du måste skjuta sönder den!”

Henko tvekade inte. Han släppte svärden, fick fram geväret, lade upp det mot axeln, sköt.

Vapnet ven och droppen exploderade i en skur av kristaller. 

Elden som brunnit i dess inre flammade upp och slocknade sedan.

Men Draken fortsatte nedåt.


Den här gången behövde han inte söka efter Drakens medvetande, anstränga sig till det yttersta för att uppfatta dess svaga försök till kommunikation.

Drakens ande överväldigade honom, mäktig och brinnande. Den slog mot murarna i hans inre, tills han kände sig som ett löv i en höststorm, söndersliten och obetydlig.

”Lille broder. Du har befriat mig, lille broder.”

Linuto fick inte fram något svar.

”Vad ska din belöning vara, lille broder? Vill du ha kunskap? Makt? Rikedom? Jag har allt det, och allt av det i överflöd. Men först ska jag göra mig av med mina plågoandar.”

Linuto såg ur Drakens ögon, såg hur den svängde i dykningen, såg hur de få kvarvarande alverna på sina små flygödlor bröt och flydde, såg hur Meishur stirrade uppåt och försökte samla sina krafter. Genom Drakens ögon var trollkarlens magi synlig, som en vind, som rök, som ljus. Den strömmande in i honom från överallt runtomkring och ut ur honom igen. 

Men det var inte nog. Elden sprutade från Drakens mun och förtärde Meishur, förtärde muren han stod på, krafterna han samlat inom sig. Förtärde Herman Leo och demonerna som bodde i hans kropp fullständigt och totalt, tills ingenting fanns kvar.

Draken bröt sitt fall, slog med vingarna tills den steg igen.

Linuto hoppades att den hade glömt honom. Han hoppades att den skulle göra som den sagt, resa hem. Han hoppades att dess hem var långt, långt borta.

Han såg inte längre ur Drakens ögon. Han hade fått tillbaka sin egen kropp. Han följde hur Draken flög högre och högre.

Men dess röst dundrade lika kraftigt som tidigare i hans inre.

”Nå, lille broder. Vad vill du ha för att du befriat mig?”

Linuto försökte tänka, men det var nästan omöjligt med Drakens brinnande närvaro i hans medvetande. Han ville inte ha något, han ville bara att Draken skulle försvinna. Men kunde han säga det? Vad skulle den göra då?

”Jag gjorde det inte för att få en belöning.”

”Vilket är anledningen till att du förtjänar en. Jag har mycket att erbjuda, lille broder, och du kan begära vad du vill. Om det är i min makt att ge dig det, så ska jag göra det.”

”Varför kallar du mig lille broder?”

”För att du är min lille broder.”

”Vad menar du?”

”Är det den belöning du vill ha? Kunskap?”

”Nej. Jag har inte bestämt mig. Jag måste tänka.”

”Tänk, lille broder. Jag har all tid i världen.”

Och Linuto tänkte, medan Draken steg och steg. Han började redan tvivla på sitt eget minne av hur enorm den var, övertyga sig själv att han sett fel. Drakens medvetande tyngde inte längre lika mycket på hans sinne.

Han vågade tro att Draken inte skulle komma tillbaka, att den inte skulle hämnas på alla människor för det kejsar Khomondurs tolv trollkarlar gjort, för tiden den varit inspärrad i sitt sinne och i urberget.

Han bestämde sig.

”Det finns någonting.”

”Ja, lille broder?”

”Kan du göra mig frisk? Kan du göra mig normal?”

”Normal?”

Drakens skratt kom som åska från ovan, rullade fram över Harirs slätter, ekade mot murarna.

”Det finns inget normal. Vill du vara någon annan, lille broder? Makten att göra dig till någon ny har bara du själv.”

”Jag förstår inte.”

”Skapare, vilka dårar dessa dödliga är! Lyssna till mig, lille broder. Du har ansvar för ditt eget liv. Det tillhör dig, nu och för evigt. Ingen annan kan leva det för dig.”

”Jag … jag tror att jag förstår. Och … jag vill inte ha någon belöning. Tack, men om jag har ansvar för mitt liv så måste jag också börja ta ansvar för det.”

”Du har gjort ett vist beslut. Vi kommer inte att ses en andra gång. Säg till människornas härskare och kungar att de inte ska störa mig igen.”

”Drottning. Vi har en drottning nu.”

Linuto kände Drakens leende.

”Det är som det ska vara, lille broder. Adjö.”


Toyie kände genast att Linuto var tillbaka i sin kropp. Han slog upp ögonen.

”Den är borta”, sa han. ”Draken är borta.”

”Ja, det går inte ens att se den längre.”

”Nej, jag menar, den är verkligen borta. Från mitt huvud.”

”Bra”, sa Toyie.

”Den visste så mycket …”

”Vad hände egentligen? Hur kunde du veta att Draken skulle döda Meishur men lämna oss andra?”

Linuto förklarade för henne, berättade om samtalet med Drakens fängslade ande och allt den sa efter att den blev fri.

”Det kanske är sant för drakar”, sa Toyie när han pratat klart. ”Den är en ensamma varelse, den sista i sitt slag. Men alla vi andra … Vi lever för dem runtomkring oss. Vi har ansvar för andra, inte bara för oss själva. Och ibland kan inte ens en drake rädda sig själv.”

”Jag vet inte”, sa Linuto. ”Jag tror att den hade en poäng. Ingen annan kan leva mitt liv.”

”Så, vad ska du göra nu då, med det liv bara du kan leva?”

Linuto satt tyst på svävaren en lång stund, medan officerare skrek order och soldater marscherade överallt omkring den. Till slut tittade han upp på Toyie. 

”Jag vet inte. Jag har ingen aning.”


Knytten flydde. Deras gud var död, portalerna fanns inte längre kvar och Draken hade försvunnit upp i skyn. De flydde åt norr, söder, öster och väster. Hundra tusen nordknytt, lösa i ett land utan huvudstad.

Nobog hade inte förlorat en soldat till fienden, men hon visste inte om det här var en seger.

”Det kommer bud från de andra befälhavarna”, sa Chenice. ”De vill veta om de ska förfölja knytten.”

Kanske fanns det en möjlighet här, en möjlighet att utplåna hotet från nordknytten en gång för alla.

Men Nobog hade levt med knytt i veckor nu, kämpat med dem, festat med dem och skrattat med dem. Hon kunde inte längre se dem som själlösa monster, inte ens nordknytten. Vem visste hur de skulle utvecklas nu, fria från Meishurs andes inflytande?

Nobog visste att trollkarlen var död, död på riktigt den här gången. Hon hade sett drakens eld, känt den bränna bort varje spår av halvmannen. Chenice hade sagt detsamma, när han kommit över sin förlägenhet över att ha flytt från Draken precis som alla andra. 

”Nobog?” sa han.

”Följ efter dem, men anfall inte. Driv dem norrut, tillbaka till Yhebergen.”

”Det finns de som bestrider visdomen i din order.”

”Jag är överbefälhavare för den här armén tills drottningen säger något annat. Och detta är mitt beslut.”

Inga fler protester kom. Nobog såg hur de olika styrkorna begav sig av efter sitt byte.

”Meddela drottning Evangeline vad jag har gjort. Och gör redo våra soldater för avmarsch. Och se om du kan kalla på de flygande alverna och få veta hur de kom hit.”

”Ja, krigsherre.”

Nobog stod kvar med Henko bredvid sig medan Chenice, knyttens olika ledare och Ireus riddarkaptener såg till att deras soldater återfick disciplinen och blev klara för att jaga sina fiender. Hon tittade på Toyie och Linuto som satt och pratade i svävaren.

”Jag förstår inte vad han gjorde, men jag tänker ta reda på det.”

”Om han kan förklara”, sa Henko.

”Mm, om han kan förklara.”

Två av historiens största arméer hade mötts på slagfältet och skilts åt utan att drabba samman, och Drakens mästare var den ende som dött av dess eld. Fällan hade slagit igen, men det var Meishur som hade fastnat, och Nobog undrade vem det egentligen varit som gillrat den. Harir hade inte varit lockbetet trots allt. Lockbetet hade varit hennes armé.

Någon hade mycket att stå till svars för.