Det var Viaplay som beställde, men på grund av deras stora pengaproblem är det hos Netflix vi hittar den nya versionen av Ronja Rövardotter, vars första säsong släpptes i slutet av mars. Jag har precis sett första avsnittet, och här kommer en första reflektion.
Jag har, som så många andra svenskar vuxit upp med Tage Danielssons filmatisering från 1984, och har sett tv-serieversionen åtskilliga gånger. Och det är svårt att inte höra de klassiska replikerna från Hanna Zetterberg, Börje Ahlstedt, Lena Nyman och Allan Edwall i huvudet. Mycket är också sig likt här, både ord för ord och utseendemässigt, men snyggt uppdaterat med dagens teknik. Under första avsnittet var det inget som skavde produktionsmässigt, varken i de fysiska miljöerna eller de läskiga datoranimerade vildvittrorna och grådvärgarna.
Däremot är det lite svårt att se Johan Ulveson som Skalle-Per utan att tänka på Yrrol/Lorry, men det kanske bara är jag. Han gör rollen bra, så förhoppningsvis släpper den distraktionen när jag kommer djupare in i serien. Det enda jag störde mig på i övrigt var att femåriga Ronja är blond, vilket kändes som ett märkligt val.
Det rättas dock snabbt till när vi kommer fram till den Ronja vi kommer att följa under resten av serien, fantastiskt spelad av Kerstin Linden.
Christopher Wagelin som Mattis är klart inspirerad av Börje Ahlsteds tolkning av rollen, men gör det bra. Krista Kosonen som Lovis har mindre gemensamt med Lena Nyman, men gör snabbt rollen till sin. Övriga rövare är än så länge förhållandevis anonyma.
Innehållsmässigt följer första avsnittet den tidigare filmatisering förhållandevis nära, vilket i sin tur förstås beror på att Astrid Lingrens manus ligger nära boken, men vi får knyta bekantskap med ett par nya karaktärer då världen utanför Mattisskogen utvidgas med en än så länge inte namngiven by som drabbas hårt av Mattisrövare och Borkarövare. Pernilla August ger pondus till borgmästaren Valdir och Vera Vitali gör fogden Cappa till en rätt obehaglig typ. Det märks också att detta kommer att bli en mörkare version av sagan än både bok och Tage Danielssons version (jag har inte sett Studio Ghibli-versionen från 2014, vilket jag borde göra något åt vid tillfälle).
Naturbilderna är precis som i originalet fantastiska, och musiken är vidareutvecklad från 1984-versionen – vilket förstås väcker precis rätt sorts nostalgi för oss som vuxit upp med den.
Som ni märker är jag både imponerad och en smula lättad efter att ha sett första avsnittet av Ronja Rövardotter (svensk filmproduktion är ju inte alltid fantastisk när det gäller medeltidsskildringar, även när det plöjts ner mycket pengar), och jag ser fram emot att se resten av serien.
Ihfongard.se 