Epilog, del 3: Tillbaka till Dohrgården

Folk erbjöds titlar och jobb till höger och vänster, men alla verkade bara förutsätta att Linuto skulle följa med till Dohrgården och bli inlåst igen. Han tyckte inte om det alls.

Att de inte förstod vad som hänt var inte så konstigt, för han fann det svårare och svårare att förklara. Men att det var han som listat ut hur Draken skulle befrias visste de, men verkade ha glömt. Nobog, Chenice, Edwin, alla hade de gett sig av. Drottning Evangeline, som tackat folk för minsta lilla tjänst ända sedan han först träffat henne, sa inte ett ord om saken, även om hon fortfarande var hövlig mot honom.

Han beklagade sig för Toyie, den enda som fanns kvar att prata med.

”Det är inte att jag vill ha en massa pengar eller bli adlad eller någonting. Men någonting, någonting som visar att de inte glömt.”

”Drottningen har tusen andra saker att hålla i huvudet. Fler och fler flyktingar kommer tillbaka och de har ingenstans att bo och inget att äta.”

”Ja, men …”

”Draken sa att du har ansvar för ditt eget liv. Om du tycker att något ska förändras: förändra det.”

Linuto knuffade till henne.

”När blev du så insiktsfull?”

”Jag har varit det hela tiden, du har bara inte märkt det förrän nu”, sa Toyie.

”Pff”, sa Linuto.

”Jo, det är säkert.”

Hon blev allvarlig.

”Har du fått kontakt med Joelito?”

Ingen hade hört från honom sedan han försvann då Draken höjde sitt huvud ur marken.

”Nej,” sa Linuto. ”Jag försöker och försöker, men inget svar.”

”Jag är orolig för honom.”

”Jag vet.”

”Tänk om han aldrig återhämtar sig”, sa Toyie.

”Jag är säker på att du och Dokaius kommer på något.”

”Och du.”

Linuto ryckte på axlarna.

”Det är ni som är tokskötarna”, sa han.

”Det är du som är hans vän.”


Dokaius kom till honom den kvällen.

”Vi har knappt hunnit prata något”, sa han.

Linuto skakade på huvudet.

”Jag bad dig hjälpa Antonius med de andra”, fortsatte han.

Linuto skrattade.

”Jag har en titel. ’Förste tok’. Jag hade glömt det. Men det låter inte som en hedersutnämning.”

”Jag misstänker att du hade ett och annat att säga om det kloka i att lämna Antonius ensam med er. Men du sa inget”, sa Dokaius.

”Hade du lyssnat?”

”Förmodligen inte. Jag var för säker på min egen ofelbarhet på den tiden, även om jag förstås aldrig skulle ha erkänt det.”

”Och nu?”

”Om du har något du vill säga kommer jag att lyssna.”

”Jag vill inte vara inlåst längre. Jag förtjänar inte att vara inlåst.”

”Efter vad som hänt har jag ingen rätt att tvinga dig till någonting. Jag tror dessutom att vi skötare har förlitat oss allt för mycket och allt för länge på låsta dörrar.”

Linuto visste inte vad han skulle säga.

”Men, alla tror att jag ska följa med till Dohrgården.”

”Det har varit ditt hem hela livet, och du har inte sagt något annat.”

Linuto skakade på huvudet.

”Du kommer alltid att vara välkommen dit, och om det finns något jag kan hjälpa dig med kommer jag att göra det. Men om du inte vill följa med …”

”Jag vet inte!” utbrast Linuto. ”Jag vet ingenting längre.”

”Vi beger oss av i morgon. Jag skulle bli glad om du följde med oss. Om du bestämmer dig för att du vill något annat kan du alltid lämna oss under resan.”

”Varför är det så bråttom hem? Edwin sände hjälp med Mikeloto, och jag hörde att Annelie är där.”

”För att Dohrgårdens intagna är vårt ansvar, inte deras. För att jag behöver be Antonius om ursäkt för att jag lämnade honom. Och för att det snart kommer fler intagna.”

”Hur vet du det?”

”Sjukan sprider sig alltid när tiderna är svåra. Jag förstår bättre varför nu än jag någonsin gjort. Hundratusentals människor har förlorat sina hem, tusentals har förlorat familj, vänner, älskare, barn, sett fruktansvärda saker. Några av dem kommer inte klara av att anpassa sig. Kommer aldrig att kunna ta hand om sig själva igen.”

Linuto nickade att han förstod. Sedan ställde han frågan som bränt i honom sedan Chenice berättat om hans föräldrar, och än mer sedan samtalet med Draken.

”Dokaius. Är jag en tok?”

Dokaius var tyst länge. Till Linutos förvåning svarade han inget om att han inte tyckte om ordet ”tok”.

”Jag tror, kanske, att vi alla är drabbade”, sa han i stället. ”Eller nästan alla. Mer eller mindre. Så, ja, du är en tok. Men om din galenskap är värre, eller större, eller farligare, än min …”

Han ryckte på axlarna.

”Det behövs struktur, men det behövs också frihet. Jag har inget annat svar.”


Linuto sov inte mycket den natten. Men när morgonen kom hade han bestämt sig.

”Jag följer med”, sa han till Dokaius och Junia. ”Jag vet inte hur länge jag stannar, men jag följer med. Ni behöver min hjälp.”

Om han behövde ytterligare bevis för att de senaste månaderna förändrat syskonen fick han det där och då: ingen av dem protesterade mot att en tok kunde hjälpa dem, utan verkade genuint glada och tacksamma.

”Det var också ett svar på din fråga”, sa Dokaius när de stod och packade ihop sina få saker en stund senare.

”Vad då?”

”Det äldsta kriteriet för någon som behöver bli intagen på en gård är att han inte klarar av att ta ansvar för sina egna handlingar och inte bryr sig om vilka konsekvenser de får för dem runtomkring honom.”

”Jag förstår inte.”

”Du har visat igen att det inte gäller dig. Linus, jag är stolt över dig.”

Linuto räddades från att svara då Evangeline klev in i tältet, med Junia bredvid sig.

”Bra, där är ni”, sa hon.

Linuto reste sig snabbt. Dokaius bugade sig mot drottningen.

”Jag har förstått att ni reser i dag”, sa hon.

”Det stämmer”, sa Dokaius.

Hon gick fram till Linuto och tog hans högra hand i båda sina.

”Jag kommer aldrig att glömma vad du gjort för mitt folk och för hela Jenis. Mitt hem står alltid öppet för dig.”

Svarslös bugade Linuto mot henne. Hon släppte hans hand och Junia drog med honom ut i solskenet medan Evangeline och Dokaius blev kvar i tältet.

”Varför?”

”De behöver en stund för sig själva.”

”Vad … menar du att Dokaius och prinsessan …”

”Hon är drottning nu”, sa Junia. ”Och behöver du verkligen fråga? Jag trodde du var så smart att du listat ut att något var på gång för länge sen.”

Linuto förvånade sig själv med att han inte ville veta. Här fanns något han inte var det minsta nyfiken på.

”Jag har annat att göra än att fundera på sånt”, sa han.

”Bra”, sa Junia. ”Är du säker på att du vill återvända till Dohrgården.”

”Ja. Är du?”

”Ja. Det är min uppgift.”

”Jag tror att det är min också. I alla fall för ett litet tag.”


”Du behöver inte tacka mig igen”, sa Dokaius. ”Det du lovat till gårdarna är mer än nog.”

”Jag är inte här för att belöna dig”, sa Evangeline. 

”Bra.”

”Jag är här för att säga adjö.”

Tystnad. Sedan pratade de båda samtidigt.

”Om omständigheterna var annorlunda …” sa Dokaius.

”Ifall jag inte varit drottning …” sa Evangeline.

Tystnad igen.

Evangeline tog ett steg närmare honom. Han tog ett steg närmare henne. 

“Kan inte någon annan …” viskade hon, men han skakade på huvudet. 

“Lika lite som du kan lämna över till någon annan.”

“Jag vet.” Hon tog hans hand. “Jag vet. Men jag önskar … jag önskar att saker var annorlunda.”

“Jag vet”, sa han. 

Han tog hennes hand och som varje gång han gjort det förut kändes det som den naturligaste saken i världen. Deras fingrar flätades samman. Dokaius visste inte om det var han eller hon eller båda som gått närmare, men nu stod de så nära att deras kroppar rörde vid varandra. 

De stod så i en evighet. De stod så ett ögonblick. Sedan tog båda ett steg bakåt och släppte den andres hand. 

”Junia och Linuto väntar på mig”, sa Dokaius.

Evangeline nickade.

”Farväl. Tack för allt.”

Dokaius bugade och backade ut ur tältet.


Dokaius, Junia, Linuto och Toyie lämnade Harirs ruiner utan en blick bakåt.

”Berättade du för henne vad Martian gjort?” sa Junia.

Dokaius skakade på huvudet.

”Om någon hittar honom har jag bett henne att skicka bud till mig. Jag behöver få veta att Meishurs inflytande över honom är brutet.”

”Han måste vara död. Annars hade Olof hittat honom”, sa Junia.

”Han lyckades rymma ur magus Chartsin fängelse och ta sig ut ur Harir. Jag tror inte att han är död.”

”Jag saknar honom”, sa Junia.

”Jag också. Trots allt som hände efteråt är jag skyldig honom så mycket tack. Han räddade mig.”

”Han räddade mig också”, sa Junia.

Dokaius suckade.

”Vi borde ha skaffat en vagn.”

”Efter vad som hände förra gången? Knappast”, sa Junia. 

”Om du höll dig borta från styrningen skulle det inte vara några problem”, sa Dokaius. 

”Jättekul. Jag undrar vad som hände med vår häst. Om hon lever”, sa Junia. “Var det inte du som styrde sist vi kraschade, förresten?”

”Hon kanske står och betar utanför Dohrgården när vi kommer hem”, sa Dokaius. 

”Ha ha. Ja. Vi kan hoppas.”


Dagarna rullade på. Deras lilla grupp stötte ihop med andra och kunde dela med sig av både goda och mindre goda nyheter. Linuto gick mestadels tyst eller pratade med Toyie. Några gånger försökte de få kontakt med Joelito, men utan effekt.

Både Dokaius och Junia var slitna efter de skador de dragit på sig, och det gick inte fort. 

De passerade platsen där de två pojkarna försökt stjäla från honom. En halv dag senare stannade Dokaius tvärt, och Junia gick in i honom.

”Vad gör du?”

”Jag har just förstått en sak”, sa han. 

”Måste du stanna mitt på vägen för det?”

Toyie och Linuto fortsatte vidare, utan att märka att han och Junia slutat gå.

”Vi får inte hur många chanser som helst”, sa Dokaius. ”Ibland får vi bara en. Och om vi inte tar den då, vem har vi att skylla på annat än oss själva?”

”Vad pratar du om?”

”Gå vidare med de andra två. Jag måste göra en sak.”

”Vad?”

”Jag kommer i kapp i kväll eller i morgon.”

Dokaius såg hur gärna Junia ville fråga mer, men hur hon behärskade sig. Han älskade alltid sin syster, men just då förstod han varför han dessutom tyckte riktigt mycket om henne. 

Junia drog åt axelremmarna på sin ryggsäck, nickade och lämnade Dokaius ensam på vid stigen som ledde till Christines torp.


En vecka efter brevet från pastor Edwin fick Antonius se något han aldrig sett förr när han tittade ut över uppfarten till Dohrgården. 

En munk var på väg mot huset. Bakom honom kom Mikeloto och en ung kvinnlig väring. Väringen och Mikeloto höll varandras händer.

”Annelie, du måste se det här.”

Hon ställde sig bredvid honom.

”De är här”, sa hon. 

”Minst sagt. Vad ska vi göra?” sa Antonius. 

”Gå ner och möta dem känns rimligt.”

”Jag har aldrig pratat med munkar förut”, sa Antonius.

”Oroa dig inte, de bits sällan. Var artig så löser det sig.”

De gick ut på trappan.

”Välkomna till Dohrgården”, sa Antonius. ”Tack för att ni fört Mikeloto tillbaka till oss.”

Munken presenterade sig som broder Rowen, och förklarade att han kunde stanna kvar tills Dokaius och Junia kom tillbaka. När Annelie försökte få honom att säga hur lång tid det kunde ta vägrade han att svara.

Mikeloto blev otålig av samtalet och trängde sig förbi, med väringen i släptåg.

”Det här är min tjej Issy”, sa han. ”Hon vill se hur det ser ut här.”

Det var för mycket för Antonius att ta in, och han lämnade tacksamt över ansvaret för dem till Annelie. Själv gjorde han i ordning Junias rum till bror Rowen. Munken sa mycket lite. Antonius kände att han snart skulle få ett nervöst sammanbrott av att ha honom under sitt tak. Intagna, skötare och assistenter och visste han var han hade. Annat folk på gården kändes bara – fel.

En vecka senare hade han vant sig. Munken fortsatte att vara tyst större delen av tiden, och han misstänkte att det fanns många andra ställen han hellre skulle ha varit. Men han var effektiv och flitig och hade god hand med alla utom de mest okontrollerbara av intagna, och Antonius var glad att kunna dra ner på antalet assistenter – även med lånet från Pehrsgården höll de sista av gårdens pengar på att ta slut.

Munken förklarade inte varför Linuto och Joelito inte var med dem, eller varför Junia och Dokaius inte själva kommit.

”Inte min plats att berätta”, var det frustrerande svaret när Annelie gång efter annan försökte fråga ut honom. Antonius hade snabbt givit upp.

De fick mer ur Mikeloto, men det han berättade var nog för att få Antonius att överväga att ge honom en ny diagnos.

Han hade inte bestämt sig för vad han skulle ta sig till med Issy, som installerat sig med Mikeloto i det rum som han tidigare delat med Joelito och Linuto. Att låta någon som inte var drabbad bo på gården tillsammans med en intagen var emot alla regler, men han hade blivit mer pragmatisk i sitt förhållande till regler under tiden som gått sedan hans syskon gav sig av. 

Tio dagar efter att de dykt upp löste Mikeloto problemet åt honom. Antonius vaknade av ett fruktansvärt oväsen från deras rum. När han öppnade dörren rusade Issy ut, gråtande. Ingen av dem ville berätta vad som hänt. 

Hon lämnade gården en timme senare.


Dagarna gick. Munken började visa tecken på rastlöshet. Antonius oroade sig för sina syskon, men han hade gjort det så mycket de senaste månaderna att det kändes fullt normalt. Mikeloto vägrade att komma ut ur sitt rum annat än när det regnade. Då gick han omkring ute på gården eller stod och stirrade upp i himlen, klädd i en stor svart rock han haft med sig hem. Det såg onekligen oerhört tillgjort ut, och Antonius var glad att de inte kommit in i värsta regnperioden. Då hade Mikeloto förmodligen fått lunginflammation.

När det började hagla och Mikeloto ändå stod kvar gick Antonius och hämtade in honom.

”Någon måtta på dumheterna får det ändå vara”, muttrade han för sig själv.


Till slut, en helt vanlig höstdag i början av november, kom hans syskon tillbaka. Båda kramade om honom, vilket mest gjorde Antonius obekväm; de hade aldrig varit den sortens syskon som kramar varandra. De var smalare än han någonsin sett dem förut, slitna på ett sätt som var svårt att fullt ut definiera. 

Än mer obekväm blev han när Dokaius började be om ursäkt.

”Jag borde aldrig ha lämnat dig ensam. Vi borde ha hittat en annan lösning”, sa han.

Antonius ryckte på axlarna, vilket fick Annelie att skratta.

”Det är precis vad vi sa när Antonius berättade om era galna planer. Vad tänkte du på, kusin?”

Dokaius ryckte på axlarna han också, och nu skrattade alla, intagna och skötare. Antonius kände två månaders stress och oro rinna av honom. Världen var som den skulle igen.


Dokaius kom ikapp dem två dagar efter att de lämnat honom, med ett fånigt leende på läpparna. Det enda han sa när Junia frågade var att de snart skulle bli en skötare till.

De passerade ängen där tjuren jagat upp dem i ett träd; Linuto och Toyie skrattade gott när Dokaius berättade historien. Han hade alltid varit en bra historieberättare, Dokaius.

De kom till platsen där kärran vält när magus Chartsins demon fått hästen att skena. De trasiga delarna låg kvar, delvis dolda under ditblåsta löv. De tre hela hjulen var borta.

Toyie stannade i Vent för att prata med sin familj om sitt nya jobb och samla ihop sina ägodelar. Hon lovade att komma efter dem så fort hon kunde. Hon och Linuto hade en ny plan för att få kontakt med Joelito, som krävde att de inte flyttade på sig hela tiden, och som de skulle ta sig an så fort hon installerat sig på Dohrgården.

Efter Vent var allt plågsamt välbekant. Bortsett från att löven fallit från träden och regnet gjort vägarna mer svårframkomliga var allt sig likt sedan de passerade här sist, åt andra hållet.

Den gången satt de på en hästkärra och Linuto var ett par veckor bakom med Mikeloto och Joelito. Nu återvände de tillsammans, till fots.

Junia undrade om hon skulle kunna anpassa sig till ett liv som vanlig skötare igen, efter allt hon upplevt. Att hon var en annan människa än den Junia som stressat fram ett beslut för att få bege sig till Harir behövde inte ens sägas. Hon hade hatat sitt jobb, och till viss del sitt liv.

När Dohrgården dök upp i horisonten var hennes känslor motstridiga, men den starkaste var en enorm lättnad över att vara hemma igen. När hon såg Antonius, och Annelie, till och med de dumma intagna, kunde hon bara skratta.

De andra gick in, men hon stod kvar en stund på trappan. Hon skulle aldrig ge upp drömmen om att göra något annat med sitt liv, det var hon säker på. Men tills dess var det här inte så illa.

”Stå inte där och dröm”, sa Dokaius. ”Det finns intagna att ta hand om.”

”Jag är vaken”, sa Junia. ”Jag kommer.”

Här slutar En Dåres visdom. Tack för att du varit med på resan hela vägen hit.