Epilog, del 3: Tillbaka till Dohrgården

Folk erbjöds titlar och jobb till höger och vänster, men alla verkade bara förutsätta att Linuto skulle följa med till Dohrgården och bli inlåst igen. Han tyckte inte om det alls. Att de inte förstod vad som hänt var inte så konstigt, för han fann det svårare och svårare att förklara. Men att det var… Fortsätt läsa Epilog, del 3: Tillbaka till Dohrgården

Kapitel 56: Fällan och betet

Det är en fälla. Så mycket var helt uppenbart. Inga knytt syntes på eller utanför murarna. Harir verkade övergivet. Det enda som avslöjade att liv fortfarande fanns i huvudstaden var röken som steg från eldarna vid katedralen. Det var en fälla. Harir var betet. Men vad skulle hända när fällan slog igen? Nobog såg sig… Fortsätt läsa Kapitel 56: Fällan och betet

Kapitel 55: Drottning Evangeline

“Välkommen in”, sa Evangeline när hon såg Junia stå i öppningen på tältet. “Du ville träffa mig”, sa Junia. “Jag har en resa framför mig”, sa Evangeline. “Och jag vill att du följer med.” Junia förstod att hon pratade om resan till flyktingarna från Harir, som gömde sig i skogarna norr om huvudstaden. Men hon… Fortsätt läsa Kapitel 55: Drottning Evangeline

Kapitel 51: Vad allt handlar om

Nobog hatade att vara general.  Hon var bra på det, vilket var en av anledningarna till att hon hatade det. I stridens hetta höll hon sig kall och beräknande, och sände medvetet tio i döden för att rädda hundra, eller hundra i döden för att rädda tusen. På ett ögonblick avgjorde hon vilka som kunde… Fortsätt läsa Kapitel 51: Vad allt handlar om

Kapitel 50: Krigsfånge

Junia levde i en saga. Runt omkring henne fanns knytt, troll och alver. De leddes av en obesegrad mästergladiator från Vinland, som hade färdats hit på en supersnabb svävande farkost byggd med teknik ingen förstod, genom en magisk underjordisk gång från kejsar Khomondurs tid. Linuto, som hon känt hela sitt liv och trodde att hon… Fortsätt läsa Kapitel 50: Krigsfånge

Kapitel 47: Fiendens fiende

Yheknytten var värre. Soma-is-erems armé krossade de få gheolkrigare som vaktade östra porten och vällde in i staden. De mötte inget motstånd, men alverna varnade för att Meishur fanns där – och nordknytten. Linuto gick långt fram i armén tillsammans med Winson och Nobog. Tanken var att de förhoppningsvis skulle kunna övertyga Harirs invånare och… Fortsätt läsa Kapitel 47: Fiendens fiende

Kapitel 45: En stad i ruiner

Det kunde inte vara på riktigt. Det borde inte vara på riktigt. Överallt runt omkring honom låg döda människor, döda män, kvinnor och barn. Några timmar tidigare hade staden varit levande. Nu var den en gravplats. Aska blandade sig med regnet som föll, aska från alla de byggnader som brann. Ingenting var helt, ingenting återstod.… Fortsätt läsa Kapitel 45: En stad i ruiner

Kapitel 43: Prinsessan och token

”Vi kan inte stanna här.” ”Jag vet det”, sa Dokaius.  ”Hur länge har väringen varit borta nu?” sa Evangeline.  ”Fyra timmar kanske.” Dokaius gick ett varv till i källarrummet. Evangeline fortsatte att hålla honom med blicken. ”Vi kan inte stanna här”, sa hon en gång till. Hon hade sagt det om och om igen den… Fortsätt läsa Kapitel 43: Prinsessan och token

Kapitel 41: ”Mörkret följer dem”

”De är på väg. Mörkret följer dem.” Junia tittade förvånat på Martian. ”Vad pratar du om?” Martian såg irriterad ut. ”Jag vet inte”, sa han. ”Tidigare har jag kunnat sammanfoga de insikter jag får i en större helhet. Men nu är allt utan kontext.” Han suckade. ”Det är som att jag håller på att bli… Fortsätt läsa Kapitel 41: ”Mörkret följer dem”