Kapitel 51: Vad allt handlar om

Nobog hatade att vara general.  Hon var bra på det, vilket var en av anledningarna till att hon hatade det. I stridens hetta höll hon sig kall och beräknande, och sände medvetet tio i döden för att rädda hundra, eller hundra i döden för att rädda tusen. På ett ögonblick avgjorde hon vilka som kunde… Fortsätt läsa Kapitel 51: Vad allt handlar om

Kapitel 47: Fiendens fiende

Yheknytten var värre. Soma-is-erems armé krossade de få gheolkrigare som vaktade östra porten och vällde in i staden. De mötte inget motstånd, men alverna varnade för att Meishur fanns där – och nordknytten. Linuto gick långt fram i armén tillsammans med Winson och Nobog. Tanken var att de förhoppningsvis skulle kunna övertyga Harirs invånare och… Fortsätt läsa Kapitel 47: Fiendens fiende

Kapitel 45: En stad i ruiner

Det kunde inte vara på riktigt. Det borde inte vara på riktigt. Överallt runt omkring honom låg döda människor, döda män, kvinnor och barn. Några timmar tidigare hade staden varit levande. Nu var den en gravplats. Aska blandade sig med regnet som föll, aska från alla de byggnader som brann. Ingenting var helt, ingenting återstod.… Fortsätt läsa Kapitel 45: En stad i ruiner

Kapitel 44: Stulen seger

Äntligen tillbaka. Ett halvår efter att han senast varit i huvudstaden stod Relam åter innanför Harirs murar. Hans soldater rörde sig disciplinerat framåt, säkrade kvarter efter kvarter. Andra förde krigsfångarna ut ur staden. Relam var avlägset stolt över dem, att de behöll sitt lugnt trots att de nu hade fienden i sin makt, trots mardrömmen… Fortsätt läsa Kapitel 44: Stulen seger

Kapitel 43: Prinsessan och token

”Vi kan inte stanna här.” ”Jag vet det”, sa Dokaius.  ”Hur länge har väringen varit borta nu?” sa Evangeline.  ”Fyra timmar kanske.” Dokaius gick ett varv till i källarrummet. Evangeline fortsatte att hålla honom med blicken. ”Vi kan inte stanna här”, sa hon en gång till. Hon hade sagt det om och om igen den… Fortsätt läsa Kapitel 43: Prinsessan och token

Kapitel 41: ”Mörkret följer dem”

”De är på väg. Mörkret följer dem.” Junia tittade förvånat på Martian. ”Vad pratar du om?” Martian såg irriterad ut. ”Jag vet inte”, sa han. ”Tidigare har jag kunnat sammanfoga de insikter jag får i en större helhet. Men nu är allt utan kontext.” Han suckade. ”Det är som att jag håller på att bli… Fortsätt läsa Kapitel 41: ”Mörkret följer dem”

Kapitel 38: Att rädda en prinsessa

De återvann sin styrka tillsammans. Junia var utmärglad efter veckorna i den mörka cellen utan mat, och hennes muskler hade förtvinat av att vara stillasittande, stillaliggande. Martians ritual hade spräckt båda Dokaius trumhinnor, han hade svårt att andas och han började väldigt lätt att blöda näsblod. Hela hans kropp värkte. Den första tiden sa de… Fortsätt läsa Kapitel 38: Att rädda en prinsessa

Kapitel 33: Doktor Martians ritual

Lungorna brände i bröstet. Dokaius stängde försiktigt dörren och sjönk ihop mot väggen. Han ansträngde öronen, försökte stänga ut bultandet av sitt eget hjärta. Han var vältränad och kunde vandra eller jogga långt utan att trötta ut sig, men snabba språngmarscher var inte hans starka sida. Långsamt vande sig ögonen vid halvdunklet i huset. Två… Fortsätt läsa Kapitel 33: Doktor Martians ritual

Kapitel 31: Munkar och rebeller

Dokaius vaknade på en brits. Han satte sig upp. Dumt. Huvudet värkte och rummet snurrade. Någon rusade mot honom. Han försökte se vem. Smärtan blev för mycket. Han föll ner i mörker. Dokaius vaknade en andra gång. Nu låg han i en säng. Han höll ögonen stängda för att inte bjuda in ljuset och smärtan… Fortsätt läsa Kapitel 31: Munkar och rebeller