Det här är recensionen av Shadowmarch, en bok jag beskrev bakgrunden till i förra veckan, första delen i Tad Williams senaste fantasyepos.
Jag måste börja med att konstatera att George RR Martin skämt bort mig. Efter att ha läst hans Song of Ice and Fire-serie (så långt han nu hunnit skriva den), känns all annan episk fantasy i psuedomedeltida miljö ganska lättviktig. Tad Williams rör sig på bekant mark i Shadowmarch: Vi har en värld dominerad av människor, byggd på ruinerna av gamla civilisationer och efter krig där landets tidigare invånare ”the Qar” (alver, feer, goblins, you name it) drivits norrut bortom ”the Shadowline”, en barriär skapad för att stoppa människorna att följa efter. Ett antal hundra år har gått, de som borde veta bättre har glömt vad som finns bortom barriären (känns det här igen?) och nu vid sämsta tänkbara tillfälle slår the Qar till igen. De unga arvingarna i nordligt liggande March kingdom måste kämpa både mot illojala adelsmän, makthungriga despoter från den södra kontinenten och magiska varelser från norr, samtidigt som kungen sitter inspärrad i statsstaden Hierosol en kontinent från där han behövs bäst.
Likheterna till Williams egen Minne, Sorg och Törne-serie är stora, liksom till Song of Ice and Fire. De flesta huvudpersoner är unga, inkastade i situationer de inte behärskar eller helt förstår. Hoten från norr och söder, från ett svagt ihågkommet förflutet och ett ständigt aktuellt politiskt intrigspel sköts snyggt, men inget känns nytt. De sympatiska funderlings, en ras som delar huvudstad med människorna, är ett visserligen trevligt tillägg till fantasyns många varianter av kortväxta raser som lever mestadels underjord och är bra på gruvdrift, smide och maskiner, men det är en kliché som använts så oerhört många gånger tidigare att det är svårt att utvinna något fräscht ur den. Ni hör, jag är inte jätteimponerad.
Och ändå.
Två gånger har jag varit nära att missa att kliva av på min hållplats för att jag varit så inne i historien. Starka kvinnokaraktärer, som boken har flera stycken, har jag alltid varit svag för. Även den i prinsessan olyckligt kära vaktkaptenen (ni hör, kliché på kliché) är välskriven och lätt att tycka om. Som metadon till mitt Song of Ice and Fire-heroin funkar Shadowmarch utmärkt. Och eftersom jag redan hunnit halvvägs genom del två kan jag avslöja att det är väl värt att läsa vidare. Tad Williams kan sitt hantverk, det går inte att förneka, även om han har varit betydligt mer nyskapande än så här i sina andra böcker.
Det här inlägget är en återpostning av en recension från insomnade nördbloggen Bookmeup, och publicerades ursprungligen den 20 januari 2011.
Ihfongard.se 